09 November 2012

Bemanningsbranschen - ny lag

Förändringstakten på arbetsmarknaden är mycket hög. Företag ställs inför krav på snabb omställning beroende på konjunktur och konkurrens men även offentliga arbetsgivare möter allt oftare krav på förändrade arbetsuppgifter och arbetstoppar. Kravet på flexibilitet på arbetsmarknaden har ökat markant och ingenting tyder på att det kommer att minska i framtiden. För att möta detta krävs hög kvalitet i utbildningssystemet och möjlighet till livslångt lärande men också andra insatser för att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden. Människor måste garanteras trygghet i omställning genom en bra arbetslöshetsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Bemanningsbranschen kan fylla en viktig roll på en flexibel arbetsmarknad. Om anställda ges en fast anställning i ett bemanningsföretag kan företagens behov av extra personal under arbetstoppar kombineras med kontinuitet och trygghet för den anställde. Även när det gäller omställning och rekrytering fyller bemanningsbranschen idag ett behov.
Bemanningsbranschen är en ung och starkt växande bransch. 125 000 personer jobbar idag på bemanningsföretag vid något tillfälle under ett år. Några stannar ett par månader medan de studerar, andra ett par år och vissa hela sin karriär. Nästan alla yrkeskategorier finns representerade i branschen.
Sammanlagt handlar det om 70 000 årsanställda. Det är 1 procent av alla som arbetar.
För tio år sedan var samma siffra 45 000. Det är idag fler anställda inom bemanningsbranschen än inom både pappers- och livsmedelsindustrin och det är nästan lika många som jobbar inom bemanning som inom hela telekomsektorn.
Jag anser att bemanningsbranschen är här för att stanna och att bemanningsföretagen kan fylla en viktig roll på arbetsmarknaden. Men det finns en rad problem och missförhållanden som måste åtgärdas. Vi socialdemokrater har därför dragit slutsatsen att bemanningsbranschen bör regleras genom lagar och kollektivavtal på ett sätt som motsvarar resten av arbetsmarknaden. Bemanningsföretagen skall bidra till flexibilitet på arbetsmarknaden, inte till lönedumpning eller att sätta anställningstryggheten ur spel.
Bemanningsföretagen har tagit ansvar för viss självsanering mot oseriösa företag genom att inför en auktorisation. Det är bra. Branschen täcks idag i stor utsträckning av kollektivavtal och även kundföretagen omfattas idag i ökad utsträckning av kollektivavtal som innehåller regler för användning av bemanningsföretag. Detta är bra. Huvudregeln på svensk arbetsmarknad är kollektivavtal och det bör gälla även i förhållande till, och inom, bemanningsbranschen.
Men det krävs även lagstiftning. Särskilt viktigt är detta när det gäller utländska bemanningsföretag som agerar på den svenska arbetsmarknaden.
Regeringen har lagt en proposition om hur EU:s bemanningsdirektiv skall införas i svensk lagstiftning genom en ny lag om uthyrning av arbetstagare som innebär viktiga förbättringar. Särskilt bra är att propositionen föreslår ett förstärkt skydd för utstationerade uthyrda arbetstagare. Propositionen tar också ställning för kollektivavtalens och parternas viktiga roll på den svenska arbetsmarknaden genom att slå fast att kollektivavtal inte kan anses vara ett oskäligt hinder för bemanningsföretagen (som har hävdats från branschen). Men det finns också brister i propositionen. Vi socialdemokrater lag lagt två tilläggsförslag:
·         Stadigvarande arbetskraftsbehov skall i normalfallet tillgodoses genom anställning av egen personal. Inhyrd arbetskraft bör inte användas för stadigvarande arbetskraftsbehov. Den som är uthyrd har sin trygghet och sina rättigheter i förhållande till sin arbetsgivare, d v s i förhållande till bemanningsföretaget, och bara i mycket begränsad omfattning i förhållande till arbetsgivaren som ansvarar för den arbetsplats dit man är uthyrd. Detta är i grunden en bra ordning men om bemanningsföretag svarar för permanenta arbetskraftbehov eller totalbemanning kan knepiga situationer uppstå. Den uthyrde har då t ex inte rätt till information inför omorganisation och arbetsmiljöansvaret är splittrat. Lagstiftning om att kundföretag inte får hyra in arbetstagare för att tillgodose ett stadigvarande arbetskraftsbehov bör göras dispositiv för att underlätta flexibla lösningar genom överenskommelse mellan parterna enligt den svenska modellen.
·         Företrädesrätt till återanställning enligt lagen om anställningsskydd skall inte kunna åsidosättas genom att säga upp personal och sedan hyra in personal från bemanningsföretag för samma arbetsuppgifter. Den som blir uppsagd på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning inom nio månader (under förutsättning att den uppsagda anmält sitt intresse och har rätt kompetens för tjänsten). Vi vill därför att det skall framgå av lagstiftningen att kundföretagen inte får hyra in arbetstagare om arbetskraftsbehovet kan tillgodoses genom anställning av arbetstagare som har företrädesrätt till återanställning i verksamheten enligt 25§ Lagen om anställningsskydd.
Riksdagen kommer att debattera och besluta om detta torsdag 22 november. Betänkandet heter 2012/13:AU5 Lag om uthyrning av arbetstagare m.m. och kommer inom kort att kunna hämtas från riksdagens hemsida.

08 November 2012

Åldersdiskriminering


Skall man få diskriminera unga vuxna på restauranger? Jag tycker inte det. Igår debatterade och beslutade riksdagen om detta.
Åldersdiskriminering förekommer idag inom flera olika områden och drabbar både yngre och äldre. Därför behövs en ny lag mot åldersdiskriminering. Igår beslutade riksdagen om att införa en sådan lag. Lagen innebär att det blir förbjudet att diskriminera någon p g a ålder. Åldersgränser som är fastställda enligt lag eller förordning, som t ex pensionsålder, myndighetsålder, 20 år för att handla alkohol på Systemet och liknande demokratiskt beslutade åldersgränser skall inte betraktas som diskriminering.
Tyvärr väljer regeringen att göra ett undantag i lagen: restauranger skall få sätta upp egna godtyckliga åldersgränser utan lagstöd. Åldersdiskriminering skall alltså vara förbjudet överallt utom på krogen. Det är ett märkligt beslut. Den utredning som tog fram förslaget om ny lagstiftning föreslog att lagen även skulle gälla restauranger. Men lobbyisterna från restaurangnäringen har varit framgångsrika och fått med sig regeringen på sin linje.
Det finns två viktiga skäl till varför jag, och vi socialdemokrater, tycker att det är fel:
  • Myndighetsålder. Den som har rätt att rösta, har rätt att gifta sig, kanske har ansvar för egna barn, kanske har stora ekonomiska åtaganden i form av bostadslån och fullt ansvar för sina handlingar skall alltså kunna nekas inträde på en dansrestaurang för att man inte fyllt 24 år? Det är inte rimligt att döma människors lämplighet utifrån ålder. Den som uppträder berusad, är stökig, otrevlig eller störig eller tafsar ovälkommet på andra bör avvisas. Men det kan lika gärna vara en 45-åring som en 22-åring. Man bör inte kunna avvisas enbart p g a ålder. Någon kanske invänder att man minsann måste vara 20 år för att handlar alkohol på Systembolaget, det får man alltså inte göra även om man är myndig. Det är sant. Den avgörande skillnaden är att åldersgränsen på Systemet är demokratiskt beslutad, efter omfattande diskussion, av Sveriges Riksdag. Det är inte en godtycklig ålder som vissa Systembolag kan sätta som de vill. Åldersgränser kan och bör finnas, inte minst av folkhälsoskäl, i samband med alkohol. Men ansvaret bör vila på det demokratiska systemet.
  • Diskriminering skall vara förbjudet. I debatten i riksdagen igår hävdades att näringsidkarna själva måste få välja vilka de skall vända sig till och att lagstiftningen inte skall lägga sig i det. Jag är av motsatt uppfattning. Varje näringsidkare har självfallet rätt att profilera sina varor och tjänster för att tilltala vissa grupper. Men jag anser att om t ex en biluthyrare väljer att inte hyra ut bilar till romer eller om en restaurangägare säger att mörkhyade personer inte är välkomna på restaurangen så skall samhället och rättssystemet reagera. Det skall vara förbjudet. Och det är det också. Diskrimineringslagen förbjuder det. På samma sätt bör det vara förbjudet att vägra tillträde för myndiga medborgare till en restaurang. Men det tycker alltså inte regeringen.
Om du är intresserad att ta del av hela debatten och de utmärkt inlägg som mina partivänner Ann-Christine Ahlberg och Patrik Björck gjorde kan du ta del av det här: http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Debatter-och-beslut-om-forslag/Arendedebatter/?did=H001AU3&doctype=bet
Betänkandet i sin helhet finns här: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/201213Ett-utvidgat-skydd-mot-_H001AU3/

 

04 November 2012

Bachelet åter som president?

Oppositionen La Concertaión fick ny energi av framgångarna i lokalvalen. Man inser att anledningen till att man förlorade 2009 var att man hade en alltför svag presidentkandidat. En äldre kristdemokratisk man och f.d. president som kandidat signalerade att La Concertación var på väg bakåt snarare än framåt. Michelle Bachelets exeptionellt höga popularitet som president kunde inte föras över på den nya kandidaten. Man får bara vara president i en period (4 år) sedan måste man lämna men får kandidera igen efter att en period har gått. Michelle Bachelet är idag ordförande för UN Women men hon har fortfarande mycket höga popuaritetssiffror (80%!) i Chile. Alla partiaktiva jag talar med säger att det är klart att Bachelet blir Concertacións presidentkandidat nästa år. Man är säker på att vinna med henne som kandidat men det krävs också ett politiskt program. Diskussionen om detta pågår just nu för fullt inom och mellan partierna inom La Concertación. Två stora frågor kommer att vara på agendan: skatter och utbildningssystemet. Men även reformer inom sjukvården för att ge fler chilenare tillgång till sjukvård och ett pensionssystem som inte lämnar en stor del av befolkningen helt utan pension.
En skattereform behövs dels för att fördela bördorna mer rättvist och dels för att öka de totala skatteintäkterna för att kunna finansiera reformer inom utbildning och sjukvård. Den viktigaste skatteintäkten är idag momsen. Majoriteten av medborgarna, 70-75 %, betalar ingen inkomstskatt.
Utbildningssystemet har dålig kvalitet. Studentprotesterna har varit omfattande och även den sittande Piñera-regeringen har tvingats att höja företagsbeskattningen för att finansiera satsningar inom utbildningen. Kvalitetsproblemen är omfattande, lärarna i skolorna håller inte måttet. Bara 30 % av nyutexaminerade lärare hade efter fem års högskoleutbildning klarat ett test. Skillnaderna inom utbildningssystemet är så stora att utbildningar från vissa universitet över huvudtaget inte är gångbara på marknaden. Privata skolor, även de med statlig finansiering, tar ut höga avgifter vilken ytterligare förstärker skillnaderna.
En utmaning för La Concertación (liksom för alla partier i Chile) är att engagera ungdomar. Det låga valdeltagandet i lokalvalen bekymrar. Man vet ännu inte vilka som valde att inte rösta men man tror att de unga inte tycker att valet påverkar deras vardag.
Valsystemet och konstitutionen i Chile är från Pinochet-tiden vilket gör det mycket svårt att göra större reformer. Alla stora förändringar kräver 85%-ig majoritet i parlamentet. Samtidigt är valsystemet uppbyggt så att det i princip alltid leder till en jämn ställning mellan höger och vänster i parlamentet. I varje valkrets väljs två parlamentsledamöter. För att en valkoalition skall ta båda mandaten krävs att man får minst 2/3 av rösterna i valkretsen annars blir det ett mandat till vardera sidan. Det betyder normalt att högern blir överrepresenterad i parlamentet.

Konstitutionen är ett svårlösligt problem eftersom förändringar kräver att även högerpartierna aktivt röstar för en reform eftersom det krävs 85 %-ig majoritet. Under Pinochet styrde de neoliberala ”Chicago Boys” och statens roll krymptes från stor till ett minimum. T ex så privatiserades allt vatten i hela landet, alla sjöar och floder. Staten roll i det chilenska samhället och i den chilenska ekonomin är nu mycket liten och det gör att det politiska utrymmet är begränsat eftersom förändringar av detta kräver konstitutionella reformer som i praktiken är omöjliga.
I lokalvalen i söndags vann La Concertatión i viktiga kommuner med högutbildade och höginkomsttagare t ex i Santiago, Providencia och Ñuñoa vilket är ett tecken på att man brett inom den chilenska befolkningen vill se högre kvalitet i välfärdens tjänster. Framförallt gäller detta utbildningssystemet och sjukvården. Under förra året var det omfattande strejker och protester bland studenter på landets gymnasier och universitet. Studentprotesterna gällde klassklyftorna inom utbildningssystemet och bristen på kvalificerade lärare. Studenterna ifrågasatte den chilenska ekonomiska modellen och vill ha offentliga lösningar istället för marknadsbaserade. Studentprotesternas stora stöd i den allmänna opinionen visar att det finns en bra grund för ett reforminriktat program i nästa års presidentval och nationella val.

03 November 2012

Vänsterframgång i chilenska lokalval

Söndag 28 oktober var det lokalval i Chile. Borgmästare och fullmäktige skulle väljas i landets knappt 350 kommuner. Större städer är uppdelade i flera kommuner, t ex består Santiago av mer än 30 kommuner.
Valet var det första med det nya valsystemet som gör alla myndiga medborgare röstberättigade med automatik. Tidigare var man tvungen att registrera sig för att ha rösträtt och det gjorde att drygt 5 miljoner myndiga medborgare inte var röstberättigade i valen (att jämföra med drygt 8 miljoner registrerade väljare). Samtidigt har skyldigheten att rösta tagits bort. Tidigare var den som registrerat sig som röstberättigad också skyldig att rösta. Nu är det frivilligt. Valdeltagandet var en stor besvikelse, bara 39 % röstade. Även om intresset för lokalvalen alltid är betydligt lägre än vid nationella val (kommunerna har mycket begränsat mandat och t ex ingen beskattningsrätt) så kommer det med all säkerhet att bli en diskussion om vad det låga valdeltagandet beror på och vad man bör göra åt det. Förslag som kommer att väckas är t ex att göra det möjligt att rösta utan att vara fysiskt närvarande i sin valkrets genom poströstning eller genom att rösta på annan ort, många chilenare bor fortfarande i exil men något sådant som utlandsröster finns inte. Även förslag om att återinföra röstplikt kommer att föras fram. Trots att det i detta val fanns 5,2 miljoner fler röstberättigade än i förra lokalvalet 2008 så var det 1,5 miljoner färre som röstade. Vi följde valvakan tillsammans med svenska ambassadören och inbjudna gäster på det oerhört vackra nybyggda svenska resisenset i Santiago:
 
Men även om valdeltagandet var lågt så var lokalvalen en välkommen politisk skräll. Oppositionen vann stort och regeringspartierna (RN och UDI) fick se sig besegrade i en lång rad kommuner. Före valet styrdes ungefär halva Chiles befolkning av borgmästare från högerpartierna, idag har dessa partier makten i kommuner motsvarande en tredjedel av medborgarna.
I flera viktiga kommuner var det starka kvinnor från oppositionen som slog ut regerande högermän. Ett sådant exempel är Santiago-kommunen Providencia där Josefa Errázuriz slog ut en blåsvart gammal militär och uttalad Pinochet-anhängare (Labbé). Errázuriz kandiderade som oberoende men liksom många andra ”oberoende” kandidater har hon en tydlig politisk hemvist och hon hör hemma inom vänstern. I kommunen Santiago vann Carolina Tohá (PPD) mot den regerande unge högermannen (Zalaquett). Hennes pappa var vicepresident i Allendes regering och mördades av Pinochet. I Santiago-kommunen Ñuñoa vann Maya Fernández Allende (barnbarn till Allende) knappt mot högerkandidaten (Sabat).
Kommunalvalen var ett historiskt nederlag för Piñeras regering och tidningarnas förstasidor och politiska kommentatorer strödde salt i såren. Jag fick intrycket att oppositionen snarast var överraskad över den stora framgången. Även om missnöjet är stort med den sittande högerregeringen och förtroendet för Piñeras regering mycket lågt så är bedömningen att även förtroendet för oppositionsparterna är relativt lågt.
Oppositionen är samlad inom La Concertatión, en vänster-center-koalition bestående av tre socialdemokratiska partier (PPD, PS och PR ) tillsammans med kristdemokraterna (CS).
Carolina Tohá framstår som en allt starkare politiker som har vuxit de senaste åren. Hon kommer nu att fyra år framåt ha den mycket viktiga posten som Santiagos borgmästare. Det skulle inte förvåna mig om vi får se henne som presidentkandidat i framtiden, kanske till valet 2017?

Studieresa i Chile: arbetsmarknad


Jag har under den gångna veckan gjort en studieresa i Chile och kommer i tre inlägg här på bloggen berätta att om mina erfarenheter.

Chile har haft en mycket lång period av stark ekonomisk tillväxt i princip sedan demokratins återkomst för 20 årsedan med en tillväxt kring 5 % årligen. Arbetslösheten är nere på drygt 6 % och det betyder att man inom vissa områden idag har svårt att få tag i arbetskraft. Chile är en mycket öppen ekonomi och fortfarande starkt beroende av råvarubaserad export, framförallt koppar. Chile är ett land med mycket stora inkomstklyftor, bland de största i Latinamerika. Fattigdomen har under de senaste 20 åren minskat från 45 % av befolkningen till idag knappt 15 %. Men trots detta har Gini-koefficienten, som är ett mått på inkomstklyftorna i ett land, inte minskat.
Center-vänsterkoalitionen La Concertación har styrt Chile i 20 år men förlorade i det senaste valet 2009. Idag leds landet av en högerregering under president Sebastian Piñera. Regeringen består av partierna UDI (långt till höger) och RN (mer modest höger).
Jag träffade arbetsmarknadsministern Evelyn Matthei (UDI) som beskrev landets utmaningar såhär: Chile har tack vare stark ekonomisk tillväxt också stigande löner men problem med alltför låg produktivitet. Grannländer som Peru kan producera samma saker men till mycket lägre pris. Chile måste därför kraftigt förbättra produktiviteten. Utbildningssystemet är uselt och en viktig orsak till låg produktivitet. Enligt Matthei beror det huvudsakligen på dåliga lärare. Kompetensutveckling och yrkesutbildning har också stora brister. Man har inget fungerande samarbete mellan staten och näringslivet för att tillgodose branschernas behov av yrkesutbildade. Gruvnäringen betalar mycket bra löner vilket gör att andra branscher har svårt att rekrytera folk, inom gruvindustrin är lönerna fyra gånger högre än i övriga industrin.
Bara 50 % av kvinnorna är i arbetskraften men för tio år sedan var det bara 37 %. Arbetsgivaren skall betala för barnomsorgen för kvinnor med barn under två år. Detta gör att den kvinnliga arbetskraften blir dyrare. Matthei planerar en reform där arbetsgivaren skall betala in barnomsorgsavgift för alla anställda som går in i en fond som sedan skall användas för att ge barnomsorgs-bidrag till kvinnliga anställda.
För att fler kvinnor skall välja att ta ett formellt lönearbete istället för att kanske försörja sig inom den informella ekonomin har man infört en ekonomisk stimulans som ”toppar upp” minimilönen med 20 % för fattiga kvinnor. Det statliga bidraget går till 2/3 till kvinnan och till 1/3 till arbetsgivaren.
Kvinnor som arbetar som hemhjälp (största kvinnliga yrket) har en situation där de bor på sin arbetsplats och i princip jobbar jämt. Detta vill man ändra på. Den tidigare regeringen har infört samma minimilön som gäller på resten av arbetsmarknaden även för dessa kvinnor och nu arbetar man med att under en treårsperiod minska arbetstiden från idag 72 timmar/vecka till 45 timmar/v som på övriga arbetsmarknaden.
Jag gjorde studiebesök på Scania Chile och samtalade med de fackliga representanterna. Här är vi på bild tillsammans:

Den fackliga anslutningsgraden är mycket låg i Chile, ca 12 %. Esteban Yáñez och de andra fackliga företrädarna på Scania som jag talade med menade att många har låga löner och tycker att avgiften på ca 45 svenska kronor i månaden är för hög och att arbetsgivarna ofta argumenterar för att man inte bör vara med i facket. De fackliga organisationerna har begränsat inflytande eftersom det är förbjudet med nationella kollektivavtal. Denna regel är från Pinochet-tiden men svår att ändra på eftersom konstitutionen kräver att även högern röstar för en sådan förändring. Facken kan bara avtala om de lokala lönerna. Det man hade högst på dagordningen var rätt att teckna nationella kollektivavtal och möjlighet till koncernfackligt samarbete. Arbetsmiljöarbetet fungerar relativt väl med lokala säkerhetskommittéer och aktiva inspektioner från statlig myndighet.
Chiles starkt växande ekonomi gör landet till en allt viktigare aktör i regionen. Utmaningarna för att fortsätta att kunna växa är som jag ser det att utbildningssystemet måste förbättras radikalt, klyftorna måste minska och minimilönerna behöver höjas genom produktivitetsförbättring. Därutöver har man stora utmaningar när det gäller energiförsörjningen. Idag används huvudsakligen importerad kol vilket ger de högsta energipriserna i regionen. Alternativa energikällor borde kunna ge ett väsentligt bidrag. Även vattentillgången är ett problem. Allt vatten privatiserades under Pinochet så idag ägs allt vatten i floder och sjöar av ett italienskt bolag. Chile har stora möjligheter men också stora utmaningar.