24 July 2012

Vinst i välfärden?

Är det omöjligt att kombinera vinstintresse i välfärden med hög kvalitet? Nej, det är det inte. Det finns goda exempel på att vinstdrivande företag också kan leverera t o m utmärkt undervisning, vård eller omsorg. Men en viktigare fråga är om det är lämpligt. Det finns idag uppenbara problem när det gäller att styra utvecklingen inom skolan, vården och omsorgen för att uppnå högre och jämnare kvalitet. Många tycker, liksom jag, att det är oacceptabelt med de stora skillnader som idag finns mellan kvalitén inom olika delar av äldreomsorgen, den vård som erbjuds eller skolornas förmåga att utveckla kunskaper och självförtroende hos eleverna. Är då vinstintresse ett lämpligt sätt för att komma till rätta med dessa problem? Mitt svar är nej. Jag skall strax utveckla mina argument.
Den socialdemokratiska partikongressen 2009 behandlade frågan om vinst i välfärden och många var engagerade i frågan. Kongressen avslog de motioner som krävde vinstförbud men skrev in ett tydligt principiellt ställningstagande i Riktlinjerna. Kongressen beslutade att ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.” (Riktlinjerna sid 74). Det är ett viktigt principiellt och ideologiskt ställningstagande om hur vi socialdemokrater vill göra med det förtroende att ansvara för väljarnas skattepengar som vi söker. Jag har väldigt svårt att förstå dem som vill tolka detta som att ”partikongressen sa ja till vinstuttag”. Jag var partistyrelsens huvudföredragande under denna punkt och det var mycket tydligt att det fanns en stor samstämmighet bland kongressombuden att skattepengarna som är avsedda för välfärdens verksamheter skall användas till just detta. Diskussionen gällde det lämpliga i att reglera detta genom ett generellt vinstförbud eller vinstutdelningsförbud. Kongressen landade, med relativt stor majoritet, i att slå fast det principiella ställningstagandet, som jag just citerat, men att avstå från att genom kongressbeslut reglera hur detta skall uppnås. Jag tycker att det var ett klokt val av kongressen eftersom frågan ingalunda är lätt att reglera för att uppnå önskad effekt, d v s högre kvalitet och stärkt förtroende för verksamheten. Risken är uppenbar att ett förbud mot vinstutdelning kan kringgås genom att t ex låta värdestegringen stanna i bolaget för att senare realiseras vid en vidareförsäljning (så som riskkapitalbolag vanligen agerar), genom att använda överskottet till helt andra delar inom samma koncern, till att starta nya verksamheter i ett annat land, eller till guldkantade pensionsavtal.
Företrädare för de vinstdrivande bolagen brukar hävda att utan möjlighet att ta ut obegränsat med vinst ur verksamheten så kommer valfriheten att försvinna för medborgarna och endast vanskötta kommunala verksamheter att finnas kvar. Det är naturligtvis inte sant och definitivt inget som har stöd i den socialdemokratiska politiken. Det är idag många privata aktörer inom välfärdens verksamheter som alls tar ut någon vinst ur sina bolag. Många återinvesterar pengarna i verksamheten och professionella medarbetare drivs av att utveckla allt högre kvalitet, effektivare verksamhet och att vinna kunder/marknadsandelar. Valfriheten mellan olika utförare i vården och omsorgen liksom mellan olika skolor är enligt min uppfattning definitivt här för att stanna. Möjligheten att välja tenderar att göra medborgaren/brukaren nöjdare med sitt val. Det är viktigt för legitimiteten att människor är betrodda att göra egna val. Samtidigt skall man vara medveten om att skolan, liksom stora delar av vården och omsorgen, aldrig kommer att kunna fungera som en marknad i den meningen att konkurrensen mellan olika alternativ i sig leder till högre kvalitet. Att byta skola, äldreboende eller akutsjukhus kan på inget sätt jämföras med att byta bil, mataffär eller bensinbolag.
Varför är vinstintresse ingen lämplig drivkraft inom välfärden? Låt mig ge tre argument:
  • Undervisning av, och omsorg om, våra barn liksom vård och omsorg av våra svårt sjuka och äldre är av karaktären att det alltid kan bli bättre. Det är svårt att säga att nu har vi lärt den här eleven tillräckligt, nu har vi tröstat denna demenssjuka tillräckligt, nu har vi svarat på tillräckligt många frågor från en orolig förälder till ett sjukt barn. Annan offentligt finansierad verksamhet, som snöröjning, byggande av skolor, inköp av läkemedel har karaktären av att man bestämmer sig för en viss kvalitet och betalar för den. Om den som levererar snöröjningen uppfyller kraven så är det få som tycker att det är stötande att överskottet tillfaller firman. Men väsentliga delar (dock inte alla) av skolan, vården och omsorgen är det annorlunda. Självklart skall vi ställa krav på hög kvalitet men det kommer ändå att finnas en stark önskan hos medborgarna att om det blir ”pengar över” när man uppnått minimikraven så vill man att resurserna skall användas till ännu bättre skola, ännu bättre vård och omsorg. Verksamheten är alltså speciell till sin karaktär eftersom det handlar om visserligen professionella, men ändå nära, relationer mellan människor.
  • De lärare, läkare, undersköterskor, sjukgymnaster och andra som arbetar i privat utförd välfärd drivs av att utveckla verksamheten och höja kvalitén för att nå så långt som möjligt i elevernas lärande och människors välbefinnande. Ibland är det just p g a denna starka drivkraft som man har valt en annan arbetsgivare än kommunen/landstinget eller valt att själv vara med och starta en ny verksamhet för att få större utrymme för professionell utveckling. Detta är en mycket positiv effekt av fler utförare inom välfärden. Men de som äger verksamheterna är i allt mindre utsträckning de som själva arbetar i den. Stora, internationella koncerner äger en allt större del av skolan, vården och omsorgen. Dessa ägare har ett primärt och långsiktigt mål och det är att tjäna pengar. Många gånger är det uppdraget förenligt med god kvalitet i verksamheten, men om det uppstår konflikt så är det vinstintresset som styr. Att tro något annat är naivt. Just möjligheten att tjäna stora pengar inom en sektor med stabil efterfrågan har gjort att många av de mindre aktörerna blivit uppköpta av de stora drakarna och därmed bidrar vinstintresset till en minskad mångfald.
  • Hög och jämn kvalitet i skolan, vården och omsorgen är en stor utmaning att uppnå. Samhällsintresset är dessutom bredare än så. Vi har ett ansvar inte bara för dagens välfärd utan också för morgondagens. Det betyder att frågor om den kliniska forskningens roll i sjukvården, läraryrkets status och arbetsvillkoren inom äldreomsorgen är viktiga för framtiden även om investeringar inom dessa områden inte ”betalar sig” omedelbart. Jag tror att medborgarna förväntar sig att vi politiker skall ta ansvar också för dessa långsiktiga frågor. Det finns en konflikt mellan effektiv användning av resurserna här och nu och behovet av långsiktighet som vi inte kan blunda för och som är svår att hantera inom ramen för vinstmaximering. En annan fråga inom samma tema handlar om offentlighetsprincipen. När skola, vård och omsorg drivs av kommunen eller landstinget gäller offentlighetsprincipen. Medborgarna har insyn i hur pengarna används och hur verksamheten bedrivs. När det är en privat utförare förvandlas samma verksamhet till företagshemligheter. Jag menar att det är helt oacceptabelt och att en motsvarande princip för offentlighet bör gälla även inom privat utförd välfärd. Här uppstår en konflikt framförallt med de vinstdrivande aktiebolagen.
Att ”gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag” är alltså en mycket god princip som vi socialdemokrater bör hålla fast vid. Den svåra frågan, som vi bör diskutera, är hur detta skall uppnås. Att resurserna stannar i verksamheten är ju bara ett medel, inte ett mål i sig. Målet är högre och jämnare kvalitet i undervisningen, omsorgen och vården samtidigt som vi lägger grund för en utveckling som klarar morgondagens utmaningar.
Den socialdemokratiska partikongressen 2009 ställde sig även bakom denna formulering: ”Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera.” Det är ett stort ansvar.

23 July 2012

Bra undervisning funkar

Skolresultaten i Sverige har försämrats allvarligt i förhållande till andra länder. Den genomsnittliga kunskapsnivån har sjunkit samtidigt som andelen elever med helt otillräckliga kunskaper har ökat och de duktigaste elevernas prestationer har sjunkit. Klyftorna i skolan har blivit större. Som recept för att vända denna utveckling anförs ofta fler och tidigare tester, fler och tidigare prov liksom fler och tidigare betyg. Jag är mycket tveksam till det receptet. Visst skall vi ha både tester, prov och betyg i skolan. Men det finns tyvärr inget samband som säger att om man fördubblar antalet betyg och prov så fördubblas kunskapsnivån hos eleverna.
Min egen erfarenhet både som lärare och som förälder är att det finns ett starkt samband mellan kvalitén på undervisningen och kunskapsnivån liksom mellan mängden (bra) undervisning och resultaten. Vill man förbättra elevernas kunskaper – och det säger sig alla vilja göra – så borde man därför prioritera mer och bättre undervisning. Detta förutsätter fler välutbildade och duktiga lärare.
Alla som jobbar i skolan – både lärare och elever – vet att alltför stora klasser leder till sämre undervisningsresultat. Nu har IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) undersökt sambandet mellan klasstorlek och skolresultat. Man har undersökt elever födda 1967-82. Studien visar att de som gick i en mindre klass på mellanstadiet hade bättre resultat i åk 6 än elever i större klasser. Eleverna upplevde också att de hade bättre självförtroende och uthållighet. Ett intressant resultat är att skillnaden i skolresultat höll i sig under hela grundskolan. Även sannolikheten att läsa vidare på högskolan ökade. Skillnaderna bestod upp i vuxenlivet. De som gick i en mindre klass hade även högre lön som vuxna än dem som gått i en större klass på mellanstadiet. Rapportförfattarna tolkar detta som att de som gått i mindre klasser blir mer produktiva i vuxen ålder och att samhället därigenom får igen de kostnader som mindre klasser medför.
Mindre klasser kräver mer resurser till skolan. Lärarnas Tidning har gjort en genomgång av vilka modeller för fördelning av resurserna mellan olika skolor som ger best elevresultat. Genomgången visar att de kommuner som tillämpar en modell där man tar hänsyn till socioekonomiska faktorer lyckas bäst. Det betyder att om man fördelar resurserna till olika skolor utifrån elevsammansättningen med hänsyn till socioekonomiska faktorer så tycks det leda till att eleverna presterar bättre än förväntat med hänsyn till elevernas bakgrund. Båda dessa resultat är mycket glädjande. Det går alltså att påverka elevernas kunskaper genom resursfördelning och klasstorlek. Men tyvärr är det bara en fjärdedel av kommunerna som tillämpar en behovsbaserad fördelningsmodell, något som borde leda till åtgärder.
När kunskapsnivåerna sjunker och fler elever får svårt att klara målen anvisar idag utbildningsminister Björklund helt fel recept: lägre kunskapskrav, kortare utbildning och stora besparingar i gymnasieskolan. Istället bör man göra tvärtom: investera i skolan, satsa på bra lärare, ge mer och bättre undervisning till alla elever men framförallt till dem som har svårigheter att nå kunskapsmålen. Våra förslag om obligatorisk sommarskola för elever i grundskolan som riskerar att halka efter och utbildningskontrakt för att alla unga skall nå gymnasiekompetens är viktiga steg i rätt riktning.