Sjukvårdskris

Sjukvården går på knäna och det ser allvarligt ut inför sommaren. Det råder brist på sjuksköterskor. Eller rättare sagt, det råder brist på sjuksköterskor som vill arbeta för de löner som erbjuds och det råder brist på sjuksköterskor som vill avstå sin semester med familjen. Förlossningsvården i Stockholm är enligt barnmorskorna i ett läge där de själva skäms över den vård de tvingas bedriva. På sjukhusen runt om i landet är läget allvarligt och ingen tycks säkert veta hur ett akut läge skall hanteras. I Skåne har protesterna mot den krisande sjukvården varit omfattande både bland ansvariga läkare och bland medborgarna.
Sjukvård kostar pengar. Mycket pengar. Om man frågar medborgarna så värderar de i allmänhet en bra sjukvård mycket högt och är beredda att betala vad det kostar via skattsedeln. En bra sjukvård är som en försäkring. Vi hoppas alla att vi inte skall råka ut för någon allvarlig sjukdom eller olycka men när ett litet barn föds alldeles för tidigt eller mammografi-screeningen visar på bröstcancer så är en väl fungerande och professionell sjukvård av hög klass värt mer än allt annat. Därför är vi beredda att betala. Men trots denna grundläggande vilja att betala för den försäkring en bra sjukvård är så är vi nu i ett läge där resurserna inte räcker till för den svenska vården.
Orsakerna är flera:

• Sjukvårdens stora framsteg gör att vården idag kan behandla och bota många fler sjukdomar och tillstånd än tidigare. Det räddar liv och ger ovärderlig livskvalitet för dem som kan botas och behandlas. Men det är ofta också samhällsekonomiskt lönsamt. Sjukvårdens problem är att ”vinsterna” bokförs någon annanstans än i landstingets budget. Den nya höftleden och starroperationen som gör att fantastiskt många pensionärer kan leva ett aktivt och självständigt liv sparar kostnader i äldreomsorgen. Den botade prostatacancern eller behandlade depressionen ger många år i yrkeslivet och intäkter till statskassan. Sjukvården står för de ökade kostnaderna som nya behandlingsmetoder medför och landstingsskatten skall räcka till allt mer. Det är i längden inte ett hållbart system.
• Vi lever allt längre. Det är en enorm framgång för välfärdssamhället att vi idag lever rekordlänge och att våra liv har förlängts med i huvudsak friska år. Det är delvis ett resultat av förbättrad sjukvård men framförallt en effekt av högre utbildningsnivå, bättre arbetsmiljö, bättre välstånd och sundare livsföring. Men när sjukdomarna så småningom kommer och patienten kanske är över åttio år så krävs ofta väsentligt mer vård och längre vårdtider än när en sextioåring vårdas för samma åkomma. Det är alltså dyrare att vårda den som är mycket gammal.
• Den gemensamma konsumtionen har under en lång rad av år minskat i förhållande till den totala konsumtionen i samhället. Det betyder att sådant vi bekostar gemensamt som skola, vård och omsorg har minskat som andel av den totala ekonomin. Det utökade utrymme som ekonomisk tillväxt leder till har i allt väsentligt tillfallit den privata konsumtionen. Det kommer förr eller senare leda till att den standard vi gemensamt kan upprätthålla inom de skattefinansierade verksamheterna blir väsentligt lägre än vad vi upplever som rimligt i förhållande till det samlade välståndet i samhället och i förhållande till vår privata konsumtion. Min bedömning är att vi redan nått det stadiet när det gäller sjukvården.

Sjukvården måste ständigt arbeta med effektivisering och förbättringar. Hur resurserna används måste ständigt utmanas och prövas på nytt. Men sjukvården behöver också utökade resurser. Regeringen Reinfeldt har försökt få oss att tro att man kan minska de totala skatteintäkterna som andel av ekonomin år efter år utan att det får effekter för välfärden. Det kan man inte. Bra sjukvård kostar. Det är dags att sätta sjukvården högt på den politiska agendan och ta politisk strid för de utökade resurser som krävs.