30 March 2012

Kunskaper eller krogmoms?

”Svenska 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematikhar försämrats under 2000-talet. I naturvetenskap presterar svenska elever idagunder det internationella genomsnittet. Den svenska skolan har också blivitmindre likvärdig och de elever som inte når upp till en grundläggandeläsförståelse har blivit allt fler. Det visar resultaten från PISA 2009.” Detta är Skolverkets korta sammanfattning av den stora, kvalitativa och återkommande undersökning som kallas PISA. Sveriges resultat har stadigt försämrats i alla avseenden sedan 90-talet. Detta borde vara den allra viktigaste politiska frågan.
Undervisningskvalitén måste höjas i både grundskolan och gymnasieskolan. Andelen elever som lämnar gymnasiet utan tillräckliga kunskaper har aldrig varit högre än idag, det har vuxit för varje år som Björklund varit ansvarig minister.
Idag besökte jag Bromölla kommun där Arbetsförmedlingen berättade att ungdomsarbetslösheten är 34 % i åldern 18-24 år. I Bromölla är det ingen som tror att sänkt moms på krogen skall leda till ett enda nytt jobb för dessa arbetslösa unga. Däremot är man mycket oroad över att regeringen nu skär ned på resurserna till gymnasieskolan motsvarande 1400 lärartjänster i hela landet. I kommunen är det redan 35 % av ungdomarna som saknar fullständiga gymnasiebetyg efter tre år.
För att Sverige skall kunna stärka sin konkurrenskraft och få nya och växande företag är det helt nödvändigt att den nuvarande utvecklingen med sjunkande kunskapsnivåer i skolan kan vändas. För alla våra barns och ungdomars framtid är kunskaper och tilltro till den egna förmågan vägen till jobb. Istället för att höja undervisningskvalitén i grundskolan och gymnasieskolan så att alla unga kan rustas med goda kunskaper och höja den generella kunskapsnivån så väljer regeringen att dels dra in resurser från skolan och sänka kunskapskraven samtidigt som man nu säger att ingångslönerna bör sänkas. Nya jobb skall skapas genom sänkt krogmoms och inte genom utbildning och produktivitetsutveckling i företagen. Det är en politik som leder in i en farlig återvändsgränd.
Just nu pågår PISA 2012 som har fokus på matematik och Sverige deltar för femte gången. 5000 15-åringar genomför just nu samma prov i matematik som jämnåriga elever gör i 66 andra länder. Det är en mycket stor och gedigen undersökning, PISA är kanske den mest trovärdiga mätaren av svenska elevers kunskaper står sig i en internationell jämförelse. Eftersom vi deltagit i många PISA-undersökningar (som genomförs vart tredje år) så kan vi också jämföra svenska skolans resultat över tid.
Jag hoppas att trenden har vänt så att matematikkunskaperna har förbättrats. Men tyvärr är jag mycket, mycket orolig för att utvecklingen fortsätter åt fel håll. Det skall bli mycket intressant att se resultatet såsmåningom.
Undervisningskvalitén i skolan och elevernas kunskaper borde vara högst på den politiska dagordningen. De 5 400 000 000 kr som regeringen satsar på ökad lönsamhet i restaurangbranschen skulle göra mer nytta i skolan.

26 March 2012

Nya jobb när IT-sektorn växer

Stockholm är en region som växer mycket starkt och har stor potential. Under förra året blev vi 37 000 fler i Stockholms län och varje år blir vi 35-40 000 fler som vill bo och arbeta här. Stockholms län står för mer än hälften av landets befolkningsökning, många av dem kommer från andra länder (varje år flyttar 30 000 människor hit från ett annat land!). Det är självklart mycket positivt att Stockholm växer, men ställer stora krav på bostadsbyggande och investeringar i kommunikationer. Bostadsbyggandet motsvarar idag inte ens hälften av behovet av nya bostäder. Stockholm är en viktig motor för svensk ekonomi. Här finns 19 universitet och högskolor, Stockholm rankas som den mest kunskapsintensiva regionen utanför USA (WKCI).  Här finns 10-15 globala huvudkontor vilket ger Stockholm en tredjeplats i Europa. Under förra året startade 24 000 nya företag här.
IT- och telekomsektorn är en bransch som i stor utsträckning är koncentrerad till Stockholm. Det är en bransch som idag omsätter 500 miljarder kr och som förväntas fortsätta att växa starkt i förhållande till övriga delar av ekonomi trots att utvecklingen går mot att allt mer av systemutveckling flyttas till andra länder (t ex Indien). Även om ekonomin i stort nu bromsar in så råder stark tillväxt i IT- och telekomsektorn. Viktiga skäl till detta är att det finns en stor efterfrågan på prestandaförbättring av tekniken, utveckling av mobiltelefoner och surfplattor, utveckling av ”moln-tjänster” och nya möjligheter med utbyggda bredbandsnät.
Idag deltog jag på ett frukostseminarium där organisationen IT- och Telekomföretagen presenterade en rapport om kompetensbehovet inom branschen. De yrkesroller som efterfrågas ”starkt” eller ”mycket starkt” inom de närmaste tre åren bedöms till 20 000 personer bara i Stockholm, 30 000 i hela landet.
Det är oerhört viktigt att politiken tar ansvar för att dimensionera och utveckla utbildningar för denna växande sektor. Regeringens utbildningspolitik är alltför inriktad på att utbilda för utbildningssystemet och alltför lite på att utbilda för arbetslivets behov. Både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken måste ta ansvar för att unga, invandrare och arbetslösa erbjuds utbildningar som faktiskt leder till jobb och att företagen får tillgång till rätt kompetens. Sverige och Stockholm har stora möjligheter att växa, men det kräver också att politiken tar sitt ansvar.
Dagens regeringspolitik går i motsatt riktning: nedskärning av vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning, sänkta kompetenskrav i den gymnasiala yrkesutbildningen vilket har lett till alltför få sökande, för få platser inom yrkeshögskolan och högskolan. Och de nya förslagen fortsätter i fel riktning: sänkta ingångslöner och ännu lägre kräv i gymnasieskolan. Istället krävs ett nytt kunskapslyft och ett nära samarbete med näringslivet för att både utforma och dimensionera utbildningar som leder till jobb och tillväxt.

22 March 2012

Sänka lönen med 25%?

Jag har tidigare kritiserat regeringens s.k. ”arbetslinje” eftersom det är en felaktig beteckning. Politiken har inte gjort att de arbetslösa fått arbete utan enbart gjort de arbetslösa och sjuka fattigare, ”fattigdomslinje” vore ett mer passande namn.
Idag tog Centerpartiet ett nytt stort steg på denna fattigdomslinje och föreslog att alla ingångslöner på arbetsmarknaden skall sänkas med 20-25 %  - ”eller mer”. En kommunalanställd i åldern 20-29 år tjänar idag mindre än 10 000 kr i månaden i genomsnitt. Att lönen blir så låg beror på att hon som regel arbetar deltid eller på timmar och kallas in vid behov. Det blir ingen heltidslön. Men även om man jobbar heltid som kommunalanställd så är ingångslönen 16 070 kr i månaden. Är det för mycket? Om man sänker den lönen med 20-25% så blir det efter skatt mindre än studiemedelsnivån.
En färdigutbildad sjuksköterska får, efter tre års högskolestudier, idag en ingångslön på ca 21 000 kr. Det räcker inte för att locka fler till yrket, redan idag råder brist på sjuksköterskor på många håll. De sjuksköterskestuderande kräver nu med stor kraft en ingångslön på 24 000 kr. Centerpartiet föreslår istället att de skall starta 20-25% lägre. Det skulle innebära att en utbildad sjuksköterska skulle starta på det som idag är marknadens lägsta ingångslön – kommunals ca 16 000 kr i månaden. Och kommunalarna ska väl ha en ingångslön i nivå med socialbidraget, eller? Vilka skall jobba i vården och omsorgen? Vem skall ha hand om Annie Lööf när hon blir sjuk eller gammal?
Centerpartiet är uppenbarligen helt vilse i pannkakan när det gäller lönefrågan. Man skulle kunna avfärda dem som oseriösa. Men det allvarliga är att de faktiskt tror på vad de säger. Landets näringsminister lägger inga förslag om att rusta Sverige med kunskaper och forskning, ser stillatigande på när kunskapsintensiv industri lägger ned eller flyttar ut ur landet och står tomhänt inför utmaningen att få fler och växande företag i vårt land. Det enda förslaget hittills har gått ut på att vi genom att äta fler hamburgare skall bekämpa arbetslösheten, få tror att det är en framgångsväg.
I aktuellt ikväll fick Annie Lööf en fråga om hennes egen lön på 150 000 kr i månaden (hon har den högsta lönen av alla statsråd). Hon svarade aningslöst att Centerpartiet gillar lönekarriär så det är inga problem att ha 150 000 kr i månaden själv och föreslå att andra skall ha samma belopp i årslön. Man baxnar.
Landets näringsminister tror faktiskt att sänkta ingångslöner är ett bra sätt för att skapa fler jobb. Det är det inte. Men en sak vet vi. Det är ett säkert sätt att skapa fler fattiga.

Ansvar för huvudentreprenören

Det blir allt vanligare med olika former av entreprenadkedjor i vissa branscher och längden på dessa kedjor tycks enbart öka. Med flera nivåer av underentreprenörer ökar risken för att det uppstår problem – både för de anställda och för samhället. Det är inte ovanligt med problem med utbetalning av den intjänade lönen till arbetstagare som är i slutet av en lång kedja av underentreprenader. Detta gäller särskilt för utländska arbetstagare som tillfälligt utstationerats till Sverige. För samhället kan det innebära att skatt och sociala avgifter undanhålls. I dag finns det nätverk mellan entreprenörer och underleverantörer som är så invecklade att det är svårt att skilja mellan de svarta och de vita jobben. De som främst drabbas är de som kommer hit från ett annat land för att arbeta och som inte har råd att protestera. En huvudentreprenör har i dagsläget inget ansvar för att de underentreprenörer som är verksamma på exempelvis en byggarbetsplats är seriösa och kan följaktligen utnyttja fördelarna med att söka en lägre kostnad utan att stå för någon risk när det gäller underentreprenörens agerande.
Därför vill vi socialdemokrater ha ett system med solidariskt ansvar för entreprenörer. Det finns redan i några andra europeiska länder som Tyskland, Österrike, Spanien, Italien och Frankrike. Vårt grannland Norge införde ett entreprenörsansvar i januari 2010. Det kan också noteras att solidariskt entreprenörsansvar har godkänts av EU-domstolen i mål C-03/60 Wolff & Müller. Enligt den domen stod den tyska lagstiftningen om ansvar för huvudentreprenörer inte i strid med EU-rätten.
Ett entreprenörsansvar skulle kunna gå ut på att samtliga aktörer i entreprenadkedjan görs solidariskt ansvariga för lön som en arbetsgivare i entreprenörskedjan inte har betalat ut till en arbetstagare. Detta innebär att en arbetstagare som inte får betalning för en klar och förfallen lönefordran från sin arbetsgivare kan framställa fordringsanspråket mot t.ex. huvudentreprenören. Huvudentreprenören kan sedan regressivt rikta krav mot arbetstagarens formella arbetsgivare. Modellen innebär dels att en arbetstagare inte går miste om intjänad lön, dels att huvudentreprenören får skäl att göra en mer noggrann undersökning av de underentreprenörer som anlitas. Vi anser att ansvaret ska gälla genom hela entreprenadkedjan, från huvudentreprenör och nedåt.
I tisdags gjorde vi en överenskommelse med de borgerliga partierna i arbetsmarknadsutskottet som innebar ett tillkännagivande om att regeringen inom kort skall återkomma till riksdagen med initiativ i en liten del av detta. Förhoppningsvis innebär det att några av de problem som finns idag kan lösas. Det är uppenbart att vi socialdemokrater har kunnat pressa regeringen till en eftergift, men hur verkningsfull uppstramning det faktiskt blir i entreprenadkedjorna återstår att se. TV4nyheterna gjorde ett inslag om detta som du kan se här. Det utskottet har beslutat är detta:
”Utskottet anser att den svenska modellen, där förhållandena på arbetsmarknaden i hög grad regleras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter, i huvudsak fungerar väl och bör värnas. Det regelverk som ovan beskrivits säkerställer dock inte att till Sverige utstationerade arbetstagare, särskilt när flera underentreprenörer bildar entreprenadkedjor, erhåller intjänade löner m.m. Utskottet anser därför att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att denna inom kort ska återkomma till riksdagen med initiativ i syfte att säkerställa ändamålsenliga regler för uppdragsgivares/huvudentreprenörs ansvar i utstationeringssituationer."
Regeringen har länge hårdnackat vägrat att ta itu med problemen med dumpning av löner och villkor i samband med utstationerad arbetskraft från andra EU-länder. Lex Laval är ett tydligt exempel på det. Om vi nu äntligen kan få en reglering som stramar upp vissa delar av detta är det utmärkt. Men för att säkerställa att svenska kollektivavtal gäller på hela den svenska arbetsmarknaden krävs en ny socialdemokratiskt ledd regering.

18 March 2012

Kvinnors arbetsmiljö

Kvinnor är mer sjukskrivna än män. Sjukskrivningsdagarna har minskat markant sedan 2000 men könsskillnaden mellan män och kvinnor består. Kvinnor har idag ca 60 % högre sjukfrånvaro än män. Kvinnor går i pension tidigare än män. Vid 61 års ålder är det 5 %-enheter fler kvinnor än män som går i pension och skillnaden på 5 %-enheter håller i sig för varje årskull upp till 65 år. Efter 65 är det dubbelt så vanligt att en man jobbar som att en kvinna gör det. Trots att kvinnor ligger bättre till än män när det gäller en rad hälsoindikatorer som t ex övervikt, alkoholvanor och motion så är alltså kvinnor mer sjuka och tycks inte orka jobba lika länge som män. Mot den bakgrunden finns det anledning att rikta blicken mot kvinnors arbetsmiljö.
Det gjorde vi socialdemokrater i riksdagen förra veckan då vi anordnade ett seminarium om kvinnor och arbetsmiljö. Eva Vingård, professor i arbets- och miljömedicin vid Uppsala Universitet samt överläkare vid arbets- och miljömedicinska kliniken vid Uppsala Akademiska Sjukhus, föreläste. Det var mycket intressant.
Hon betonade att det inte är synd om kvinnor, det är inte därför arbetsmiljön behöver förbättras. Det handlar om rättvisa. Eva Vingård hade mycket intressant att säga. Jag reflekterade särskilt över detta:
  • Kombinationen av hög arbetsbelastning och litet beslutsutrymme är farligt. Ju mindre möjlighet att styra över sitt eget arbete, ju mindre autonomi man har på jobbet, ju större är risken att en hög arbetsbelastning leder till sjukdom eller skada. Om vänt gäller också, att man klarar stor press och mycket jobb bättre om man har stor möjlighet att själv styra över sitt arbete. Det betyder att frågor om makt och inflytande på jobbet också är en arbetsmiljöfråga.
  • En tredjedel av äldre kvinnor (vad är en äldre kvinna? 55+?) i arbetaryrken uppger att de har möjlighet att sitta mindre än 10 % av arbetstiden. Inte konstigt om många då känner att de inte orkar jobba fullt ända fram till 65.
  • Micheal Marmot, brittisk professor och folkhälsoexpert som bl a lett viktigt arbete inom WHO, har visat på det mycket starka sambandet mellan relativ status och ohälsa. Lågutbildade har mycket högre dödlighet än högutbildade, men skillnaderna är stora även inom grupperna. Män med doktorsgrad har t ex 50 % lägre dödlighet än t ex läkare, civilingenjörer och advokater. Status hör ihop med dels möjligheten att fatta självständiga beslut om sitt eget liv, dels socialt engagemang. Ju mer man saknar kontroll och delaktighet i samhällslivet, desto lägre hamnar man på statusskalan.
    Ett samhälle med stora ekonomiska skillnader mellan hög och låg har sämre folkhälsa än ett samhälle med små skillnader. Kvinnor har i allmänhet lägre relativ status än män inom de allra flesta yrken, även inom högstatusyrken, vilket i sig alltså är en ohälsorisk.
Både när det gäller jämställdhet och när det gäller arbetsmiljö har Sverige varit en förebild under många år. Men det har inte skett av sig självt, det har varit resultatet av målmedvetna och strategiska poliska beslut. Dagens borgerliga regering har en annan prioritering. De har lagt ned Arbetslivsinstitutet och därmed stora delar av arbetsmiljöforskningen, de har kraftigt skurit ned resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektioner och de har förpassat jämställdhetspolitiken till marginalen. Dessvärre ser vi nu tecken på att arbetsmilöproblemen ökar och att Sverige halkar efter i jämställdhetsarbetet.
Det är dags att prioritera kvinnors arbetsmiljö liksom ett mer jämlikt och jämställt samhälle.

14 March 2012

Jämställdhetsrevision

Sedan 2008 toppar Sverige inte längre World Economic Forums jämställdhetsmätningar. De nordiska grannarna har gått om och Sverige ligger numera på fjärde plats. Det var länge sedan det togs några radikala steg framåt och vi sackar nu efter andra länder. Att Sverige trots allt fortfarande har en tätposition är främst tack vare tidigare strategiskt viktiga och politiskt modiga reformer som t ex att beskatta individens inkomst istället för familjens, utbyggnaden av barnomsorgen, föräldraförsäkringen, fria aborter och lagstiftning mot diskriminering liksom idogt opinionsarbete av engagerade feminister och kvinnoorganisationer. Sedan flera år finns jämställdhetspolitiska mål som antagits av regering och riksdag. Det är fina formuleringar om jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämställt deltagande i arbetslivet och jämställda arbetslivsvillkor, att mäns våld mot kvinnor skall upphöra och om jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Men har det blivit mer än vackra ord av dessa mål?
Det är dags att granska om regeringens samlade politik verkligen leder till att målen kan uppnås. Jämställdhetspolitiken kan inte reduceras till en enstaka bonus här eller några projektbidrag där. I så fall kommer Sverige att fortsätta att sacka efter. Det måste istället handla om hela politikens utformning. Politiska förslag får ofta, men inte alltid, olika konsekvenser för kvinnor/flickor än för män/pojkar.
Politiska förslag som kan förändra samhället och alla kvinnors möjligheter måste grundas på kunskap. Kvalificerade analyser av skillnaderna mellan kvinnors och mäns villkor är avgörande. Systematik, fakta och analys har alltid varit kvinnors bästa vän. Därför behövs nu också en granskning av politikens effektivitet. Det behövs en jämställdhetsrevision.
Riksrevisionens uppgift är att granska om de statliga åtgärderna för att uppnå de statliga målen fungerar effektivt. Det är dags att tillämpa detta angreppssätt även på jämställdhetens område för att debatten om vilka åtgärder som leder till jämställda villkor skall kunna grundas på kunskap och inte på önsketänkande. Därför föreslår jag idag i ett brev till Riksrevisionen en jämställdhetsrevision utifrån de statliga målen.
Frågor som jag tror många vill ha svar på handlar om:
  • Lönerna. Skillnaden mellan kvinnor och mäns reella inkomst per månad är 7 600 kronor. Varje månad. På tio år är det pengar nog för att köpa ett hus. Lägre inkomster ger också lägre pension. Idag har drygt var tredje kvinna, 36 procent, i åldern 25–34 år minst treårig eftergymnasial utbildning medan mäns andel är 24 procent. Ändå motsvarar kvinnors löner fortfarande endast 85,7 procent av mäns löner, om vi räknar om alla löner till heltid. En nyexaminerad civilingenjör tjänar xxxx kr mindre per månad om hon är kvinna jämfört med en man (siffran finns i BP). Har politiken verkligen bidragit till ekonomisk jämställdhet?
  • Arbetslinjen. Kvinnor jobbar i mycket högre utsträckning än män deltid, har osäkra visstidsanställningar eller kallas vid behov. I manligt dominerade branscher jobbar man heltid men i kvinnodominerade verkar det oförklarligt svårt att göra heltid tid till norm. Mer än hundra tusen kvinnor vill jobba mer än de gör idag, men får inte det Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män är idag större än på tjugo år. Har politiken effektivt påverkat kvinnors möjligheter att försörja sig genom arbete på heltid? 
  • Hemarbetet. Kvinnor ägnar ungefär en timme mer per dag åt obetalt hemarbete än män, medan männen lönearbetar ungefär en timme mer per dag än kvinnor. Den som är föräldraledig betalar idag väsentligt högre skatt än den förälder som jobbar, vårdnadsbidrag och bonus i föräldraförsäkringen har införts.  Har politiken effektivt bidragit till en jämn fördelning av det obetalda hemarbetet?
  • Makten. Kvinnor som gör karriär slår förr eller senare i glastaket – hit men inte längre. Det finns i näringslivet och i samhället, men även i politiken. Det är idag vanligare bland börs-vd:ar att heta Anders eller Johan än att vara kvinna och vd. Har politiken bidragit till en jämn könsfördelning när det gäller företagande, makt och inflytande? 
  • Våld. Under förra året anmäldes 27 800 fall av misshandel av kvinnor. Antalet anmälda fall av kvinnomisshandel har ökat kraftigt under lång tid. Särskilt gäller det våld mot ensamstående mödrar och våld mot kvinnor i yrkeslivet. Leder politiken effektivt mot målet att stoppa mäns våld mot kvinnor?
Vi socialdemokrater tar jämställdheten på allvar och är beredda att använda politiken för att förändra Sverige. Vi har gjort det tidigare och vi vill göra det igen.  En jämställdhetsrevision skulle ge god kunskap som grund för nya strategiskt viktiga och politiskt modiga förslag som kan skapa ett Sverige där kvinnor har hela lönen och halva makten.

13 March 2012

Gymnasieutbildning för jobb och framtid

Igår besökte jag Curt Nicolin Gymnasiet i Finspång. Ett industrigymnasium som ägs gemensamt av industriföretagen i regionen om Finspångs kommun. Kommunen äger 49% och företagen har andelar utifrån sin storlek. Siemens är störst. Ett framgångsrikt koncept. Skolan erbjuder utbildningar inom industri-teknik, el- och automation och teknikprogrammet. Man har vuxit från ett intag på 25 elever per år till dagens 125 och räknar med att växa ytterligare. Samarbetet med det regionala näringslivet ger flera fördelar:
  • Utbildningens inriktning blir relevant och svarar mot företagens behov
  • Nära samarbete med företagen och deras handledare för praktik och lärande i arbete
  • Sommarjobb för alla eleverna på företagen
  • Extra resurser tack vare att företagen skjuter till medel till skolan
  • Verklighetsanknuten utbildning som motiverar eleverna
  • Eleverna får jobb direkt efter utbildningen
Skolans pedagogik utgår från problembaserat lärande i projektform där man jobbar med riktiga projekt, inget ”torrsim” som man säger. Skolans rektor Anders Södergren betonar att det allra viktigaste är att ungdomarna utvecklar sin kreativa förmåga, sin förmåga att samarbeta, utvecklas och får tilltro till sin egen förmåga tillsammans med de viktiga yrkeskunskaperna. Ett uttryck för att man vill göra saker ”på riktigt” är att man startat något som man kallar Fabriken där mer än hälften av eleverna jobbar på riktigt mot lön för att t ex göra beställningsuppdrag på att tillverka ett verktyg till ett kundföretag eller för att jobba som handledare åt dem som är nya.
Curt Nicolin Gymnasiet är en fristående gymnasieskola som drivs som ett aktiebolag. Men man är noga med att betona att man inte är vinstdrivande. Alla resurser investeras i utbildningen. Den utdelning som ägarna får är nya välutbildade och kreativa medarbetare. Rektorn betonar under mitt besök att man inte vill att skolor skall få vara vinstdrivande. Skattemedlen behövs i utbildningen för barnens och ungdomarnas skull och skall inte försvinna i privata fickor.
CNG står för en gymnasieutbildning som borde ha framtiden för sig. Relevant men bred yrkesutbildning i nära samarbete med näringslivet, motiverade elever som får jobb efter utbildningen och nöjda företag som får unga, duktiga medarbetare med de senaste kunskaperna. Men när jag besöker skolan visar rektor Anders Södergren en ppt-bild med ett stort svart orosmoln som han kallar ”den nuvarande skolpolitiska inriktningen”.
Han är mycket kritisk till den skarpa uppdelning mellan yrkesinriktade program och studieförberedande program som nu införs. I den nya gymnasieskolan skall yrkeseleverna inte längre läsa de kärnämnen som krävs för allmänbehörighet till högskolan. Det leder till att allt färre ungdomar söker sig till yrkesutbildningarna eftersom de i den nya gymnasieskolan inte längre skall lägga grunden för livslångt lärande. Redan i år har vi runt om i Sverige sett dramatiskt sjunkande antal sökande till gymnasiets yrkesprogram. Och det leder till att yrkesutbildningen inte längre svarar mot företagens behov av både bredd och spets i kompetensen. CNG är noga med att erbjuda alla ungdomar en dubbel kompetens, eleverna på yrkesprogrammen kan läsa in högskolebehörighet och eleverna på det studieförberedande teknikprogrammet kan lära sig praktisk yrkeskunskap. Men skolan kämpar i motvind eftersom den nationella politiken går i motsatt riktning.
Det är alldeles tydligt att Björklunds gymnasiereform inte utgår vare sig från arbetslivets behov eller från ungdomarnas. Det är ett ödesdigert misstag. Utbildningens legitimitet ligger ju i att den dels skall svara mot ungdomarnas behov av kunskaper och starka önskan att utbildningen skall leda både till jobb och framtida utvecklingsmöjligheter liksom att gymnasieskolan självklart skall svara mot de kompetensbehov som finns i arbetslivet så att företag kan växa och utvecklas. Björklunds skola är ett stort steg bakåt. Risken är uppenbar att dagens unga, men i förlängningen vi alla som är beroende av kompetens och växande företag för Sveriges ekonomiska utveckling, kommer att betala ett högt pris för detta.

12 March 2012

Skylla sig själv?

Den moderate riksdagsmannen Hanif Bali skrev för två veckor sedan en debattartikel där han uttryckte sig osannolikt nedlåtande om långtidsarbetslösa i Fas 3 och menade att de har ”varit borta så länge från arbetsmarknaden att de glömt hur det är att hålla tider, duscha, ha arbetskamrater och fungera på en arbetsplats.”  Man skulle kanske kunna skriva upp det på kontot muf-grodor om det inte vore så att Bali faktiskt ger uttryck för ett synsätt som allt mer präglar regeringens politik: arbetslösheten är de arbetslösas eget fel. Arbetslösheten betraktas inte som ett samhällsproblem som skall lösas med politiska insatser och ekonomisk tillväxt utan har allt mer kommit att betraktas som individens eget ansvar.
Ekonomhistorikern och forskaren Malin Junestav beskriver just ett tydligt skifte i synen på arbetslösheten i sitt bidrag till antologin Precarious Empolyment in Perspective: Old and New Challenges to Working Conditions in Sweden. Honvisar att det skett ett tydligt skifte i arbetsmarknadspolitiken, lagar ochregler har blivit mer flexibla och skyddsnäten svagare. Arbetslösheten har blivit ett individuellt problem istället för samhällets. Enligt Junestav märks det i det politiska språket och i tilltalet till arbetssökande. Idag är det mer eller mindre upp till individerna själva att lösa sin jobbsituation – oavsett hur det ser ut på arbetsmarknaden.
-          Det är ganska ironiskt att förr, när det var lätt att få jobb, då fanns inte det här tilltalet till individerna. Men i takt med att arbetsmarknaden blivit allt trängre har tilltalet skärpts, säger Malin Junestav.
Hon menar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken som vill främja inkludering har ersatts av en politik med uppgift att plocka upp resterna, det vill säga att ta hand om dem som halkar efter på en konkurrensutsatt arbetsmarknad där bara individen själv bär ansvar för sina misslyckanden.
Jag har i mina två tidigare blogginlägg diskuterat regeringens medvetna nedmontering av arbetslöshetsförsäkringen. Fredrik Reinfeldt förklarar att regeringen medvetet försämrade a-kassan så att många skulle lämna den: Vi har gjort att fler har gjort bedömningen att det inte är värt att stanna i den a-kassa vi har.” Reinfeldt anser inte heller att det är samhällets uppgift att se till att den som blir arbetslös skall ha en rimlig försörjning. Han säger om arbetslösa: Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.”
Hanif Bali (m) gjorde nytta som ovanligt brutalt uttryckte den människosyn som faktiskt präglar regeringens politik. I samma artikel skrev Bali också att de dåliga villkoren i Fas 3 fungerar som ett hot som gör att arbetslösa ”blir mer motiverade att hitta arbete, och därmed hittar arbete.” Där har vi det igen. Arbetslösheten beror på att de arbetslösa inte är tillräckligt motiverade att hitta arbete. Om de bara blir hotade av tillräckligt usla villkor i Fas 3 så kommer de att hitta jobb. Arbetslösheten är alltså de arbetslösas eget fel, det är väl därför regeringen inte tycker att det är ett politiskt ansvar att skapa förutsättningar tillväxt, växande företag och nya jobb eller att satsa på utbildning för att rusta de arbetslösa för att kunna ta de nya jobben.
Skillnaden mellan rött och blått blir mycket tydlig i arbetsmarknadspolitiken.

11 March 2012

Obligatorisk a-kassa?

Regeringens kraftiga försämring av arbetslöshetsförsäkringen är en viktig del av deras politik. Som jag skrev i mitt förra inlägg är det ett resultat av en mycket medveten politik baserad på en idé om att lägre eller ingen ersättning för arbetslösa skall göra att de arbetslösa skall bli beredda att ta jobb till låga löner och usla villkor och på så sätt skall det skapas fler jobb. Det har kallats den moderata arbetslinjen. Det är två problem med denna politik: För det första har den inte fungerat. Arbetslösheten är högre idag än innan regeringen började genomföra sin politik och sysselsättningsgraden, dvs andelen av befolkningen som är i arbete, är lägre. För det andra är det falsk marknadsföring att kalla denna politik för ”arbetslinjen”. Fattigdomslinje skulle vara en mer relevant beteckning eftersom resultatet är att klyftorna har ökat och att arbetslösa idag tvingas leva på ”ingenting” (dvs partner, anhöriga och föräldrar) eller socialbidrag (försörjningsstöd) från kommunen.
Märkligt nog pratar regeringen om att man vill göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk trots att vi redan idag har en obligatorisk del av a-kassan som alla är med i. Ändå är det så att en stor majoritet av de arbetslösa inte får en enda krona i ersättning från försäkringen idag, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Om dagens arbetslöshetsförsäkring vore obligatorisk också i den del som idag är frivillig, dvs den del som man betalar medlemsavgift för och som kan ge inkomstrelaterad ersättning, skulle 10 500 fler arbetslösa få en högre ersättning än de får idag. Men alla de ca 120 000 arbetslösa som idag inte får någon ersättning alls skulle inte påverkas.
Många tror säkert att en obligatorisk a-kassa skulle innebära att alla arbetslösa skulle omfattas av en försäkring, men så är det alltså inte. Om dagens försäkring gjordes obligatorisk skulle det innebära att alla som jobbar tvingas att betala till försäkringen men att bara 10 500 fler än idag skulle få en inkomstrelaterad ersättning när de blir arbetslösa.
När regeringen försämrade försäkringen och kraftigt höjde avgifterna att vara med i försäkringen ledde det till att ungefär en halv miljon människor valde att lämna a-kassan. En del gjorde det för att det blev för dyrt, framförallt inom yrken där många jobbar deltid och har osäkra anställningar höjdes avgifterna enormt mycket och många har helt enkelt inte råd att vara med. Andra lämnade försäkringen för att de inte tycker att den längre är värd pengarna. Skall man betala till en försäkring varje månad så vill man ju att det skall motsvaras av att man har ett gott försäkringsskydd den dagen man blir arbetslös. För många med ganska trygga anställningar och lönenivåer långt över a-kassans tak på 680 kr/dag blev försäkringen helt enkelt inte värd pengarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt medgav i en intervju i höstas att det var en effekt som man hade räknat med: ”Vi har gjort att fler har gjort bedömningen att det inte är värt att stanna i den a-kassa vi har.”
Det är mot denna bakgrund man skall förstå regeringens vilja att göra a-kassan obligatorisk. Det skulle inte innebära att fler omfattas av försäkringen, men det skulle göra att de som valt att inte betala till en försäkring de tycker är dålig och inte värd pengarna skulle bli tvingade att betala ändå. När man inte kan lämna försäkringen utan är tvingad att betala för den så är det ju fritt fram för regeringen att ytterligare försämra försäkringen utan att det leder till minskade intäkter i form av avgifter.
Om man verkligen vill ha en arbetslöshetsförsäkring som ger ett rimligt försäkringsskydd för den som arbetar och som förlorar sitt jobb är det tre saker som måste ändras:
  • Sänk avgifterna och ta bort den differentierade avgiften. Max 120 kr per månad är en rimlig nivå som gör att man inte skall behöva välja bort arbetslöshetsförsäkringen för att man inte har råd.
  • Höj taket i försäkringen så att de allra flesta med normala löner på arbetsmarknaden får ut en inkomstrelaterad ersättning på 80% av sin tidigare lön.
  • Ändra arbetsvillkoret tillbaks till 70 timmar per månad så att de som jobbar halvtid kan uppfylla villkoret och se till att enstaka sjukdagar eller vab-dagar inte gör att man förlorar hela sin ersättning.

10 March 2012

Varför får de arbetslösa ingen ersättning?

Vi har faktiskt en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i Sverige som omfattar alla. Därutöver kan man välja att vara medlem i en a-kassa, betala en medlemsavgift varje månad, och därmed ha rätt till en inkomstrelaterad ersättning när man blir arbetslös. Nu är visserligen taket i försäkringen så lågt att bara 4% av de arbetslösa har haft så låg tidigare inkomst att de får ut 80% av sin tidigare lön. Men med ett högre tak, som vi socialdemokrater föreslår, skulle de flesta få ut 80% av sin tidigare lön. Men bara ungefär en tredjedel av de arbetslösa får idag någon ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Två tredjedelar får inte en krona, inte ens grundbeloppet som ingår i den obligatoriska delen av arbetslöshetsförsäkringen. Hur kan det vara så? Borde inte en obligatorisk försäkring som omfattar alla ge ersättning till alla som blir arbetslösa? Och varför pratar de borgerliga partierna om att de vill införa en obligatorisk a-kassa när vi redan har en sådan? Jag skall försöka reda ut begreppen.
För att kvalificera sig så att man kan få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen måste man ha jobbat. Grundtanken är att bara den som jobbar och har en inkomst som kan försäkras. Den som inte jobbat kan inte få ersättning, eftersom man då inte har haft en lön som man förlorat vid arbetslöshet. Detta kallas arbetsvillkoret.
Jag anser att det är rätt och riktigt att arbetslöshetsförsäkringen har ett arbetsvillkor så att alla som arbetar skall vara försäkrade om de förlorar jobbet och blir arbetslösa. Om man inte skulle ha något arbetsvillkor är det knappast en arbetslöshetsförsäkring man talar om utan snarare någon form av medborgarlön. Problemet är att regeringen har ändrat i arbetsvillkoret så att en majoritet av de arbetslösa inte längre kvalar in och därför inte får en enda krona från försäkringen. Andelen av de arbetslösa som uppfyller arbetsvillkoret halverades då från 70% till dagens låga 36%. Moderaterna hade en tydlig idé om att försämringar för arbetslösa skulle leda till att fler människor skulle vilja jobba. De trodde att arbetslösheten berodde på att människor tyckte det var skönt att gå på a-kassa och slippa jobba.
Regeringen ändrade arbetsvillkoret i försäkringen från 70 timmar per månad till 80 timmar. Det kan tyckas vara en liten förändring men gjorde i ett slag att i princip alla som arbetar halvtid uteslöts från någon ersättning eftersom de allra flesta branscher har en normalarbetstid som ligger något under 40 timmar per vecka. Man tog även bort den s.k. hjälpregeln. Det gjorde att några dagars sjukskrivning, eller vab-dagar, under den senaste 12-månadersperioden kunde göra att man hamnade under gränsen för arbetsvillkoret. Och de flesta av oss råkar ut för en influensa eller sjuka barn någon gång per år.
Resultatet av de ändrade reglerna blev dramatiskt. De allra flesta som blir arbetslösa idag måste alltså försörja sig antingen genom att leva på sin partner eller sina föräldrar eller genom socialbidrag (försörjningsstöd) från kommunen. Den som äger något eller är gift/sambo men någon som har en inkomst kan inte få socialbidrag. Äger man en bil eller en lägenhet kan man inte få stöd från kommunen. Väldigt många är alltså hänvisade till att leva på någon annans inkomst. Något som statsministern tycker är helt i sin ordning. Så här sa Fredrik Reinfeldt i en intervju i SvD i höstas om hur den som blir arbetslös skall klara sig: ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.”
De andra trygghetssystem han menar är antagligen försörjningsstöd från kommunen. Socialbidragen har också ökat dramatiskt under denna tid och man räknar idag med att ca 40% av socialbidragstagarna är personer som inte har något annat skäl till att de behöver ekonomiskt bistånd än att de är arbetslösa.
Att de flesta arbetslösa idag inte får någon ersättning alls från arbetslöshetsförsäkringen, trots att den är obligatorisk, beror alltså på en medveten politik från regeringen och handlar om att arbetsvillkoret har skärpts.
I mitt nästa inlägg skall jag redogöra för vilka förändringar som bör göras för att arbetslöshetsförsäkringen skall fungera för de flesta som blir arbetslösa och försöka reda ut begreppen kring frågan om obligatoriet.