Riktiga jobb eller ”pysselsättning”?

Långtidsarbetslösheten har bitit sig fast på en mycket hög nivå vilket illustreras av denna graf som visar antalet personer som varit arbetslösa mer än 2 år i åldersgruppen 16-64 år:

(källa: Arbetsförmedlingens månadsstatistik)

 När man lyssnar till regeringens företrädare låter de nästan uppgivna inför långtidsarbetslösheten. Fas 3 är regeringens viktigaste åtgärd och till och med mannen som införde den – Sven-Otto Littorin – erkänner att Fas 3 är ett misslyckande. Regeringen har lagt ned mycket energi på att försöka skapa sysselsättning åt de långtidsarbetslösa men Fas 3 har kantats av skandaler, oseriösa företag och meningslös verksamhet. Det finns helt säkert seriösa anordnare som gör det bästa möjliga för deltagarna av en hopplös åtgärd, men sammantaget måste Fas 3 betraktas som ett kapitalt misslyckande.

Och misslyckandet fortsätter. Arbetsförmedlingen räknar med att Fas 3 (som har döpts om till ”sysselsättningsfasen”) kommer att öka från dagens 34 000 personer med 4000 under innevarande år. Det betyder att varannan timme, dygnet runt, veckans alla dagar, växer Fas 3 med ytterligare en person.
Fas 3 måste få ett slut! Istället för att hitta på ”pysselsättning” måste människor få chans till riktigt jobb eller riktig utbildning.
Många av dem som idag befinner sig i Fas 3 har hamnat där enbart för att Fas 1 och Fas 2 har varit hopplösa transportsträckor utan aktiva insatser så att dagarna har runnit iväg och vips så är man i återvändsgränden Fas 3. Utbildning är en viktig väg framåt. Vi socialdemokrater föreslår att alla som idag befinner sig i Fas 3 skall få plugga med bibehållen ersättning. Vi vet också att intensiv arbetsförmedling, dvs att ett arbetsförmedlare har tid att jobba med just mig och med kontakter med arbetsgivare som kan vara intresserade av mina tjänster, ger väldigt bra resultat. Därför satsar vi resurser för att långtidsarbetslösa skall få intensivt arbetsförmedlingsstöd. På så sätt kan många av dem som idag befinner sig i Fas 3 få jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Ungefär en fjärdedel har en eftergymnasial utbildning och en majoritet är under 50 år. Man måste ha tilltro till människors förmåga och inte förminska dem.
För dem som ändå har svårt att finna ett jobb finns det många viktiga arbetsuppgifter som behöver utföras. Istället för att hitta på sysselsättning vill vi satsa på alla de viktiga arbetsuppgifter som behöver utföras men som det idag sällan finns pengar till. Det handlar om extratjänster i välfärden och i föreningslivet. Vi föreslår att staten betalar hela kostanden för riktiga jobb i välfärden, till avtalsenlig lön, för att personer som idag finns i Fas 3 och som inte hittar jobb på annat sätt, skall kunna göra nytta. Det handlar inte om att gå in och jobba som undersköterska eller barnskötare, jobb som kräver särskild kompetens, men kan handla om att förstärka på ett äldreboende genom att hjälpa till vid måltider, fylla på förråd, gå promenader med vårdtagarna mm. Det finns otroligt många behov inom välfärden som inte kan tillgodoses idag för att kommuner och landsting inte har resurserna. Istället för att hitta på konstgjord pysselsättning för att folk skall ha ngt att göra vill vi satsa pengarna på riktiga jobb som verkligen behövs. Vi kallar det extratjänster i välfärden och vi socialdemokrater la förslag om detta i vår vårbudget. Alla människor behövs. Och fler behövs i välfärden.

Ny myndighet löser inte jobbfiaskot

När regeringen Reinfeldt vann valet 2006 gjorde man en rivstart inom arbetsmarknadspolitiken. Bort med arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning, utbildningsvikariat, plustjänster och 100-dagarsgaranti för ungdomar. Och in aktivitetsförbud för ungdomar, 900 privata jobbcoacher, Fas 3 samt en dyr och dålig a-kassa. Redan från början stod det klart att utförarna inom Fas 3 och jobbcoachandet inte skulle kvalitetskontrolleras.
Nu har man bedrivit den här politiken i sju år. Skandalerna och missförhållandena hos de oseriösa aktörerna inom Fas 3 och jobbcoacherna har varit ett återkommande nyhetsinslag och de arbetssökande har gett upp hoppet om att få vettig hjälp till jobb.
Varje gång det uppdagas att arbetslösa coachas genom att t ex käka popcorn och se på film så rycker regeringen ut och säger att ”Hu, så här får det verkligen inte gå till”. Mer och bättre kontroller har utlovats. Och utlovats. Och utlovats. Men problemen tycks bestå.
Idag rycker Folkpartiet ut med ett nytt förslag: kontrollen bör tas över av en ny myndighet. Ja, det är ju också en lösning. En ny myndighet skall alltså kontrollera den arbetsmarknadspolitik som regeringen har bedrivit i sju år utan koll.
Regeringen tycks ha allmänt svårt i umgänget med Arbetsförmedlingen. Man får ständigt känslan av att regeringen inte har koll på vad myndigheten gör eller hur de prioriterar. Men frågan är om man kommer att lyckas bättre med en ny myndighet än man gör med Arbetsförmedlingen.
Man kan och bör självklart ha en seriös diskussion om det är mest lämpligt att den myndighet som skall vara samarbetspartner också själv skall stå för kontroll och eventuell avstängning av partners som inte håller måttet. Men det går inte att komma ifrån tanken att ropen på en ny myndighet handlar om att regeringen inte har koll på den arbetsmarknadspolitik som man nu har bedrivit i sju år och som uppenbarligen inte fungerar. Regeringens fiasko med jobbpolitiken kan ingen ny myndighet i världen råda bot på.

Sjukvårdskris

Sjukvården går på knäna och det ser allvarligt ut inför sommaren. Det råder brist på sjuksköterskor. Eller rättare sagt, det råder brist på sjuksköterskor som vill arbeta för de löner som erbjuds och det råder brist på sjuksköterskor som vill avstå sin semester med familjen. Förlossningsvården i Stockholm är enligt barnmorskorna i ett läge där de själva skäms över den vård de tvingas bedriva. På sjukhusen runt om i landet är läget allvarligt och ingen tycks säkert veta hur ett akut läge skall hanteras. I Skåne har protesterna mot den krisande sjukvården varit omfattande både bland ansvariga läkare och bland medborgarna.
Sjukvård kostar pengar. Mycket pengar. Om man frågar medborgarna så värderar de i allmänhet en bra sjukvård mycket högt och är beredda att betala vad det kostar via skattsedeln. En bra sjukvård är som en försäkring. Vi hoppas alla att vi inte skall råka ut för någon allvarlig sjukdom eller olycka men när ett litet barn föds alldeles för tidigt eller mammografi-screeningen visar på bröstcancer så är en väl fungerande och professionell sjukvård av hög klass värt mer än allt annat. Därför är vi beredda att betala. Men trots denna grundläggande vilja att betala för den försäkring en bra sjukvård är så är vi nu i ett läge där resurserna inte räcker till för den svenska vården.
Orsakerna är flera:

• Sjukvårdens stora framsteg gör att vården idag kan behandla och bota många fler sjukdomar och tillstånd än tidigare. Det räddar liv och ger ovärderlig livskvalitet för dem som kan botas och behandlas. Men det är ofta också samhällsekonomiskt lönsamt. Sjukvårdens problem är att ”vinsterna” bokförs någon annanstans än i landstingets budget. Den nya höftleden och starroperationen som gör att fantastiskt många pensionärer kan leva ett aktivt och självständigt liv sparar kostnader i äldreomsorgen. Den botade prostatacancern eller behandlade depressionen ger många år i yrkeslivet och intäkter till statskassan. Sjukvården står för de ökade kostnaderna som nya behandlingsmetoder medför och landstingsskatten skall räcka till allt mer. Det är i längden inte ett hållbart system.
• Vi lever allt längre. Det är en enorm framgång för välfärdssamhället att vi idag lever rekordlänge och att våra liv har förlängts med i huvudsak friska år. Det är delvis ett resultat av förbättrad sjukvård men framförallt en effekt av högre utbildningsnivå, bättre arbetsmiljö, bättre välstånd och sundare livsföring. Men när sjukdomarna så småningom kommer och patienten kanske är över åttio år så krävs ofta väsentligt mer vård och längre vårdtider än när en sextioåring vårdas för samma åkomma. Det är alltså dyrare att vårda den som är mycket gammal.
• Den gemensamma konsumtionen har under en lång rad av år minskat i förhållande till den totala konsumtionen i samhället. Det betyder att sådant vi bekostar gemensamt som skola, vård och omsorg har minskat som andel av den totala ekonomin. Det utökade utrymme som ekonomisk tillväxt leder till har i allt väsentligt tillfallit den privata konsumtionen. Det kommer förr eller senare leda till att den standard vi gemensamt kan upprätthålla inom de skattefinansierade verksamheterna blir väsentligt lägre än vad vi upplever som rimligt i förhållande till det samlade välståndet i samhället och i förhållande till vår privata konsumtion. Min bedömning är att vi redan nått det stadiet när det gäller sjukvården.

Sjukvården måste ständigt arbeta med effektivisering och förbättringar. Hur resurserna används måste ständigt utmanas och prövas på nytt. Men sjukvården behöver också utökade resurser. Regeringen Reinfeldt har försökt få oss att tro att man kan minska de totala skatteintäkterna som andel av ekonomin år efter år utan att det får effekter för välfärden. Det kan man inte. Bra sjukvård kostar. Det är dags att sätta sjukvården högt på den politiska agendan och ta politisk strid för de utökade resurser som krävs.

Stockholm Marathon och poliskostnader

Idag gick Stockholms Marathon genom Stockholm. Löparna sprang förbi just utanför mitt fönster. Närmare 20 000 tappra, duktiga löpare kämpade sig fram och tog sig runt hela banan. Respekt!
För en månad sedan drabbades Boston Marathon av ett fruktansvärt bombdåd med förödande konsekvenser. Dessbättre hände ingen ovälkommet i samband med dagens lopp. Men om det hade varit en förhöjd säkerhetsrisk, vem skulle ha betalat för den? Ett marathonlopp i centrala Stockholm kräver, även utan hotbild, betydande polisinsatser för att fungera. Ska de arrangerande löparklubbarna Hässelby FK och Spårvägens FK i så fall betala notan? För mig är svaret självklart: vi har alla redan gemensamt betalat för polisens arbete via skattsedeln och de som ordnar stora idrottsevenemang med mycket publik som kräver polisinsatser skall inte behöva betala för dessa insatser en gång till. Men så tycker inte regeringens utredare.
Enmansutredaren Bo Svensson föreslår istället att den som anordnar ett idrottsevenemang skall betala hälften av kostnaderna för de polisinsatser som kan krävas när många människor är samlade, för att skapa incitament för de arrangerande klubbarna att jobba för säkra och trygga arrangemang. Men bara om det är en förening som bildat ett IdrottsAB, inte annars. Utredningens argument håller inte.
Stockholm Maraton anordnas av två ideella föreningar som gemensamt äger StockholmMarathon/Tjejmilen AB som omsätter ca 40 miljoner kr. Eftersom de ideella föreningarna står som arrangörer skickas ingen räkning från Stockholmspolisen för de polisinsatser som krävs för arrangemanget. När AIK tar emot IFK Göteborg på Friends arena anser polisen att det behövs polisinsatser för att klara säkerheten och notan skickas sedan till AIK Fotboll AB där den ideella fotbollsföreningen, som bedriver fotboll för drygt 1 200 killar och tjejer, är majoritetsägare. När AIK istället åker till Göteborg för att möta IFK på Ullevi krävs ungefär lika stor polisinsats, men då skall ingen räkning skickas till den arrangerande klubben eftersom IFK Göteborg är en ideell förening. Argumentet att AIK skall betala för att skapa incitament för att jobba med säkerheten vid sin match faller på sin egen orimlighet, när konsekvensen blir att utredaren anser att IFK Göteborg däremot inte behöver incitament för att jobba med säkerheten. Alla klubbar måste skapa intäkter i samband med matcherna. Matcherna är en viktig inkomstkälla, som är nödvändig för att kunna bedriva fotbollsverksamhet. Att använda detta ”vinstintresse” som skäl för att skicka polisnotor på upp mot en miljon kr per match är att strypa intäkterna till idrottsverksamheten. Regeringens nationella samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet föreslog i utredningen ”Mindre våld för pengarna” att idrottsevenemang skall behandlas lika oavsett om föreningen bildat ett IdrottsAB eller ej, och att staten skall stå för polisens kostnader. Jag menar att en sådan likabehandling är det enda rimliga.
Alla fotbollsklubbar som har stor publik på sina matcher lägger idag ned omfattande arbete och stora summor pengar på säkerheten. Jag kan försäkra Bo Svensson om att alla redan idag har mycket starka incitament, både moralisk och ekonomiskt, för att skapa säkra arrangemang som blir positiva idrottsfester för en stor publik. Det omfattande arbete som man lägger ner har också resulterat i tryggare arrangemang och bättre säkerhet.
Utredningens förslag berör främst fotboll och ishockey, och de flesta IdrottsAB finns i Stockholmsområdet. Utredaren Bo Svensson varnar själv för att för att poliskostnaderna skulle kunna knäcka de berörda Stockholmsklubbarna: ”Det finns en inte försumbar risk för att Stockholmsområdet på längre sikt står helt utan fotbolls- och ishockeylag i Allsvenskan och Elitserien. Idrottsaktiebolagen är först och främst ett Stockholmsproblem.” Det är alltså väldigt mycket som står på spel. Jag kan inte förstå argumentet, varför just Stockholmsfotbollen skall drabbas av kostnader för många miljoner per säsong. A-lagens framgångar ger både intäkter och inspiration till barn- och ungdomsidrotten. Det vore förödande om Stockholmsområdet inom några år står helt utan lag i Allsvenskan och Elitserien.
Klubbarna har idag ett stort ansvar för att arbeta mot de våldsyttringar och annat olämpligt beteende som kan förekomma inne på arenorna. Det är ett ansvar som klubbarna ska ha, och det är självklart att det också kostar pengar och kräver omfattande arbetsinsatser. Men det är inte rimligt att idrottsklubbarna skall ansvara för de polisinsatser som krävs för att se till att svenska medborgare kan leva i en trygg miljö på gator och torg eller i tunnelbanan. Klubbarna har ansvar för säkerhet och trygghet i samband med matcher och andra idrottsevenemang. Staten har ansvar för polisens verksamhet, och polisens verksamhet finansieras gemensamt via skatten. Det är i alla fall så det borde vara.