23 August 2012

Skattepengar till välfärden

Vi socialdemokrater är långt ifrån nöjda med den undervisningskvalitén i skolan. Vi vill därför utveckla skolpolitiken, ställa höga krav på lärarna och ge de nya möjligheter att utvecklas och göra karriär inom sitt yrke. Vi är oroliga över äldreomsorgens kvalitet, vi vill att alla äldre skall känna tryggheten att få plats på ett äldreboende när man inte längre klarar sig själv, vi vill att det skall vara engagerad och utbildad personal som ger vård, omsorg och stimulans. Vi vill att svensk sjukvård skall ligga i internationell toppklass och att nya behandlingsmetoder och mediciner skall bli tillgängliga för alla oavsett plånbok. Därför vill vi ha väljarnas förtroende för att satsa deras skattepengar på skolan, vården och omsorgen. För att det skall bli möjligt att få det mandatet tror jag att man också måste kunna lova att dessa skattemedel verkligen kommer att användas till att höja kvalitén.
Det handlar om att säkerställa att resurserna används till den verksamhet de är avsedda för och att de inte försvinner bort någon annanstans – t ex till vinstutdelning, guldkantade pensionsavtal eller används i någon helt annan del av ägarkoncernen. Jag har tidigare bloggat om dessa frågor.
Alla som har arbetat med dessa frågor vet att de är svåra och att det inte finns någon enkel lösning som passar alla verksamheter. Jag och Stefan Löven brottades med dessa frågor, och många andra, inom ramen för det välfärdsrådslag som vi ledde tillsammans 2007-2009. Vi upprörs över aktörer som vill göra snabba cash i välfärden men vi bejakar och välkomnar privata aktörer och en mångfald av utförare. Aftonbladet försöker idag beskriva det som att jag och Stefan Löven är på kollisionskurs i denna fråga och att jag kritiserar honom. Det stämmer inte.
Stefan Löven och partistyrelsen har tillsatt en referensgrupp för att jobba med frågan om vinster i välfärden just för att det är en viktig fråga som behöver lösas och att det inte är någon enkelt fråga att lösa. Jag tycker alltså att Stefan har hanterat denna fråga rätt.
Det vore naturligtvis både omöjligt och korkat att förbjuda vinster. Idealet kan ju aldrig vara ett en verksamhet skall gå med förlust. Men det är möjligt att säkerställa att pengarna stannar i verksamheten och att vinsterna begränsas. Det är självklart ingen lätt sak. Den som investerat pengar i en verksamhet bör ha en rimlig avkastning på sitt kapital, men vinstintresset är en olämplig drivkraft för välfärdens verksamheter.  
Min uppfattning är – precis som partiet – att skattepengarna ska gå till välfärden.

14 August 2012

Nystartzoner

Arbetslösheten är inte jämnt fördelad. Vissa grupper drabbas hårdare än andra. Framförallt är det utbildningsnivå som gör skillnad. Den som inte har gymnasiekompetens löper mycket större risk att bli och förbli arbetslös och därmed också att tvingas leva på kommunens försörjningsstöd. Vissa grupper av flyktingar och invandrare kommer från länder där de aldrig har haft någon chans till utbildning och har därmed en lång väg in på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är ett segregerat samhälle, det syns tydligt i våra storstadsområden där vissa stadsdelar har en mycket hög andel invånare med låg utbildningsnivå, arbetslöshet och försörjningsstöd. Under den borgerliga regeringen har detta problem ökat och klyftorna vuxit. Arbetsmarknadspolitikens fokus på Fas 3, försämrad a-kassa och jobbcoacher har inte fungerat.
Nu vill regeringen visa handlingskraft genom att införa ekonomiska frizoner i stadsdelar som Rinkeby, Rosengård och Bergsjön. Förslaget, som nyligen presenterades av en statlig utredning, kallas nystartszoner och innebär att företag får skattesubventioner om de bedriver sin verksamhet i dessa områden. Detta skall leda till att arbetslösa i dessa stadsdelar får jobb.
I vårt eget land finns inga erfarenheter av speciella ekonomiska frizoner i storstadsområden, men 1997 införde den dåvarande socialdemokratiska regeringen ett försök med nedsatta arbetsgivaravgifter i delar av Norrlands inland. Efter en utvärdering som enbart kunde påvisa obetydliga sysselsättningseffekter lades försöket ner 2007. Riksrevisionen granskade i efterhand försöket och konstaterade att kostnaden per skapat arbetstillfälle blev extremt hög.
Ekonomiska frizoner har dock prövats på flera håll och man bör dra lärdomar av de erfarenheterna. Mest omfattande försök har gjorts i USA där resultaten är blandade. Utredningen beskriver att ”Man har sett få effekter på arbetslöshetsnivåerna, förutom i Indiana där arbetslösheten minskat. I Kalifornien har man inledningsvis sett företagstillväxt och sysselsättningsökningar som dock avtagit och till och med vänt efter en längre period.”
Intressantare för svenskt vidkommande är kanske erfarenheterna från Storbritannien och Frankrike.
I Storbritannien införde Thatcher-regeringen Enterprise zones. Försöket utvärderades av en statlig utredning 1987 som visade att den största effekten var att redan befintliga jobb flyttade in i zonen för att få skattebefrielse. Kostanden för de få nya jobb som skapats var hög. Resultatet betraktades som en stor besvikelse och ledde till att politiken lades om från frizoner till inrättande av lokala partnerskap för stadsdelsutveckling. 
I Frankrike har man till och från sedan mitten av 90-talet haft system med ”Zones Franches Urbaines” (ZFU). Erfarenheterna är blandade. Antalet företag inom zonerna har ökat medan de har blivit färre i angränsande områden. Antalet jobb ökade inledningsvis men arbetslösheten i de aktuella bostadsområdena har inte minskat. Den ansvariga franska myndigheten menar att det krävs satsningar på utbildning för att de arbetslösa i dessa områden skall få jobb. Även i Frankrike har kostnaden per skapat jobb varit hög.
Arbetslösheten och segregationen i flera stadsdelar i vårt land är ett stort problem som förtjänar en seriös debatt. Det handlar både om vad som krävs för att individerna skall få möjlighet att försörja sig genom eget arbete men också om vad som krävs för att utveckla bostadsområdena och stadsdelarna. För att bekämpa arbetslösheten tror jag dock att förslaget om särskilda geografiska frizoner är helt fel tänkt. Varför skall människor som bor i Rinkeby jobba just i Rinkeby? Varför anses de inte kunna ta tunnelbanan till jobbet som alla andra gör i Stockholm? Det är väl ingen som anser att människor som bor på Kungsholmen skall jobba just på Kungsholmen eller att brommaborna skall jobba just i Bromma.
Svårigheten att få jobb i ett storstadsområde är inte det fysiska avståndet mellan bostaden och jobbet. Det handlar istället om att ha rätt kompetens för jobbet, rätt utbildning och helst erfarenhet. Kontakter och goda kunskaper i svenska språket är också viktigt. Om man menar allvar med att bekämpa arbetslösheten är det där man skall göra insatser.

12 August 2012

Löfven-modellen

Regeringen klarar uppenbarligen inte av att lösa ungdomsarbetslösheten vilket jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Det råder ingen tvekan om att ungdomar som saknar gymnasiekompetens har det svårast att få och behålla ett arbete. Det beror på att arbetsgivarna har många att välja på när arbetslösheten är hög. Arbetsgivarna vill också att den som anställs har en utbildning att bygga vidare på. Därför har vi socialdemokrater föreslagit utbildningskontrakt där målet är att alla före 25 års ålder ska ha en fullständig gymnasieutbildning.
Den stora majoriteten unga har dock en godkänd gymnasieutbildning och många har även högskoleutbildning. Ändå har de svårt att få sin första riktiga anställning, övergången från skola till arbetsliv fungerar dåligt.
Vad dessa ungdomar saknar är arbetslivserfarenhet. Därför anser arbetsgivare inte att de har tillräcklig kompetens även om de har utbildning. Det leder i sin tur till att många arbetsgivare skriker efter rätt arbetskraft samtidigt som det finns många arbetslösa ungdomar som inte anses ha tillräckligt med praktisk erfarenhet.
För att ungdomar ska bli mer anställningsbara vill vi socialdemokrater avsätta resurer för arbetslivsintroduktion i form av trainee eller lärling. Idén till förslaget kommer från IF Metall som under Stefan Löfvens ledning förhandlade fram yrkesintroduktionsanställningar för unga. Denna speciella form av anställning består av 75 procent arbete med avtalsenlig lön och 25 procent utbildning med handledning under hela perioden.
Nyligen har också Handels och Kommunal tecknat liknande avtal. Inom andra branscher har man en lång tradition med avtalade lärlingsanställningar med tydligt utbildningsinnehåll som leder till fast jobb. Dessa avtal innebär inte sänkta ingångslöner och ska inte blandas ihop med krav om allmänt sänkta löner för unga eller nyanställda.
Sänkta ingångslöner skapar nämligen inga arbetstillfällen. Kostnaderna för att anställa någon under 25 år har sjunkit med över 2000 kronor per månad. Skattebetalarna betalar idag16 miljarder kronor per år för den arbetsgivarrabatten. Men ungdomsarbetslösheten fortsätter att öka. Regeringens väg visade sig vara en återvändsgränd.
Inom många branscher är parterna villiga att ta på sig ansvaret för att ge ungdomar yrkesintroduktion och lärande på arbetsplatsen. Arbetsgivarna kan trygga sitt behov av personal och ungdomarna får den kompetens som krävs för ett fast jobb.  Staten bör bidra till att Löfvenmodellen används i stor skala genom att bidra med handledarkostnader och eventuellt andra merkostnader när parterna tar ansvar för att ge unga jobb till avtalsenlig lön kombinerat med utbildning/yrkesintroduktion.
Regeringen bör släppa prestigen och byta dyra arbetsgivarrabatter mot konstruktiva förslag enligt utbildningslinjen. Om alla hjälps åt kan vi lösa ungdomsarbetslösheten och ge ungdomar framtidstron åter. Löfvenmodellen är värd att satsa på!

Unga skall jobba eller studera

Var fjärde ung människa i åldern 15-24 år ägnar sig varken åt studier eller heltidsarbete. Svensk Näringsliv har låtit SCB göra en kartläggning som presenteras idag på DN Debatt. Undersökningen visar att det handlar om 320 000 ungdomar. Det är oerhörda siffror. Regeringen har på olika sätt försökt att snacka bort ungdomsarbetslösheten genom att kritisera de mått som används. Det går alltid att diskutera vilka mått som är bäst på att mäta. Men problemet med en oerhört hög ungdomsarbetslöshet kvarstår. Kartläggningen visar dessutom att av de unga som arbetar har var tredje ungdom ett arbete där de inte fullt ut kan använda sin utbildning eller kompetens. Sverige lyckas sämre än andra länder med att få ungdomar i arbete. Om man jämför ungdomsarbetslösheten med den totala arbetslösheten i gruppen 25-54 år mellan olika länder så ser man att Sverige har den högsta kvoten av alla. Det betyder alltså att i förhållande till det allmänna läget på arbetsmarknaden så är Sverige sämst i hela OECD-området på att få unga i arbete (siffrorna från år 2010).

Även om många unga så småningom hittar sin plats på arbetsmarknaden så är det förfärande 100 000 unga som varken studerar eller arbetar under ett helt år. Många av dem fastnar i ett utanförskap och är inaktiva även nästkommande år.
Istället för att ägna sig åt att kritisera mätmetoder och internationellt vedertagen statistisk borde regeringen sätta ungdomsarbetslösheten högst på dagordningen. Dagens situation är helt oacceptabel. Att inte agera nu är farligt för framtiden.
Svensk Näringsliv påpekar mycket riktigt i sin artikel att ”Situationen skapar stora luckor i utbudet av erfaren arbetskraft om tio till femton år. Redan i dag anger arbetsgivare att det enskilt allvarligaste tillväxthindret är bristen på erfaren arbetskraft. Utbildning och att samla värdefull erfarenhet i arbetslivet är en investering i unga människors framtid. Hur väl unga som grupp lyckas med detta avgör inte bara deras enskilda öden utan också landets framtida välfärd och välstånd. En central fråga är därför hur stor andel av unga som är fullt aktiva med att investera i sin framtid.”
Regeringens recept har misslyckats. Det är dags att byta inriktning. För att unga skall få jobb och utbildning krävs en kraftsamling och att man vågar pröva nya vägar:
  • Utbildningskontrakt för unga arbetslösa utan gymnasiekompetens som kombinerar jobb och studier
  • Avtalade introduktionsanställningar med utbildningsinnehåll och handledare enligt Löfven-modellen
  • Samarbete mellan skola och arbetsliv
  • Fler utbildningsplatser inom yrkeshögskola, folkhögskola, vuxenutbildning och högskola
  • Rätt till insatser från första dagen hos Arbetsförmedlingen
  • Utbildningsvikariat där en arbetslös får jobb när ordinarie personal får kompetensutveckling
  • Högre kvalitet i gymnasiets yrkesprogram och grund för livslångt lärande
  • Utbildade handledare