16 September 2014

Tack!

Det är många som reflekterar över valresultatet nu. Och det finns verkligen mycket att reflektera över. Men jag tänkte istället skriva några rader om valrörelsen i Stockholm.
Trots att jag har rest en del runt om i landet och genomfört ganska många debatter mot regeringens företrädare under valrörelsen så har jag kunnat vara med i det lokala valarbetet i Stockholm och det har varit en fröjd att delta. Otroligt många människor har deltagit. Vid varje dörrknackning och vid varje ringtillfälle har det varit minst hälften av valarbetarna som varit nya ansikten för mig (och jag har ändå varit med ett tag!). Fantastisk att så många individer ville bidra med sitt eget arbete och sina egna argument för att övertyga andra att rösta på socialdemokraterna. Detta är något av det finaste med att vara partiaktiv, att jobba tillsammans med många andra människor i olika åldrar, med olika yrken, några med erfarenhet av många års partiarbete och andra som just valt att bli aktiva. Den härliga känslan att lära känna nya personer och få dela argument med varandra, jobba tillsammans för ett gemensamt mål där alla bidrar, det är en varm känsla som jag tar med mig och bevarar.  
Valrörelsen i Stockholm har varit suveränt bra organiserad av Olle Burell med medarbetare som riggat en väl fungerande organisation med fem kampanjkretsar, alla ledda av duktiga och drivna personer med närmast outsinlig positiv energi. SSU har gjort ett enormt arbete, långt utöver vad man rimligen kunde begära. SSU har inte bara klarat av alla skolorna, kampanjerna, affischeringarna och ringt till förstagångsväljarna. De har också bidragit till att Stefan Löfven hyllats i klass med en rockstjärna efter varje tv-debatt och vid varje dörrknackning runt om i stan har det funnit drivna och duktiga unga valarbetare från SSU som bidragit med postiv energi.

Arbetet i min kampanjkrets Stockholms innerstad har letts och organiserats av Anders Göransson och Benedict Hugosson på ett sätt som imponerat stort. Kampanjcentret SKÖNA huset på Hornsgatan har präglats av en smittande optimism och glädje. Allt är möjligt! Ofta har det varit trångt. Alltid har det funnits en kram, kaffe och något att äta. Nya och gamla medlemmar har i en aldrig sinande ström peppats och rustats för att ge sig ut i valarbetet. Många, många hade innan aldrig kunnat tänka sig att ringa okända människor eller knacka dörr för att samtala med väljare. Men när man väl provat på - med underbar pepp och stöd av Anders, Ben och knackansvariga (Tack Andrea!) och med stöd av en mer erfaren valarbetare som man kan gå par med – så har entusiasmen varit omedelbar. Så kul! Så viktigt! Så bra det går!
Min egen erfarenhet av att knacka dörr på Kungsholmen och Södermalm har varit allt igenom positiv. Människor har blivit glada och positivt överraskade att vi politiker tar oss tid att söka upp dem för att lyssna och samtala. Många har blivit översvallande glada, bjudit in mig/oss i sin lägenhet och velat diskutera för dem viktiga frågor. Det här arbetssättet måste vi fortsätta med, det har varit mycket givande. Det som är bra är att man möter människor på deras ”hemmaplan”, de väljer själva när samtalet ska avslutas. Det ger mycket bättre förutsättningar för bra dialog än att närma sig människor utanför t-banan eller på torget med ett flygblad.
Jag har haft särskilt roligt när jag har knackat dörr med min egen s-förening på Kungsholmen. Otroligt positiva människor som det varit ett nöje att jobba ihop med! S ökade med två procentenheter på Kungsholmen och jag tror att alla duktiga kungsholmssossars idoga och glada knackande bidragit till detta.



Runt om i hela Stockholm (och runt om i hela landet!) har människor engagerat sig för socialdemokratin, för rättvisa och för regeringsskifte. Det är ni som har gjort skillnad. Det är ni som har åstadkommit rödgrön majoritet Stocksholms stadshus, ytterligare ett socialdemokratiskt riksdagsmandat från Stockholm och som sett till att Stefan Löfven nu får uppdraget att bilda regering.
Jag vill rikta ett stort och varm T A C K till alla er som gjort ett fantastiskt jobb i valrörelsen och för att jag fått förmånen att kampanja ihop med er. Vi har nu riktigt bra förutsättningar att fortsätta att bygga partiet starkare, större, piggare, roligare och mer framgångsrikt. Nu gör vi det! Och vi gör det så som vi har kampanjat – tillsammans!

09 September 2014

Jämställda löner

Jag är så vansinnigt trött på att kvinnor tjänar mindre än män. I vårt samhälle som brukar berömma sig om att vara ett av världens mest jämställda är löneskillnaden mellan könen fortfarande hisnande stor. Löneskillnaderna beror både på ”förklarliga” och ”oförklarliga” faktorer. Den ”oförklarliga” löneskillnaden är ca 6 % i Sverige, det betyder att när man har tagit hänsyn till att kvinnor och män kan ha olika utbildning, vara olika gamla, jobba olika mycket och jobba i olika yrken i olika sektorer så kvarstår ändå en löneskillnad på ca 6 %. Det betyder att om en kvinna och en man har motsvarande utbildning, samma ålder, samma yrke och båda jobbar heltid så tjänar han ändå mer än hon. Det är ju fullständigt oacceptabelt!
Men det är inte bara den ”oförklarliga” löneskillnaden som är intressant. Självklart tjänar den som jobbar deltid mindre än den som jobbar heltid, det är på så sätt en lätt förklarlig skillnad, men det som återstår att förklara är varför just kvinnor jobbar deltid och inte män. Självklart skiljer sig löneläget mellan olika branscher, det är en förklarlig skillnad, men varför är just de kvinnodominerade branscherna så lågt betalda trots storts ansvar och höga kompetenskrav?
Om man lägger samman de ”förklarliga” och de ”oförklarliga” löneskillnaderna får man den faktiska löneskillnaden. Den är över 25 %. Idag. I Sverige.
Genomsnittslönen för kvinna är 20 700 kr/mån, dvs det är den genomsnittliga lön hon faktiskt tjänar varje månad.  Genomsnittslön för man är 28 350. Det skiljer alltså 7 650 kr i månaden, varje månad. Det blir 92 000 kr på ett år och 3,6 miljoner kr under ett helt arbetsliv.
3,6 miljoner kronor. Fatta vad mycket pengar. Och då har vi inte räknat med pensionen som självklart speglar löneinkomsten under yrkeslivet.  Det ligger enormt mycket makt och möjligheter i att ha 3,6 miljoner kr mer än den andre. Och brist på makt och möjligheter när man har 3,6 miljoner kr mindre. Det påverkar i allra högsta grad förhandlingen vid det berömda köksbordet.
Och gapet krymper med myrsteg. Jag kan inte glädjas åt att löneskillnaden krympt med någon promille när gapet fortfarande är så stort. Jag vill se jämställda löner under mitt yrkesliv! Ibland tycker jag att ett jämställt samhälle har fått rollen av fred på jorden. Något vi alla önskar oss men ingen tror att vi får uppleva. Gå inte i den fällan! Ett jämställt samhälle är möjligt och jämställda löner är alls ingen utopi. Det handlar om politik.
Går det att ta rejäla steg mot jämställda löner? JA. Om man röstar på socialdemokraterna blir det förändring. Det handlar om en samlad strategi för att attackera ojämställda löner för att uppnå konkreta resultat.
Jag skulle vilja säga att löneskillnaderna handlar om fyra olika områden: lönediskriminering, deltider och otrygga anställningar, undervärderade yrkesområden och ojämställt föräldraskap.
Inom dessa fyra områden har vi socialdemokrater konkreta förslag för förändring som vi kommer att genomföra om väljarna röstar på oss.
  •    Lönediskriminering. Trots samma utbildning och samma jobb så betalas kvinnor ofta med lägre lön än män. Ett effektivt sätt att komma åt detta är genom årlig lönekartläggning på arbetsplatsen. Det har visat sig att man på ungefär hälften av arbetsplatserna hittar oskäliga löneskillnader med denna metod och att den genomsnittliga lönekorrigeringen är ca 1500 kr/mån. Lönekartläggning skulle tidigare göras varje år av alla arbetsgivare med minst tio anställda. Den borgerliga regeringen tog bort detta 2007 så att det nu bara skall göras vart tredje år och bara av arbetsgivare med minst 25 anställda. Vi socialdemokrater vill återinföra lönekartläggningar varje år för alla arbetsgivare med minst tio anställda och ställa krav på att det skall finnas en jämställdhetsplan på arbetsplatsen.
  •    Deltider och otrygga anställningar. På kvinnodominerade arbetsplatser är heltid sällan norm på samma sätt som det är det på manligt dominerade arbetsplatser. Mer än en tredjedel av alla kvinnor jobbar idag deltid, i LO-yrken jobbar så mycket som varannan kvinna deltid. De allra flesta jobbar ofrivillig deltid, dvs man skulle vilja ha ett heltidsjobb (och en heltidslön!) istället. Många ha dessutom otrygga anställningar, ofta allmän visstidsanställning under en kortare tid eller ett anställningskontrakt med få garanterade timmar som sedan fylls upp av att man får ett sms på morgonen med ett jobberbjudande för den dagen. Regeringen har inga förslag för att komma tillrätta med dessa problem. Om vi socialdemokrater vinner valet kommer vi att som arbetsgivare inom SKL (Sveriges kommuner och landsting) ta initiativ till ett centralt avtal med Kommunal om att heltid skall vara norm inom hela den kommunala sektorn. Vi kommer även att lagstifta om att man inte ska kunna stapla olika visstidsanställningar på varandra i all oändlighet. Efter 24 månaders arbete inom en femårsperiod skall anställningen automatiskt gå över till en fast anställning (tillsvidareanställning)
  •   Systematiskt undervärderade yrkesområden. Det är alltid svårt att jämföra olika branscher och olika yrkesområden för att värdera hur mycket ett visst jobb skall ge i lön. Man jag menar att arbete med människor systematiskt är undervärderat i förhållande till andra områden. Skolan, vården, omsorgen och socialtjänsten innehåller många yrkeskategorier som får liten utdelning i lönekuvertet i förhållande till utbildning, ansvar och arbetsintensitet. Regeringen har under åtta år av skattesänkningar successivt urholkat resurserna till dessa viktiga välfärdsområden vilket försvårar de anställdas fackliga kamp för högre löner. Vi socialdemokrater lovar istället att skjuta till stora resurser till dessa verksamheter och när det gäller lärarna har vi öronmärkt 2,5 miljarder kr som parterna kan använda för höjda löner utöver resurser för mindre klasser.
  •   Jämställt föräldraskap. Idag tar kvinnorna ut tre fjärdedelar av föräldraförsäkringen och männen en fjärdedel. VAB-dagarna är mer jämt fördelade men också där tar kvinnor ut en majoritet av dagarna. Regeringen införde en bonus i föräldraförsäkringen som enligt Försäkringskassan inte har gett någon mätbar effekt alls på föredelningen. Det som däremot har fungerat väl är kvoterade månader (s.k. pappa- och mammamånader). Det faktum att det är kvinnor som idag tar huvudansvaret för att vara hemma med barn påverkar alla kvinnors löner negativt. Arbetsgivare förväntar sig att kvinnor kommer att vara frånvarande mer från jobbet än män, eftersom det statistiskt sett är just så, och det påverkar löneutveckling och karriärmöjligheter för alla kvinnor. Regeringspartierna har nu kommit överens om att lova att det inte blir någon mer kvoterad månad i föräldraförsäkringen om de får fortsätta att regera och samtidigt blir vårdnadsbidraget kvar. Vi socialdemokrater går till val på att under den kommande mandatperioden införa en tredje kvoterad månad och att avskaffa vårdnadsbidraget.
Rösta för förändring på riktigt - rösta på socialdemokraterna och feministen Stefan Löfven som statsminister!

11 August 2014

Nya jobb kräver ny utbildning

Hur ofta tar du upp din mobil? Normalt är att göra det 150-180 gånger per dag. 9 av 10 har mobilen inom en meters räckhåll. Vi använder vår smartphone till allt mer, det är ofta det första vi sträcker oss efter när vi vaknar och det sista vi lägger ifrån oss innan vi släcker på kvällen. Allt fler läser tidningen i mobilen, Sydsvenskan läses nu mer i mobilen än i dator eller i pappersformat. Den här utvecklingen går snabbt. Mycket snabbt. Det förändrar arbetsmarknaden - Kodak hade 140 000 anställda men Instagram har bara 13 – och skapar nya företag. Det svenska mobilspelet Candy Crush Saga hade intäkter på 10 miljarder kronor förra året.
Detta och mycket annat fick jag lära mig när jag idag besökte Malmö Yrkeshögskola tillsammans med kommunalrådet Andreas Schönström. Vi träffade grundaren och eldsjälen Claes Magnusson tillsammans med entusiastiska och framgångsrika entreprenörer, programmerare och apputvecklare som fått sin utbildning på skolan.

Branschen skriker efter kunnigt folk som har den praktiska kunskap som behövs för att utveckla nya tjänster och appar. Malmö Yrkeshögskola har haft 2000 sökande till 35 platser och företag som erbjuder 600 praktikplatser till dessa 35 platser. Det är ett mått på hur stor efterfrågan är både hos arbetsgivarna och de som vill gå utbildningen. Man har hittills utbildat 300 personer och 100 %  har fått jobb. Men nu riskerar utbildningen att helt läggas ner efter att ha fått avslag på sina ansökningar från Myndigheten för Yrkeshögskolan.
Det här är ett tydligt exempel på att matchningen på arbetsmarknaden hade kunnat fungera mycket, mycket bättre med en annan utbildningspolitik.
Yrkeshögskolans föregångare hette KY – Kvalificerad yrkesutbildning – och det var jag som drog igång försöksverksamheten med denna helt nya utbildningsform när jag var skolminister 1994-98. Det fanns ett stort internt motstånd i stora delar av utbildningssystemet att övervinna, ibland kändes det som jag hade släpat in en död katt på utbildningsdepartementet som många inte ville ta i med tång. Det som var nytt och svårsmält var att utbildningarna skulle utformas och bedrivas tillsammans med näringslivet/arbetslivet för att säkerställa att utbildningarna verkligen svarade mot ett verkligt kompetensbehov och ge den kunskap som arbetsgivarna efterfrågar som leder till jobb. Utbildningarna blev framgångsrika och populära, de svarade mot ett stort behov och flexibiliteten i utformningen uppskattades. Den nuvarande regeringen omformade och permanentade KY genom införandet av Yrkeshögskolan. Det var ett bra steg. Tyvärr har man år efter år underdimensionerat utbildningarna så att många kvalificerade utbildningar av hög kvalitet fått avslag. Dessutom har mycket av den flexibilitet som fanns inom KY försvunnit. Viss uppstramning var nog nödvändigt men samtidigt måste närheten till, och samarbetet med, näringslivet/arbetslivet får tillräckligt utrymme. YH-utbildningarna leder i stor utsträckning till jobb och svarar mot viktiga kompetensbehov på arbetsmarknaden som inte tillgodoses på annat sätt. Därför föreslår vi Socialdemokrater en rejäl utbyggnad med 5000 nya platser och flexiblare regler för att bättre svara mot de skiftande behoven.
Vilken tuva är det då som stjälper den viktiga och efterfrågade app-utbildningen på Malmö Yrkeshögskola? Det är nästan skrattretande absurt men konsekvenserna är allvarliga. Problemen är två:
Myndigheten avslår utbildningarna pga förkunskapskraven.  Självklart ska man ha klarat av gymnasiet för att vara behörig men Myndigheten avslår ansökan för att utbildningen inte kräver att man specifikt har läst programmering i gymnasiet för att antas. Och därför kan inga elever börja i höst.
Till saken hör att både de involverade arbetsgivarna liksom Malmö Yrkeshögskolas erfarenhet är att en gymnasiekurs i programmering sällan ger rätt kompetens, viktigare är att ha kunskap om det område, t ex sjukvård eller lärande, där apparna man utvecklar skall användas. Programmering är det man lär sig på utbildningen. Det är mycket få gymnasieelever som läser programmering, kursen ingår bara i Teknikprogrammet och ges sällan på komvux. Genom ett sådant förkunskapskrav sållas väldigt många lämpliga sökande – och många tjejer – bort. Jag reagerar mot att Myndigheten för Yrkehögskolan inte har en dialog med utbildningarna kring dessa frågor, det finns naturligtvis alltid olika aspekter på lämpliga förkunskapskrav, avslaget dimper ner utan förvarning. Och utbildningen kan inte starta.
Ett annat knepigt krav är att Myndigheten för Yrkeshögskolan kräver att man skall visa statistik över efterfrågan av denna yrkesroll 5-8 år bakåt i tiden. När det gäller t ex utveckling av appar och liknande utbildningar går utvecklingen mycket fort. För att Sverige skall kunna ligga i framkant och förse en snabbt växande bransch med rätt kompetens så att nya företag kan fortsätta att startas och utvecklas måste man för vissa yrken snarare visa på behoven framåt än bakåt för att motivera utbildningssatsningar.
Yrkeshögskolan är på många sätt en mycket bra och modern utbildning som behöver få växa för att svara mot de många kompetensbehoven som finns på arbetsmarknaden. Men det är också viktigt att man blir mer flexibel och lyhörd för näringslivets och arbetslivets behov. Yrkeshögskolan skall inte bli en förlängning av gymnasieskolans program utan vara en modern utbildning som leder till jobb.

06 August 2014

Matchning kräver ny politik

Trots fagert tal och skattesänkningar ligger arbetslösheten fortfarande på 8 procent samtidigt som arbetsgivare har svårt att rekrytera rätt arbetskraft. Regeringen har misslyckats med matchningen. Framför allt märks det i form av ökad brist på arbetskraft i vissa sektorer samtidigt som den grupp arbetslösa som har svårast att hitta ett arbete växer och utgör en stor majoritet bland dem som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Det finns idag fler lediga jobb än före finanskrisen, men arbetslösheten är två procentenheter högre. Det är en direkt effekt av regeringens nedskärningar av utbildningsplatser och misslyckade arbetsmarknadspolitik.
Det finns en tydlig trend i riktning mot högre kompetenskrav på arbetsmarknaden. Allt fler jobb har kontinuerligt fått ett allt större kunskapsinnehåll. Det är i grunden en positiv utveckling, Sveriges chans att konkurrera ligger handlar om kompetens och inte om låga löner. Men det ställer också krav på utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken.
Livslångt lärande. Det blir allt viktigare att kunna varva arbete och studier under hela livet. En förutsättning är god tillgång på utbildningsplatser på alla nivåer och ett studiemedelssystem som fungerar för olika utbildningsbehov och livssituationer. Vi socialdemokrater vill satsa på ett nytt kunskapslyft och utbilda för bristyrken i samverkan med näringslivet.
Bygg ut högskolan. Rekordmånga unga vill läsa vidare på universitet och högskolor. De är behöriga, studiemotiverade och förstår vikten av att satsa på utbildning för framtida jobb. I detta läge väljer regeringen att skära ned platserna så att rekordmånga unga får nej på sin ansökan. Det är en bakvänd politik. Vi socialdemokrater vill istället satsa på 10 000 fler högskoleplatser.
Utveckla yrkeshögskolan. Nio av tio får jobb efter en yrkeshögskoleutbildning. Trots ökat söktryck har regeringen minskat platserna. Antalet sökande som vill studera på yrkeshögskolan har ökat flera år i rad, och 2012 var det i genomsnitt 4,2 sökande per studieplats. Bakom varje ansökan finns riktiga behov hos de företag som medverkat med att lägga upp utbildningen och bevisligen har ett behov av rekrytering. Minst dubbelt så många utbildningar skulle kunna beviljas med bibehållna kvalitetskrav. Det krävs ökade medel till yrkeshögskolan för att tillgodose de behov som finns på de regionala arbetsmarknaderna. Vi socialdemokrater föreslår 6.000 fler platser på yrkeshögskolan än regeringen.
Undanröj vattentäta skott mellan arbetsmarknadsutbildning och reguljär utbildning. I dag bedrivs ett fåtal utvalda yrkesutbildningar som arbetsmarknadsutbildning. Detta trots att efterfrågan på andra utbildningar också är stor. Arbetsförmedlingen ska kunna upphandla platser inom yrkesvux, yrkeshögskola, vuxenutbildning och högskola för att skräddarsy utbildningar som leder till jobb.
Gör Arbetsförmedlingens till en matchningsspecialist. Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste förändras för att fokusera på jobb istället för att administrera arbetslösheten. Ge arbetsförmedlarna utrymme att använda sin professionella kompetens och tid för nära samarbete med arbetsgivarna. Samarbetet med andra aktörer behöver breddas och fördjupas.
Mycket kan och bör göras för att förbättra matchningen. Regeringens passivitet och idébrist på området måste vändas. Alla tjänar på en mer effektivt fungerande arbetsmarknad. Bättre matchning på svensk arbetsmarknad är helt avgörande för att upprätthålla konkurrenskraften.
Jobben omsätts i allt snabbare takt, dvs jobb försvinner och nya jobb kommer till i ett högt tempo samtidigt som människor genomsnittligt stannar allt kortare tid på varje jobb. Det är i grunden bra med rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden men det innebär också att matchningstillfällena då arbetsgivaren skall hitta rätt person att rekrytera till ett visst jobb blir fler och fler. Det är därför regeringens misslyckande med matchningen får så allvarliga konsekvenser. Och det är därför Sverige behöver en ny arbetsmarknadspolitik och en ny regering.

 

04 August 2014

Fler nya undersköterskor i äldreomsorgen

Idag föreslog vi socialdemokrater att unga arbetslösa skall anställas i äldreomsorgen och utbildas till undersköterskor. Behoven är uppenbara. Bemanningen är alldeles för låg, personalen räcker inte till för de äldres behov eller så tvingas de jobba hårdare än kroppen tål. Det är uppenbart att fler behöver anställas inom äldreomsorgen. Men det är inte bara fler händer som behövs, det behövs hjärta och hjärna – empati och kompetens. Därför skall anställningarna riktas till de unga som vill satsa på att utbilda sig till undersköterskor, som har intresse för jobbet och viljan att skaffa sig nödvändig kompetens. Vi vill att staten finansierar anställningar av upp till 20 000 unga i äldreomsorgen, anställningar för dem som är motiverade och som vill skaffa sig ett bra jobb med framtidsutsikter. Anställningarna skall vara avtalsenliga och kombineras med utbildning, t ex 75 % jobb och 25 % studier. De unga skall ha en erfaren undersköterska som handledare/mentor.
Jag tycker att detta är ett klockrent exempel på hur politiken kan ta ansvar både för kompetensförsörjning och ökad bemanning i den viktiga äldreomsorgen där detta verkligen behövs samtidigt som det är ett verkningsfullt sätt att ge många ungdomar en ny chans på arbetsmarknaden. Många unga har gått ”fel” gymnasieutbildning, och då menar jag inte att själva utbildningen har varit fel men att man sedan står där efter avslutat gymnasium utan att veta var man skall hitta jobb. Alldeles för få 14/15-åringar väljer idag omvårdnadsprogrammet, det är ett stort problem som behöver mötas av åtgärder. Samtidigt finns det många 20-25-åringar som är intresserade av att jobba inom äldreomsorgen om de får möjlighet till fast tjänst och heltid. Men de har inte möjlighet att bekosta ännu en gymnasieutbildning.  Här passar vårt förslag in. Vi ger unga chansen att sadla om till undersköterskeyrket där behoven är stora samtidigt som det ger välbehövligt tillskott av extra personal i äldreomsorgen. I mina ögon är det just så som politiken skall användas för att lösa, eller bidra till att lösa, viktiga samhällsproblem.
Men moderaterna tycker tvärtom. Arbetsmarknadsministern kommenterade i SvT ikväll och sågade förslaget som ”socialdemokratiskt” (sic!) och menade att politiker inte kan påverka jobben och arbetslösheten. Uttalandet är häpnadsväckande. Varför är hon arbetsmarknadsminister om hon inte tror att politiken kan påverka arbetslösheten och jobben? Hon tillträdde som arbetsmarknadsminister för ett år sedan och har under sin ministertid inte lagt en enda proposition till riksdagen med förslag för att bekämpa arbetslösheten. Istället fortsätter regeringen att skicka in människor i Fas 3 samtidigt som behoven är stora i välfärden och näringslivet inte får tag i kompetent personal.
Politiker kan inte trolla med knäna och radera arbetslösheten eller beordra fram tillväxt. Men politik gör skillnad. Både för företagsklimat, matchning, kompetensförsörjning, välfärden och aktiva insatser för arbetslösa. Om man väljer det. Eller så gör man som regeringen och arbetsmarknadsministern – abdikerar och säger att de samhällsproblem som inte kan lösas med skattesänkningar är olösliga.
Jag hoppas innerligt att svenska folket väljer en aktiv jobbpolitik i höst. Det gör skillnad.

26 July 2014

Slaveri i vår tid

Igår rapporterade Expressen om Habib och Tareq som lurats att betala dyrt för svenskt arbetstillstånd och nu utnyttjas i ett restaurangkök för några hundralappar i veckan under villkor som måste betraktas som slavliknande. Det är inte första berättelsen. När Hotell- och Restaurangfacket HRF för ett par år sedan besökte 54 restauranger som Migrationsverket beviljat arbetstillstånd fann man allvarliga lag- eller avtalsbrott vid 33 av dem. Vanligt var att arbetsgivaren har uppgett en lön till Migrationsverket, en annan (lägre) lön i anställningskontraktet och att den lön som faktiskt betalas ut är mycket lägre. HRF fann också människor som utnyttjades lika grovt som Habib och Tareq. TV-programmet Uppdrag Granskning har rapporterat om hur gästarbetare från Kamerun utnyttjats under slavliknande förhållanden för tufft skogsarbete. I det fallet hade arbetsgivaren angett att männen från Kamerun skulle få en viss lön men när väl arbetstillståndet var beviljat av Migrationsverket så ändrades avtalet till mindre än en tredjedel. Det är möjligt att göra eftersom det avtal som ligger till grund för myndighetens beslut inte är rättsligt bindande.
Människor utnyttjas på detta skamlösa sätt just för att de inte har några rättigheter. Om de klagar blir de utvisade. Detta är helt oacceptabelt. Främst av etiska skäl, varje människa skall ha lika rättigheter, men också för att det leder till lönedumpning i hela branscher och en osund konkurrens som drabbar seriösa företag.
Orsaken till att människor kan utnyttjas på detta sätt är de regler som regeringen och miljöpartiet gemensamt utformat. Ett regelverk som Expressens ledarsida idag kallar ”gränslöst naivt” och ”ett slött regelverk som inbjuder till missbruk”. Jag har i en rad inlägg här på bloggen uppmärksammat detta och krävt regeländringar, t ex här, här, här, här och här.
I den politiska debatten brukar regeringens företrädare på ett osnyggt sätt försöka beskriva det som att det bara finns två möjliga ståndpunkter när det gäller arbetskraftsinvandring: antingen är man för och då måste man acceptera det slöa och naiva regelverk som regeringen satt upp annars är man emot arbetskraftinvandring och vill stänga Sveriges gränser. Det är ett oärligt sätt att föra debatten.
Det är bra med arbetskraftsinvandring. Det är välkommet med ny arbetskraft och det är berikande för oss att människor med olika kunskaper, erfarenheter och perspektiv kommer till Sverige för att bidra med sin kunskap och sitt arbete.
Sverige skall vara ett öppet land som skall välkomna nya medborgare men även människor från andra länder som tillfälligt väljer att bidra med sitt arbete och sin kompetens hos oss. Rörlighet över gränserna är positivt i sig och vi har mycket att vinna på att fler människor får möjlighet att komma som arbetskraftsinvandrare till vårt land.

Den politiska konflikten mellan oss socialdemokrater och regeringen handlar inte om ifall vi ska ha arbetskraftsinvandring – det ska vi självklart ha. Det handlar inte heller om fall det skall vara enkelt för seriösa arbetsgivare att rekrytera nödvändig kompetens – det ska det självklart vara. Konflikten handlar om ifall vi skall ha ett regelverk som inbjuder till missbruk, skyddar oseriösa arbetsgivare och gör att människor i en mycket utsatt situation riskerar att utnyttjas under slavliknande förhållanden. Det ska vi självklart sätta stopp för.
De ändringar som krävs och som snabbt kan genomföras är:
  • Inför en förhandskontroll av arbetsgivaren, den som har skatteskulder eller tidigare har missbrukat systemet skall inte få tillstånd.
  • Gör det jobberbjudande, de löne- och anställningsvillkor, som ligger till grund för Migrationsverkets beslut juridiskt bindande.
  • Ge Migrationsverket i uppdrag att, gärna i samarbete med Skatteverket, granska vilka löne- och anställningsvillkor som faktiskt gäller för den migrerade arbetskraften.
  • Inför kännbara sanktioner för den arbetsgivare som bryter mot regelverket och utnyttjar människor.
Det är hög tid för ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden. Alla som jobbar här ska ha schyssta villkor, oavsett varifrån man kommer. Vi socialdemokrater har lagt fram ett tiopunktsprogram för ordning och reda. Om du vill se det genomfört ska du rösta på socialdemokraterna i september.

06 July 2014

Regeringen trixar bort miljardstöd till arbetslösa unga

Ungdomsarbetslösheten är allvarlig. Unga människor i passivitet liksom ungdomar som förlorar tilltron till sin egen förmåga och till sina möjligheter far illa. Regeringen har valt att satsa enorma belopp varje år på en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för alla unga som har jobb. Det är en åtgärd som har ingen eller marginell effekt på arbetslösheten vilket alla bedömare är överens om. Istället behövs insatser riktade till de ungdomar som är arbetslösa, utbildning för dem som behöver det och hjälp med kontakter med arbetsgivare som söker personal. Eftersom ungdomsarbetslösheten i Sverige är hög i en europeisk jämförelse har EU beslutat att betala ut EU-stöd för aktiva insatser för arbetslösa ungdomar i Skåne, Blekinge, Dalarna, Värmland, Gävleborg, Jämtland och Västernorrland. EU ger drygt en miljard kronor i stöd till dessa regioner och pengarna kan börja användas redan i år och de tre kommande åren. Den medfinansiering som krävs av Sverige är väsentligt mindre än pengarna från EU och dessa är redan beslutade. I de sju länen är planeringen i full gång.
Regeringen har satt upp ett stelt regelverk för Arbetsförmedlingen som gör att det finns minimalt med utrymme för att utifrån professionella bedömningar ge arbetslösa unga de insatser som krävs för att de ska komma ut i arbete. Därför är EU-stödet extra välkommet eftersom EU-reglerna tillåter mer flexibelt och individuellt utformade insatser, gärna i kombination med utbildning, jämfört med regeringens regelverk. Det kan låta absurt för den som hört talas om EU-byråkratin men regeringens regler för Arbetsförmedlingen är alltså värre.
Men nu har regeringen beslutat att i princip inga pengar ska betalas ut de första två åren vilket SvT kunde berätta om idag. Under den fyraåriga projektperioden skall alla pengar användas under de två sista åren. Det innebär 1) att viktiga projekt som just skall startas måste ställas in,  2) att man säger nej till EU-stödet nu när ungdomsarbetslösheten är hög för att eventuellt använda det senare när arbetslösheten enligt regeringens egna prognoser är lägre och  3) att insatserna mot ungdomsarbetslösheten troligen inte alls blir av eftersom projekttiden blir alltför kort. Resultatet av regeringens lappkast blir att pengarna brinner inne och arbetslösa unga blir utan stöd.
Varför gör då regeringen så här, det verkar ju alldeles tokigt att tacka nej till EU-stöd som skall ge unga jobb?
Arbetsmarknadsministern säger kryptiskt att det delvis har med budgettekniska skäl att göra. Vad menar hon med det? Det är ju EU:s pengar som stoppas, inte pengar ur statsbudgeten.
Jag tror att de numer alltmer desperata regeringspartierna jobbar med nya löften att presentera i valrörelsen för att försöka vända vinden och det är här den abrupta strypsnaran för EU-stödet kommer in.
Anders Borg har ju lovat att de ska finansiera sina förslag ”krona för krona”.  Men pengarna från EU kan ju inte användas till borgerliga vallöften? Nej, men genom att strypa EU-stödet i år och nästa år så skapas budgettekniskt ett utrymme under det statliga utgiftstaket (eftersom pengarna passerar statsbudgeten som ett förskott från staten) som regeringens behöver för att inte få vass kritik från Magdalena Andersson när de presenterar sina vallöften.
En miljard kronor i EU-stöd för att bekämpa ungdomsarbetslösheten riskerar alltså att helt brinna inne som en direkt konsekvens av att regeringen efter att ha sprätt iväg enorma belopp på skattesänkningar behöver utrymme under utgiftstaket för att möta svenska folkets allt mer uppenbara missnöje med brister i skolan, vården, omsorgen och tryggheten.  
Det är en desperat åtgärd från en pressad regering som abdikerar från både regeringsduglighet och aktiva åtgärder mot arbetslösheten. Skamligt.

 

30 June 2014

Svantessons facit: en utredning!

Elisabeth Svantesson har varit arbetsmarknadsminister i snart ett år i en tid då arbetslösheten är 8 %, ungdomsarbetslösheten så hög att Sverige får EU-bidrag för att bekämpa den och nästan 35 000 personer befinner sig i Fas 3. Hon har under detta år inte lagt en enda proposition till riksdagen med förslag om hur arbetslösheten ska bekämpas. Idag kommer hon så med ett nytt förslag – en utredning. Bilden av en regering som abdikerat från arbetslöshetsbekämpningen kan knappast bli tydligare.
Regeringen föreslår nu i en debattartikel något man kallar ”matchningsanställning”. Det beskrivs som en ny anställningsform men verkar snarare vara en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd för långtidsarbetslösa. Uppenbarligen har även regeringen nu insett att Fas 3 är ett misslyckande som inte leder till jobb och söker efter alternativ. Efter fem år med Fas 3, kantat av skandaler och oseriösa aktörer, har man kanske äntligen kommit till samma insikt som den minister som införde åtgärden – Fas 3 är ett misslyckande.
Arbetsmarknadsministern beskriver ”matchningsanställning” som en anställning som skall erbjudas långtidsarbetslösa. Att människor i Fas 3 skall erbjudas anställning, riktigt jobb och avtalsenlig lön har vi socialdemokrater krävt länge. Om regeringen verkligen är beredd att överge ”pysselsättningen” i Fas 3 till förmån för riktiga anställningar med avtalsenlig lön så vore det välkommet, men det framgår inte av debattartikeln.
Anders Lago, socialdemokrat och tidigare kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, skall utreda ”matchningsanställningarna”. I Södertälje genomförde man, på Anders Lagos initiativ, Telge Tillväxt som är en form av bemanningsanställning som hjälper ungdomar ut på arbetsmarknaden. Det har varit och är ett framgångsrikt arbete som bör få spridning till fler områden.
Regeringen vill upphandla matchningsaktörer för att genomföra sina tänkta ”matchningsanställningar”. Det är nu jag blir orolig på allvar. Regeringens tidigare upphandlingar av jobbcoacher, Fas3-anordnare och etableringslotsar har i en förfärande omfattning lett till att oseriösa aktörer kunnat kamma hem stora summor av skattebetalarnas pengar medan människor i en utsatt position blivit förnedrade eller utan hjälp. Nu senast har Riksrevisionen riktat skarp kritik mot lots-systemet. Vad säger att en ny upphandling av ”matchningsaktörer” inte kommer att leda till att skattemedel slösas på oseriösa aktörer istället för att användas aktivt för de arbetslösa?
Det är omöjligt att idag veta vad regeringens förslag om ”matchningsanställningar” kommer att innebära. Men en sak vet vi: arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantessons facit när det gäller förslag för att bekämpa arbetslösheten är noll (0) propositioner och en (1) utredning som kanske hinner tillsättas före valet.
Sverige kan bättre. Vi socialdemokrater kommer redan i höst att lägga skarpa förslag som på allvar bekämpar arbetslösheten och förbättrar matchningen på arbetsmarknaden. Om väljarna vill.

06 April 2014

Arbetskraften och arbetslösheten

Leve arbetskraften! utropade moderaterna vid sitt Sverigemöte igår. Moderaterna vill prata om arbetskraftsutbudet, inte om arbetslösheten. Det kan jag förstå eftersom regeringen lyckats ganska bra med det förra men misslyckats med arbetslösheten. Regeringen brukar istället skryta med att antalet personer som jobbar har ökat med mer än 200 000 under regeringens åtta år. Vad är det egentligen som är sant? Jag ska här försöka reda ut begreppen och förklara varför regeringen väljer att bara lyfta fram vissa avgränsade arbetsmarknadspolitiska mått och vill dölja andra.
Det vedertagna begreppet för att mäta hur väl ett land lyckas med jobben är att mäta sysselsättningsgrad, d v s hur stor andel av hela befolkningen i arbetsför ålder som jobbar. När man mäter sysselsättningsgrad bryr man sig inom om orsaken till att någon inte jobbar, om hen är arbetslös eller sjuk eller pensionär eller student, utan bara om hen jobbar eller inte. I februari i år var sysselsättningsgraden 64,7% . Att det blir en relativt låg siffra beror på att man inom hela EU mäter sysselsättningsgrad i åldern 15-74 år trots att i princip ingen 15-åring tillhör arbetskraften och ganska få 75-åringar gör det. Innan regeringen Reinfeldts politik började genomföras i januari 2007 var sysselsättningsgraden 65,6%, d v s något högre. (Mäter man istället åldersgruppen 20-64 år har sysselsättningsgraden sjunkit från 78,8 % till 78,5 %.) Andelen av befolkningen som jobbar har alltså minskat trots att det är fler som jobbar. Det beror på att befolkningen har ökat med nästan en halv miljon människor under samma tid. Att jämföra antalet jobb i absoluta tal är alltså irrelevant som mått på hur väl jobbpolitiken lyckats.
Sysselsättningsgraden är det bästa måttet även om det också har sina begränsningar. Alla som jobbat alls, även om det bara är en timme, under en viss mätvecka anses vara i sysselsättning. Det betyder att sysselsättningsgraden döljer deltidsarbetslöshet. Därför är också antalet arbetade timmar i ett land ett viktigt mått.
Var kommer då arbetskraften in? Alla människor som kan och vill arbeta räknas till arbetskraften i ett land. Det är självklart bra om arbetskraften är stor, det ger möjlighet för välstånd. Men om jobben samtidigt är alltför få, eller om de som kan och vill jobba ändå inte kan få de lediga jobben så blir arbetslösheten hög.
Arbetskraftsutbudet påverkas i hög grad av politiska beslut. Föräldraförsäkring, förskola för alla barn, fritids, skolmat och särbeskattning är reformer som i hög grad bidragit till att Sverige har ett stort utbud av kvinnlig arbetskraft vilket har lett till en i internationell jämförelse hög förvärvsfrekvens bland kvinnor. Införandet av vårdnadsbidrag påverkar utbudet i motsatt riktning. Folkhälsa och möjlighet att byta jobb, liksom pensionssystemets utformning påverkar arbetskraftsutbudet framförallt högre upp i åren. Att öka arbetskraftsutbudet är generellt sett bra och brukar i sig leda till att även sysselsättningen ökar. Men alla åtgärder är inte positiva. Man kan t ex öka arbetskraftsutbudet genom att strypa tillgången till utbildning, då kommer färre att studera och fler att vilja arbeta. Det ökar visserligen arbetskraftutbudet men försvårar matchningen och leder på sikt till en svagare jobbtillväxt och därmed till högre arbetslöshet. När regeringen införde en tidsgräns för sjukförsäkringen så att människor nu blir utförsäkrade även om de fortfarande är sjuka ökade statistiskt sett arbetskraftsutbudet eftersom de tidigare sjukskrivna istället skrivs in vid Arbetsförmedlingen men de har ju inte blivit friska och arbetsföra bara för det.
För att ett land skall ha någon nytta av ett ökat arbetskraftsutbud krävs det en politik för fler jobb och växande företag liksom utbildning och insatser för en fungerande matchning så att lediga jobb kan tillsättas av kompetent personal. Alla kan se att regeringen har misslyckats med arbetslösheten, den har ökat från 6,9 % till 8,5 % (SCB 15-74 år). Därför vill regeringen prata om något annat. Upplägget är att försöka sälja in berättelsen att regeringens politik har ökat arbetskraftsutbudet och att det är därför som arbetslösheten har ökat samtidigt som man skryter med ökat antal jobb och inte vill relatera det till den ökade befolkningen.
Regeringen har skurit ned kraftigt på arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning, man har ändrat gymnasieskolan så att allt färre söker sig till de yrkesutbildningar som leder till jobb och man skär ned platserna på universitet och högskolor. Rekordmånga unga saknar gymnasiekompetens. Regeringens hårdnackade motstånd mot utbildningslinjen är en viktig orsak till att arbetslösheten idag är mycket högre än i början av 2007 trots att vakansgraden (ett mått på antalet lediga jobb) faktiskt är högre idag. Bilden nedan kallas Beveridgekurvan och visar just att vakansgraden idag är högre än före finanskrisen trots att arbetslösheten är mycket högre.

 
Det finns alltså ganska många lediga jobb som inte besätts inom rimlig tid. Svenskt Näringsliv uppger att var femte rekrytering misslyckas. I höstas var det rekordmånga unga som ville studera vidare på universitet och högskolor, de var behöriga och de var sugna på att plugga. Men regeringen valde att skära ned på antalet platser, även inom yrken där det råder stor brist som t ex ingenjörer. En helt galen politik som visserligen ökade arbetskraftsutbudet bland unga men som samtidigt försvårar kompetensförsörjningen för både svenska företag och vår gemensamma sektor.
Regeringen har dessutom gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att koncentrera sina insatser på dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Det har fått till effekt att i princip bara den som är långtidsarbetslös kan få stöd och hjälp, men när man väl är långtidsarbetslös är det mycket, mycket svårare att komma tillbaka. Långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats under regeringens tid. Detta har gjort att arbetsmarknaden fungerar allt sämre. Bilden nedan visar hur många jobb som ”borde” tillsatts om arbetsmarknaden fungerat lika bra som före 2008.

 
Regeringen har rätt när de hävdar att arbetskraftsutbudet har ökat. Det är också i allt väsentligt bra med ett stort arbetskraftsutbud, även om det inte bör ske på bekostnad av möjligheterna till utbildning. Men det är inte arbetskraftsutbudet som är huvudskälet till att arbetslösheten är katastrofalt hög, det är rekryteringsgapet liksom bristen på investeringar och aktiv näringspolitik. Regeringen har prioriterat dyra generella skattesänkningar som krogmoms och arbetsgivaravgift för unga samtidigt som man skurit ned på utbildning och satt tvångströja på Arbetsförmedlingen. Den höga arbetslösheten är inte huvudsakligen orsakad av att många kan och vill jobba utan av att regeringens jobbpolitik, baserad på dyra skattesänkningar, inte har fungerat.
Regeringen har i varje givet läge prioriterat skattesänkningar före investeringar i skolan och jobben. Det är det som syns i arbetslöshetsstatistiken idag. Och som hundratusentals människor upplever inpå bara skinnet.

27 February 2014

Siffertrixande

Arbetsförmedlare vittnar nu om hur deras Arbetsförmedlingskontor i många år har fuskat med statistiken. Arbetslösa har raderats från statistiken och istället falskeligen rapporterats som om de fått jobb. Uppgifterna som redovisas av SvT är uppseendeväckande. Konsekvenserna är allvarliga i flera avseenden:
·         Individer har gått miste om möjlighet till studier och subventionerad anställning eftersom de blivit avregistrerade som arbetslösa. Det har med stor sannolikhet lett till att deras faktiska tid i arbetslöshet har förlängts.
·         Statistiken och resultaten av regeringens arbetsmarknadspolitik förskönas på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Om fusket enbart gäller ett kontor är skadan begränsad, men om detta trixande med statistiken är vanligt förekommande så betyder det att man inte alls kan lita på myndighetens statistik.
·         Arbetsförmedlarna som tvingas medverka till detta blir av naturliga skäl desillusionerade och avprofessionaliserade. Vem vill lura sina klienter för att hyfsa statistiken så att chefen blir nöjd? Det måste vara en oerhört obehaglig arbetssituation för de anställda.
·         Förtroendet för myndigheten, som redan är längst ned i botten, kommer knappast att stärkas.  
Regeringens arbetsmarknadspolitik har havererat. Arbetslösheten är mycket högre än när regeringen tillträdde, matchningen på arbetsmarknaden fungerar allt sämre. Trots att vi idag har lika höga vakanstal (mått på antal lediga jobb) som år 2007 så är arbetslösheten 2 procentenheter högre, vilket visas av Beveridgekurvan nedan:

 De anställda på Arbetsförmedlingen är hårt pressade – dagens uppgifter visar ju att vissa upplever sig så hårt pressade att de trixar med statistiken – och får inte använda sitt professionella kunnande. Förtroendet för Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att verkställa regeringens arbetsmarknadspolitik,  är kört i botten. Arbetsförmedlingens nya generaldirektör som skall presenteras idag har mycket att ta itu med. Men utan en ny arbetsmarknadspolitik blir det svårt att lyckas.

14 January 2014

Noll (0) propositioner

400 000 människor är arbetslösa och långtidsarbetslösheten har i princip tredubblats sedan regeringen Reinfeldt tog över. Det är ett allvarligt läge. Akuta svårigheter för dem som är drabbade av arbetslösheten men ett farligt läge också för alla andra eftersom arbetslösheten påverkar klyftorna i samhället och resurserna till vår gemensamma välfärd. Många, många är oroliga över att se ungdomar gå utan jobb med tappat självförtroende och allt mindre egen kraft.
Samtidigt som arbetslösheten är så hög så är det många arbetsgivare som har svårt att få tag i rätt personal till de lediga jobben. Svenskt Näringsliv uppger att så mycket som var femte rekrytering misslyckas. Det finns tydliga tecken på att svensk arbetsmarknad fungerar allt sämre.
Nedanstående bild från Riksbanken (jag ber om ursäkt för dålig kvalitet på bilden) visar hur matchningen har försämrats. Den röda kurvan visar hur bra jobbchanserna ”borde” vara om man jämför med hur svensk arbetsmarknad fungerat tidigare och den blå kurvan visar hur dåliga jobbchanserna faktiskt är idag.

Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister i september i år. Under hösten har hon inte lagt en enda proposition. Idag kom regeringens propositionslista och där framgår det att arbetsmarknadsministern planerar att lägga noll (0) propositioner fram till valet. De propositioner som är upptagna under rubriken Arbetsmarknadsdepartementet till hör alla Ullenhags ansvarsområde.
I ett läge med mycket hög arbetslöshet, när Fas 3 växer varje dag och där arbetsmarknaden och matchningen fungerar allt sämre så har regeringen alltså inga som helst nya förslag för att vända utvecklingen. Det är för sorgligt. Sverige behöver en regering som klarar jobben. Tur att det är valår i år!

05 January 2014

Kvinnors arbetsmiljö

Det finns mycket som tyder på att kvinnors arbetsmiljö är sämre än mäns. Kvinnor svarar för en större andel av sjukfrånvaron än män och fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid på grund av hälsoskäl. Kvinnor anmäler fler arbetssjukdomar än män och den vanligaste orsaken till dessa är belastning följt av sociala och organisatoriska faktorer. Kvinnor anmäler även totalt sett fler arbetsskador än män. Under perioden 2003-2011 har kvinnor anmält fler arbetssjukdomar, arbetsolyckor utan sjukfrånvaro och olyckor till och från arbetet än män.
Kvinnor drabbas långt oftare än män av belastningsskador. Vanligast är värk och sämre funktion i nacke och armar. Nästan en tredjedel av alla påbörjade sjukskrivningar beror på sjukdomar i muskler och leder, och faktorer i arbetet ligger troligen bakom en stor del. Kvinnor är också mer sjukskrivna än män för problem i rörelseorganen.
Den främsta förklaringen till att kvinnor drabbas hårdare är att kvinnor och män i samma yrke arbetar med olika uppgifter, det visar en kunskapssammanställning från Högskolan i Gävle, som Arbetsmiljöverket beställt och som är mycket intressant läsning.
Kvinnor och män får alltså olika arbetsuppgifter, trots att de har samma yrke. Resultatet blir att kvinnor oftare drabbas av belastningsskador, eftersom deras uppgifter är mer repetitiva och handintensiva.
Professor Svend Erik Mathiassen förklarar det såhär:
-          Det är alltså hur arbetet är organiserat som leder till ojämställd hälsa. Det finns inget starkt stöd för att biologiska skillnader mellan könen kan förklara att kvinnor drabbas mer av belastningsskador.
Den positiva nyheten är att det självklart går att ändra på hur arbetet är organiserat för att på så sätt undvika belastningsskador. Den negativa nyheten är att kvinnors underordning går igen på område efter område.
Den könssegregerade arbetsmarknaden i Sverige, alltså att kvinnor och män arbetar i olika yrken, är en annan viktig förklaring till kvinnors högre ohälsotal. Kvinnor arbetar främst i yrken inom vård, omsorg och service, som innehåller många moment som är tunga, repetitiva, handintensiva och innehåller mycket kontakt med människor. Det är vanligare inom kvinnodominerade yrken att uppleva att arbetstakten är styrd. Sextio procent av kvinnorna och 44 procent av männen uppgav att de kan påverka arbetstakten under högst hälften av arbetstiden. Detta är framför allt vanligt inom yrken där arbetsuppgifterna till en stor del styrs av andra människors behov, till exempel inom vården. Även inom läraryrket är det vanligt att kvinnor upplever att arbetstakten är styrd. Forskning har visat att psykisk påfrestning och stress kan skapa eller förstärka belastningsskador.
Många upplever också att de har ett psykiskt ansträngande arbete, framför allt inom kommunal och landstingssektorn. Vård och omsorg (66 procent) samt utbildning (57 procent) är de två yrkesområden där flest uppger att de har ett psykiskt ansträngande arbete. Det är vanligare bland kvinnor än bland män att i stort sett varje dag ha en känsla av att arbetet inte kan göras bra nog och att arbetet innebär att man dagligen möter starka känslor från andra.
Trots att 65 000 personer har utförsäkrats är sjuktalen idag tillbaka på samma nivåer som när regeringen skärpte reglerna 2008. Det finns stor anledning att misstänka att detta har ett samband med arbetsmiljön och villkoren på jobbet. Arbetsplatsolyckorna ökar nu för tredje året i rad.
Regeringen Reinfeldt har strypt resurserna till arbetsmiljöarbetet genom att ta bort mer än en fjärdedel av arbetsmiljöinspektörerna och helt lägga ned Arbetslivsinstitutet som ansvarade för den viktiga arbetsmiljöforskningen. Otillräckliga resurser tvingar nu Arbetsmiljöverket att lägga ner kontor över hela landet. Nästa år minskas resurserna till företagshälsovården från 345 miljoner kronor till 30 miljoner kronor. Det är dags för en ny politik som satsar på bra arbetsmiljö och ett jämställt arbetsliv.

04 January 2014

Mer verkstad, mindre floskler

Regeringen brukar skryta med att det har blivit fler som jobbar i vårt land sedan de tillträdde. Och det är sant. Men de glömmer att berätta att befolkningen under denna tid har vuxit med nästan en halv miljon människor. Det relevanta måttet på hur många som jobbar i ett land är hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som jobbar, den s.k. sysselsättningsgraden. När regeringen Reinfeldt tillträdde hade vi en stark tillväxt av nya jobb i Sverige. (Många minns säkert att Göran Persson i valrörelsen 2006 sa ”jobben kommer” vilket förmodligen bidrog till att (S) inte uppfattades prioritera jobbpolitiken tillräckligt mycket men som icke desto mindre var sant.)
Sysselsättningsgraden mäts som andelen av befolkningen i åldern 16-74 år som arbetar. År 2007, strax efter att regeringen Reinfeldt tillträtt och deras politik ännu inte gett effekt och innan finanskrisen slog till år 2008, var sysselsättningsgraden 65,4 %. Det är en bra sysselsättningsgrad. Man får gå tillbaks till år 1991, innan regeringen Bildt tillträdde och Sverige gick in i ekonomisk kris, för att hitta samma höga sysselsättningsgrad. Man kan naturligtvis invända att det inte är relevant att mäta 16-17-åringars sysselsättningsgrad, den är ju i princip noll, men det är lika över tid och detta är det mått som används av Statistiska Centralbyrån (SCB).
I höstas besökte SCB Arbetsmarknadsutskottet och redogjorde bl a för sin senaste sysselsättningsprognos. Jag ställde då frågan till Eric Hellsing, som varit med och utarbetat rapporten, när SCB räknar med att Sverige återigen skall nå samma sysselsättningsgrad som vi hade 2007. Svaret jag fick var att man i SCB:s huvudscenario måste vänta ända till år 2035 innan vi återigen når samma sysselsättningsgrad (i nollscenariot klarar vi det inte ens då).
Självklart påverkade finanskrisen 2008-2009 sysselsättningen i Sverige men om det skall ta nästan 30 år innan vi når samma sysselsättningsgrad som 2007 är det ett allvarligt underbetyg till en misslyckad jobbpolitik som Sverige helt enkelt inte har råd med.
Regeringens arbetsmarknadspolitik har helt enkelt inte klarat mötet med verkligheten. Skattesänkningar, privatiseringar, utförsäkring, Fas 3 och kraftig minskning av utbildningsmöjligheterna är en politik som inte leder till jobb utan till ökade klyftor och högre långtidsarbetslöshet. Det är dags för en ny politik utan ideologiska skygglappar som kan ta Sverige till full sysselsättning och hög sysselsättningsgrad. Dags för mer verkstad och mindre floskler.

03 January 2014

Inför huvudentreprenörsansvar

Ordning och reda på arbetsmarknaden – och på arbetsplatsen – är grundläggande för att kunna upprätthålla en fungerande svensk modell och anständiga villkor på jobbet. Trots att regeringen med läpparna bekänner sig till den svenska modellen så ser vi allt fler exempel på dumpning av löner och andra arbetsvillkor på den svenska arbetsmarknaden.
Under de senaste 20 åren har ett det i många branscher skett ett ökat anlitande av entreprenörer som alternativ till egen anställd arbetskraft. Ofta har sedan entreprenören i sin tur underentreprenörer som i sin tur kan anlita en annan underentreprenör. Det uppstår entreprenadkedjor och längden på dessa kedjor tycks enbart öka. Med flera nivåer av underentreprenörer ökar risken för att det uppstår problem – både för de anställda och för samhället. Det förekommer att den intjänade lönen till arbetstagare som är i slutet av en lång kedja av underentreprenörer inte betalas ut alls eller är långt under den lönenivå som bör gälla. Detta gäller särskilt för utländska arbetstagare som tillfälligt utstationerats till Sverige. För samhället kan det innebära att skatt och sociala avgifter undanhålls, för individen att man tvingas jobba till villkor långt under de svenska kollektivavtalen, och för arbetsmarknaden att löner och villkor dumpas vilket drabbar både seriösa företag och löntagarkollektivet.
Det är inte ovanligt att staten eller en kommun beställer ett arbete där löner sedan dumpas långt ned i en kedja av entreprenörer och att man trots sitt huvudansvar skyller på att det finns en entreprenadkedja som man inte känner till.
En huvudentreprenör har i dagsläget inget ansvar för att de underentreprenörer som är verksamma på exempelvis en byggarbetsplats är seriösa och kan följaktligen utnyttja fördelarna med att söka en lägre kostnad utan att stå för någon risk när det gäller underentreprenörens agerande. Detta är orimligt. För att förhindra exploatering av arbetskraft vill vi socialdemokrater införa ett system med solidariskt ansvar för entreprenörer. Det handlar om att huvudentreprenören skall ta ansvar också för underentreprenörer. Ett sådant entreprenörsansvar gäller redan i flera europeiska länder, till exempel Tyskland, Holland, Österrike, Spanien, Italien, Frankrike och Norge.
EU-kommissionen har faktiskt lagt ett förslag om en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett entreprenörsansvar i utstationeringssituationer, i första hand inom byggbranschen, i det s.k. tillämpningsdirektivet. EU:s ministerråd behandlade frågan strax före jul och nu fortsätter förhandlingarna. I Riksdagen driver vi socialdemokrater denna fråga och har faktiskt fått igenom ett s.k. tillkännagivande om att regeringen skall återkomma till riksdagen med initiativ i syfte att säkerställa ändamålsenliga regler för uppdragsgivares/huvudentreprenörs ansvar i utstationeringssituationer. Men ännu har inget hänt.
För att lagstiftning om entreprenörsansvar skall bli verklighet krävs en ny regering som sätter ordning och reda på arbetsmarknaden högt på dagordningen och fler socialdemokrater i EU-parlamentet.

02 January 2014

Vill vi verkligen varandras framgång i SvFF?

Alla vi som har förtroendeuppdrag inom fotbollen får med jämna mellanrum ta emot kritiska kommentarer och frågor från den del av befolkningen som enbart följer vår sport via media. Ibland handlar det om upprördhet över bråk i samband med någon match eller någon individ som har gjort bort sig. Då är det ganska lätt att förklara att kriminella gäng eller en enskild spelare inte alls representerar fotbollen med en halv miljon spelare i tre tusen föreningar. Men den här hösten och julen har det varit annorlunda. Många frågar sig hur det står till i SvFF och vilka värderingar ledande företrädare representerar.
Efter Fotbollsgalan skrev jag ett brev till Förbundsstyrelsen som samtliga ordföranden i Svealandsdistrikten ställde sig bakom. Vi skrev bl a:
”Svenska Fotbollförbundet har enligt vår uppfattning tydligt lyft fram och satsat på dam- och flickfotbollen under senare år. Sommarens EM var en stor succé inte minst publikt, SvFF skapade en riktig folkfest.
I samband med förra veckans Fotbollsgala förlorades mycket av den positiva bilden av hur SvFF satsar på damfotbollen. Det var sorgligt att uppleva.
Vi blev själva bedrövade, vi tyckte det var pinsamt. Vi har som representanter för fotbollen fått ta emot mycket ilska och besvikelse från både fotbollsaktiva och allmänhet. Vi antar att vi delar den upplevelsen med er och många andra förtroendevalda.
Bilden som är kvar på näthinnan efter Fotbollsgalan är den av ett förbund som premierar den manliga trotjänaren i landslaget med en överdådig gåva medan Therese Sjögran, som dessutom gjort många fler landskamper, inte fick någonting. Vi utgår från att SvFF haft och har ambitionen att hylla Therese Sjögran på ett motsvarande sätt som Anders Svensson. Det här brevet handlar inte om det. Det här brevet handlar om att vi inom SvFF uppenbarligen har problem när det gäller vår utåtriktade kommunikation och hur vi vill påverka den bild som vi ger av förbundet.
(…)
När den mediala kraschen redan är ett faktum så framstår förbundets krishantering som undermålig med felaktiga och motstridiga uppgifter till media som förlängde lidandet.”
I samband med SvFF:s representantskap i november gjorde Aftonbladet en granskning av de beslutande ledamöterna som visade en total frånvaro av personer med annan etnisk bakgrund, hög medelålder och få kvinnor. Bilden av att svensk fotboll styrs av äldre vita män befästes.
Lagom till jul uttalade sig sedan herrlandslagets lagkapten Zlatan Ibrahimovic i en intervju nedlåtande om damlandslaget på ett sätt som väckte både ilska och sorg. Även om han senare har försökt att tona ned betydelsen av detta så var vi många som reagerade starkt på uttalandet om att damlandslaget ”kan få en cykel med min autograf på så blir det bra” med anledning av att Anders Svensson fick en bil av SvFF.
Under det gångna året antog Svenska Fotbollförbundet ett strategidokument efter ganska omfattande diskussioner och remissomgångar. ”Vi vill varandras framgång.” Så inleds den nyligen antagna värdegrunden och fortsätter: ”Vi föregår med gott exempel och visar öppenhet och respekt för människors lika värde samt motverkar alla former av diskriminering samt gynnar arbetet för jämställdhet och mångfald.”
Om dessa vackra ord inte enbart ska existerar på en PowerPoint-presentation utan bli verklighet i SvFF:s praxis finns det en hel del att ta itu med. Vi i Stockholms FF kommer att fortsätta att arbeta aktivt med dessa frågor – på riktigt, inte bara som vackra ord.