25 June 2012

Förskola bättre än mognadstest

Redan när barn börjar skolan är förutsättningarna mycket olika. Några är tidigt mogna, har lätt för att finna sig till rätta i skolans rutiner och kan redan läsa och räkna. För andra barn kan svårigheterna torna upp sig i mötet med skolans krav. Barnens föräldrar har också olika förutsättningar att kunna stödja och hjälpa sitt barn på bästa sätt i mötet med skolans värld. Skolan måste därför ha ett kompensatoriskt uppdrag, att ge extra stöd till de barn som behöver det, kunna anpassa och förstärka undervisningen för vissa barn. Men här finns stora brister idag. Det är snarare regel än undantag att elever med behov av särskilt stöd inte får de insatser som krävs för att de skall hänga med i skolan.
Idag föreslår moderaternas nye skolpolitiske talespersonTomas Tobé att det skall införas ett skolmognadstest för alla barn innan de börjar skolan så att man skall hitta de barn som behöver extra stöd. Tomas Tobé har bara hunnit vara skolpolitiker i ett par veckor och bör förlåtas för att han ännu inte hunnit lära sig skolans vardag eller lyssna till lärarnas erfarenheter. Problemet är inte att hitta de barn som behöver extra stöd. Problemet är att de inte får något extra stöd. Lärarna vet i allmänhet mycket väl vilka barn som har större svårigheter än andra, vilka barn som behöver anpassad och förstärkt undervisning för att kunna hänga med sina klasskamrater. Men när de påpekar detta möts de av sammanbitna rektorer som skakar på huvudet, det finns inte resurser till det. Och med stora klasser blir det allt fler barn som halkar efter eller har svårt att finna sig tillrätta i skolans rutiner. Redan innan barnen börjar i skolan, under ett helt år i förskoleklassen, finns alla möjligheter att upptäcka de barn som behöver extra stöd. Det är inte upptäckten som är svårt. Därför är det inte nya tester som behövs. Det är nya resurser som behövs för att hjälpa alla de barn som skolans pedagoger redan ser behöver extra stöd.
Lärarförbundet har fört fram tanken att lärare borde ha rätt att ordinera extra stöd till de barn som behöver det. Det är ett förslag som har vuxit fram utifrån tusentals lärares förtvivlan över stora klasser och obefintliga extra resurser för elever som behöver det. Det är ett förslag som tål att diskuteras.
Vi vet idag att barn som har gått i förskolan klarar skolan bättre. Utvecklande pedagogisk verksamhet och omsorg i förskolan bidrar till att kompensera barns skilda bakgrunder och förutsättningar. Bra förskola för alla barn är den bästa insatsen för att ge goda förutsättningar att utvecklas väl och klara skolan. Men alla barn har inte rätt till förskola idag. De barn vars föräldrar lever på försörjningsstöd har inte rätt till förskola som andra barn. De har inte rätt till förskola förrän vid tre års ålder och då bara 15 timmar i veckan.
Alltså: de barn som troligen är i störst behov av förskolans verksamhet har inte rätt till den idag. Som lök på laxen har regeringen dessutom infört ett vårdnadsbidrag som gör att framförallt vissa barn med annat modersmål än svenska hålls hemma istället för att delta i förskolans verksamhet och lära sig det svenska språket.
Mognadstest kommer att inte göra skillnad för barns lärande. Men förskola funkar. Satsa på förskolan. Och på lärarna.

23 June 2012

Arbetsförmedlingens uppdrag

Arbetsförmedlingens uppdrag har förändrats radikalt utan att det har blivit någon debatt om det. Två förändringar är tydliga:
  • Ändrad sammansättning av de arbetssökande. De som står nära arbetsmarknaden och har relativt lätt att få ett nytt jobb använder i allt mindre utsträckning arbetsförmedlingens tjänster. Många får jobb via kontakter eller via bemanningsföretag. Omställningsavtalens aktörer, som t ex Trygghetsrådet och TSL, gör idag ett imponerande arbete med mycket gott resultat och hjälper enormt många uppsagda till nya jobb. Istället har arbetsförmedlingen fått nytt ansvar för sjuka som har blivit utförsäkrade och nyanlända flyktingar. Arbetsförmedlingen bedömer att minst 60 % av de arbetssökande hos dem hör till den grupp som har stora svårigheter att få jobb. Det handlar om personer med t ex låg utbildningsnivå, funktionsnedsättning, språksvårigheter, sjukdom eller lång tid i arbetslöshet.
  • Ändrad inriktning på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Insatserna har blivit allt mer detaljstyrda och reglerade. Det är inte längre arbetsförmedlarna som i möte med den arbetslössökande avgör vilka insatser som är lämpliga, det är detaljerat reglerat vem som kan få vilken åtgärd och efter hur lång tid i arbetslöshet. Dessutom har regeringen satt i system att arbetslösa skall vänta på åtgärder. Istället för att ge hjälp från första dagen blir många åtgärder tillgängliga först efter lång tid. Allt mer av arbetsförmedlarnas tid går åt till att kontrollera de arbetssökande. Åtgärderna är mer utformade för att sätta press på de arbetssökande än för att rusta dem för att kunna ta de lediga jobb som finns.
Jag menar att Arbetsförmedlingens uppdrag i praktiken har förändrats från att förmedla arbeten och rusta arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till att idag mer handla om att disciplinera de arbetslösa och hålla dem sysselsatta. Regeringens politik har medvetet skapat en allt större diskrepans mellan de arbetslösas behov och Arbetsförmedlingens möjlighet att rusta dem för dagens arbetsmarknad. Ett riktigt jobb framstår som en utopi för många av de arbetslösa hos Arbetsförmedlingen trots att arbetsgivare även idag rekryterar i relativt stor omfattning och flera branscher växer.
De s.k. garantierna illustrerar detta. För att få tillgång till flera av åtgärderna måste man vara i någon av garantierna där kvalitén och aktivitetsnivån är dokumenterat låg och resultatet därefter. Den huvudsakliga idén tycks vara att tiden går, och att ersättningen försämras eller försvinner, så att den arbetslöse till sist ska ”ta sig i kragen” och ta ett jobb. Efter 300 dagar i arbetslöshet (som är mycket lång tid!) hamnar man i jobb- och utvecklingsgarantin som innehåller tre faser. Fas 1 är 150 dagar, Fas 2 är 300 dagar och Fas 3 är oändlig. Det är strikt reglerat och tiden är en viktig faktor. Fas 3 har nu mer än 30 000 deltagare men var femte deltagare har inte ens någonstans att gå på dagarna. Antalet ungdomar i Fas 3 har tredubblats under det senaste året.
Fackförbundet ST presenterade för en tid sedan en rapport där man frågat 2300 arbetsförmedlare om arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete. Arbetsförmedlarna tycker att de får ägna för mycket tid åt att kontrollera de arbetssökande och för lite tid åt att kontakta arbetsgivare för att hjälpa de arbetslösa att få jobb. (Jag har bloggat om denna rapport tidigare, du kan läsa det här.) Arbetsförmedlarnas kontrollerande roll i kombination med att allt fler ställs på bar backe vid arbetslöshet har också resulterat i att hot och våld ökar mot de anställda på Arbetsförmedlingen.
De strikt reglerade insatserna och de långa väntetiderna för att kvalificera sig för aktiva insatser har gjort att Arbetsförmedlingen skickar tillbaks många miljarder kr varje år till regeringen trots att arbetslösheten är katastrofalt hög.
Det är nu hög tid att lägga om politiken och ge Arbetsförmedlingen tillgång till de insatser som kan hjälpa dem som står långt från arbetsmarknaden till ett jobb. Utbildning, både arbetsmarknadsutbildning och reguljär utbildning, är viktigt liksom tid för arbetsförmedlarna att kontakta arbetsgivare och att regelbundet träffa de arbetssökande. Full sysselsättning kräver ett annat uppdrag till Arbetsförmedlingen och helt andra insatser.

15 June 2012

Nyamko-effekten ger färre kvinnor i styrelserna

Framgångsrikt jämställdhetsarbete bygger på systematik och uthållighet. Det krävs strategisk viktiga och politiska modiga beslut och det gäller att inte ge sig. Med den borgerliga regeringen tillträde 2006 - då vi fick en jämställdhetsminister som varken är feminist eller synlig – byttes politiska beslut ut mot allmänt välmenande uttalanden. Det börjar nu märkas. På område efter område vänds nu utvecklingen åt fel håll eller står och stampar när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett sådant område än andelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Under de senaste 20 åren har andelen kvinnor stadig ökat år från år men nu har trenden vänt och andelen kvinnor minskar nu något. Efter årets bolagsstämmor är det idag bara 23,6 % kvinnor i bolagsstyrelserna. Jag tror att detta är en direkt effekt av att jämställdhetsministern helt avfärdar tanken på att lagstifta eller på annat sätt påverka könsfördelningen i bolagsstyrelserna. Man kan prata om en Nyamko-effekt som gör att andelen kvinnor i bolagsstyrelserna nu minskar.
Att en jämn könsfördelning är önskvärd anser faktiskt näringslivet själva. I den kod för bolagsstyrning som gäller för alla bolag på Stockholmsbörsen sägs att man skall eftersträva en jämn könsfördelning i bolagens styrelser. Detta är alltså den kod som alla bolag måste följa eller, om man av något skäl inte gör det, skriftligt motivera varför man inte gör det.
Om koden inte får önskad effekt – och just nu går alltså utvecklingen åt fel håll – så måste politiken enligt min mening vara beredd att lagstifta. Även näringslivsföreträdare som t ex P G Gyllenhammar har tagit ställning för kvotering.
Vi socialdemokrater vill ha en dialog med näringslivet och hoppas att koden för bolagsstyrning skall användas som ett skarpt styrinstrument för Stockholmsbörsen. Men om det inte leder till den jämna könsfördelning som koden säger så är vi beredda att lagstifta om att minst 40 % av ledamöterna i bolagsstyrelserna skall vara kvinnor/män.
Självklart är det ägarna som har ansvaret för styrelsens sammansättning, men det står inte i strid med att man också kan styra via lagstiftning. Redan idag finns t ex regler som säger att det skall finnas arbetstagarrepresentanter i styrelserna.
Även inom EU är frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelserna aktuell. EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding förbereder nu förslag om kvotering till bolagsstyrelserna på EU-nivå. Frivillig-linjen har inte gett resultat och ett förslag nu skall presenteras i oktober. Flera andra EU-länder stödjer tanken på att ta initiativ för att nå en jämnare könsfördelning. Men den svenska jämställdhetsministern säger nej.
Reding skrev i en debattartikel i våras: ”Att krossa glastaket för kvinnor i bolagsstyrelserna är en gemensam utmaning för Europas ekonomi. Vi har inte längre råd att slösa bort kvinnliga talanger. Upprepade misslyckanden att uppmuntra och möjliggöra för kvinnor att fullt ut utnyttja sin potential har kostat oss dyrt. I dessa utmanande tider är insatserna för höga för att behålla status quo. Det är dags att agera nu.”
Det är bara att hålla med.

13 June 2012

Sommarskola

Det viktigaste vi kan ge våra barn och unga är framtidstro och goda kunskaper. Det finns ett tydligt samband mellan dessa två saker. Den som lyckas väl i skolan har möjlighet att planera för en ljus framtid medan den som tillåts misslyckas lätt tappar sugen och blir på goda grunder pessimistisk inför sina möjligheter till jobb. Resultaten i grundskolan sjunker i vårt land och för femte året i rad är det en lägre andel elever som är behöriga till ett av gymnasieskolans nationella program. Detta är ett av de värsta sveken mot den unga generationen.
 
Andelen elever som våren 2011 hade möjlighet att söka till alla nationella program var 82,5 procent. Andelen elever som hade möjlighet att söka till något av de nationella programmen var 87,7 procent. Det är en försämring jämfört med tidigare år. Det är alltså mer än 12 000 elever som inte är behöriga till något av de nationella programmen på gymnasiet. Det är mycket allvarligt.
Ser man till elevernas hela betyg så är resultaten ännu sämre. Våren 2011 var det bara 77,3 procent av eleverna som uppnådde målen i alla ämnen.


Det måste vara den viktigaste uppgiften för politiken att se till att höja undervisningskvalitén i skolan så att alla unga får chans att utvecklas och rustas inför framtiden. Akuta insatser behövs också för alla dem som riskerar att halka efter i dagens skola.
Idag föreslår vi socialdemokrater därför utökad undervisningstid under några sommarveckor för elever i årskurs 6-9 som inte uppnått målen eller som riskerar att inte uppnå målen för årskurs 9 i behörighetsgivande ämnen. Dessa elever ska ges utökad undervisningstid om upp till 20 dagar under sommaren och skolplikten förlängs således för dessa elever till fler vardagar per läsår.
Sommarskola är ingen ny idé och har varit framgångsrik. Skolverkets utvärdering av sommarskola år 2010 visar på mycket goda resultat. Sex prövningar av tio i årskurs 8 och 9 resulterade i att eleven fick betyg och 38 procent av eleverna i årskurs 9 som gick i sommarskola där prövning erbjöds blev behöriga till ett nationellt gymnasieprogram. Tyvärr har regeringen från och med i år tagit bort statsbidraget till sommarskolor.
Regeringen anser tydligen att det är viktigare med billigare hamburgare än att satsa på mer och bättre undervisning.
Jag tycker egentligen att det är mycket enkelt. Om man vill nå bättre skolresultat och mer kunskaper är det just fler och bättre lärare, mer och bättre undervisning som gör skillnad. Visst ska vi ha prov och betyg i skolan men det är ju inte så att dubbelt så många prov och betyg leder till dubbelt så mycket kunskap. Mer och bättre undervisning med professionella och duktiga lärare kan dock uträtta stordåd.
Vi socialdemokrater prioriterar jobb och kunskap. För alla. Ingen skall lämnas efter.


12 June 2012

Språket nyckel till samhället

Människor kommer till Sverige av olika skäl och med helt olika erfarenheter och framtidsambitioner. De skall vara välkomna till vårt land. Vi skall vara en fristad för människor som söker asyl och vi skall vara glada att människor vill komma för att arbeta och studera eller för att förenas med sin familj. Det är tack vare invandringen som Sverige växer. Inflödet av flera kulturer och perspektiv berikar vårt land.
För att etablera sig och bli en del av samhällsgemenskapen är två saker nödvändiga: tillgång till det svenska språket och möjlighet till arbete. Här finns stora brister. En stor grupp utrikes födda är placerade i långvarig och stigmatiserande arbetslöshet. Det gör att de inte har anledning att använda det svenska språket på allvar och dåliga kunskaper i svenska gör det i sin tur ännu svårare att få jobb. Det bästa sättet att lära sig svenska och utveckla sina kunskaper i språket är att ha ett jobb och ingå i en daglig arbetsgemenskap. Men även kvalitativ och individuellt utformad utbildning är nödvändigt. Språket är nyckeln till det delaktighet i det svenska samhället.
Regeringens misslyckande med jobben och utanförskapet slår särskilt hårt mot många människor med utländsk bakgrund. Här krävs en förändrad politik som sätter utbildning och arbete främst.
Folkpartiet, som har ansvar för dessa frågor i regeringen, har dock en annan syn. De tror att om man gör det svårare att bli svensk medborgare så kommer dessa problem att lösas. De vill ställa kravet att man skall klara språktest i svenska språket för att få bli medborgare i vårt land. Samtidigt föreslår regeringens egen utredning att tillgången till undervisning i svenska skall begränsas. SFI-undervisningen skall minskas med argumentet att alla inte behöver kunna så bra svenska, invandrare bedöms kunna få jobb inom branscher där det endast krävs begränsade svenskkunskaper”. Vi skall alltså begränsa möjligheten till svenskundervisning och samtidigt göra det svårare att bli svensk medborgare. Det är fel tänkt.
Språket är nyckeln in i det svenska samhället, liksom ett arbete som ger en egen försörjning. Men varken arbete eller språkkunskaper bör ställas som krav för medborgarskap. Att många människor som kommit till vårt land av olika skäl väljer att etablera sig här och vill bli svenska medborgare är något mycket positivt som vi bör välkomna. Långt ifrån alla vill bli medborgare i vårt land, det är inte självklart. Det svenska medborgarskapet grundar sig på blodets rätt, dvs barn som föds i vårt land får det medborgarskap som föräldrarna har. I jämförelse med en del andra länder är det ganska svårt att bli medborgare om man inte föds av svenska föräldrar. I USA blir man t ex amerikansk medborgare om man föds i landet, där är det jordens rätt som gäller. Jag tycker att man bör ta sig en allvarlig funderare över om det är ännu högre trösklar för dem som vill etablera sig som svenska medborgare som är vägen till bättre integration. Eller om det är förbättrad – inte begränsad – svenskundervisning och en aktiv jobbpolitik.

05 June 2012

Arbetsmarknadspolitiken får underkänt

Framgångsrika arbetsmarknadspolitiska insatser leder till jobb. Om de inte leder till jobb så måste de ifrågasättas. Detta borde vara en rimlig utgångspunkt när man värderar arbetsmarknadspolitiken. Men regeringen har valt att hålla fast vid sina egna, ideologiskt motiverade åtgärder, även när de bevisligen inte fungerar. Det gäller t ex jobbcoacherna där Arbetsförmedlingens egen utvärdering visat att de som blivit jobbcoachade inte fått jobb i större utsträckning (faktiskt t o m något lägre!) än dem som inte blivit jobbcoachade. Det gäller Fas 3 som bevisligen inte leder till jobb men som ändå växer lavinartat och idag är Sveriges största ”arbetsgivare”. Och hela jobb- och utvecklingsgarantin liksom den s.k. ungdomsgarantin har bevisat låg aktivitetsnivå vilket är ett viktigt skäl att så många människor obönhörligen rutschar ut i återvändsgränden Fas 3. Synen på utbildning är en ideologisk vattendelare där vi socialdemokrater vill satsa stort på utbildning och andra insatser som rustar de arbetslösa så att de kan ta de lediga jobb som finns. Regeringen har istället skurit ned kraftigt på utbildning för att istället skapa ”incitament” för att ta jobb genom lägre eller obefintlig ersättning till arbetslösa.
Nu har Fackförbundet ST frågat 2 300 av landets arbetsförmedlare hur de tycker att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fungerar. Man har alltså frågat dem som dagligen möter arbetslösa och som har till yrke att hjälpa människor till jobb.
Rapporten är svidande kritik mot regeringens arbetsmarknadspolitik. Insatserna i garantierna sägs ha låg kvalitet och komma igång alldeles för sent. Många arbetslösa anses behöva ett mer omfattande stöd av högre kvalitet. Enligt arbetsförmedlarna är risken stor att människor låses in i åtgärder som inte leder vidare till jobb. 70 % av arbetsförmedlarna vill kunna erbjuda mer arbetsmarknadsutbildning.
-          Arbetsförmedlarna efterfrågar en politik som rustar de arbetslösa och gör dem starkare, snarare än den politik som regeringen valt, att kontrollera de jobbsökande, utan att på allvar förändra och förbättra deras förutsättningar, säger rapportens författare Roger Syrén till DN.
Det framgår av rapporten att arbetsförmedlarna tycker att de får ägna för mycket tid åt att kontrollera de arbetssökande och för lite tid åt att kontakta arbetsgivare för att hjälpa de arbetslösa att få jobb.
Utöver utbildning efterlyser arbetsförmedlarna validering av invandrares kunskaper och riktade insatser för de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden. Sänkta ingångslöner, försämrad anställningstrygghet eller generell sänkning av arbetsgivaravgiften för unga tror man däremot inte är verkningsfullt.
Som socialdemokrat blir jag naturligtvis glad över att få stöd för vår arbetsmarknadspolitik från dem som arbetar med detta dagligen och professionellt. Vi föreslår just riktade insatser för unga utan gymnasiekompetens med vårt förslag om utbildningskontrakt, stora satsningar på utbildning, mer tid för arbetsförmedlarna att ta kontakt med arbetsgivare och validering samtidigt som vi vill avskaffa Fas 3. Men som medborgare blir jag samtidigt bedrövad över att regeringen är så ideologiskt blockerad när det gäller jobbpolitiken att man inte vill lyssna eller lära av sina misstag.

03 June 2012

Tillgänglighet gynnar alla

Vem är funktionshindrad? De flesta av oss är funktionshindrade i vissa situationer utan att vi för den skull definieras som handikappade och många personer med funktionsnedsättning är inte funktionshindrade alls i vissa situationer. Man brukar räkna med att ungefär var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsnedsättning och för drygt hälften innebär det en nedsatt arbetsförmåga. Sysselsättningsgraden är väsentligt lägre för personer med funktionsnedsättning än för andra och dessutom har den långsamt sjunkit under flera år. Ungdomar i åldern 20-24 år förtidspensioneras i en snabbt ökande takt. De senaste 8 åren har antalet med aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) ökat med hisnande 80 %. Det är alltså nästan en fördubbling.
Det finns alltså mycket stora utmaningar innan vi når ett samhälle där varje människas kapacitet och förmåga tas tillvara. Om inte politiken tydligt och målmedvetet jobbar för ett inkluderande samhälle byggt på människors lika värde kommer det aldrig att ske.
Ett samhälle som är tillgängligt för alla är en viktig del av detta. Idag saknar 4 av 10 skolor grundläggande tillgänglighet till klassrum och matsal. Det betyder förmodligen av 40 % av alla barn och unga växer upp utan att möta barn med funktionsnedsättning i sin vardag. Jag tror att man på så sätt grundlägger en syn på personer med funktionsnedsättning som något annorlunda och främmande. När det gäller arbetsplatser är tillgängligheten ännu sämre. Och otaliga är berättelserna om hur den som sitter i rullstol eller har behov av andra hjälpmedel inte kan komma in på restauranger, i butiker, använda websidor eller färdas med kollektivtrafiken som andra.
Att undanröja hinder och bygga ett tillgängligt samhälle där alla kan delta handlar för mig om människosyn. Den som har en funktionsnedsättning är ingen annan slags människa. Man är inte svagare eller skörare än någon annan men behöver få hinder undanröjda och funktionsnedsättningen kompenserad med t ex hjälpmedel. Krav på att försörja sig genom eget arbete och att aktivt delta i samhällslivet bör ställas på alla. För att det skall vara möjligt måste också samhället och arbetslivet vara tillgängligt för alla.
På onsdag 13 juni skall Riksdagen rösta om ifall bristande tillgänglighet skall ses som diskriminering och föras in i lagstiftningen. Jag har, tillsammans med mina partivänner och med miljöpartiet och vänsterpartiet, formulerat ett tillkännagivande i Arbetsmarknadsutskottet till regeringen om en sådan ny lagstiftning som jag hoppas att en riksdagsmajoritet skall ställa sig bakom.
Frågan har utretts flera gånger. Diskrimineringskommittén föreslog i sitt betänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22) att bristande tillgänglighet skulle ses som en form av diskriminering och presenterade ett lagförslag med en förbudsregel av denna innebörd. Men den borgerliga regeringen ansåg att frågan behövde utredas ytterligare och den nya diskrimineringslagen (2008:567) som trädde i kraft i januari 2009 innehåller därför inte några nya regler om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en form av diskriminering.
Förra DO Hans Ytterberg utredde frågan igen och föreslog i departementspromemorian Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20) att det i diskrimineringslagen ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillänglighet för personer med funktionsnedsättning. Han betonade att de åtgärder som krävs skall vara skäliga. Enligt förslaget ska ett antal faktorer särskilt beaktas vid prövningen av om en åtgärd är skälig eller inte: 1) om åtgärden är av det slaget att den behöver vidtas redan enligt andra bestämmelser, 2) nyttan särskilt för personer med funktionsnedsättning av att åtgärden vidtas, 3) en verksamhets möjligheter att bära kostnaderna för åtgärden, 4) den verksamhetsansvariges möjligheter att förutse behovet av åtgärden, 5) åtgärdens inverkan på verksamhetens innehåll, funktion eller organisation, samt 6) åtgärdens inverkan på hälsa, säkerhet eller kulturmiljö. Även andra faktorer kan vägas in i den helhetsbedömning av skäligheten som måste göras i varje enskilt fall.
Regeringen litade dock inte på utredningens bedömning att en sådan lagstiftning inte skulle leda till stora kostnader och gav därför statskontoret i uppdrag att undersöka kostnaderna för en reform.
Enligt Statskontorets rapport Kostnads- och konsekvensanalys av lagförslaget om bristande tillgänglighet (2010:26) leder förslaget om att det i diskrimineringslagen ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning med största sannolikhet till betydande samhällsekonomiska merkostnader, även om dessa är svåra att uppskatta. Dessa kostnader kommer att uppstå i såväl privat som offentlig sektor. Exakt hur stora dessa merkostnader kommer att bli är enligt rapporten svårt att bedöma.
Och där har frågan fastnat. Åtta år efter att Diskrimineringskommittén föreslog att bristande tillgänglighet skall föras in i lagstiftningen har alltså ingenting hänt, annat än att borgerliga ministrar och riksdagsledamöter har lovat och lovat att lagen är på gång och att förslag snart skall komma. Det duger inte.
Frågan om kostnaderna måste givetvis tas på mycket stort allvar. Jag tänker inte medverka till en lagstiftning som äventyrar sunda finanser och en ansvarsfull användning av våra gemensamma resurser. Men jag tänker inte låta en diffus oro för kostnader vara skäl för att dra frågan i långbänk och inte göra någonting alls. Bra tillgänglighet handlar sällan om märkvärdiga investeringar utan om att man tänker rätt från början och åtgärdar enkelt avhjälpta hinder. Hela oron för oöverstigliga kostnader med en ny lagstiftning handlar egentligen om att de regler som sedan många år finns i Plan- och Bygglagen (PBL) och som handlar om att bygga och bygga om på ett tillgängligt sätt inte alltid efterlevs. Då uppstår ett glapp mellan vad som redan borde vara åtgärdat och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Om man då räknar med att dessa ”underlåtenhetssynder” skall åtgärdas bums så blir det självklart en stor kostnad. Men lösningen på detta är ju inte att göra ingenting!
Istället måste vi börja ta målmedvetna steg framåt och genomföra förändringar i en ansvarsfull takt. Ett tillgängligare samhälle innebär också stora vinster som måste tar med i beräkningarna.
En majoritet i riksdagens arbetsmarknadsutskott har formulerat det såhär:
"Tillgänglighet innebär en funktionell miljö för så många personer som möjligt. Det är en fråga om ett grundläggande perspektivskifte bort från en politik som främst tar sikte på åtgärder för personer med funktionshinder och mot ett samhälle som är utformat för att det ska fungera för så många människor som möjligt. (…) Enligt utskottets mening bör regeringen vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Frågan om bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund har redan utretts, inte minst genom det arbete som redovisas i departementspromemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20). Det finns inte anledning att ytterligare fördröja en lagreglering på området.
En avgörande förutsättning är att tillgänglighetsreformen införs på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt. Av de utredningar som gjorts på området framgår att det är svårt att beräkna merkostnaderna. (….) Det faktum att olika beräkningar har presenterats som utmynnar i vitt skilda analyser av de ekonomiska effekterna bör emellertid inte tas till intäkt för att inte göra något alls. Det finns även stora vinster att göra både på individnivå men också för samhället i stort. Ett tillgängligare samhälle kan bidra till ökad förvärvsfrekvens, höjd utbildningsnivå och ökad delaktighet bland personer med funktionsnedsättning.
Utskottet anser att den betydande osäkerhet som råder i dessa avseenden måste beaktas vid de fortsatta övervägandena. Skälighetsbedömningen och genomförandetakten är två centrala aspekter. Dessa frågor kan behöva preciseras ytterligare i förhållande till utredningsförslaget. Enligt utskottets mening måste det säkerställas att reformen både står i samklang med god hushållning i offentlig sektor och beaktar förutsättningarna för näringslivets utveckling.
Vad utskottet anfört om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag om förbud mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning bör ges regeringen till känna."
Anmärkningsvärt är att regeringspartierna m, fp, c och kd väljer att reservera sig mot detta. De hävdar att texten ovan visar på ansvarslös ekonomi (sic!) och är nöjda med dagens situation. Så här skriver de i sin reservation: "Vi välkomnar därför att regeringen tagit initiativ till att inom Regeringskansliet ytterligare utreda och komplettera beslutsunderlaget i frågan om bristande tillgänglighet. En av de frågor som diskuteras är huruvida bristande tillgänglighet enligt lag ska kunna utgöra diskriminering."
I regeringens värld skall personer med funktionsnedsättning vara nöjda med att regeringen diskuterar medan vallöftena sviks.
På min FB-sida skrev Danuta Rauf i en kommentar till beslutet: "Tänk er en varm dag i t. ex. Folkets Park i Malmö när jag blir sugen på glass. Alla kiosker i parken står på något slags upphöjning. Därför är det ett brett trappsteg framför dem. Det gör att jag inte kan ta mig fram med min rullstol, får be andra parkbesökare om hjälp."
Omröstningen 13 juni handlar om människovärde och en fungerande vardag.
Du som vill ta del av hela betänkandet kan göra det här.