26 July 2013

Stockholmsmoderaterna dissar damfotbollen

Damfotbollen har gjort ett segertåg denna sommar. EM är en formidabel succé med publikrekord både på arenorna och vid tv-apparaterna. Landslaget har vid flera matcher presterat lysande offensiv och teknisk fotboll. Den tolfte spelaren – publiken – har varit fantastisk och stämningen i FanZone och i fansmarscherna till Sveriges matcher har varit folkfest. Landslaget och Pia Sundhage har bjudit oss på fantastiska fotbollsupplevelser denna EM-sommar och blivit välförtjänt älskade och hyllade. Laget förtjänade att nå finalen på Friends på söndag, tycker jag. Så bra är det här laget. Men nu blev det inte så. Tyskorna vann den jämna semifinalen.
Just nu är det många som vill sola sig i glansen av det lyckade EM-arrangemanget, det populära landslaget och vår närmast folkkära förbundskapten. Det finns anledning att påminna om att även fantastiska fotbollsprestationer och EM-folkfest är beroende av politiska beslut och prioriteringar.
De flesta landslagsspelarna spelar till vardags i Damallsvenskan (och många av de andra EM-lagens stjärnor spelar också där!). Det finns ett direkt samband mellan kvalitén på Damallsvenskan och möjligheten att få fram riktigt bra landslagsspelare. Stockholms stad utmärker sig genom att ge mycket sämre förutsättningar för damernas elitfotboll jämfört med herrarnas när det gäller t ex tillgången till bra och ändamålsenliga arenor. Stockholmsdistriktets övriga elitlag har det bättre. Tyresö kommun har rustat upp Tyresövallen för att klara damallsvenskans krav, Solna stad har investerat i Skytteholms IP så att det idag är en bra arena för AIK. Men Stockholms stad har valt att år efter år nedprioritera sina damelitlag Djurgården och Hammarby. Mycket riktigt så spelar inget av lagen längre i högsta serien. Stockholm har investerat ca 3 miljarder kr i en fantastiskt bra arena för herrelitfotboll för Hammarbys och Djurgårdens herrlag, lagen har samtidigt fått 8 miljoner kr var till konstgräs på sina träningsanläggningar och kommunen planerar stora investeringar på Grimsta för BP:s herrar. Men ingenting för damelitlagen. Det är bedrövligt. Damelitlagen som är verksamma i moderaternas Stockholm har idag väsentligt sämre villkor både för träning och matcher än motsvarande herrelitlag.
Jämför man M-styrda Stockholm med S-styrda Göteborg blir skillnaden mycket tydlig. Det är ingen slump att nationalarenan för Pias landslag ligger i Göteborg eller att vi har upplevt den alla häftigaste fotbollsfesten i sommar på Avenyn och på Gamla Ullevi. Göteborg har på ett helt annat sätt, under flera år, prioriterat investeringar för jämställd fotboll och fotbollsplaner för både killar och tjejer. Socialdemokraterna i stadshuset vill ändra på detta, idrottsnämndens vice ordförande Emilia Bjuggren (S) presenterade förslag i en debattartikel i SvD nyligen.
Stockholmsmoderaternas ointresse för damelitfotboll har manifesterats under detta EM genom att de valde att inte låta huvudstaden vara värdstad. Lysande europeisk fotboll har spelats inför rekordpublik i Göteborg, Växjö, Halmstad, Linköping, Norrköping och Kalmar. Men inte i Stockholm. Nya Tele2 arena hade väl annars passat utmärkt för EM!
M-styrda Solna är däremot med som värdstad, arrangerar den stora finalen på söndag och allt som hör till med bankett och prisutdelning. Och inte minst en härlig och folkfylld FanZone. Det har varit ett nöje att samarbeta med Solna kommun i förberedelserna inför finalen.
Det fantastiska landslag vi har idag, som välförtjänt har hyllats av publik och media, har inte en enda spelare som är fostrad i stockholmsfotbollen. Det är en varningssignal som klubbarna och Stockholms Fotbollförbund (där jag är ordförande) måste ta på allvar. Men bristen på fotbollsplaner och moderatstyrda Stockholms provocerande nedprioritering av tjejernas elitfotboll är en viktig orsak. Kommunpolitiker måste satsa också då damelitfotbollen, annars kan inte landslaget nå framgång i mästerskap, så hänger det ihop. Politiska prioriteringar gör skillnad!

19 July 2013

Regeringen säger till sig själv på skarpen

Igår debatterade jag med arbetsmarknadsministern i P1. Det handlade om att regeringen nu har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att genomföra de regler som skulle börja gälla för ett och ett halvt år sedan men som uppenbarligen inte har genomförts. ”Arbetsförmedlingen har inte lyckats med sitt uppdrag” konstaterar arbetsmarknadsministern. Det liknar lite historien om när Pippi Långstrump svarar på frågan om vem som säger till när hon ska gå och lägga sig:
-Det gör jag själv. Först säger jag till en gång helt vänligt: Pippi, gå och lägg dig! Om jag inte lyder då säger jag till på skarpen: Pippi, gå och lägg dig! Om jag inte lyder då, ja då vankas det smörj.
Arbetsförmedlingen är regeringens i särklass viktigaste myndighet när det gäller att bekämpa arbetslösheten, generaldirektören är utsedd av den nuvarande regeringen och har haft fem år på sig att sätta sin prägel på myndigheten och regeringen står i mycket nära kontakt och dialog med Arbetsförmedlingens ledning. När arbetsmarknadsministern säger att Arbetsförmedlingen inte har lyckats med sitt uppdrag så är det bara halva sanningen. En mer korrekt beskrivning är att regeringen har misslyckats med arbetslösheten.
Det uppdrag diskussionen handlar om är delvis en kursändring av regeringens politik. Under den socialdemokratiska regeringen infördes en regel om att alla unga arbetslösa skulle få en individuell handlingsplan hos Af inom en månad. Den borgerliga regeringen ändrade på detta och införde av outgrundlig anledning ett aktivitetsförbud för arbetslösa unga. Först efter tre månader i sysslolöshet skulle unga kunna få stöd ifrån den myndighet som just är till för att hjälpa arbetslösa att finna ett jobb. Aktivitetsförbudet mötte hård kritik från oss socialdemokrater och många andra. Regeringen har varje gång svarat att det inte finns något aktivitetsförbud, men ändå konstaterar Riksrevisionen att unga inte får tips om varken praktik eller jobb från sin arbetsförmedlare förrän efter 3-4 månader (jag har tidigare bloggat om Riksrevisionens rapport).
Så småningom tvingades alltså regeringen att backa från aktivitetsförbudet och från 1 januari förra året gäller nya regler som skall göra det möjligt, för de unga som behöver det, att få stöd direkt. Men i verkligheten har alltså inget hänt.
Regeringen har misslyckats med jobben. Arbetslösheten är högre än i jämförbara länder.  Ungdomsarbetslösheten har under regeringen Reinfeldt ökat från 19 procent till ca 25 procent. Regeringens insatser – sänkt arbetsgivaravgift och sänkt krogmoms – har visat sig vara mycket dyra insatser med marginell eller ingen effekt på arbetslösheten. Regeringen misslyckas uppenbarligen även med att styra sin viktigaste myndighet inom området. Bedrövligt.
Det behövs en ny politik som tar arbetslösheten på allvar och sätter jobben främst. Det behövs en reformering av Arbetsförmedlingen och fokus på aktiva insatser som leder till jobb istället för att administrera arbetslösheten. Unga skall plugga eller jobba – inte börja sitt vuxenliv i sysslolöshet.

04 July 2013

Dyrt fiasko

Regeringen har sänkt arbetsgivaravgiften för ungdomar upp till 25 år. Det är en dyr åtgärd som kostar 16 miljarder kr per år. Så gott som samtliga experter har dömt ut åtgärden.
Riksrevisionens bedömning var 2008 att sänkningen av de sociala avgifterna för unga vid den tidpunkten lett till ”begränsade sysselsättningseffekter och höga dödviktseffekter”.
- Det kostar mer än det smakar. Man kan tycka att det är ett märkligt sätt att hantera statliga pengar, sade riksrevisor Karin Lindell till TT i september 2008.
Finanspolitiska rådet skrev 2011: ”Lägre arbetsgivaravgifter för alla ungdomar är en dyr och ineffektiv åtgärd för att sänka ungdomsarbetslösheten”.
Finansdepartementet har i en rapport från ekonomiska avdelningen (april 2011) utvärderat regeringens egna reformer. De sänkta socialavgifterna för ungdomar bedöms ha ingen effekt alls på arbetslösheten och endast en liten effekt på sysselsättningen.
Enligt en preliminär version av den rapport som kommer att ges ut av IFAU (institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering), och som refereras av SvT, är kostnaden per nytt jobb mellan 1 och 1,5 miljoner kronor. På längre sikt är det osäkert om reformen har någon effekt alls.
Professor Lars Calmfors sammanfattar:
– Att sänka arbetsgivaravgifter är en dyr metod med osäkra effekter. En hel del tyder på att det inte har någon effekt alls.
Igårpresenterade fackförbundet Handels en rapport där man har undersökt effekterna av den sänka arbetsgivaravgiften för unga inom de två stora branscherna privat detaljhandel och partihandel. Det är branscher med stor personalomsättning, runt 30 procent i detaljhandeln och ca 20 procent i partihandeln. Det är alltså många som nyanställs varje år och om lönekostnaderna är avgörande borde den billigare arbetskraften prioriteras.
Rapporten visar att skattesubventionerna verkligen fick ett kraftigt genomslag på själva lönekostnaderna för unga. 2006 var det 15-17 procent billigare att anställa en person i åldern 18-24 år än att anställa personer från andra åldersgrupper. 2012 hade skillnaderna mellan lönekostnaderna för de olika åldersgrupperna fördubblats till cirka 32 procent. Inom partihandeln tredubblades lönekostnadsskillnaderna från 7-8 procent till 24-25 procent.
Med denna starka subvention borde det ha funnits goda incitament och gott om tid för företagen inom branschen att öka andelen ung arbetskraft i relation till den äldre arbetskraften. Men trots detta visar rapporten från Handels att andelen unga som berörs av reformen inte har ökat under perioden. Tvärtom har andelen unga och andelen arbetade timmar för unga minskat under de fem helår som passerat efter att den första skatteförändringen infördes. Det gäller såväl för detaljhandeln som för partihandeln.
Handels anger som främsta skäl att det inte är lönekostnaderna utan rätt kompetens som är den svåraste utmaningen för arbetsgivarna vid nyrekryteringar.
Regeringens viktigaste och dyraste åtgärd mot ungdomsarbetslösheten har alltså ingen eller mycket marginell effekt på arbetslösheten. 16 miljarder kronor varje år, som istället hade kunnat användas för fler utbildningsplatser, yrkesintroduktionsanställningar, utbildningskontrakt, intensiv arbetsförmedling och mycket annat som man vet fungerar, kastas mer eller mindre i sjön. Det måste betraktas som ett fiasko. Ett dyrt fiasko. Och ungdomsarbetslösheten i Sverige har bitit sig fast på en katastrofalt hög nivå och långtidsarbetslösheten bland unga ökar:

Det är dags för en ny politik!

03 July 2013

Ungdomsarbetslösheten och statistiken

Ungdomsarbetslösheten är en stor utmaning och ett stort misslyckande för regeringens politik. Det är därför bra att frågan - mycket tack vare socialdemokraternas och SSU:s tydliga prioritering - nu placerar sig om en av de viktigaste politiska frågorna att lösa. Men ungdomsarbetslösheten är inte ett problem utan flera. Jag vill peka på tre olika grupper som alla inkluderas i statistiken för ungdomsarbetslösheten men som kräver helt olika lösningar.
Unga utan grundläggande utbildning. Andelen ungdomar som tillåts misslyckas med skolan och som därför saknar fullständig gymnasieutbildning har ökat år från år. Det är ett katastrofalt misslyckande för skolpolitiken. 12 000 tonåringar lämnar grundskolan varje år utan att ha klarat skolan och är därför inte ens behöriga att söka in till gymnasiet. Denna grupp arbetslösa unga har mycket svårt att få jobb och löper en stor risk att fastna i långtidsarbetslöshet, vilket visas tydligt i denna graf:
Stora insatser måste göras för att de skall få skräddarsydda insatser för att nå den gymnasiala kompetensnivå som arbetsmarknaden kräver. Vi socialdemokrater har föreslagit utbildningskontrakt där unga får kombinera deltidsjobb till avtalsenlig lön i kommunen med deltidsstudier kanske på folkhögskola - och andra lämpliga kombinationer av arbete, praktik och studier – för att nå målet. De unga som idag varken studerar eller arbetar (s.k. NEET) består med all sannolikhet huvudsakligen av unga utan gymnasieexamen. (Jag har tidigare bloggat om denna grupp och det kan du läsa här.)
Unga som har utbildning. Den absoluta majoriteten av alla de arbetslösa unga som har en gymnasieutbildning eller en högre utbildning får jobb inom några månader och i denna grupp är risken för att fastna i långtidsarbetslöshet mycket liten. Det är naturligtvis glädjande att denna stora grupp arbetslösa inte utgör en riskgrupp som kan jämföras med de unga utan utbildning. Men också arbetslösheten för denna grupp unga är ett problem och det är anmärkningsvärt att regeringen nonchalerar dem. Även om de har låg risk för att fasta i långtidsarbetslöshet tar det onödigt många månader i sysslolöshet innan en färdigutbildad ung människa får sitt första jobb. Det innebär en hög samhällelig kostnad och hindrar unga från att ta klivet ut i vuxenlivet. Det är ett tecken på att vi har något av ett systemfel när det gäller övergången mellan skolan/högskolan och arbetslivet som måste mötas av förändringar i utbildningssystemet och genom yrkesintroduktionsanställningar/traineeanställningar men också av att Arbetsförmedlingen går in och ger även dessa unga stöd och råd redan från första dagen. Så är det inte idag, vilket Riksrevisionen har kritiserat och som jag har skrivit om tidigare här.
Unga som studerar. Även studerande räknas med i arbetslöshetsstatistiken om de vill arbeta och söker jobb. Tidigare var denna grupp inte inkluderad i statistiken. Den dåvarande borgerliga oppositionen kritiserade detta hårt och menade att (s)-regeringen dolde arbetslösheten. Nu har Sverige anpassat statistiken så att vi mäter på samma sätta som övriga EU och denna grupp inkluderas. Det finns argument för båda sätten att föra statistik men sedan 2007 är det detta sätt som gäller och fördelen är att vi kan jämföra med andra länder eftersom vi mäter på samma sätt.
En del av dem studerar i väntan på att få ett jobb, andra söker deltidsjobb eller sommarjobb att kombinera med sina studier. Dessa unga är ju inte sysslolösa, de stärker sin framtida position på arbetsmarknaden genom att studera. Är deras arbetslöshet alls ett problem? Jag menar att det är det, dels för att de faktiskt söker och behöver jobb för att klara sin ekonomi och dels för att svårigheten för studerande att finna lämpliga deltids- och sommarjobb försvårar för dem att få sitt första jobb när de väl är klara med sin utbildning. Även välutbildade unga har alltför mager, eller i värsta fall obefintlig, erfarenhet av arbetslivet och arbetslivets villkor.
En grupp som det inte pratas så mycket om, eftersom de inte räknas med i den officiella arbetslöshetsstatistiken, är alla unga som är undersysselsatta. Det handlar om alla dem som är timvikarier, blir inringda på tillfälliga påhugg eller bara jobbar ett par timmar om dagen. Alla som har jobbat minst en timme i veckan räknas som sysselsatta i statistiken och alltså inte som arbetslösa. Men i själva verket är det väldigt många av dem som skulle vilja och kunna jobba mycket mer, ofta heltid. Detta problem med oredovisad arbetslöshet finns i hela arbetslöshetsstatistiken men är särskilt stort när det gäller unga.
Ungdomsarbetslösheten har ökat under den borgerliga regeringen. I början av 2007 var den säsongsrensade ungdomsarbetslösheten 19 procent, nu är den 24 procent. Det är en ökning med 5 procentenheter vilket motsvarar en 26-procentig ökning. Det är ganska mycket.
När vi jämför Sverige med andra länder ligger vi inte särskilt bra till när det gäller arbetslösheten. Ungdomars arbetslöshet har naturligtvis ett nära samband med den totala arbetslösheten i ett land. Men om man jämför ungdomsarbetslösheten som andel av den totala arbetslösheten så ser man att Sverige är sämst i hela OECD.
Vi är alltså särskilt dåliga på att hjälpa unga till jobb. Det måste vi ändra på. Det är detta valet nästa år måste handla om.