Dyrt fiasko

Regeringen har sänkt arbetsgivaravgiften för ungdomar upp till 25 år. Det är en dyr åtgärd som kostar 16 miljarder kr per år. Så gott som samtliga experter har dömt ut åtgärden.
Riksrevisionens bedömning var 2008 att sänkningen av de sociala avgifterna för unga vid den tidpunkten lett till ”begränsade sysselsättningseffekter och höga dödviktseffekter”.
- Det kostar mer än det smakar. Man kan tycka att det är ett märkligt sätt att hantera statliga pengar, sade riksrevisor Karin Lindell till TT i september 2008.
Finanspolitiska rådet skrev 2011: ”Lägre arbetsgivaravgifter för alla ungdomar är en dyr och ineffektiv åtgärd för att sänka ungdomsarbetslösheten”.
Finansdepartementet har i en rapport från ekonomiska avdelningen (april 2011) utvärderat regeringens egna reformer. De sänkta socialavgifterna för ungdomar bedöms ha ingen effekt alls på arbetslösheten och endast en liten effekt på sysselsättningen.
Enligt en preliminär version av den rapport som kommer att ges ut av IFAU (institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering), och som refereras av SvT, är kostnaden per nytt jobb mellan 1 och 1,5 miljoner kronor. På längre sikt är det osäkert om reformen har någon effekt alls.
Professor Lars Calmfors sammanfattar:
– Att sänka arbetsgivaravgifter är en dyr metod med osäkra effekter. En hel del tyder på att det inte har någon effekt alls.

Igårpresenterade fackförbundet Handels en rapport där man har undersökt effekterna av den sänka arbetsgivaravgiften för unga inom de två stora branscherna privat detaljhandel och partihandel. Det är branscher med stor personalomsättning, runt 30 procent i detaljhandeln och ca 20 procent i partihandeln. Det är alltså många som nyanställs varje år och om lönekostnaderna är avgörande borde den billigare arbetskraften prioriteras.

Rapporten visar att skattesubventionerna verkligen fick ett kraftigt genomslag på själva lönekostnaderna för unga. 2006 var det 15-17 procent billigare att anställa en person i åldern 18-24 år än att anställa personer från andra åldersgrupper. 2012 hade skillnaderna mellan lönekostnaderna för de olika åldersgrupperna fördubblats till cirka 32 procent. Inom partihandeln tredubblades lönekostnadsskillnaderna från 7-8 procent till 24-25 procent.
Med denna starka subvention borde det ha funnits goda incitament och gott om tid för företagen inom branschen att öka andelen ung arbetskraft i relation till den äldre arbetskraften. Men trots detta visar rapporten från Handels att andelen unga som berörs av reformen inte har ökat under perioden. Tvärtom har andelen unga och andelen arbetade timmar för unga minskat under de fem helår som passerat efter att den första skatteförändringen infördes. Det gäller såväl för detaljhandeln som för partihandeln.
Handels anger som främsta skäl att det inte är lönekostnaderna utan rätt kompetens som är den svåraste utmaningen för arbetsgivarna vid nyrekryteringar.
Regeringens viktigaste och dyraste åtgärd mot ungdomsarbetslösheten har alltså ingen eller mycket marginell effekt på arbetslösheten. 16 miljarder kronor varje år, som istället hade kunnat användas för fler utbildningsplatser, yrkesintroduktionsanställningar, utbildningskontrakt, intensiv arbetsförmedling och mycket annat som man vet fungerar, kastas mer eller mindre i sjön. Det måste betraktas som ett fiasko. Ett dyrt fiasko. Och ungdomsarbetslösheten i Sverige har bitit sig fast på en katastrofalt hög nivå och långtidsarbetslösheten bland unga ökar:

Det är dags för en ny politik!