17 October 2013

Fem strategier för jämställdhet

Just nu pågår en intressant konferens i Dominikanska Republiken. Det är FN:s regionala organisation för latinamerika och karibien CEPAL/ECLAC som anordnar den tolfte jämställdhetskonferensen. Årets tema är it. Jag har blivit inbjuden hit för att delta och för att hålla ett tal och delta i en paneldiskussion.
Det är en intressant konferens och det är fantastiskt att få förmånen att delta och att tala. Jag blir upplyft av alla dessa härliga, starka, intelligenta och handlingskraftiga kvinnor. Den kvinna som gjort störst intryck på mig är Alicia Bárcena, CEPAL/ECLAC:s generalsekreterare, som höll ett mycket inspirerande inledningsanförande.
Inför konferensen har man tagit fram ett s.k. position paper som är intressant läsning: Women in the Digital Economy:  Breaking through the equality threshold
Idag har jag medverkat med mitt anförande och deltaigt i en panel tillsammans med dessa kvinnor:

Det här är vad jag sa:
Madam chair, 
honourable and distinguished guests, dear delegates, my distinguished panel members, ladies and gentlemen,
I would like to thank the organizers and ECLAC for inviting me to this conference. It’s an honor to have the opportunity to participate and to make a presentation to all you powerful and intelligent women that are gathered here.
I am from Sweden--my country is often ranked among the most gender-equal societies in the world.  Nevertheless, we have never had a woman prime minister and less than 7% of managing directors are women. 
It’s been interesting to listen to the previous speeches and presentations during this conference and to study the position paper. A lot of figures, a lot of diagrams, a lot of statistics and facts.
I also had prepared a presentation with facts and figures. But I’ve changed my mind and yesterday I changed my presentation. In this presentation I will instead concentrate on possible strategies to attain real change. My point of departure is based on the priorities which Mrs. Sonia Montaño clearly described in the position paper (“Women in the Digital Economy: Breaking through the equality threshold”):
”Inequality is found mainly in the world of work (both paid and unpaid) and public policies must act as a tool for seizing the opportunities arising from the new technology paradigm.”
I have been cabinet minister in several Swedish governments. Nineteen years ago, at only 30 years of age, I was first time appointed cabinet minister in the world’s first government with 50% women. I have experience from both business and public service, but primarily from politics.
One thing I have learned concerning equality between women and men:  nothing happens automatically!
Each step forward is a result of
.           courageous and strategic political decisions, or
.           goal-conscious priorities by political leaders and government, or
.           successful opinion-building efforts by NGOs, or
.           solidarity within and between women’s alliances
Or often, a combination of two or more of the above.
Our topic – Women in Business – could not be separated from the overall strategy to strengthen womens position and an agenda for gender equality.
I will now describe five possible strategies.
First strategy - Political decisions
Three areas appear especially important in political decision-making for gender equality.
·         It should be possible to combine family responsibilities with employment. We can not wait for gender roles in the family to change.  From experience, we know that access to high-quality child care for all women is the most decisive factor which clearly strengthens women’s position in the labour market. And when women earn their own money it helps change the traditional gender roles in the family. It takes both political decisions and financing via state and municipal means to make this a reality. With an ageing population, care of older relatives has become (yet) another burden on women’s shoulders. Politics has a responsibility to facilitate the burdens on women through redistribution. Not until every woman is given the possibility to make a living through paid employment can we combat poverty, and women can be given the opportunity to shape their own lives by being able to make their own decisions.
·         Salaries and working conditions.  The value of women’s work also sets the bar for appraising women in other contexts. Women are still being paid less than men for their work. The most important requisite is equal pay for equal work. But that is not sufficient. It should also involve a re-evaluation of the terms and conditions of the least paid women. The women with the lowest pay also affect the terms and conditions of other women. We must put a stop the exploitation of poor and vulnerable women in the labour market and for those conditions which force some women to sell their bodies to survive. It is also important that domestic workers and women living in rural areas are granted decent rights and working conditions. 
·         Sexual and reproductive rights. Women must have the right to decide over their
             own bodies and sexuality in addition to being protected from violence and abuse.Women’s                 legal rights to decide over their own bodies and to be protected from violence are important              indicators of women’s status in society.
Political decisions are also decisive with regards to bridging the digital divide and improving women’s quality of life through information and communications technologies.
Political decisions like those three seldom pay-back in form of votes in the next election. That’s why courage and a working strategy is needed.
Second strategy -   Every other seat a woman’s seat
Women are not always wiser than men and we do not all react in the same manner just because we are women. But when women take their places in the business world and politics, and claim at least 40% of the total positions, a metamorphosis occurs which changes the definition of ”standard”.  There is a correlation between the proportion of women in parliament and the working conditions for women in the labour market; there is a correlation between the proportion of women in executive positions in the business world and women’s access to equal pay.
A crystal ceiling hampers women’s careers. At a certain level, competent women hit their heads on the invisible but very tangible crystal ceiling. This level of achievement, but no further. That is one of the reasons that there are so few women in leadership roles in business. The women that are CEOs or chairs of company boards are exceptions to ”the rule”.  If we could change this, it would affect the possibilities for all women in business and send a signal to young women that it is worthwhile to get an education and make a career for themselves.
The European Commission has recently made a proposal to establish gender quotas for boards of directors. 40% on the boards of larger companies should be comprised of women by the year 2020.  This is a proposal which evokes resistance, but still has the possibility of becoming reality, thanks especially to Commissioner Redding for brave and persistent efforts behind this proposal. Do I have to tell you that Commissioner Redding is a woman?
Women are better represented in parliaments and government than in business. This region claims many examples of strong women who have reached the highest position of president or head of state. Nonetheless, there is much to do. More women in parliament and more women ministers must be a highly prioritised issue because it affects both the content of politics and sends an important signal.
Third strategy - conquer new areas
When many women decide to enter a new arena or branch of business at the same time, one should utilise the potential from the momentum which has been created. Another option is to be first in a certain field. Information and communication technology has traditionally been connected with math and engineering - areas which have traditionally been dominated by men. There is more focus on social interaction and less on pure technology with new business opportunities within ICT. Communication, language, and social interaction are areas where women have traditionally had an advantage over men. We should utilise this to ensure that women have the possibility to develop and run companies within this expansive area. Now is the opportunity to conquer a new area – ICT as a social skill.
Education programmes in ICT should be just as connected with language and social skills as much as with technology.  Previous speakers yesterday have argued why it’s important to encourage more girls to educate themselves in the area of ICT. I agree. But I will add that we should also challenge the way ICT is being teached in universities, ICT is not characterized by technology alone.
Forth strategy - sisterhood
This is about women who consistently support each other, not just because we always
think alike or because we all have the same agenda. We do neither. But because we share the conviction that gives an opponent the right to have a viewpoint evaluated on its own merit, not have it judged or dismissed based on gender. This is a strategy which can be used in every context.  Women in leadership roles have a special responsibility. It makes a difference when women in leadership positions pave the way for other women, to create possibilities for advancement and influence that are equal to men’s. It makes a difference when women in my age group pave the way and act as mentors for younger women. I guess you all know that there is a special place in hell for women who do not support each other.
Fifth strategy - facts are a woman’s best friend
Only that which is brought to the surface and made visible can be changed.  It’s the thing that being counted that counts. Facts, systemisation and statistics have always been a useful tool for gender equality. The opposite - myths, rumours, and prejudices have always tended to depict men as naturally superior and use them as a standard for humankind.
All public statistics should be gender-specific, all political proposals should be analysed on how they affect women and men, respectively, and knowledge and experience from other countries should be utilised systematically. Countries such as my own - where the employment rate among women are close to the rate of men, where men are in the minority in government, where most men take some parental leave to be at home with their children while their spouses work, and where buying sex from a prostitute has been deemed a criminal act - have not collapsed, but have developed rather well both socially and economically. In fact gender equality foster economic growth, but the reverse relationship is not always true.
Madam chair,
I have tried to present some possible strategies to change reality because that is the task at hand. 
Thank you for listening.  I look forward to our discussion.

23 August 2013

Moderaternas favorit-GD

Angeles Bermudez-Svankvist utsågs av regeringen till generaldirektör för Arbetsförmedlingen efter att den tidigare GD:n Bosse Bylund fått sparken med hänvisning till att Bylund ansågs vara sosse. Det var för fem år sedan. När den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin presenterade Bermudez-Svankvist beskrev han henne som "störtskön".
Regeringens jobbpolitik är ett misslyckande och en viktig orsak är att man skurit ned på utbildning och aktiva insatser samtidigt som man har bakbundit Arbetsförmedlingen med ett mycket strikt regelverk. Resultatet har blivit att myndigheten skickar tillbaks många miljarder till regeringen varje år. Jag har skrivit om detta tidigare här på bloggen. Regeringens politik för arbetslösa unga har varit helt bakvänd, bl a införde man ett aktivitesförbud som gjorde att unga måste vänta minst tre månader innan de kunde få någon hjälp från Arbetsförmedlingen.
Det kanske största fiaskot är Fas 3 som har kantats av upprepade skandaler och missförhållanden och som uppnbarligen inte leder till jobb. Trots detta växer fas 3 för varje dag som går, snart är var tionde arbetslös i Fas 3.
Regeringen själv bär ansvaret för sin misslyckade jobbpolitik och kan inte skylla på myndigheten eller någon annan. Men det verkar också finnas tydliga problem inom Arbetsförmedlingen. Fackförbundet ST har visat i en rapport att arbetsförmedlarna riktar hård kritik mot hur de tvingas ägna alltför mycket tid åt att kontrollera de arbetssökande och alltför lite tid åt att träffa arbetsgivare och ägna sig åt sitt egentliga arbete - förmedla jobb. En mycket oroande uppgift är att en annan undersökning från ST visar att nästan hälften av de anställda inom AF inte vågar säga vad de tycker om verksamheten och förtroendet för generaldirektören är mycket lågt bland de anställda.
Också allmänhetens förtroende är i botten. Arbetsförmedlingen är den myndighet som svenska foket har lägst förtroende för och det sjunker dessutom år för år. Generaldirektören själv har vid upprepade tillfällen uttalat sig märkligt som t ex när hon sa att hon ville ge de arbetslösa en "nära jobbet upplevelse" eller när hon inledde en presskonferens om nyanländas (bristande) etablering på arbetsmarknaden med följande bild:

Men Angeles Bermudez-Svankvist har samtidigt varit moderaternas favorit-GD. På förra moderatstämman hade Fredrik Reinfeldt ett idolporträtt på Bermudez-Svankvist som illustration av regeringens proffsiga utnämningspolitik.
Idag har Arbetsförmedlingens styrelse uttalat att man saknar förtroende för Arbetsförmedlingens ledning. Det är häpnadsväckande anmärkningsvärt.
Regeringen har utsett både Arbetsförmedlingens styrelse och Arbetsförmedlingens GD. Rimligen kan inte båda sitta kvar.
Regering har inte bara har misslyckats med jobbpolitiken utan även uppenbarligen misslyckats med att styra sin viktigaste myndighet.

03 August 2013

Inställda klassresor

Det är rekordmånga som vill studera på universitet och högskolor i höst. Just nu få de besked om de kommit in eller inte. Rekordmånga kommer tyvärr att få ett negativt besked. För trots att det är fler än någonsin som söker till högre utbildning så har regeringen valt att minska antalet utbildningsplatser. Rekordmånga sökande till färre platser alltså. Det är verkligen en bakvänd politik.
Det är dubbelfel av regeringen. Många av de unga som skulle vilja gå en utbildning men som inte kommer in riskerar att hamna i arbetslöshet tillsammans med de många ungdomar som redan idag är arbetslösa. Det är sorgligt att många unga som vill satsa på sin framtid och skaffa sig en bättre ställning på en kärv arbetsmarknad genom utbildning inte kan göra det. Samtidigt råder brist och/eller stark efterfrågan inom många yrkesområden där det borde utbildas många fler som t ex ingenjörer, sjuksköterskor, förskollärare. Regeringens neddragningar riskerar att förvärra matchningsproblemen på den svenska arbetsmarknaden.
Regeringen säger nej till utbildningslinjen av ideologiska skäl, trots att den förda politiken är dålig för Sveriges konkurrenskraft. Fredrik Reinfeldt fokus är fler lågkvalificerade låglönejobb och Anders Borg ser det som viktigast att pressa ned lägstalönerna på arbetsmarknaden. Därför väljer de att skära ned på utbildningen. Det är en politik som på sikt är förödande för Sverige och som just nu gör att många unga som jublade när de tog studenten i våras nu blir besvikna när de tar emot sitt antagningsbesked.

Per Eriksson, rektor för Lunds Universitet, skrev för ett par veckor sedan en mycket bra debattartikel om detta i Sydsvenskan där han skarpt kritiserade att regeringens politik leder till att kvalificerade studenter utestängs från viktiga utbildningar. ”Regeringen har dragit ner på antalet utbildningsplatser och satsar på en elitistisk inriktning för universiteten. Andra länder bygger ut den högre utbildningen. Det försvagar Sveriges position och konkurrenskraft.”
Sverige har, inte minst tack vare den stora satsning på Kunskapslyftet och utbyggnad av den högre utbildningen som den tidigare socialdemokratiska regeringen genomförde, haft en hög utbildningsnivå i befolkningen. Men nu sjunker den i jämförelse med andra länder. Medan andra länder satsar på att bygga ut den högre utbildningen väljer Reinfeldts regering den motsatta vägen. Det har gjort att Sverige på bara tio års tid har tappat rejält i jämförelse med andra länder och prognosen är att vi kommer att ligga under genomsnittet i OECD när det gäller andelen högskoleutbildade i befolkningen.
Samtidigt ökar den social snedrekryteringen till högre studier. Det blir alltså allt vanligare att ungdomar med högutbildade föräldrar läser vidare och allt mer ovanligt att unga ur arbetarklassen gör det. Denna klyfta kommer med all sannolikhet att fortsätta att växa i och med att regeringen nu har gjort om gymnasieskolan så att yrkesutbildningarna inte längre ger behörighet att studera vidare. En undersköterska blir nu inte behörig att söka sjuksköterskeutbildningen, en barnskötare blir inte behörig att söka till förskollärarutbildningen. Sverige håller på att bli ett land där klassresorna ställs in. Det är bedrövligt.
Vi socialdemokrater har lagt förslag om breda satsningar på utbildning, kvalitetshöjning i skolan, stor satsning på vuxenutbildning,yrkesvux och yrkehögskola liksom en utbyggnad av högskolor och universitet. Magdalena Andersson presenterade en del av detta i en debattartikel i SvD i våras. Det finns en mycket tydlig kontrast mellan den konsekventa socialdemokratiska utbildningslinjen och regeringen låglönelinje.
Rektorn för Lunds Universitet, Per Eriksson, sammanfattar sin kritik: ”Regeringens politik är för mig obegriplig och måste snarast omprövas.” Det är bara att hålla med.

02 August 2013

Ta tillvara kompetensen - validera!

Arbetsmarknaden förändras ständigt. Vissa jobb försvinner och nya jobb skapas, många jobb förändras kontinuerligt. En tydlig trend är att andelen jobb som kräver eftergymnasial utbildning har ökat markant. De senaste femton åren har det blivit en halv miljon fler jobb som kräver utbildning över gymnasienivå. Under samma tid har antalet jobb med begränsade utbildningskrav minskat med ungefär 150 000 jobb. Det är en snabb förändring. Samtidigt är det väldigt tydligt att de som har svårast att få jobb och som riskerar att fastna i långtidsarbetslöshet är de som inte har en gymnasieexamen. I en artikel i Arbetsförmedlingens tidning På Jobbet nr 4/2013 skriver AF:s analytiker Torbjörn Israelsson om detta och illustrerar utvecklingen med denna graf:


Hur skall politiken möta denna utveckling? Det är bra att Sverige har en stor och ökande andel kunskapsintensiva jobb. Hög produktivitet och hög kompetens är bra förutsättningar för ekonomisk tillväxt och växande företag. Statsminister Fredrik Reinfeldt beklagar att Sverige inte har en stor låglönesektor, men det gör verkligen inte jag. Det vore att backa in framtiden. Men höga kompetenskrav i arbetslivet ställer höga krav på både utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
En särskild utmaning ligger i att se till att de som har en högre utbildning eller specifik yrkeskompetens också får chans till ett jobb där deras kompetens kommer till nytta. När det gäller invandrare fungerar detta dåligt. Många högutbildade jobbar idag som taxichaufförer eller städare eller inom andra yrken där deras utbildning inte alls tas tillvara. Det är ett slöseri som vi inte har råd med. När högutbildade "ockuperar" jobb med låga kvalifikationskrav blir det nästan omöjligt för den som saknar utbildning att komma in på arbetsmarknaden.
Statskontoret har nyligen undersökt hur valideringen av invandrares kompetens fungerar, d v s hur kompetens prövas och bedöms i förhållande till svenska yrkeskrav och utbildningskrav. Rapporten är en sorglig läsning. Kartläggningen visar att invandrares kompetens bedöms och dokumenteras i mycket begränsad utsträckning. Under perioden 2011 till 2012 var det bara ynka 1 400 utrikes födda arbetssökande som fick sin kompetens bedömd enligt de yrkesinriktade modeller som Arbetsförmedlingen upphandlat. Antalet är ännu färre för nyanlända inom etableringsuppdraget. Endast 13 personer av drygt 8 000 nyanlända arbetssökande inom etableringsuppdraget bedömdes på detta sätt år 2011.
Det är uppenbart att det nuvarande närmast provisoriska systemet för validering inte fungerar tillfredställande, något som också Statskontoret konstaterar. Bristen på fungerande validering blir ett hinder för en väl fungerande arbetsmarknad. Statskontorets genomgång visar dessutom att valideringen inte är jämställd. Det är betydligt fler män än kvinnor som får sin kompetens bedömd inom Arbetsförmedlingen. Det är också tydligt att kvinnor prövas mot traditionellt sett kvinnodominerade yrkesområden och män mot mansdominerade.
Det är hög tid att införa ett nationellt valideringssystem som möjliggör för den som har utbildning och/eller arbetslivserfarenhet från ett annat land att få sin kompetens validerad i förhållande till den svenska arbetsmarknaden och det svenska utbildningssystemet.
Man undrar hur stor andel av de invandrare som idag är arbetslösa som skulle kunna få jobb redan imorgon som valideringen av deras kunskaper fungerade som den borde?

01 August 2013

Nya regler i a-kassan 1 september

Arbetslöshetsförsäkringen bör vara en omställningsförsäkring som ger rimlig ersättning så att man inte behöver vara orolig för sin privata ekonomi medan man söker nytt jobb. För att få ersättning från försäkringen skall man aktivt söka nytt jobb. Den som inte gör det, eller som inte tar ett lämpligt jobb som erbjuds, förlorar sin rätt till ersättning och blir avstängd från försäkringen.
Om en månad införs nya regler som innebär att kontrollen av att den försäkrade är tillräckligt aktiv i sitt jobbsökande skall ske genom månadsvis rapportering över nätet. Samtidigt lindras sanktionerna väsentligt för den som av någon anledning t ex missar ett möte på Arbetsförmedlingen eller tackar nej till ett arbetsmarknadspolitiskt program. Tidigare fanns bara en sanktion: indragen a-kassa. Nu införs en skala där man varnas vid en första förseelse och sedan kan sanktionerna trappas upp med en dags förlorade ersättning, fem dagars förlorad ersättning osv beroende på graden av misskötsel och om det upprepar sig.
Det här är förändringar som vi socialdemokrater stödjer. Det är rimligt att man ställer krav på den försäkrade och att den arbetslöse kan visa att hen uppfyller försäkringens villkor för ersättning.
Problemet med regeringens politik är inte att man ställer krav på den arbetslöse utan att den arbetslöse inte har motsvarande rättigheter. Man borde som arbetslös självklart ha rätt till:
  • En rimlig ersättning från försäkringen medan man söker nytt jobb. Taket måste höjas rejält och ersättningsgraden höjas till 80 % under hela perioden.
  • Fler måste ges rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Efter att regeringen skärpt reglerna är det idag bara en bråkdel av de arbetslösa som alls får någon ersättning från a-kassan.
  • Stöd från Arbetsförmedlingen från första dagen.
  • Möjlighet till kvalificerade insatser som leder till jobb, t ex yrkesutbildning.
  • Hjälp från Arbetsförmedlingen med kontakter med arbetsgivare
  • Slippa nedvärderande och meningslösa aktiviteter som Fas 3.
Regeringen har av ideologiska skäl nedrustat arbetslöshetsförsäkringen till en grundförsäkring som omfattar allt färre och avlövat den aktiva arbetsmarknadspolitiken till förmån för skattesänkningar och Fas 3.
En socialdemokratisk regering kommer att ställa krav på den som är arbetslös och samtidigt se till att den arbetslöse har motsvarande rättigheter som gör att hen snabbt kan komma i arbete igen istället för att fösas runt i olika åtgärder. Arbetslösheten skall bekämpas. Inte administreras.

26 July 2013

Stockholmsmoderaterna dissar damfotbollen

Damfotbollen har gjort ett segertåg denna sommar. EM är en formidabel succé med publikrekord både på arenorna och vid tv-apparaterna. Landslaget har vid flera matcher presterat lysande offensiv och teknisk fotboll. Den tolfte spelaren – publiken – har varit fantastisk och stämningen i FanZone och i fansmarscherna till Sveriges matcher har varit folkfest. Landslaget och Pia Sundhage har bjudit oss på fantastiska fotbollsupplevelser denna EM-sommar och blivit välförtjänt älskade och hyllade. Laget förtjänade att nå finalen på Friends på söndag, tycker jag. Så bra är det här laget. Men nu blev det inte så. Tyskorna vann den jämna semifinalen.
Just nu är det många som vill sola sig i glansen av det lyckade EM-arrangemanget, det populära landslaget och vår närmast folkkära förbundskapten. Det finns anledning att påminna om att även fantastiska fotbollsprestationer och EM-folkfest är beroende av politiska beslut och prioriteringar.
De flesta landslagsspelarna spelar till vardags i Damallsvenskan (och många av de andra EM-lagens stjärnor spelar också där!). Det finns ett direkt samband mellan kvalitén på Damallsvenskan och möjligheten att få fram riktigt bra landslagsspelare. Stockholms stad utmärker sig genom att ge mycket sämre förutsättningar för damernas elitfotboll jämfört med herrarnas när det gäller t ex tillgången till bra och ändamålsenliga arenor. Stockholmsdistriktets övriga elitlag har det bättre. Tyresö kommun har rustat upp Tyresövallen för att klara damallsvenskans krav, Solna stad har investerat i Skytteholms IP så att det idag är en bra arena för AIK. Men Stockholms stad har valt att år efter år nedprioritera sina damelitlag Djurgården och Hammarby. Mycket riktigt så spelar inget av lagen längre i högsta serien. Stockholm har investerat ca 3 miljarder kr i en fantastiskt bra arena för herrelitfotboll för Hammarbys och Djurgårdens herrlag, lagen har samtidigt fått 8 miljoner kr var till konstgräs på sina träningsanläggningar och kommunen planerar stora investeringar på Grimsta för BP:s herrar. Men ingenting för damelitlagen. Det är bedrövligt. Damelitlagen som är verksamma i moderaternas Stockholm har idag väsentligt sämre villkor både för träning och matcher än motsvarande herrelitlag.
Jämför man M-styrda Stockholm med S-styrda Göteborg blir skillnaden mycket tydlig. Det är ingen slump att nationalarenan för Pias landslag ligger i Göteborg eller att vi har upplevt den alla häftigaste fotbollsfesten i sommar på Avenyn och på Gamla Ullevi. Göteborg har på ett helt annat sätt, under flera år, prioriterat investeringar för jämställd fotboll och fotbollsplaner för både killar och tjejer. Socialdemokraterna i stadshuset vill ändra på detta, idrottsnämndens vice ordförande Emilia Bjuggren (S) presenterade förslag i en debattartikel i SvD nyligen.
Stockholmsmoderaternas ointresse för damelitfotboll har manifesterats under detta EM genom att de valde att inte låta huvudstaden vara värdstad. Lysande europeisk fotboll har spelats inför rekordpublik i Göteborg, Växjö, Halmstad, Linköping, Norrköping och Kalmar. Men inte i Stockholm. Nya Tele2 arena hade väl annars passat utmärkt för EM!
M-styrda Solna är däremot med som värdstad, arrangerar den stora finalen på söndag och allt som hör till med bankett och prisutdelning. Och inte minst en härlig och folkfylld FanZone. Det har varit ett nöje att samarbeta med Solna kommun i förberedelserna inför finalen.
Det fantastiska landslag vi har idag, som välförtjänt har hyllats av publik och media, har inte en enda spelare som är fostrad i stockholmsfotbollen. Det är en varningssignal som klubbarna och Stockholms Fotbollförbund (där jag är ordförande) måste ta på allvar. Men bristen på fotbollsplaner och moderatstyrda Stockholms provocerande nedprioritering av tjejernas elitfotboll är en viktig orsak. Kommunpolitiker måste satsa också då damelitfotbollen, annars kan inte landslaget nå framgång i mästerskap, så hänger det ihop. Politiska prioriteringar gör skillnad!

19 July 2013

Regeringen säger till sig själv på skarpen

Igår debatterade jag med arbetsmarknadsministern i P1. Det handlade om att regeringen nu har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att genomföra de regler som skulle börja gälla för ett och ett halvt år sedan men som uppenbarligen inte har genomförts. ”Arbetsförmedlingen har inte lyckats med sitt uppdrag” konstaterar arbetsmarknadsministern. Det liknar lite historien om när Pippi Långstrump svarar på frågan om vem som säger till när hon ska gå och lägga sig:
-Det gör jag själv. Först säger jag till en gång helt vänligt: Pippi, gå och lägg dig! Om jag inte lyder då säger jag till på skarpen: Pippi, gå och lägg dig! Om jag inte lyder då, ja då vankas det smörj.
Arbetsförmedlingen är regeringens i särklass viktigaste myndighet när det gäller att bekämpa arbetslösheten, generaldirektören är utsedd av den nuvarande regeringen och har haft fem år på sig att sätta sin prägel på myndigheten och regeringen står i mycket nära kontakt och dialog med Arbetsförmedlingens ledning. När arbetsmarknadsministern säger att Arbetsförmedlingen inte har lyckats med sitt uppdrag så är det bara halva sanningen. En mer korrekt beskrivning är att regeringen har misslyckats med arbetslösheten.
Det uppdrag diskussionen handlar om är delvis en kursändring av regeringens politik. Under den socialdemokratiska regeringen infördes en regel om att alla unga arbetslösa skulle få en individuell handlingsplan hos Af inom en månad. Den borgerliga regeringen ändrade på detta och införde av outgrundlig anledning ett aktivitetsförbud för arbetslösa unga. Först efter tre månader i sysslolöshet skulle unga kunna få stöd ifrån den myndighet som just är till för att hjälpa arbetslösa att finna ett jobb. Aktivitetsförbudet mötte hård kritik från oss socialdemokrater och många andra. Regeringen har varje gång svarat att det inte finns något aktivitetsförbud, men ändå konstaterar Riksrevisionen att unga inte får tips om varken praktik eller jobb från sin arbetsförmedlare förrän efter 3-4 månader (jag har tidigare bloggat om Riksrevisionens rapport).
Så småningom tvingades alltså regeringen att backa från aktivitetsförbudet och från 1 januari förra året gäller nya regler som skall göra det möjligt, för de unga som behöver det, att få stöd direkt. Men i verkligheten har alltså inget hänt.
Regeringen har misslyckats med jobben. Arbetslösheten är högre än i jämförbara länder.  Ungdomsarbetslösheten har under regeringen Reinfeldt ökat från 19 procent till ca 25 procent. Regeringens insatser – sänkt arbetsgivaravgift och sänkt krogmoms – har visat sig vara mycket dyra insatser med marginell eller ingen effekt på arbetslösheten. Regeringen misslyckas uppenbarligen även med att styra sin viktigaste myndighet inom området. Bedrövligt.
Det behövs en ny politik som tar arbetslösheten på allvar och sätter jobben främst. Det behövs en reformering av Arbetsförmedlingen och fokus på aktiva insatser som leder till jobb istället för att administrera arbetslösheten. Unga skall plugga eller jobba – inte börja sitt vuxenliv i sysslolöshet.

04 July 2013

Dyrt fiasko

Regeringen har sänkt arbetsgivaravgiften för ungdomar upp till 25 år. Det är en dyr åtgärd som kostar 16 miljarder kr per år. Så gott som samtliga experter har dömt ut åtgärden.
Riksrevisionens bedömning var 2008 att sänkningen av de sociala avgifterna för unga vid den tidpunkten lett till ”begränsade sysselsättningseffekter och höga dödviktseffekter”.
- Det kostar mer än det smakar. Man kan tycka att det är ett märkligt sätt att hantera statliga pengar, sade riksrevisor Karin Lindell till TT i september 2008.
Finanspolitiska rådet skrev 2011: ”Lägre arbetsgivaravgifter för alla ungdomar är en dyr och ineffektiv åtgärd för att sänka ungdomsarbetslösheten”.
Finansdepartementet har i en rapport från ekonomiska avdelningen (april 2011) utvärderat regeringens egna reformer. De sänkta socialavgifterna för ungdomar bedöms ha ingen effekt alls på arbetslösheten och endast en liten effekt på sysselsättningen.
Enligt en preliminär version av den rapport som kommer att ges ut av IFAU (institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering), och som refereras av SvT, är kostnaden per nytt jobb mellan 1 och 1,5 miljoner kronor. På längre sikt är det osäkert om reformen har någon effekt alls.
Professor Lars Calmfors sammanfattar:
– Att sänka arbetsgivaravgifter är en dyr metod med osäkra effekter. En hel del tyder på att det inte har någon effekt alls.
Igårpresenterade fackförbundet Handels en rapport där man har undersökt effekterna av den sänka arbetsgivaravgiften för unga inom de två stora branscherna privat detaljhandel och partihandel. Det är branscher med stor personalomsättning, runt 30 procent i detaljhandeln och ca 20 procent i partihandeln. Det är alltså många som nyanställs varje år och om lönekostnaderna är avgörande borde den billigare arbetskraften prioriteras.
Rapporten visar att skattesubventionerna verkligen fick ett kraftigt genomslag på själva lönekostnaderna för unga. 2006 var det 15-17 procent billigare att anställa en person i åldern 18-24 år än att anställa personer från andra åldersgrupper. 2012 hade skillnaderna mellan lönekostnaderna för de olika åldersgrupperna fördubblats till cirka 32 procent. Inom partihandeln tredubblades lönekostnadsskillnaderna från 7-8 procent till 24-25 procent.
Med denna starka subvention borde det ha funnits goda incitament och gott om tid för företagen inom branschen att öka andelen ung arbetskraft i relation till den äldre arbetskraften. Men trots detta visar rapporten från Handels att andelen unga som berörs av reformen inte har ökat under perioden. Tvärtom har andelen unga och andelen arbetade timmar för unga minskat under de fem helår som passerat efter att den första skatteförändringen infördes. Det gäller såväl för detaljhandeln som för partihandeln.
Handels anger som främsta skäl att det inte är lönekostnaderna utan rätt kompetens som är den svåraste utmaningen för arbetsgivarna vid nyrekryteringar.
Regeringens viktigaste och dyraste åtgärd mot ungdomsarbetslösheten har alltså ingen eller mycket marginell effekt på arbetslösheten. 16 miljarder kronor varje år, som istället hade kunnat användas för fler utbildningsplatser, yrkesintroduktionsanställningar, utbildningskontrakt, intensiv arbetsförmedling och mycket annat som man vet fungerar, kastas mer eller mindre i sjön. Det måste betraktas som ett fiasko. Ett dyrt fiasko. Och ungdomsarbetslösheten i Sverige har bitit sig fast på en katastrofalt hög nivå och långtidsarbetslösheten bland unga ökar:

Det är dags för en ny politik!

03 July 2013

Ungdomsarbetslösheten och statistiken

Ungdomsarbetslösheten är en stor utmaning och ett stort misslyckande för regeringens politik. Det är därför bra att frågan - mycket tack vare socialdemokraternas och SSU:s tydliga prioritering - nu placerar sig om en av de viktigaste politiska frågorna att lösa. Men ungdomsarbetslösheten är inte ett problem utan flera. Jag vill peka på tre olika grupper som alla inkluderas i statistiken för ungdomsarbetslösheten men som kräver helt olika lösningar.
Unga utan grundläggande utbildning. Andelen ungdomar som tillåts misslyckas med skolan och som därför saknar fullständig gymnasieutbildning har ökat år från år. Det är ett katastrofalt misslyckande för skolpolitiken. 12 000 tonåringar lämnar grundskolan varje år utan att ha klarat skolan och är därför inte ens behöriga att söka in till gymnasiet. Denna grupp arbetslösa unga har mycket svårt att få jobb och löper en stor risk att fastna i långtidsarbetslöshet, vilket visas tydligt i denna graf:
Stora insatser måste göras för att de skall få skräddarsydda insatser för att nå den gymnasiala kompetensnivå som arbetsmarknaden kräver. Vi socialdemokrater har föreslagit utbildningskontrakt där unga får kombinera deltidsjobb till avtalsenlig lön i kommunen med deltidsstudier kanske på folkhögskola - och andra lämpliga kombinationer av arbete, praktik och studier – för att nå målet. De unga som idag varken studerar eller arbetar (s.k. NEET) består med all sannolikhet huvudsakligen av unga utan gymnasieexamen. (Jag har tidigare bloggat om denna grupp och det kan du läsa här.)
Unga som har utbildning. Den absoluta majoriteten av alla de arbetslösa unga som har en gymnasieutbildning eller en högre utbildning får jobb inom några månader och i denna grupp är risken för att fastna i långtidsarbetslöshet mycket liten. Det är naturligtvis glädjande att denna stora grupp arbetslösa inte utgör en riskgrupp som kan jämföras med de unga utan utbildning. Men också arbetslösheten för denna grupp unga är ett problem och det är anmärkningsvärt att regeringen nonchalerar dem. Även om de har låg risk för att fasta i långtidsarbetslöshet tar det onödigt många månader i sysslolöshet innan en färdigutbildad ung människa får sitt första jobb. Det innebär en hög samhällelig kostnad och hindrar unga från att ta klivet ut i vuxenlivet. Det är ett tecken på att vi har något av ett systemfel när det gäller övergången mellan skolan/högskolan och arbetslivet som måste mötas av förändringar i utbildningssystemet och genom yrkesintroduktionsanställningar/traineeanställningar men också av att Arbetsförmedlingen går in och ger även dessa unga stöd och råd redan från första dagen. Så är det inte idag, vilket Riksrevisionen har kritiserat och som jag har skrivit om tidigare här.
Unga som studerar. Även studerande räknas med i arbetslöshetsstatistiken om de vill arbeta och söker jobb. Tidigare var denna grupp inte inkluderad i statistiken. Den dåvarande borgerliga oppositionen kritiserade detta hårt och menade att (s)-regeringen dolde arbetslösheten. Nu har Sverige anpassat statistiken så att vi mäter på samma sätta som övriga EU och denna grupp inkluderas. Det finns argument för båda sätten att föra statistik men sedan 2007 är det detta sätt som gäller och fördelen är att vi kan jämföra med andra länder eftersom vi mäter på samma sätt.
En del av dem studerar i väntan på att få ett jobb, andra söker deltidsjobb eller sommarjobb att kombinera med sina studier. Dessa unga är ju inte sysslolösa, de stärker sin framtida position på arbetsmarknaden genom att studera. Är deras arbetslöshet alls ett problem? Jag menar att det är det, dels för att de faktiskt söker och behöver jobb för att klara sin ekonomi och dels för att svårigheten för studerande att finna lämpliga deltids- och sommarjobb försvårar för dem att få sitt första jobb när de väl är klara med sin utbildning. Även välutbildade unga har alltför mager, eller i värsta fall obefintlig, erfarenhet av arbetslivet och arbetslivets villkor.
En grupp som det inte pratas så mycket om, eftersom de inte räknas med i den officiella arbetslöshetsstatistiken, är alla unga som är undersysselsatta. Det handlar om alla dem som är timvikarier, blir inringda på tillfälliga påhugg eller bara jobbar ett par timmar om dagen. Alla som har jobbat minst en timme i veckan räknas som sysselsatta i statistiken och alltså inte som arbetslösa. Men i själva verket är det väldigt många av dem som skulle vilja och kunna jobba mycket mer, ofta heltid. Detta problem med oredovisad arbetslöshet finns i hela arbetslöshetsstatistiken men är särskilt stort när det gäller unga.
Ungdomsarbetslösheten har ökat under den borgerliga regeringen. I början av 2007 var den säsongsrensade ungdomsarbetslösheten 19 procent, nu är den 24 procent. Det är en ökning med 5 procentenheter vilket motsvarar en 26-procentig ökning. Det är ganska mycket.
När vi jämför Sverige med andra länder ligger vi inte särskilt bra till när det gäller arbetslösheten. Ungdomars arbetslöshet har naturligtvis ett nära samband med den totala arbetslösheten i ett land. Men om man jämför ungdomsarbetslösheten som andel av den totala arbetslösheten så ser man att Sverige är sämst i hela OECD.
Vi är alltså särskilt dåliga på att hjälpa unga till jobb. Det måste vi ändra på. Det är detta valet nästa år måste handla om.


30 June 2013

Riktiga jobb eller ”pysselsättning”?

Långtidsarbetslösheten har bitit sig fast på en mycket hög nivå vilket illustreras av denna graf som visar antalet personer som varit arbetslösa mer än 2 år i åldersgruppen 16-64 år:

(källa: Arbetsförmedlingens månadsstatistik)
 När man lyssnar till regeringens företrädare låter de nästan uppgivna inför långtidsarbetslösheten. Fas 3 är regeringens viktigaste åtgärd och till och med mannen som införde den – Sven-Otto Littorin – erkänner att Fas 3 är ett misslyckande. Regeringen har lagt ned mycket energi på att försöka skapa sysselsättning åt de långtidsarbetslösa men Fas 3 har kantats av skandaler, oseriösa företag och meningslös verksamhet. Det finns helt säkert seriösa anordnare som gör det bästa möjliga för deltagarna av en hopplös åtgärd, men sammantaget måste Fas 3 betraktas som ett kapitalt misslyckande.
Och misslyckandet fortsätter. Arbetsförmedlingen räknar med att Fas 3 (som har döpts om till ”sysselsättningsfasen”) kommer att öka från dagens 34 000 personer med 4000 under innevarande år. Det betyder att varannan timme, dygnet runt, veckans alla dagar, växer Fas 3 med ytterligare en person.
Fas 3 måste få ett slut! Istället för att hitta på ”pysselsättning” måste människor få chans till riktigt jobb eller riktig utbildning.
Många av dem som idag befinner sig i Fas 3 har hamnat där enbart för att Fas 1 och Fas 2 har varit hopplösa transportsträckor utan aktiva insatser så att dagarna har runnit iväg och vips så är man i återvändsgränden Fas 3. Utbildning är en viktig väg framåt. Vi socialdemokrater föreslår att alla som idag befinner sig i Fas 3 skall få plugga med bibehållen ersättning. Vi vet också att intensiv arbetsförmedling, dvs att ett arbetsförmedlare har tid att jobba med just mig och med kontakter med arbetsgivare som kan vara intresserade av mina tjänster, ger väldigt bra resultat. Därför satsar vi resurser för att långtidsarbetslösa skall få intensivt arbetsförmedlingsstöd. På så sätt kan många av dem som idag befinner sig i Fas 3 få jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Ungefär en fjärdedel har en eftergymnasial utbildning och en majoritet är under 50 år. Man måste ha tilltro till människors förmåga och inte förminska dem.
För dem som ändå har svårt att finna ett jobb finns det många viktiga arbetsuppgifter som behöver utföras. Istället för att hitta på sysselsättning vill vi satsa på alla de viktiga arbetsuppgifter som behöver utföras men som det idag sällan finns pengar till. Det handlar om extratjänster i välfärden och i föreningslivet. Vi föreslår att staten betalar hela kostanden för riktiga jobb i välfärden, till avtalsenlig lön, för att personer som idag finns i Fas 3 och som inte hittar jobb på annat sätt, skall kunna göra nytta. Det handlar inte om att gå in och jobba som undersköterska eller barnskötare, jobb som kräver särskild kompetens, men kan handla om att förstärka på ett äldreboende genom att hjälpa till vid måltider, fylla på förråd, gå promenader med vårdtagarna mm. Det finns otroligt många behov inom välfärden som inte kan tillgodoses idag för att kommuner och landsting inte har resurserna. Istället för att hitta på konstgjord pysselsättning för att folk skall ha ngt att göra vill vi satsa pengarna på riktiga jobb som verkligen behövs. Vi kallar det extratjänster i välfärden och vi socialdemokrater la förslag om detta i vår vårbudget. Alla människor behövs. Och fler behövs i välfärden.

25 June 2013

Ny myndighet löser inte jobbfiaskot

När regeringen Reinfeldt vann valet 2006 gjorde man en rivstart inom arbetsmarknadspolitiken. Bort med arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning, utbildningsvikariat, plustjänster och 100-dagarsgaranti för ungdomar. Och in aktivitetsförbud för ungdomar, 900 privata jobbcoacher, Fas 3 samt en dyr och dålig a-kassa. Redan från början stod det klart att utförarna inom Fas 3 och jobbcoachandet inte skulle kvalitetskontrolleras.
Nu har man bedrivit den här politiken i sju år. Skandalerna och missförhållandena hos de oseriösa aktörerna inom Fas 3 och jobbcoacherna har varit ett återkommande nyhetsinslag och de arbetssökande har gett upp hoppet om att få vettig hjälp till jobb.
Varje gång det uppdagas att arbetslösa coachas genom att t ex käka popcorn och se på film så rycker regeringen ut och säger att ”Hu, så här får det verkligen inte gå till”. Mer och bättre kontroller har utlovats. Och utlovats. Och utlovats. Men problemen tycks bestå.
Idag rycker Folkpartiet ut med ett nytt förslag: kontrollen bör tas över av en ny myndighet. Ja, det är ju också en lösning. En ny myndighet skall alltså kontrollera den arbetsmarknadspolitik som regeringen har bedrivit i sju år utan koll.
Regeringen tycks ha allmänt svårt i umgänget med Arbetsförmedlingen. Man får ständigt känslan av att regeringen inte har koll på vad myndigheten gör eller hur de prioriterar. Men frågan är om man kommer att lyckas bättre med en ny myndighet än man gör med Arbetsförmedlingen.
Man kan och bör självklart ha en seriös diskussion om det är mest lämpligt att den myndighet som skall vara samarbetspartner också själv skall stå för kontroll och eventuell avstängning av partners som inte håller måttet. Men det går inte att komma ifrån tanken att ropen på en ny myndighet handlar om att regeringen inte har koll på den arbetsmarknadspolitik som man nu har bedrivit i sju år och som uppenbarligen inte fungerar. Regeringens fiasko med jobbpolitiken kan ingen ny myndighet i världen råda bot på.

16 June 2013


Sjukvården går på knäna och det ser allvarligt ut inför sommaren. Det råder brist på sjuksköterskor. Eller rättare sagt, det råder brist på sjuksköterskor som vill arbeta för de löner som erbjuds och det råder brist på sjuksköterskor som vill avstå sin semester med familjen. Förlossningsvården i Stockholm är enligt barnmorskorna i ett läge där de själva skäms över den vård de tvingas bedriva. På sjukhusen runt om i landet är läget allvarligt och ingen tycks säkert veta hur ett akut läge skall hanteras. I Skåne har protesterna mot den krisande sjukvården varit omfattande både bland ansvariga läkare och bland medborgarna.
Sjukvård kostar pengar. Mycket pengar. Om man frågar medborgarna så värderar de i allmänhet en bra sjukvård mycket högt och är beredda att betala vad det kostar via skattsedeln. En bra sjukvård är som en försäkring. Vi hoppas alla att vi inte skall råka ut för någon allvarlig sjukdom eller olycka men när ett litet barn föds alldeles för tidigt eller mammografi-screeningen visar på bröstcancer så är en väl fungerande och professionell sjukvård av hög klass värt mer än allt annat. Därför är vi beredda att betala. Men trots denna grundläggande vilja att betala för den försäkring en bra sjukvård är så är vi nu i ett läge där resurserna inte räcker till för den svenska vården.
Orsakerna är flera:
  • Sjukvårdens stora framsteg gör att vården idag kan behandla och bota många fler sjukdomar och tillstånd än tidigare. Det räddar liv och ger ovärderlig livskvalitet för dem som kan botas och behandlas. Men det är ofta också samhällsekonomiskt lönsamt. Sjukvårdens problem är att ”vinsterna” bokförs någon annanstans än i landstingets budget. Den nya höftleden och starroperationen som gör att fantastiskt många pensionärer kan leva ett aktivt och självständigt liv sparar kostnader i äldreomsorgen. Den botade prostatacancern eller behandlade depressionen ger många år i yrkeslivet och intäkter till statskassan. Sjukvården står för de ökade kostnaderna som nya behandlingsmetoder medför och landstingsskatten skall räcka till allt mer. Det är i längden inte ett hållbart system.
  • Vi lever allt längre. Det är en enorm framgång för välfärdssamhället att vi idag lever rekordlänge och att våra liv har förlängts med i huvudsak friska år. Det är delvis ett resultat av förbättrad sjukvård men framförallt en effekt av högre utbildningsnivå, bättre arbetsmiljö, bättre välstånd och sundare livsföring. Men när sjukdomarna så småningom kommer och patienten kanske är över åttio år så krävs ofta väsentligt mer vård och längre vårdtider än när en sextioåring vårdas för samma åkomma. Det är alltså dyrare att vårda den som är mycket gammal.
  • Den gemensamma konsumtionen har under en lång rad av år minskat i förhållande till den totala konsumtionen i samhället. Det betyder att sådant vi bekostar gemensamt som skola, vård och omsorg har minskat som andel av den totala ekonomin. Det utökade utrymme som ekonomisk tillväxt leder till har i allt väsentligt tillfallit den privata konsumtionen. Det kommer förr eller senare leda till att den standard vi gemensamt kan upprätthålla inom de skattefinansierade verksamheterna blir väsentligt lägre än vad vi upplever som rimligt i förhållande till det samlade välståndet i samhället och i förhållande till vår privata konsumtion. Min bedömning är att vi redan nått det stadiet när det gäller sjukvården.
Sjukvården måste ständigt arbeta med effektivisering och förbättringar. Hur resurserna används måste ständigt utmanas och prövas på nytt. Men sjukvården behöver också utökade resurser. Regeringen Reinfeldt har försökt få oss att tro att man kan minska de totala skatteintäkterna som andel av ekonomin år efter år utan att det får effekter för välfärden. Det kan man inte. Bra sjukvård kostar. Det är dags att sätta sjukvården högt på den politiska agendan och ta politisk strid för de utökade resurser som krävs.

01 June 2013

Stockholm Marathon och poliskostnader

Idag gick Stockholms Marathon genom Stockholm. Löparna sprang förbi just utanför mitt fönster. Närmare 20 000 tappra, duktiga löpare kämpade sig fram och tog sig runt hela banan. Respekt!
För en månad sedan drabbades Boston Marathon av ett fruktansvärt bombdåd med förödande konsekvenser. Dessbättre hände ingen ovälkommet i samband med dagens lopp. Men om det hade varit en förhöjd säkerhetsrisk, vem skulle ha betalat för den? Ett marathonlopp i centrala Stockholm kräver, även utan hotbild, betydande polisinsatser för att fungera. Ska de arrangerande löparklubbarna Hässelby FK och Spårvägens FK i så fall betala notan? För mig är svaret självklart: vi har alla redan gemensamt betalat för polisens arbete via skattsedeln och de som ordnar stora idrottsevenemang med mycket publik som kräver polisinsatser skall inte behöva betala för dessa insatser en gång till. Men så tycker inte regeringens utredare.
Enmansutredaren Bo Svensson föreslår istället att den som anordnar ett idrottsevenemang skall betala hälften av kostnaderna för de polisinsatser som kan krävas när många människor är samlade, för att skapa incitament för de arrangerande klubbarna att jobba för säkra och trygga arrangemang. Men bara om det är en förening som bildat ett IdrottsAB, inte annars. Utredningens argument håller inte.
Stockholm Maraton anordnas av två ideella föreningar som gemensamt äger StockholmMarathon/Tjejmilen AB som omsätter ca 40 miljoner kr. Eftersom de ideella föreningarna står som arrangörer skickas ingen räkning från Stockholmspolisen för de polisinsatser som krävs för arrangemanget. När AIK tar emot IFK Göteborg på Friends arena anser polisen att det behövs polisinsatser för att klara säkerheten och notan skickas sedan till AIK Fotboll AB där den ideella fotbollsföreningen, som bedriver fotboll för drygt 1 200 killar och tjejer, är majoritetsägare. När AIK istället åker till Göteborg för att möta IFK på Ullevi krävs ungefär lika stor polisinsats, men då skall ingen räkning skickas till den arrangerande klubben eftersom IFK Göteborg är en ideell förening. Argumentet att AIK skall betala för att skapa incitament för att jobba med säkerheten vid sin match faller på sin egen orimlighet, när konsekvensen blir att utredaren anser att IFK Göteborg däremot inte behöver incitament för att jobba med säkerheten. Alla klubbar måste skapa intäkter i samband med matcherna. Matcherna är en viktig inkomstkälla, som är nödvändig för att kunna bedriva fotbollsverksamhet. Att använda detta ”vinstintresse” som skäl för att skicka polisnotor på upp mot en miljon kr per match är att strypa intäkterna till idrottsverksamheten. Regeringens nationella samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet föreslog i utredningen ”Mindre våld för pengarna” att idrottsevenemang skall behandlas lika oavsett om föreningen bildat ett IdrottsAB eller ej, och att staten skall stå för polisens kostnader. Jag menar att en sådan likabehandling är det enda rimliga.
Alla fotbollsklubbar som har stor publik på sina matcher lägger idag ned omfattande arbete och stora summor pengar på säkerheten. Jag kan försäkra Bo Svensson om att alla redan idag har mycket starka incitament, både moralisk och ekonomiskt, för att skapa säkra arrangemang som blir positiva idrottsfester för en stor publik. Det omfattande arbete som man lägger ner har också resulterat i tryggare arrangemang och bättre säkerhet.
Utredningens förslag berör främst fotboll och ishockey, och de flesta IdrottsAB finns i Stockholmsområdet. Utredaren Bo Svensson varnar själv för att för att poliskostnaderna skulle kunna knäcka de berörda Stockholmsklubbarna: ”Det finns en inte försumbar risk för att Stockholmsområdet på längre sikt står helt utan fotbolls- och ishockeylag i Allsvenskan och Elitserien. Idrottsaktiebolagen är först och främst ett Stockholmsproblem.” Det är alltså väldigt mycket som står på spel. Jag kan inte förstå argumentet, varför just Stockholmsfotbollen skall drabbas av kostnader för många miljoner per säsong. A-lagens framgångar ger både intäkter och inspiration till barn- och ungdomsidrotten. Det vore förödande om Stockholmsområdet inom några år står helt utan lag i Allsvenskan och Elitserien.
Klubbarna har idag ett stort ansvar för att arbeta mot de våldsyttringar och annat olämpligt beteende som kan förekomma inne på arenorna. Det är ett ansvar som klubbarna ska ha, och det är självklart att det också kostar pengar och kräver omfattande arbetsinsatser. Men det är inte rimligt att idrottsklubbarna skall ansvara för de polisinsatser som krävs för att se till att svenska medborgare kan leva i en trygg miljö på gator och torg eller i tunnelbanan. Klubbarna har ansvar för säkerhet och trygghet i samband med matcher och andra idrottsevenemang. Staten har ansvar för polisens verksamhet, och polisens verksamhet finansieras gemensamt via skatten. Det är i alla fall så det borde vara.

16 May 2013

Ge arbetslösa unga stöd från första dagen!

Ungdomsarbetslösheten är mycket hög och ett allvarligt samhällsproblem. Arbetslöshetsstatistiken för unga har nu bitit sig fast kring 25 % och det är mycket högre än i andra jämförbara länder. De unga som inte kommer in på arbetsmarknaden riskerar att tappa framtidstron och tilltron till den egna förmågan. Regeringen har infört regler som gör att ungdomar i allmänhet måste vänta i tre månader innan de kan få någon hjälp ifrån Arbetsförmedlingen. Detta aktivitetsförbud har kritiserats hårt av oss socialdemokrater. Arbetslöshet är som betong, först är den lös och formbar men efter en tid stelnar den och blir oerhört mycket svårare att rubba. Därför är det så viktigt att kunna få hjälp och stöd direkt. Regeringen brukar slå ifrån sig och påstå att ungdomar inte alls behöver vänta, men det påståendet stämmer dåligt med verkligheten.
Nyligen har Riksrevisionen granskat Arbetsförmedlingens stöd till unga och granskning visar att huvuddelen av Arbetsförmedlingens insatser sker först när en ungdom varit arbetslös i 3–4 månader. I rapporten skriver man att Arbetsförmedlingens insatser idag är mer inriktade på att hantera stora volymer av arbetssökande ungdomar – som själva förutsätts vara aktiva inom ramen för de insatser som förmedlingen erbjuder – och mindre på individuellt anpassade insatser för att åstadkomma en konkret matchning mot arbetsgivare. Riksrevisionen påminner också om att det under den socialdemokratiska regeringen infördes en regel om att alla unga arbetslösa skall få en individuell handlingsplan hos Af inom en månad, men att det idag inte alls fungerar på det sättet.
Rapporten visar att det bristande stödet leder till att ungdomarna inte kan vara tillräckligt aktiva med att söka arbete eller delta i planerade aktiviteter. Arbetsförmedlingen prioriterar inte att ge tips om arbete eller praktik. Det är allvarligt eftersom det med all sannolikhet leder till att ungdomsarbetslösheten blir mycket högre än den annars skulle bli.
Riksrevisorn Gudrun Antemar, som ansvarat för granskningen, uttrycker det såhär:
  Ungdomar vill i första hand få hjälp med att få in en fot på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen bör utveckla sitt individuella stöd och ge konkreta kontakter med arbetsgivare till varje arbetslös ungdom redan i ett tidigt skede av arbetslösheten.
Men det är just denna hjälp man inte får. 75 % av arbetsförmedlarna anser att tiden inte räcker till för de arbetsgivarkontakter de skulle behöva ha.
Riksrevisionens rekommendation är att regeringen ska analysera om regelverket hindrar att arbetssökande ungdomar får tidiga och individuellt anpassade insatser och matchning mot praktik eller arbete. Arbetsförmedlingen rekommenderas att utveckla sitt metodstöd och organisera det lokala arbetet för att underlätta arbetsförmedlarnas möjlighet att tidigt göra en individuell bedömning och att aktivt matcha ungdomar mot arbetsgivare.
Det är bara att hålla med. Ge arbetslösa unga stöd från första dagen!

12 May 2013

En fungerande arbetslöshetsförsäkring

TCO:s ordförande Eva Nordmark skriver idag i en debattartikel i SvD om behovet av att höja taket i a-kassan och ändra kvalificeringsreglerna så att fler omfattas av försäkringen. Det är reformer som det finns ett mycket stort behov av tillsammans med sänkta avgifter för dem som idag betalar mest för sin försäkring.
Moderaterna genomförde, som en viktig del i sin politik, raskt stora försämringar av arbetslöshetsförsäkringen när de fick makten. Ersättningsnivåerna sänktes, taket sänktes, avgifterna chockhöjdes för dem som jobbar i branscher med stor risk för arbetslöshet, nya regler för deltidsarbetslösa (den s.k. 75-dagarsregeln) infördes och det blev svårare att uppfylla det s.k. arbetsvillkoret, alltså att kvalificera sig till försäkringen. Denna politik har lett till att en av de viktigaste välfärdsförsäkringarna raserats. Idag är det en majoritet av de arbetslösa som inte omfattas av försäkringen och inte ens en av tio heltidsarbetande får ut 80 % av sin tidigare lön vid arbetslöshet. Konsekvensen är att arbetslösa tvingas ägna mycket energi åt sin försörjning istället för att kunna koncentrera sig på att söka jobb och rusta sig för framtida jobb. Klyftorna i samhället har ökat och efterfrågan i ekonomin blir onödigt svag i lågkonjunktur.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa försämringar inte är någon olycklig eller oväntad konsekvens utan en mycket medveten effekt av regeringens politik. Så här formulerar sig arbetsmarknadsutskottets majoritet: ”Utskottet vill erinra om att förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen är den av regeringens arbetsmarknadsreformer som i högst grad bidrar till minskad arbetslöshet”.  Att rasera arbetslöshetsförsäkringen är alltså den viktigaste arbetsmarknadsreformen i regeringens jobbpolitik. Usla villkor och otrygghet är alltså precis vad regeringen ville uppnå, det är viktigt att komma ihåg.
Vi socialdemokrater har lagt skarpa och finansierade förslag för höjda tak och sänkta avgifter i arbetslöshetsförsäkringen. Det är viktigt av många skäl.
Vi vill också ändra reglerna så att fler omfattas av försäkringen. Vi motsatte oss regeringens stramare villkor för arbetsvillkoret eftersom det gör att många som jobbar halvtid hamnar utanför försäkringen och att enstaka sjukdagar kan göra att man helt går miste om ersättning. Det är orimligt.
När man läser Eva Nordmarks debattartikel kan man få intrycket att det är vi socialdemokrater som står bakom att det idag är alltför svårt att kvalificera sig för arbetslöshetsförsäkringen, men det är alltså regeringen som – trots våra och många andras protester – har genomfört detta. Vi vill att reglerna skall utformas så att fler än idag kan uppfylla arbetsvillkoret i försäkringen.
Vi anser att arbetslöshetsförsäkringen ska ge inkomsttrygghet för den som har en arbetsinkomst att försäkra. Därför krävs höjda tak, höjd ersättningsnivå och att de som jobbar har en rimlig chans att uppfylla arbetsvillkoret.
Några partier, inklusive den moderate ordföranden i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som utreder bl.a. a-kassan, har fört fram tanken på någon form av medborgarlön. Man skulle då få ersättning från a-kassan utan att alls ha jobbat och utan att ha någon inkomst att försäkra. Detta är helt otänkbart för oss socialdemokrater. En viktig del av en väl fungerande arbetslinje är att man kvalificerar sig för inkomsttrygghet via försäkringar genom arbete. Arbetslöshetsförsäkringen innebär att man försäkrar den inkomst man har haft tidigare medan t ex sjukförsäkringen innebär att man försäkrar den inkomst man skulle ha fått om man inte varit sjuk. Det är rimligt att den som står till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söker jobb inte skall hänvisas till försörjningsstöd, men det bör inte lösas inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen utan främst genom en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Arbetslöshetsförsäkringen omfattar idag dels en obligatorisk del som gäller alla på arbetsmarknaden och som ger en grundersättning för dem som uppfyller arbetsvillkoret, dels en frivillig del som bygger på medlemskap i en erkänd a-kassa. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen borde ge en inkomstrelaterad ersättning på 80 % av den tidigare lönen men eftersom taket är så lågt idag innebär det att alla som har en heltidslön över 18 700 kr/mån inte får en inkomstrelaterad ersättning. Även denna del liknar alltså allt mer en grundersättning.
TCO har tidigare fört fram tanken att reglerna för att kvalificera sig för arbetslöshetsersättning skulle kunna vara olika för den obligatoriska delen som ger grundersättningen och den frivilliga delen som borde ge en inkomstrelaterad ersättning. Det är ett förslag som är väl värt att diskutera. Inom ramen för att det skall vara arbete som kvalificerar för arbetsvillkoret och ger rätt till ersättning borde det vara möjligt att ställa krav som fler kan uppnå för den obligatoriska delen av försäkringen.
Vi socialdemokrater har lagt stora, skarpa och finansierade förslag för en bättre arbetslöshetsförsäkring. Vi deltar gärna i en konstruktiv diskussion med andra partier och med de fackliga organisationerna om hur vi kan skapa en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring för en flexibel arbetsmarknad och trygghet i omställning.
Problemet har hittills varit 1) att regeringen anser att den urusel arbetslöshetsförsäkring är den viktigaste insatsen för att bekämpa arbetslösheten och 2) att när detta uppenbarligen inte fungerar – arbetslösheten fortsätter att stiga – så vet regeringen inte alls vad de vill med försäkringen.


11 May 2013

Världens viktigaste jobb

Läraryrket har tappat kraftigt i attraktivitet vilket illustrerades för en tid sedan av uppgiften att det var möjligt att antas till lärarutbildningen med endast 0,1 poäng på högskoleprovet. Det är för få som väljer att utbilda sig till lärare och när man talar med lärarutbildare vittnar de om att de antagna har på tok för låga förkunskaper och ibland helt saknar fallenhet för yrket. Det är mycket allvarligt.
Lärarjobbet är ett av samhällets allra viktigaste och själv tycker jag att det är ett av de roligaste. Att få jobba med barns och ungdomars lärande och växande är otroligt stimulerande men också mycket svårt och utmanande. För att lyckas måste man använda en stor del av sig själv, den egna kunskapen, naturligtvis, men också sin egen personlighet och sin kreativitet. Det är arbetsamt och betalar sig dåligt i lönekuvertet i förhållande till många andra jobb. Men handlar läraryrket idag verkligen om att på ett professionellt sätt jobba med barns och ungdomars lärande och växande? Jag önskar att jag kunde svara otvetydigt ”ja” på den frågan, men det kan jag inte.
Glädjen i läraryrket är hotat utifrån minst tre aspekter:
  • Professionaliteten. Jag upplever att läraryrket blir allt mer centralstyrt och att tilltron till lärares egna och/eller gemensamma professionella bedömningar är minimal. Utvecklingen av undervisningsmetoder och verktyg för att utvärdera elevers kunskaper måste baseras på kunskap och vila på vetenskaplig grund eller väl beprövad erfarenhet. Lärare måste ges rika möjligheter att växa och utvecklas i yrket och få delta i kontinuerlig kompetensutveckling. Det internationella konsultföretaget McKinsey har i en intressant rapport visat vilka styrmetoder som passar nationella skolsystem i olika utvecklingsfaser. Där konstaterar man att hård centralstyrning är bra för mindre utvecklade skolsystem i t ex utvecklingsländer medan det passar dåligt för högt utbildade samhällen med mogna och välutvecklade skolsystem där professionell frihet är viktigare. Det finns mycket mer intressant att hämta ur den rapporten men jag kan inte låta bli att göra jämförelsen med vårt grannland Finland där man har väsentligt större tilltro till lärarnas professionella förmåga än vad vi visar i Sverige och också mycket bättre kunskapsresultat.
  • Administrationen. Lärarnas arbetsdag går i dag åt till så mycket annat än att förbereda och utveckla lärandet/undervisningen. Lärare upplever alltmer stress, men det är sällan eleverna som stressar. I stället är det lärares administrativa börda som växt. 9 av 10 lärare i Stockholm uppger att att deras möjlighet att göra sitt jobb – det pedagogiska uppdraget – har blivit sämre under de senaste åren. Över hälften menar att resultaten och likvärdigheten i skolan är på väg åt fel håll. En anonym lärare uttrycker sig så här i den rapport som presenterade i DN i tisdags: ”Vi fokuserar mer på att skriva om eleven än att ge eleven undervisningsresurser.”
  • Arbetsbördan. 30 % av lärarna svarar i en undersökning att de jobbar övertid praktiskt taget dagligen och 35 % svarar att de ganska ofta eller nästan jämt har dagar då de känner sig mycket pressade, på gränsen till vad de klarar av. 60 % av lärarna uppger att de ofta eller mycket ofta hoppar över lunch/raster för att hinna med sitt jobb. Lärarförbundets undersökning visar att 6 av 10 lärare överväger att lämna sitt yrke. Arbetsbördan måste minska och utvecklingsmöjligheterna måste öka.
Socialdemokraterna bjuder nu in till nationell samling för skolan. Läget är allvarligt och akut. Viktigast av allt är att uppvärdera och professionalisera läraryrket. Lärare måste ges praktiska förutsättningar att fokusera på lärande och få ta ansvar för läroprocesserna och dess resultat.

10 May 2013

Unga utanför

Unga som varken arbetar eller studerar har de senaste åren ökat på ett mycket oroväckande sätt. Arbetsförmedlingen presenterade nyligen en rapport där man undersökt unga i åldrarna 16-29 år. Det visar sig att var tionde ung i denna åldersgrupp varken arbetar eller studerar och att gruppen har ökat under åren 2008-2010 som var den tidsperiod man undersökt. Det handlar om 190 000 unga! Många av dem är inte ens inskrivna på arbetsförmedlingen och står inte till arbetsmarknadens förfogande.
Gruppen rymmer naturligtvis unga med skiftande bakgrunder och skäl. Men det är svårt att göra sig fri från tanken att det finns en nära koppling till att skolresultaten sjunkit under sex år i rad och att andelen elever som inte klarar grundskolan eller inte avslutar sina gymnasiestudier ökar varje år. Det är mycket allvarligt.
Rapporten visar att det är 77 000 ungdomar som varken har jobbat eller studerat under tre år i rad! Tre år är en oändligt lång tid i en ung människas liv. Vad skall hända med dessa unga som får börja sitt vuxenliv med tre år av passivitet och utanförskap? Detta är ett av de allra viktigaste samhällsproblemen som omedelbart borde sättas högst på dagordningen. Alla unga måste få möjlighet till delaktighet, kunskaper och jobb. Något annat har vi inte råd med.
I hela ungdomsgruppen så är det 4,5 % som varken har jobbat eller studerat tre år i rad. Högst andel har Perstorps och Grums kommuner. Men i vissa stadsdelar i är andelen ännu högre. I Rinkeby (Stockholm) är andelen 13 % och i Kronogården i Trollhättan är det 12 %. I över en tredjedel av landets kommuner är det hälften eller fler av de unga som varken arbetade eller studerade 2008 som sen stod utanför även de kommande tre åren.
Mer än 20 000 av de unga som varken studerat eller arbetat under tre år har inte varit i kontakt med vare sig Arbetsförmedlingen, kommunen eller Försäkringskassan under denna tid. Vad gör de? Har vi 20 000 unga som helt har gett upp hoppet om sin egen framtid och som sitter hemma framför datorn om nätterna och sover om dagarna?
Vi socialdemokrater har lagt ambitiösa förslag om hur skolan skall bli bättre och andelen elever som får tillräckliga kunskaper stadigt skall kunna öka. Magdalena Andersson skrev nyligen om detta i en debattartikel i SvD som du kan läsa här.
Det behövs en lång rad insatser för att vända utvecklingen och ge unga kunskaper, jobb och en plats i samhället:
  • Obligatorisk sommarskola för alla unga som om en månad slutar nian utan fullständiga betyg.
  • Mindre klasser i de lägre årskurserna så att lärarna kan ge varje elev mer tid.
  • Satsa på lärarnas kompetensutveckling och avlasta administrativa arbetsuppgifter
  • Sommarskola för alla barn som behöver det för att nå målen i skolan. Läxhjälp till alla barn oavsett föräldrarnas plånbok.
  • Gör gymnasiet obligatoriskt, alla unga behöver gymnasiala kunskaper för att klara sig på dagens och morgondagens arbetsmarknad.
  • Utbildningskontrakt för alla arbetslösa unga som saknar fullständig gymnasieexamen – deltidsjobb med avtalsenlig lön kombinerat med studier för att bli klar med gymnasiet.
  • Stöd till arbetslösa unga redan från första dagen.
  • 90-dagars garanti som lovar unga jobb eller utbildning eller en kombination av jobb och utbildning senast efter 90 dagar.
  • Uppsökande och motiverande verksamhet i kommunerna i samarbete med Arbetsförmedlingen.
  • Sommarskola på folkhögskolorna för unga utan gymnasiekompetens
  • Yrkesintroduktionsjobb med handledning för unga.
Vi skall inte ge upp om en enda ung människa. Det handlar om solidaritet. Och om framtidstro.

31 March 2013

55+ behövs på arbetsmarknaden

På drygt 100 år har medellivslängden i Europa ökat från 48 till 82 år för kvinnor och från 46 till 76 år för män. Vi blir friskare och lever längre. Det är en helt fantastisk utveckling. Det finns både positiva och negativa tecken när man ser till arbetsmarknaden i förhållande till ålder. Ungdomsarbetslösheten är ett stort och växande problem samtidigt som allt fler jobbar allt längre. Men inte alla.
Det blir allt mer missvisande att se åldrarna 20-64 år som den yrkesverksamma åldern. Visserligen faller arbetskraftsdeltagandet kraftigt efter 65 år men det är ändå 12 % av dem i åldern 66-74 år som arbetar, en ökning från 9 % för femton år sedan. Mest jobbar man i åldern 60-70 år. (ålderspensionsutredningen)
Trots att nästan alla 66-åringar tar ut hel ålderspension (95 % gör det) så är det hela 41 % av 66-åringarna som har arbetsinkomster. Även bland 71-åringarna är det 21 % som har arbetsinkomster. (SOU 2012:28)
Det är alltså mycket vanligt att både uppbära hel ålderspension och samtidigt jobba eller driva företag. Begreppet att ”vara pensionär” har uppenbarligen ändrat innebörd. Att vara pensionär är inte längre liktydigt med att ha lämnat arbetslivet.
Samtidigt är det många som inte jobbar fram till 65 år. I åldersgruppen 60-64 år är det hela 40 % som inte arbetar alls. Det beror huvudsakligen på sjukdom, avgångsvederlag eller svårigheter att hitta ett nytt jobb. I denna grupp är det en hög andel som är lågutbildade, utrikes födda eller sjuka.
Vad beror det på att så pass många tvingas bort från arbetslivet tidigare än man själv skulle vilja? Och vad kan vi göra åt det för att fler skall kunna jobba längre? Det var temat för en hearing som riksdagens arbetsmarknadsutskott ordnade 21 mars.
Arbetsmiljön har en helt central betydelse. En rad rapporter har pekat på behovet av en förbättrad arbetsmiljö för att öka sysselsättningsgraden högre upp i åldrarna men Arbetsmiljöverket konstaterar i en rapport (Jobba längre) att det är svårt att hitta bevis för att sådana åtgärder har genomförts. Det som avspeglas i statistiken är en fortsatt osäker arbetsmiljö i många yrken och branscher.
Det är anmärkningsvärt att arbetsgivarna tydligen inte prioriterar denna fråga högre. Än mer anmärkningsvärt är att regeringen medvetet har nedrustat arbetsmiljöarbetet genom att allvarligt dränera forskningen när man lade ner hela Arbetslivsinstitutet samtidigt som man kraftigt skar ned resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektioner.
På hearingen 21 mars talade bl a professor Eva Vingård och visade på sitt stringenta och intelligenta sätt på några av de viktiga hindren och möjligheterna för 55+are på jobbet. Hon hänvisade också till Juhani Ilmarinens ”Arbetsförmågehus” som har fyra våningar: Grunden utgörs av hälsa och funktionsförmåga, om man blir sjuk eller skadad påverkar det självklart arbetsförmågan i grunden. Nästa våning är Kompetensen, utan rätt kunskap och kompetens påverkar arbetsförmågan allvarligt. Tredje våningen utgörs av värderingar, attityder och motivation som också är viktigt för arbetsförmågan. Den översta våningen utgörs av själva arbetet, arbetsgemenskapen och ledarskapet. När alla dessa våningar är i finns på plats och i balans, då är arbetsförmågan som högst.
Hela hearingen sändes av SvT Forum och du som är intresserad kan ta del av den i efterhand. Den är uppdelad i två delar: del 1 (med bl a professor Eva Vingård tidigt i sändningen) och del 2 (med bl a min avslutning sist i sändningen).