Noll (0) propositioner

400 000 människor är arbetslösa och långtidsarbetslösheten har i princip tredubblats sedan regeringen Reinfeldt tog över. Det är ett allvarligt läge. Akuta svårigheter för dem som är drabbade av arbetslösheten men ett farligt läge också för alla andra eftersom arbetslösheten påverkar klyftorna i samhället och resurserna till vår gemensamma välfärd. Många, många är oroliga över att se ungdomar gå utan jobb med tappat självförtroende och allt mindre egen kraft.
Samtidigt som arbetslösheten är så hög så är det många arbetsgivare som har svårt att få tag i rätt personal till de lediga jobben. Svenskt Näringsliv uppger att så mycket som var femte rekrytering misslyckas. Det finns tydliga tecken på att svensk arbetsmarknad fungerar allt sämre.
Nedanstående bild från Riksbanken (jag ber om ursäkt för dålig kvalitet på bilden) visar hur matchningen har försämrats. Den röda kurvan visar hur bra jobbchanserna ”borde” vara om man jämför med hur svensk arbetsmarknad fungerat tidigare och den blå kurvan visar hur dåliga jobbchanserna faktiskt är idag.

Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister i september i år. Under hösten har hon inte lagt en enda proposition. Idag kom regeringens propositionslista och där framgår det att arbetsmarknadsministern planerar att lägga noll (0) propositioner fram till valet. De propositioner som är upptagna under rubriken Arbetsmarknadsdepartementet till hör alla Ullenhags ansvarsområde.
I ett läge med mycket hög arbetslöshet, när Fas 3 växer varje dag och där arbetsmarknaden och matchningen fungerar allt sämre så har regeringen alltså inga som helst nya förslag för att vända utvecklingen. Det är för sorgligt. Sverige behöver en regering som klarar jobben. Tur att det är valår i år!

Kvinnors arbetsmiljö

Det finns mycket som tyder på att kvinnors arbetsmiljö är sämre än mäns. Kvinnor svarar för en större andel av sjukfrånvaron än män och fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid på grund av hälsoskäl. Kvinnor anmäler fler arbetssjukdomar än män och den vanligaste orsaken till dessa är belastning följt av sociala och organisatoriska faktorer. Kvinnor anmäler även totalt sett fler arbetsskador än män. Under perioden 2003-2011 har kvinnor anmält fler arbetssjukdomar, arbetsolyckor utan sjukfrånvaro och olyckor till och från arbetet än män.
Kvinnor drabbas långt oftare än män av belastningsskador. Vanligast är värk och sämre funktion i nacke och armar. Nästan en tredjedel av alla påbörjade sjukskrivningar beror på sjukdomar i muskler och leder, och faktorer i arbetet ligger troligen bakom en stor del. Kvinnor är också mer sjukskrivna än män för problem i rörelseorganen.
Den främsta förklaringen till att kvinnor drabbas hårdare är att kvinnor och män i samma yrke arbetar med olika uppgifter, det visar en kunskapssammanställning från Högskolan i Gävle, som Arbetsmiljöverket beställt och som är mycket intressant läsning.
Kvinnor och män får alltså olika arbetsuppgifter, trots att de har samma yrke. Resultatet blir att kvinnor oftare drabbas av belastningsskador, eftersom deras uppgifter är mer repetitiva och handintensiva.
Professor Svend Erik Mathiassen förklarar det såhär:

-          Det är alltså hur arbetet är organiserat som leder till ojämställd hälsa. Det finns inget starkt stöd för att biologiska skillnader mellan könen kan förklara att kvinnor drabbas mer av belastningsskador.

Den positiva nyheten är att det självklart går att ändra på hur arbetet är organiserat för att på så sätt undvika belastningsskador. Den negativa nyheten är att kvinnors underordning går igen på område efter område.
Den könssegregerade arbetsmarknaden i Sverige, alltså att kvinnor och män arbetar i olika yrken, är en annan viktig förklaring till kvinnors högre ohälsotal. Kvinnor arbetar främst i yrken inom vård, omsorg och service, som innehåller många moment som är tunga, repetitiva, handintensiva och innehåller mycket kontakt med människor. Det är vanligare inom kvinnodominerade yrken att uppleva att arbetstakten är styrd. Sextio procent av kvinnorna och 44 procent av männen uppgav att de kan påverka arbetstakten under högst hälften av arbetstiden. Detta är framför allt vanligt inom yrken där arbetsuppgifterna till en stor del styrs av andra människors behov, till exempel inom vården. Även inom läraryrket är det vanligt att kvinnor upplever att arbetstakten är styrd. Forskning har visat att psykisk påfrestning och stress kan skapa eller förstärka belastningsskador.
Många upplever också att de har ett psykiskt ansträngande arbete, framför allt inom kommunal och landstingssektorn. Vård och omsorg (66 procent) samt utbildning (57 procent) är de två yrkesområden där flest uppger att de har ett psykiskt ansträngande arbete. Det är vanligare bland kvinnor än bland män att i stort sett varje dag ha en känsla av att arbetet inte kan göras bra nog och att arbetet innebär att man dagligen möter starka känslor från andra.
Trots att 65 000 personer har utförsäkrats är sjuktalen idag tillbaka på samma nivåer som när regeringen skärpte reglerna 2008. Det finns stor anledning att misstänka att detta har ett samband med arbetsmiljön och villkoren på jobbet. Arbetsplatsolyckorna ökar nu för tredje året i rad.
Regeringen Reinfeldt har strypt resurserna till arbetsmiljöarbetet genom att ta bort mer än en fjärdedel av arbetsmiljöinspektörerna och helt lägga ned Arbetslivsinstitutet som ansvarade för den viktiga arbetsmiljöforskningen. Otillräckliga resurser tvingar nu Arbetsmiljöverket att lägga ner kontor över hela landet. Nästa år minskas resurserna till företagshälsovården från 345 miljoner kronor till 30 miljoner kronor. Det är dags för en ny politik som satsar på bra arbetsmiljö och ett jämställt arbetsliv.

Mer verkstad, mindre floskler

Regeringen brukar skryta med att det har blivit fler som jobbar i vårt land sedan de tillträdde. Och det är sant. Men de glömmer att berätta att befolkningen under denna tid har vuxit med nästan en halv miljon människor. Det relevanta måttet på hur många som jobbar i ett land är hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som jobbar, den s.k. sysselsättningsgraden. När regeringen Reinfeldt tillträdde hade vi en stark tillväxt av nya jobb i Sverige. (Många minns säkert att Göran Persson i valrörelsen 2006 sa ”jobben kommer” vilket förmodligen bidrog till att (S) inte uppfattades prioritera jobbpolitiken tillräckligt mycket men som icke desto mindre var sant.)
Sysselsättningsgraden mäts som andelen av befolkningen i åldern 16-74 år som arbetar. År 2007, strax efter att regeringen Reinfeldt tillträtt och deras politik ännu inte gett effekt och innan finanskrisen slog till år 2008, var sysselsättningsgraden 65,4 %. Det är en bra sysselsättningsgrad. Man får gå tillbaks till år 1991, innan regeringen Bildt tillträdde och Sverige gick in i ekonomisk kris, för att hitta samma höga sysselsättningsgrad. Man kan naturligtvis invända att det inte är relevant att mäta 16-17-åringars sysselsättningsgrad, den är ju i princip noll, men det är lika över tid och detta är det mått som används av Statistiska Centralbyrån (SCB).
I höstas besökte SCB Arbetsmarknadsutskottet och redogjorde bl a för sin senaste sysselsättningsprognos. Jag ställde då frågan till Eric Hellsing, som varit med och utarbetat rapporten, när SCB räknar med att Sverige återigen skall nå samma sysselsättningsgrad som vi hade 2007. Svaret jag fick var att man i SCB:s huvudscenario måste vänta ända till år 2035 innan vi återigen når samma sysselsättningsgrad (i nollscenariot klarar vi det inte ens då).
Självklart påverkade finanskrisen 2008-2009 sysselsättningen i Sverige men om det skall ta nästan 30 år innan vi når samma sysselsättningsgrad som 2007 är det ett allvarligt underbetyg till en misslyckad jobbpolitik som Sverige helt enkelt inte har råd med.
Regeringens arbetsmarknadspolitik har helt enkelt inte klarat mötet med verkligheten. Skattesänkningar, privatiseringar, utförsäkring, Fas 3 och kraftig minskning av utbildningsmöjligheterna är en politik som inte leder till jobb utan till ökade klyftor och högre långtidsarbetslöshet. Det är dags för en ny politik utan ideologiska skygglappar som kan ta Sverige till full sysselsättning och hög sysselsättningsgrad. Dags för mer verkstad och mindre floskler.

Inför huvudentreprenörsansvar

Ordning och reda på arbetsmarknaden – och på arbetsplatsen – är grundläggande för att kunna upprätthålla en fungerande svensk modell och anständiga villkor på jobbet. Trots att regeringen med läpparna bekänner sig till den svenska modellen så ser vi allt fler exempel på dumpning av löner och andra arbetsvillkor på den svenska arbetsmarknaden.
Under de senaste 20 åren har ett det i många branscher skett ett ökat anlitande av entreprenörer som alternativ till egen anställd arbetskraft. Ofta har sedan entreprenören i sin tur underentreprenörer som i sin tur kan anlita en annan underentreprenör. Det uppstår entreprenadkedjor och längden på dessa kedjor tycks enbart öka. Med flera nivåer av underentreprenörer ökar risken för att det uppstår problem – både för de anställda och för samhället. Det förekommer att den intjänade lönen till arbetstagare som är i slutet av en lång kedja av underentreprenörer inte betalas ut alls eller är långt under den lönenivå som bör gälla. Detta gäller särskilt för utländska arbetstagare som tillfälligt utstationerats till Sverige. För samhället kan det innebära att skatt och sociala avgifter undanhålls, för individen att man tvingas jobba till villkor långt under de svenska kollektivavtalen, och för arbetsmarknaden att löner och villkor dumpas vilket drabbar både seriösa företag och löntagarkollektivet.
Det är inte ovanligt att staten eller en kommun beställer ett arbete där löner sedan dumpas långt ned i en kedja av entreprenörer och att man trots sitt huvudansvar skyller på att det finns en entreprenadkedja som man inte känner till.
En huvudentreprenör har i dagsläget inget ansvar för att de underentreprenörer som är verksamma på exempelvis en byggarbetsplats är seriösa och kan följaktligen utnyttja fördelarna med att söka en lägre kostnad utan att stå för någon risk när det gäller underentreprenörens agerande. Detta är orimligt. För att förhindra exploatering av arbetskraft vill vi socialdemokrater införa ett system med solidariskt ansvar för entreprenörer. Det handlar om att huvudentreprenören skall ta ansvar också för underentreprenörer. Ett sådant entreprenörsansvar gäller redan i flera europeiska länder, till exempel Tyskland, Holland, Österrike, Spanien, Italien, Frankrike och Norge.
EU-kommissionen har faktiskt lagt ett förslag om en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett entreprenörsansvar i utstationeringssituationer, i första hand inom byggbranschen, i det s.k. tillämpningsdirektivet. EU:s ministerråd behandlade frågan strax före jul och nu fortsätter förhandlingarna. I Riksdagen driver vi socialdemokrater denna fråga och har faktiskt fått igenom ett s.k. tillkännagivande om att regeringen skall återkomma till riksdagen med initiativ i syfte att säkerställa ändamålsenliga regler för uppdragsgivares/huvudentreprenörs ansvar i utstationeringssituationer. Men ännu har inget hänt.
För att lagstiftning om entreprenörsansvar skall bli verklighet krävs en ny regering som sätter ordning och reda på arbetsmarknaden högt på dagordningen och fler socialdemokrater i EU-parlamentet.

Vill vi verkligen varandras framgång i SvFF?

Alla vi som har förtroendeuppdrag inom fotbollen får med jämna mellanrum ta emot kritiska kommentarer och frågor från den del av befolkningen som enbart följer vår sport via media. Ibland handlar det om upprördhet över bråk i samband med någon match eller någon individ som har gjort bort sig. Då är det ganska lätt att förklara att kriminella gäng eller en enskild spelare inte alls representerar fotbollen med en halv miljon spelare i tre tusen föreningar. Men den här hösten och julen har det varit annorlunda. Många frågar sig hur det står till i SvFF och vilka värderingar ledande företrädare representerar.
Efter Fotbollsgalan skrev jag ett brev till Förbundsstyrelsen som samtliga ordföranden i Svealandsdistrikten ställde sig bakom. Vi skrev bl a:
”Svenska Fotbollförbundet har enligt vår uppfattning tydligt lyft fram och satsat på dam- och flickfotbollen under senare år. Sommarens EM var en stor succé inte minst publikt, SvFF skapade en riktig folkfest.
I samband med förra veckans Fotbollsgala förlorades mycket av den positiva bilden av hur SvFF satsar på damfotbollen. Det var sorgligt att uppleva.
Vi blev själva bedrövade, vi tyckte det var pinsamt. Vi har som representanter för fotbollen fått ta emot mycket ilska och besvikelse från både fotbollsaktiva och allmänhet. Vi antar att vi delar den upplevelsen med er och många andra förtroendevalda.
Bilden som är kvar på näthinnan efter Fotbollsgalan är den av ett förbund som premierar den manliga trotjänaren i landslaget med en överdådig gåva medan Therese Sjögran, som dessutom gjort många fler landskamper, inte fick någonting. Vi utgår från att SvFF haft och har ambitionen att hylla Therese Sjögran på ett motsvarande sätt som Anders Svensson. Det här brevet handlar inte om det. Det här brevet handlar om att vi inom SvFF uppenbarligen har problem när det gäller vår utåtriktade kommunikation och hur vi vill påverka den bild som vi ger av förbundet.
(…)
När den mediala kraschen redan är ett faktum så framstår förbundets krishantering som undermålig med felaktiga och motstridiga uppgifter till media som förlängde lidandet.”
I samband med SvFF:s representantskap i november gjorde Aftonbladet en granskning av de beslutande ledamöterna som visade en total frånvaro av personer med annan etnisk bakgrund, hög medelålder och få kvinnor. Bilden av att svensk fotboll styrs av äldre vita män befästes.
Lagom till jul uttalade sig sedan herrlandslagets lagkapten Zlatan Ibrahimovic i en intervju nedlåtande om damlandslaget på ett sätt som väckte både ilska och sorg. Även om han senare har försökt att tona ned betydelsen av detta så var vi många som reagerade starkt på uttalandet om att damlandslaget ”kan få en cykel med min autograf på så blir det bra” med anledning av att Anders Svensson fick en bil av SvFF.
Under det gångna året antog Svenska Fotbollförbundet ett strategidokument efter ganska omfattande diskussioner och remissomgångar. ”Vi vill varandras framgång.” Så inleds den nyligen antagna värdegrunden och fortsätter: ”Vi föregår med gott exempel och visar öppenhet och respekt för människors lika värde samt motverkar alla former av diskriminering samt gynnar arbetet för jämställdhet och mångfald.”
Om dessa vackra ord inte enbart ska existerar på en PowerPoint-presentation utan bli verklighet i SvFF:s praxis finns det en hel del att ta itu med. Vi i Stockholms FF kommer att fortsätta att arbeta aktivt med dessa frågor – på riktigt, inte bara som vackra ord.