Lärdomar från besök i Australien

Jag har nu avslutat fem intensiva arbetsdagar i Australien. Jag har träffat politiker och tjänstemän på de tre departement som ansvarar för olika delar av arbetsmarknadspolitiken, jag har besökt CenterLink som är den statliga aktör som håller ihop alla ersättningssystem till individen och gör bedömningar av behov. Jag har besökt fem olika privata aktörer inom det australiensiska arbetsförmedlingssystemet – Ostara/Nexus, Interact Group, MTC, MAX Employment och Mission Providence – dessutom har jag träffat Nesa som är de privata aktörernas samordningsorganisation. Jag har också hunnit med att träffa vd:ar för sex stora svenska företag: Ikea, H&M, Saab, Atlas Copco, Alfa Laval och Tetrapak för att diskutera arbetsmarknad och företagsklimat liksom ordförande för svensk-australiensiska handelskammaren. Jag har fått tillfälle att besöka det australiensiska byggfacket samt haft bra samtal med två ledande labourpolitiker: Brendan O’Connor och Andrew Leigh.

Jag reste hit i syfte att lära mig mer om hur Australien organiserar sin arbetsförmedling, hur det fungerar och vad som finns att lära av deras erfarenheter. Australien används ju flitigt som exempel också i den svenska debatten. Även om jag tyckte att jag var ganska väl påläst innan jag kom hit så är det mycket nytt som jag har lärt mig och jag tänkte passa på att dela med mig lite av detta här.
Australien privatiserade sin arbetsförmedling för ungefär tjugo år sedan. Det innebär att man nu har ganska lång erfarenhet och har hunnit justera sitt system för att fungera bättre. Det råder bred politisk enighet om systemets utformning. Staten har kontrakt med 44 olika aktörer fördelade på 51 olika arbetsmarknadsområden i landet. Drygt hälften av aktörerna är non-profit och den andra hälften är kommersiella företag. När man började för tjugo år sedan hade man 300 aktörer vilket var alldeles för mycket. De som jag pratar med tror att antalet kommer att sjunka ytterligare, ner mot kanske 30 aktörer. (Detta skall jämföras med att Sverige, under den gamla regeringen, hade 1000 privata aktörer inom AF:s system!). Jag tror att det är en viktig lärdom, att inte jobba med fler aktörer än att man kan ha god kontakt med var och en av dem och följa deras resultat. Storbritannien, som ju också har längre erfarenhet av privata aktörer i arbetsförmedlingssystemet, har ca 40 privata aktörer som de har kontrakt med (och en väsentligt större befolkning än Sverige).
De privata aktörer som jag besökte – främst vinstdrivande företag men också en non-profit-aktör – jobbade professionellt och strukturerat, med starkt fokus på resultat. Ersättningen från staten är till hälften av prestationsbaserad och utbetalas när den arbetslöse börjat jobba och stannat i jobb i 26 veckor. Det är bara jobb till avtalsenlig lön som räknas, om lönen är för låg får inte aktören betalt. De arbetslösa bedöms av statliga CenterLink i fyra olika grupper: A, B och C samt en särskild grupp för personer med funktionsnedsättning. Klassificeringen påverkar hur stor ersättning som följer med individen till aktören och därmed hur mycket hjälp som en individ kan få. Hälften av de arbetslösa hamnar i grupp A och de får man väldigt lite hjälp, men för personer i grupp B och C och funktionsnedsatta så finns möjlighet till mer insatser. En partiskiljande fråga är hur mycket resurser som ska satsas per individ för dem som rankas i de grupper som behöver mest hjälp.

Staten har ett väl utvecklat och detaljerat it-system för att följa varje individ och de privata aktörerna måste ha egna it-system som är kompatibla med det statliga. Varje individ följs och resultat registreras varje vecka. De olika aktörernas resultat påverkar hur stor andel av de arbetslösa som de ska få sig tilldelade. När en aktör får ansvar för en individ är det ett ansvar som varar i två år eller tills personen fått jobb. Det finns en möjlighet för individen att välja aktör men bara inom ramen för den andel som varje aktör fått sig tilldelad. I praktiken är det väldigt få som väljer, utan det är CenterLink som fördelar individer till de olika aktörerna. En uppenbar nackdel med detta intensiva kontrollsystem är att arbetsförmedlarna tvingas ägna ca 50% av sin arbetstid åt att rapportera i systemen (omfattande ansvar där handläggarna ska dokumentera och rapportera varje inkomst som individen har). De olika aktörerna jobbar på lite olika sätt, men mycket är lika eftersom systemets och ersättningens konstruktion styr mycket. En handläggare har normalt ansvar för drygt 100 arbetslösa och de träffar sina klienter minst en gång i veckan, en del har som policy att ha mer intensiv kontakt, andra jobbar med call-center-metod och ringer mycket. Det finns helt klart en hel del erfarenheter som vi kan ha nytta av i Sverige när det gäller deras sätt att jobba med, styra och ranka de privata leverantörerna.

Leverantörerna vittnar om att det är ett tufft jobb att jobba inom branschen. De har en omsättning på 30% av personalen varje år. Problem med våld och hot är vanligt förekommande. Det är obligatoriskt för den arbetslöse att delta i verksamheten och komma till möten, om hen uteblir dras ersättningen in. Om en person varit arbetslös i 12 månader utan att få jobb (6 mån för ungdomar) så måste man utföra obetalt arbete åt kommunen 25 timmar i veckan för att få ut sin ersättning.

Det man i Australien menar med arbetsförmedling är dock något helt annat än vad vi I Sverige menar. Man har en mycket lägre ambitionsnivå och det gör att jämförelser mellan systemen haltar. Jag vill att vi i Sverige ska ha en arbetsförmedling som kan hjälpa arbetsgivarna att få tag i rätt personer att rekrytera och som kan ge stöd och hjälp till alla arbetslösa. I Australien är det bara den som är beroende av försörjningsstöd som kan få hjälp. Det finns ingen skattefinansierad arbetsförmedling (och har aldrig funnits) som jobbar med det uppdrag som den svenska arbetsförmedlingen har. Istället liknar den australienska arbetsförmedlingen det arbete som många svenska kommuner bedriver för att hjälpa människor bort från försörjningsstöd. Det som kallas arbetslöshetsersättning utbetalas bara till den som är arbetslös och som inte har några pengar alls och inte äger något, dvs behovsprövat på samma sätt som försörjningsstöd i Sverige. Den som förlorar jobbet får ingen hjälp av samhället förrän personens alla besparingar är slut och bilen är såld. Då kan man få arbetslöshetsersättning och det är först då man kan komma i fråga för att få tillgång till arbetsförmedlingsinsatser.

Arbetsgivarna som jag träffade vittnade alla om svårigheterna att rekrytera. Man är hänvisad till privata och dyra rekryteringsfirmor eller att själv bygga upp rekryteringskapacitet inom företaget för att få tag i butiksanställda eller industriarbetare. Rekryteringsproblemen beskrevs som stora och dyra. Departementet bekräftade detta. Den arbetsgivare som vill rekrytera ur den grupp som omfattas av arbetsförmedlingstjänster har många olika aktörer att ha kontakt med och det är råddigt.

Systemet i Australien är helt uppbyggt kring ersättningen till individen (som alltså ungefär motsvarar svenskt försörjningsstöd) och framgång mäts i hur mycket kostnaderna för försörjningsstödet kan minska. Man mäter alltså inte resultat så som vi är vana, i förhållande till arbetslöshetsstatistik och arbetsmarknadens funktionssätt, utan utifrån kostnadsutvecklingen för försörjningsstöd. Arbetslösheten i Australien är idag ca 6% (i Sverige ca 7%).

Jag tycker att det australienska systemet är klart sämre än det svenska, det är en mycket lägre ambitionsnivå än vad vi har. Det är inte aktuellt att begränsa arbetsförmedlingens arbete på ett sådant sätt. Tvärtom vill jag ju se ett större fokus på arbetsgivarnas behov och bättre hjälp till arbetsgivarna för att de ska hitta rätt personer att rekrytera. Men även om systemet som helhet är sämre och inte är aktuellt att införa i Sverige så finns det helt klart delar som fungerar bättre och som vi kan lära av. Erfarenheterna från både Australien och Storbritannien pekar mot att arbeta med ett begränsat antal leverantörer som får mer omfattande uppdrag att jobba med de personer som behöver mer omfattande insatser och att de betalas efter prestation. I Australien har man kommit långt när det gälle att ranka olika leverantörers prestationer som vi kan lära av. Jag tror det är viktigt med system som gör att den leverantör som lyckas bra kan ges fördel när nästa upphandling skall göras men jag är inte säker på om det är förenligt med EU:s upphandlingsdirektiv. Jag tror dock att det är viktigt att ha fokus på arbetsgivarnas behov, att det finns en väg in för dem när de behöver hjälp att rekrytera. Därför är det brittiska systemet kanske mer relevant att jämföra med för svenska förhållanden.