Ungdomsarbetslösheten och statistiken

Ungdomsarbetslösheten är en stor utmaning och ett stort misslyckande för regeringens politik. Det är därför bra att frågan - mycket tack vare socialdemokraternas och SSU:s tydliga prioritering - nu placerar sig om en av de viktigaste politiska frågorna att lösa. Men ungdomsarbetslösheten är inte ett problem utan flera. Jag vill peka på tre olika grupper som alla inkluderas i statistiken för ungdomsarbetslösheten men som kräver helt olika lösningar.
Unga utan grundläggande utbildning. Andelen ungdomar som tillåts misslyckas med skolan och som därför saknar fullständig gymnasieutbildning har ökat år från år. Det är ett katastrofalt misslyckande för skolpolitiken. 12 000 tonåringar lämnar grundskolan varje år utan att ha klarat skolan och är därför inte ens behöriga att söka in till gymnasiet. Denna grupp arbetslösa unga har mycket svårt att få jobb och löper en stor risk att fastna i långtidsarbetslöshet, vilket visas tydligt i denna graf:

Stora insatser måste göras för att de skall få skräddarsydda insatser för att nå den gymnasiala kompetensnivå som arbetsmarknaden kräver. Vi socialdemokrater har föreslagit utbildningskontrakt där unga får kombinera deltidsjobb till avtalsenlig lön i kommunen med deltidsstudier kanske på folkhögskola - och andra lämpliga kombinationer av arbete, praktik och studier – för att nå målet. De unga som idag varken studerar eller arbetar (s.k. NEET) består med all sannolikhet huvudsakligen av unga utan gymnasieexamen. (Jag har tidigare bloggat om denna grupp och det kan du läsa här.)
Unga som har utbildning. Den absoluta majoriteten av alla de arbetslösa unga som har en gymnasieutbildning eller en högre utbildning får jobb inom några månader och i denna grupp är risken för att fastna i långtidsarbetslöshet mycket liten. Det är naturligtvis glädjande att denna stora grupp arbetslösa inte utgör en riskgrupp som kan jämföras med de unga utan utbildning. Men också arbetslösheten för denna grupp unga är ett problem och det är anmärkningsvärt att regeringen nonchalerar dem. Även om de har låg risk för att fasta i långtidsarbetslöshet tar det onödigt många månader i sysslolöshet innan en färdigutbildad ung människa får sitt första jobb. Det innebär en hög samhällelig kostnad och hindrar unga från att ta klivet ut i vuxenlivet. Det är ett tecken på att vi har något av ett systemfel när det gäller övergången mellan skolan/högskolan och arbetslivet som måste mötas av förändringar i utbildningssystemet och genom yrkesintroduktionsanställningar/traineeanställningar men också av att Arbetsförmedlingen går in och ger även dessa unga stöd och råd redan från första dagen. Så är det inte idag, vilket Riksrevisionen har kritiserat och som jag har skrivit om tidigare här.
Unga som studerar. Även studerande räknas med i arbetslöshetsstatistiken om de vill arbeta och söker jobb. Tidigare var denna grupp inte inkluderad i statistiken. Den dåvarande borgerliga oppositionen kritiserade detta hårt och menade att (s)-regeringen dolde arbetslösheten. Nu har Sverige anpassat statistiken så att vi mäter på samma sätta som övriga EU och denna grupp inkluderas. Det finns argument för båda sätten att föra statistik men sedan 2007 är det detta sätt som gäller och fördelen är att vi kan jämföra med andra länder eftersom vi mäter på samma sätt.
En del av dem studerar i väntan på att få ett jobb, andra söker deltidsjobb eller sommarjobb att kombinera med sina studier. Dessa unga är ju inte sysslolösa, de stärker sin framtida position på arbetsmarknaden genom att studera. Är deras arbetslöshet alls ett problem? Jag menar att det är det, dels för att de faktiskt söker och behöver jobb för att klara sin ekonomi och dels för att svårigheten för studerande att finna lämpliga deltids- och sommarjobb försvårar för dem att få sitt första jobb när de väl är klara med sin utbildning. Även välutbildade unga har alltför mager, eller i värsta fall obefintlig, erfarenhet av arbetslivet och arbetslivets villkor.
En grupp som det inte pratas så mycket om, eftersom de inte räknas med i den officiella arbetslöshetsstatistiken, är alla unga som är undersysselsatta. Det handlar om alla dem som är timvikarier, blir inringda på tillfälliga påhugg eller bara jobbar ett par timmar om dagen. Alla som har jobbat minst en timme i veckan räknas som sysselsatta i statistiken och alltså inte som arbetslösa. Men i själva verket är det väldigt många av dem som skulle vilja och kunna jobba mycket mer, ofta heltid. Detta problem med oredovisad arbetslöshet finns i hela arbetslöshetsstatistiken men är särskilt stort när det gäller unga.
Ungdomsarbetslösheten har ökat under den borgerliga regeringen. I början av 2007 var den säsongsrensade ungdomsarbetslösheten 19 procent, nu är den 24 procent. Det är en ökning med 5 procentenheter vilket motsvarar en 26-procentig ökning. Det är ganska mycket.

När vi jämför Sverige med andra länder ligger vi inte särskilt bra till när det gäller arbetslösheten. Ungdomars arbetslöshet har naturligtvis ett nära samband med den totala arbetslösheten i ett land. Men om man jämför ungdomsarbetslösheten som andel av den totala arbetslösheten så ser man att Sverige är sämst i hela OECD.

Vi är alltså särskilt dåliga på att hjälpa unga till jobb. Det måste vi ändra på. Det är detta valet nästa år måste handla om.