Arbetskraften och arbetslösheten

Leve arbetskraften! utropade moderaterna vid sitt Sverigemöte igår. Moderaterna vill prata om arbetskraftsutbudet, inte om arbetslösheten. Det kan jag förstå eftersom regeringen lyckats ganska bra med det förra men misslyckats med arbetslösheten. Regeringen brukar istället skryta med att antalet personer som jobbar har ökat med mer än 200 000 under regeringens åtta år. Vad är det egentligen som är sant? Jag ska här försöka reda ut begreppen och förklara varför regeringen väljer att bara lyfta fram vissa avgränsade arbetsmarknadspolitiska mått och vill dölja andra.
Det vedertagna begreppet för att mäta hur väl ett land lyckas med jobben är att mäta sysselsättningsgrad, d v s hur stor andel av hela befolkningen i arbetsför ålder som jobbar. När man mäter sysselsättningsgrad bryr man sig inom om orsaken till att någon inte jobbar, om hen är arbetslös eller sjuk eller pensionär eller student, utan bara om hen jobbar eller inte. I februari i år var sysselsättningsgraden 64,7% . Att det blir en relativt låg siffra beror på att man inom hela EU mäter sysselsättningsgrad i åldern 15-74 år trots att i princip ingen 15-åring tillhör arbetskraften och ganska få 75-åringar gör det. Innan regeringen Reinfeldts politik började genomföras i januari 2007 var sysselsättningsgraden 65,6%, d v s något högre. (Mäter man istället åldersgruppen 20-64 år har sysselsättningsgraden sjunkit från 78,8 % till 78,5 %.) Andelen av befolkningen som jobbar har alltså minskat trots att det är fler som jobbar. Det beror på att befolkningen har ökat med nästan en halv miljon människor under samma tid. Att jämföra antalet jobb i absoluta tal är alltså irrelevant som mått på hur väl jobbpolitiken lyckats.
Sysselsättningsgraden är det bästa måttet även om det också har sina begränsningar. Alla som jobbat alls, även om det bara är en timme, under en viss mätvecka anses vara i sysselsättning. Det betyder att sysselsättningsgraden döljer deltidsarbetslöshet. Därför är också antalet arbetade timmar i ett land ett viktigt mått.
Var kommer då arbetskraften in? Alla människor som kan och vill arbeta räknas till arbetskraften i ett land. Det är självklart bra om arbetskraften är stor, det ger möjlighet för välstånd. Men om jobben samtidigt är alltför få, eller om de som kan och vill jobba ändå inte kan få de lediga jobben så blir arbetslösheten hög.
Arbetskraftsutbudet påverkas i hög grad av politiska beslut. Föräldraförsäkring, förskola för alla barn, fritids, skolmat och särbeskattning är reformer som i hög grad bidragit till att Sverige har ett stort utbud av kvinnlig arbetskraft vilket har lett till en i internationell jämförelse hög förvärvsfrekvens bland kvinnor. Införandet av vårdnadsbidrag påverkar utbudet i motsatt riktning. Folkhälsa och möjlighet att byta jobb, liksom pensionssystemets utformning påverkar arbetskraftsutbudet framförallt högre upp i åren. Att öka arbetskraftsutbudet är generellt sett bra och brukar i sig leda till att även sysselsättningen ökar. Men alla åtgärder är inte positiva. Man kan t ex öka arbetskraftsutbudet genom att strypa tillgången till utbildning, då kommer färre att studera och fler att vilja arbeta. Det ökar visserligen arbetskraftutbudet men försvårar matchningen och leder på sikt till en svagare jobbtillväxt och därmed till högre arbetslöshet. När regeringen införde en tidsgräns för sjukförsäkringen så att människor nu blir utförsäkrade även om de fortfarande är sjuka ökade statistiskt sett arbetskraftsutbudet eftersom de tidigare sjukskrivna istället skrivs in vid Arbetsförmedlingen men de har ju inte blivit friska och arbetsföra bara för det.
För att ett land skall ha någon nytta av ett ökat arbetskraftsutbud krävs det en politik för fler jobb och växande företag liksom utbildning och insatser för en fungerande matchning så att lediga jobb kan tillsättas av kompetent personal. Alla kan se att regeringen har misslyckats med arbetslösheten, den har ökat från 6,9 % till 8,5 % (SCB 15-74 år). Därför vill regeringen prata om något annat. Upplägget är att försöka sälja in berättelsen att regeringens politik har ökat arbetskraftsutbudet och att det är därför som arbetslösheten har ökat samtidigt som man skryter med ökat antal jobb och inte vill relatera det till den ökade befolkningen.
Regeringen har skurit ned kraftigt på arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning, man har ändrat gymnasieskolan så att allt färre söker sig till de yrkesutbildningar som leder till jobb och man skär ned platserna på universitet och högskolor. Rekordmånga unga saknar gymnasiekompetens. Regeringens hårdnackade motstånd mot utbildningslinjen är en viktig orsak till att arbetslösheten idag är mycket högre än i början av 2007 trots att vakansgraden (ett mått på antalet lediga jobb) faktiskt är högre idag. Bilden nedan kallas Beveridgekurvan och visar just att vakansgraden idag är högre än före finanskrisen trots att arbetslösheten är mycket högre.

 

Det finns alltså ganska många lediga jobb som inte besätts inom rimlig tid. Svenskt Näringsliv uppger att var femte rekrytering misslyckas. I höstas var det rekordmånga unga som ville studera vidare på universitet och högskolor, de var behöriga och de var sugna på att plugga. Men regeringen valde att skära ned på antalet platser, även inom yrken där det råder stor brist som t ex ingenjörer. En helt galen politik som visserligen ökade arbetskraftsutbudet bland unga men som samtidigt försvårar kompetensförsörjningen för både svenska företag och vår gemensamma sektor.
Regeringen har dessutom gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att koncentrera sina insatser på dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Det har fått till effekt att i princip bara den som är långtidsarbetslös kan få stöd och hjälp, men när man väl är långtidsarbetslös är det mycket, mycket svårare att komma tillbaka. Långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats under regeringens tid. Detta har gjort att arbetsmarknaden fungerar allt sämre. Bilden nedan visar hur många jobb som ”borde” tillsatts om arbetsmarknaden fungerat lika bra som före 2008.

 

Regeringen har rätt när de hävdar att arbetskraftsutbudet har ökat. Det är också i allt väsentligt bra med ett stort arbetskraftsutbud, även om det inte bör ske på bekostnad av möjligheterna till utbildning. Men det är inte arbetskraftsutbudet som är huvudskälet till att arbetslösheten är katastrofalt hög, det är rekryteringsgapet liksom bristen på investeringar och aktiv näringspolitik. Regeringen har prioriterat dyra generella skattesänkningar som krogmoms och arbetsgivaravgift för unga samtidigt som man skurit ned på utbildning och satt tvångströja på Arbetsförmedlingen. Den höga arbetslösheten är inte huvudsakligen orsakad av att många kan och vill jobba utan av att regeringens jobbpolitik, baserad på dyra skattesänkningar, inte har fungerat.
Regeringen har i varje givet läge prioriterat skattesänkningar före investeringar i skolan och jobben. Det är det som syns i arbetslöshetsstatistiken idag. Och som hundratusentals människor upplever inpå bara skinnet.