Världens viktigaste jobb

Läraryrket har tappat kraftigt i attraktivitet vilket illustrerades för en tid sedan av uppgiften att det var möjligt att antas till lärarutbildningen med endast 0,1 poäng på högskoleprovet. Det är för få som väljer att utbilda sig till lärare och när man talar med lärarutbildare vittnar de om att de antagna har på tok för låga förkunskaper och ibland helt saknar fallenhet för yrket. Det är mycket allvarligt.
Lärarjobbet är ett av samhällets allra viktigaste och själv tycker jag att det är ett av de roligaste. Att få jobba med barns och ungdomars lärande och växande är otroligt stimulerande men också mycket svårt och utmanande. För att lyckas måste man använda en stor del av sig själv, den egna kunskapen, naturligtvis, men också sin egen personlighet och sin kreativitet. Det är arbetsamt och betalar sig dåligt i lönekuvertet i förhållande till många andra jobb. Men handlar läraryrket idag verkligen om att på ett professionellt sätt jobba med barns och ungdomars lärande och växande? Jag önskar att jag kunde svara otvetydigt ”ja” på den frågan, men det kan jag inte.
Glädjen i läraryrket är hotat utifrån minst tre aspekter:

• Professionaliteten. Jag upplever att läraryrket blir allt mer centralstyrt och att tilltron till lärares egna och/eller gemensamma professionella bedömningar är minimal. Utvecklingen av undervisningsmetoder och verktyg för att utvärdera elevers kunskaper måste baseras på kunskap och vila på vetenskaplig grund eller väl beprövad erfarenhet. Lärare måste ges rika möjligheter att växa och utvecklas i yrket och få delta i kontinuerlig kompetensutveckling. Det internationella konsultföretaget McKinsey har i en intressant rapport visat vilka styrmetoder som passar nationella skolsystem i olika utvecklingsfaser. Där konstaterar man att hård centralstyrning är bra för mindre utvecklade skolsystem i t ex utvecklingsländer medan det passar dåligt för högt utbildade samhällen med mogna och välutvecklade skolsystem där professionell frihet är viktigare. Det finns mycket mer intressant att hämta ur den rapporten men jag kan inte låta bli att göra jämförelsen med vårt grannland Finland där man har väsentligt större tilltro till lärarnas professionella förmåga än vad vi visar i Sverige och också mycket bättre kunskapsresultat.
• Administrationen. Lärarnas arbetsdag går i dag åt till så mycket annat än att förbereda och utveckla lärandet/undervisningen. Lärare upplever alltmer stress, men det är sällan eleverna som stressar. I stället är det lärares administrativa börda som växt. 9 av 10 lärare i Stockholm uppger att att deras möjlighet att göra sitt jobb – det pedagogiska uppdraget – har blivit sämre under de senaste åren. Över hälften menar att resultaten och likvärdigheten i skolan är på väg åt fel håll. En anonym lärare uttrycker sig så här i den rapport som presenterade i DN i tisdags: ”Vi fokuserar mer på att skriva om eleven än att ge eleven undervisningsresurser.”
• Arbetsbördan. 30 % av lärarna svarar i en undersökning att de jobbar övertid praktiskt taget dagligen och 35 % svarar att de ganska ofta eller nästan jämt har dagar då de känner sig mycket pressade, på gränsen till vad de klarar av. 60 % av lärarna uppger att de ofta eller mycket ofta hoppar över lunch/raster för att hinna med sitt jobb. Lärarförbundets undersökning visar att 6 av 10 lärare överväger att lämna sitt yrke. Arbetsbördan måste minska och utvecklingsmöjligheterna måste öka.

Socialdemokraterna bjuder nu in till nationell samling för skolan. Läget är allvarligt och akut. Viktigast av allt är att uppvärdera och professionalisera läraryrket. Lärare måste ges praktiska förutsättningar att fokusera på lärande och få ta ansvar för läroprocesserna och dess resultat.