24 January 2012

Utbildning och fattigdomsbekämpning i Brasilien

Brasilien har stora utmaningar när det gäller utbildning. Trots att kvalitén i utbildningsväsendet har höjts under flera år så är bristerna allvarliga. Landet rankas bara på plats 53 av 65 länder i OECD:s ansedda jämförelse mellan länders utbildningsväsende. Grundskolan är nioårig och obligatorisk i Brasilien men man har betydande problem med elever som inte går i skolan alls, eller som inte orkar prestera i skolan för att de också måste arbeta för att bidra till familjens försörjning eller för att de hoppar av skolan i förtid. Detta problem har man börjat få bukt med genom det stora programmet för fattigdomsbekämpning, Bolsa Familia, som är villkorat av att barnen går i skolan och som idag omfattar 12 miljoner familjer. Bolsa Familia har lett till att andelen flickor som fullföljer skolan till 17 år har ökat med 10 %. Men även alla de som går i skolan har bristande kunskaper. Skolan håller helt enkelt inte tillräcklig kvalitet. Två tredjedelar av de brasilianska 15-åringarna klarar inte mer än den mest grundläggande matematiken. Bara en procent av eleverna rankas som högpresterande medan genomsnittet i OECD är 9 %.
De federala universiteten anses hålla en god nivå och är avgiftsfria medan de privata liksom de lokala universiteten anses vara av lägre kvalitet.
Landet har ett omfattande system för yrkesutbildning – det s.k. S-systemet som finansieras genom arbetsgivaravgiften inom respektive bransch.
Det största utbildningsområdet inom S-systemet är Senai som är yrkesutbildning inom området industri (National Service of Industrial Apprenticeship), men det finns även utbildning inom jordbruk, service/handel mm. S-utbildningarna tillhandahålls regionalt och lokalt, de utformas utifrån det lokala näringslivets behov och det finns stor flexibilitet när det gäller utbildningarnas längd, omfattning (många är på kvällstid för att kunna kombineras med arbete) och plats (man har mobila utbildningsenheter). Utbildningarna är gratis för dem som deltar och leder i mycket stor utsträckning till jobb. För att minska den sociala snedrekryteringen ges afro-brasilianare och extremt fattiga vissa extrapoäng på intagningsprovet.

Vi träffade vice socialminister Romulo Paes (bilden ovan) och talade om just vikten av fattigdomsbekämpning men också om de stora utmaningar regeringen ser inom utbildningssektorn. Han menade att en viktig orsak till den låga kvalitén i skolan var de mycket låga lärarlönerna. Läraryrket är inte attraktivt eller högt värderat i Brasilien. När han förklarade regeringens tydliga prioritering av fattigdomsbekämpningen gjorde han en klar politisk analys av den politiska debatten om välfärden: Högern kommer inte att angripa oss för att vi har infört avgiftsfri utbildning eller sjukvård. De kommer att angripa fattigdomsbekämpningen och hävda att ”bidragen” går till fel personer. (Jag tycker jag känner igen det resonemanget från vår nationella debatt!). Därför, menade Romulo Paes, är det så viktigt att regeringen hela tiden vårdar det stora programmet Bolsa Familia och säkerställer transparens och alltid ingriper mot fusk om det uppdagas. Och hittills tycks man ha lyckats ganska väl. Programmet fungerar och kritikerna har tvingats på reträtt.

22 January 2012

Allvar och ansvar

Det är en sorglig och jobbig tid för socialdemokratin. Vår partiordförande har lämnat sin post. Jag har inte krävt hans avgång men respekterar hans beslut. Vårt parti är därmed i ett mycket, mycket allvarligt och svårt läge. Vi har under en längre tid förlorat förtroende hos många människor i vårt land. Även om opinionsundersökningar alltid skall tas med en nypa salt så måste man med sorg i hjärtat konstatera att socialdemokratin idag tycks vara långt ifrån den roll som största och viktigaste parti i svensk politik som vi anser att partiet bör ha.
Ansvaret för att vända denna utveckling vilar nu på alla oss som är aktiva och som har fått medborgarnas och partiets förtroende. Det yttersta ansvaret vilar normalt på partiets ordförande, men nu när vi står utan ordförande är vi i ett unikt och utsatt läge som gör att många måste kliva fram och visa ledarskap på de olika nivåerna i partiet.
Europa genomlever en kapitalistisk kris som skapat massarbetslöshet, nedskärningar av välfärden och en maktförskjutning som pressar löntagarnas villkor samtidigt som bankerna  har kunnat berika sig. Trots detta har socialdemokratiska partier i de flesta europeiska länder haft svårt att formulera slagkraftig kritik och ett trovärdigt politiskt alternativ.
I Sverige har moderaternas politik för jobben och utanförskapet misslyckats kapitalt. Arbetslösheten är rekordhög och väntas öka, andelen människor i arbete (sysselsättningsgraden) är lägre än innan regeringen tillträdde och det är lika många som är i det s.k. utanförskapet. Regeringens hårdföra politik med utförsäkringar, Fas 3 och radikalt försämrad arbetslöshetsförsäkring har resulterat i att de som har oturen att drabbas av sjukdom och arbetslöshet har blivit fattigare. Jobb och hälsa har de inte fått. Jag upplever att det brett i vårt land finns en upprördhet över de ökade klyftorna, politikens brutalitet mot dem som är sköra och en formidabel ilska över att profithungriga bolag från skatteparadis tillåts tjäna pengar genom vanvård och brister i omsorgen om våra gamla och sjuka. Det finns en längtan efter en skarp, tydlig och ansvarstagande opposition som kan utmana denna ordning och tända förhoppningar om en förändring. För mig är det självklart att det är vårt socialdemokratiska parti som skall vara den kraften. Men vi har uppenbarligen inte förmått tillräckligt.
Det finns mycket som är negativt med den nuvarande situationen och vi är många som känner sorg över detta. Men samtidigt måste vi inse att det är vi själva som har möjlighet att vända utvecklingen. I media beskrivs vårt parti som sargat och splittrat. Jag håller inte helt med om den bilden. Vi är givetvis sargade och illa ute. Men jag delar inte uppfattningen att vi skulle vara ett splittrat parti. Självklart finns det olika åsikter i partiet, det är precis som det ska vara i ett politiskt parti som har ambitionen att vara ett stort parti. Men det jag upplever i partiet är inte att det råder stora eller allvarliga motsättningar om politikens inriktning. Det har rått delade meningar om ledarskapet i partiet, men det är inte samma sak som en politisk splittring.
Den akuta frågan nu är hur processen för att välja en ny partiordförande skall se ut. Kraven på att det måste gå fort är berättigade, det är inte möjligt att vara utan ledare någon längre tid. Kraven på att det skall vara en öppen process, annorlunda än den vi hade för ett år sedan, är mycket berättigade och jag delar dem. Hur kraven på snabbhet och öppenhet skall kunna förenas är den svåra frågan för VU och partistyrelsen att nu diskutera.

18 January 2012

Kvinnorna i Brasilien

När arbetsmarknadsutskottet nyligen besökte Brasilien besökte vi deras parlament och fick träffa fem senatorer och kongress-ledamöter som tog sig tid att träffa oss och svara på frågor. Det var mycket lärorikt. Vi fick inga tydliga svar på de frågor vi ställde, men vi lärde oss mycket om kvinnornas ställning i parlamentet. Av de fem brasilianska politikerna var en kvinna. Männen dominerade stort. Tog ordet, pratade oerhört länge, berömde varandra och sig själva på ett sätt som i våra svenska ögon nästan tedde sig komiskt. Det var svårt att inte tänka på alfahannar som kliar varandras ryggar. När den enda kvinnan yttrade sig så blev hon bryskt avbruten av ordföranden redan efter ett par minuter. Kvinnorna utgör knappt 9 % av ledamöterna i parlamentet – otroligt lågt!
Det säger något om vilken bedrift det är av Dilma Rousseff att bli vald till landets första kvinnliga president.
Kvinnorna jobbar hårt. De tar huvudansvaret för hem och barn samtidigt som de utgör ca 40 % av de anställda på den formella arbetsmarknaden.  Kvinnorna har systematiskt lägre löner än män. En vit kvinna tjänar i genomsnitt 2/3 av en vit mans lön. En svart kvinna bara en tredjedel av en vit mans lön.
Några av oss fick träffa jämställdhetsministern (”kvinnoministern”) Iriny Lopes för ett samtal (se bild).

Iriny tillhör samma parti som President Dilma, arbetarepartiet PT. Jag frågade om den låga andelen kvinnor i parlamentet och hon berättade att PT var det första partiet som beslutat om minst 30 % kvinnor på listorna, något som nu är lag (men som inte efterlevs). PT har på sin senaste kongress beslutat att det från och med nu skall vara 50 % kvinnor på partiets listor. Regeringen arbetar med att reformera systemet för finansiering av partier och valkampanjer som idag är en av orsakerna till den utbredda korruptionen. Stramare regler kommer att gynna kvinnor, sade Iriny, eftersom kvinnorna idag har mycket svårare än män att finansiera sina valkampanjer.
Ministern lyfte fram kvinnors ekonomiska oberoende som den allra viktigaste frågan. Regeringen har tillsammans med arbetsmarknadens parter utarbetat ett lagförslag för lika lön som nu har lämnats till kongressen. Men Iriny suckade uppgivet och sa att det kan ta femton år innan parlamentet kommer behandla förslaget. Och med tanke på de manliga representanter vi träffat tidigare så verkade hennes pessimism välgrundad.
För att kvinnor skall kunna jobba på den ordinarie arbetsmarknaden kommer President Dilma att starta 6000 nya daghem. Men trots att det är en stor satsning förslår det inte långt i ett stort land som Brasilien.
I Brasilien har mammorna rätt till fyra månaders mammaledighet och männen fem dagars pappaledighet. Det är arbetsgivaren som betalar ut lönen under denna tid, men arbetsgivaren får motsvarande ersättning ifrån staten så det är skattepengar som finansierar detta. Diskussioner förs nu om att utöka denna föräldraledighet till 6 månader för mamman och 30 dagar för pappan.
Våld mot kvinnor är ett stort problem i Brasilien. Sedan några år har man fått en tydlig lagstiftning till skydd för våld mot kvinnor: Lei Maria da Penha. Man har skyddsboenden för utsatta kvinnor och barn men de räcker inte till och ibland är avstånden långa.
Ministern Iriny Lopes var en varm, kunnig och mycket imponerande politiker som ingav förtroende och utstrålade styrka. Det var en stor förmån för mig att få träffa henne. Hon hade analysen helt klar när det gäller kopplingen mellan kvinnors underordning inom olika områden. Ekonomisk beroende kvinnor är mycket sårbara och utsätts ofta för våld, våldet mot kvinnor och det faktum att kvinnor inte har full makt över sina egna kroppar påverkar kvinnors makt och närvaro i politiken. Och vice versa.

16 January 2012

Brasiliens arbetsmarknad

Brasiliens ekonomi växer och 2010 skapades det nästan 3 miljoner nya formella jobb i landet och arbetslösheten har sjunkit snabbt. Bara ungefär hälften av alla jobb i Brasilien är formella jobb som omfattas av arbetsmarknadens reglering och trygghetssystem. Ungefär en fjärdedel av arbetsmarknaden är vad man kallar informella jobb vilket egentligen är illegala jobb. Resten utgörs av jobb som inte är illegala men ändå inte omfattas av arbetsmarknadslagarna och trygghetssystemen t ex arbete i hemmen (hemhjälp, barnflickor, chaufförer) och inhyrd/uthyrd arbetskraft.
Regeringen har en tydlig linje för att jobben skall bli formella jobb med trygghet och reglering. Justa villkor på arbetsmarknaden är huvudvägen för att bekämpa fattigdom. Under åren 2002-2011 har minimilönen genom politiska beslut ökat med nästan 300 % vilket haft en helt central betydelse för att minska fattigdomen i landet.
Barnarbete förekommer fortfarande trots att regeringens insatser inom programmet Bolsa Família där fattiga familjer får ett riktat bidrag mot att barnen går i skolan. Programmet omfattar idag 12 miljoner familjer och i 90 % av fallen är det kvinnan som är mottagare av pengarna. Ändå är det 4,5 miljoner barn som arbetar istället för att gå i skolan, eller som klarar skolan riktigt dåligt p g a att de också arbetar. Barnen jobbar framförallt inom familjejordbruk (pojkar) och hemarbete (flickor).
Alla på den formella arbetsmarknaden omfattas av en facklig organisation som har mandat att företräda de anställda och sluta avtal. Arbetsgivarna betalar en avgift motsvarande lönen för en arbetsdag per år till den fackliga organisationen för detta. Dessutom är det obligatoriskt för arbetsgivaren att vara med i en arbetsgivarorganisation. Av de företagsledare vi träffade förstod jag att det kan bli ganska dyrt eftersom man betalar en viss andel av omsättningen i avgift. Det kan bara finnas en facklig organisation som företräder en viss yrkesgrupp inom ett viss geografiskt område. När nya yrken uppstår så gäller det att snabbt ”muta in” det området. Det betyder också att kollektivavtalen blir fragmenterade i små bitar och det är mycket svårt att få till nationella avtal. Varje år sluts ca 35 000 kollektivavtal i Brasilien.
Det finns sju fackliga centralorganisationer i landet. Den största är CUT (Central Única Dos Trabalhadores) som organiserar 38 %. Vi hade möjlighet att träffa generalsekreteraren Aparecido Donizeti Silva (se bild).


Han berättade att av 92 miljoner arbetare så är 17,7 % medlemmar i någon facklig organisation. Det är alltså så att alla på den formella arbetsmarknaden företräds av en facklig organisation men det är inte alla som också har valt att betala medlemsavgift och organisera sig fackligt. CUT  har ca 8 miljoner medlemmar och finns i alla 27 delstaterna och i 18 olika branscher. Högst organisationsgrad finns inom metallindustrin och banksektorn, där han man kunnat nå nationella avtal.
Det är stor omsättning av jobb på den brasilianska arbetsmarknaden. Ungefär hälften av jobben omsätts på ett år. Kvinnorna utgör ca 40 % av arbetskraften men ha lägre löner än män.
Det finns en arbetslöshetsförsäkring för den som förlorar sitt jobb inom den formella arbetsmarknaden. Försäkringen gäller i ett antal månader och ger ca 5000 kr/mån.
De flesta som vi träffade var medvetna om problemen med de många små fackliga ”monopolen” som gör det mycket svårt att nå större och heltäckande kollektivavtal. Ansvariga tjänstemän på det brasilianska arbetsmarknadsdepartementet sammanfattade nog problemet bra när det på en rak fråga svarade att man inte vågar ändra systemet eftersom det riskerar att leda till att det blir hela havet stormar och att maktbalansen mellan arbetsgivare och anställda ändras, och det är det ingen som egentligen vill.
Som jag ser det är den största utmaningen för Brasilien att reglera de oreglerade arbetsmarknaderna, som t ex arbete i andra hem. Det är till 70 % kvinnor som har anställning hos en familj och har sin arbetsplats (och ofta sin bostad) i arbetsgivarens hem. Deras villkor är usla, de omfattas inte av arbetstidsreglering, har mycket låga löner och nästan ingen trygghet. Glädjande nog ville både fackliga företrädare, politiker, forskare och företrädare för UN Women prioritera denna fråga.

15 January 2012

Brasilien

Jag har under en dryg vecka haft förmånen att få göra en studieresa till Brasilien tillsammans med riksdagens arbetsmarknadsutskott. Det har varit en mycket intensiv och oerhört lärorik resa. Jag kommer i några inlägg här på bloggen att berätta om vad jag lärt mig och upplevt.


Brasilien är ett enormt stort land, världens femte största, med nästan 200 miljoner invånare. Det är ett tydligt invandrarland med en mycket blandad befolkning, hela 45 % är afro-brasilianare (slaveriet var omfattande i Brasilien) och här bor även många med asiatisk och europeiskt ursprung. Den brasilianska ekonomin har utvecklats starkt. Fram till mitten på nittiotalet hade man stora problem med hyperinflation och en mycket instabil ekonomisk utveckling. Men idag är situationen annorlunda. Brasilien klarade finanskrisen 2008-2009 mycket bra och hade 2010 en tillväxt på över 7 %. Brasilien är nu världens sjätte största ekonomi. Fortfarande är man starkt beroende av råvaruexport men man har en målmedveten politik för att öka förädlingsvärdet och vill investera i forskning och utveckling.
1964 genomförde militären, i samarbete med USA, en kupp och åren 1964-1985 var Brasilien en militärdiktatur. Den nuvarande presidenten, Dilma Rousseff, var under diktaturen aktiv i motståndsrörelsen och utsattes för tortyr.
1988 fick landet sin demokratiska konstitution som man vid nästan alla de besök vi gjorde på ett eller annat sätt hänvisar till. 2002 valdes Lula da Silva till president med klar majoritet. Lula representerar arbetarpartiet PT (Partido dos Trabalhadores) och han var den första arbetaren som valts till president. PT och Lula lyckades skapa stabil ekonomisk tillväxt och prioriterade fattigdomsbekämpning som lett till att 20 miljoner människor lyfts ur fattigdom. Klyftorna är fortfarande enorma i Brasilien men antalet människor som lever under fattigdomsgränsen har minskats radikalt och medelklassen har vuxit stort så att idag halva befolkningen anses tillhöra medelklassen. Det har varit en fantastisk utveckling. Brasilien har även kommit långt när det gäller miljöpolitiken. 45 % av energin kommer från förnybara energikällor, avskogningen av Amazonas har kraftigt minskat och Brasilien har varit pådrivande när det gäller det internationella miljöarbetet.
Förra året valde Brasilien sin första kvinnliga president då PT:s kandidat Dilma Rousseff valdes. President Dilma har fortsatt det ambitiösa arbetet med ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning samtidigt som hon kraftfullt har tagit itu med det stora problem som korruptionen utgör i den Brasilianska politiken och tydligt tagit ställning för mänskliga rättigheter. PT bildar regering tillsammans med PMDB som är ett mitten-höger-parti utan tydlig ideologisk profil.
I opinionsundersökningarna har regeringen nu, efter ett år, stöd av 70 % av befolkningen och stödet för President Dilma är ännu högre.
Alla människor vi mötte under vår resa - arbetsgivare, fackliga företrädare, kvinnoaktivister, socialt engagerade, forskare, myndigheter, politiker från olika partier – uttryckte en stor tillfredställelse över vad som åstadkommits i landet under Lulas och Dilmas ledning. Men utmaningarna är ändå enorma. Fortfarande lever nästan 20 miljoner människor i fattigdom, klyftorna är stora, utbildningssystemet håller låg kvalitet, infrastrukturen är eftersatt och behovet av teknisk utveckling är stort. 2014 är Brasilien värd för Fotbolls VM och 2016 skall man arrangera OS i Rio de Janeiro.

03 January 2012

Svar på frågor

Jag bloggar regelbundet, det brukar bli knappt 100 inlägg under ett år. Mest skriver jag om arbetsmarknad, välfärd och ekonomi. Under den turbulens som mitt parti varit inne i under en längre tid, med kraftigt fallande förtroende som följd, har jag inte kommenterat partiets och vår partiordförandes utsatta läge. Jag har som många andra socialdemokrater plågats av att se vårt stolta parti krympa ihop i opinionsmätningarna. Men i mitt förra inlägg på bloggen skrev jag om det faktum att många av våra väljare inte längre har förtroende vare sig för vårt parti eller för vår partiordförande. Reaktionerna blev starkare än jag väntat mig och väldigt många har kommenterat mitt inlägg här på bloggen eller genom meddelanden och mail direkt till mig. Jag vill här försöka svara på kritiken och frågorna. Flera inlägg menar att jag är illojal som alls tar upp en diskussion om våra förtroendesiffror offentligt. Några menar att själva debatten om väljarnas sviktande förtroende skadar oss och därför bör föras internt. Andra menar att det är medias negativa bevakning och ”drev” som skadat partiet och vår partiordförande, om vi bara sitter still i båten så kommer opinionen att vända. Många har påpekat att det är orimligt att lägga hela ansvaret på Håkan Juholt, även jag själv har ett ansvar. Några efterfrågar på vilka punkter jag skulle vilja se en tydligare ideologisk kompass från partiet.
Opinionssiffror är något annat än valresultat, men mellan valen är opinionsmätningarna en politisk temperaturmätare som alla partier tar på allvar och som har stort genomslag hos allmänheten. Jag menar att de opinionssiffror som hela svenska folket känner till inte enbart kan vara en intern diskussion. Jag delar inte uppfattningen att partiets problem är orsakade av medias drev eller av någon illvillig konspiration. Det är själva poängen i mitt inlägg. Vi har själva, i partiet, ansvar för situationen. Vi har själva skapat den och det är vi själva, ingen annan, som kan vända utvecklingen. Men om vi inte utgår från en korrekt beskrivning av verkligheten, och anstränger oss att förstå vår roll i dagens politiska landskap, så kommer vi inte att lyckas. Jag anser inte att partiordföranden bär hela ansvaret för partiets svaga opinionssiffror, vi är många som delar det ansvaret och jag är en av dem. Men partiets ordförande har självklart ett särskilt och stort ansvar. Jag anser att en socialdemokratisk partiledare skall ha både stort förtroende och stort ansvar när det gäller partiets politiska ställningstaganden och bilden av partiet. Det gäller både ansvaret för läget idag och ansvaret för att ta oss vidare framåt.
Jag menar att socialdemokratin måste vara ett tydligt politiskt alternativ. Politik handlar om konflikt, det handlar om att olika värderingar, olika samhällssyn och människosyn bryts mot varandra i debatt och omröstning. Jag tror inte att strategin med att väja för konfliktfrågor eller att söka uppgörelser om frågor där vi och regeringen står långt ifrån varandra ideologiskt, som t ex privata utförare i äldreomsorgen, är en bra väg. En socialdemokrati som uppfattas som ”moderaterna light” kommer inte att vinna väljarnas förtroende.
Några områden där jag vill att vi socialdemokrater utgör ett tydligt ideologiskt alternativ till regeringens politik:
  • Jämställdheten. Det krävs en målmedveten strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män. Uppvärdering av kvinnors arbete och rättvisa löner för kvinnor bör stå högt på dagordningen.
  • Fördelningspolitiken. Politiken måste ha som uttalat mål att minska klyftorna och hålla ihop samhället. Rättvisa och solidaritet har inte minskat i aktualitet, tvärtom. Viktigast för att uppnå detta är full sysselsättning liksom kvalitén i skolan, vården och omsorgen. Trygghetssystemen och lönebildningen genom kollektivavtalen är centrala. Men även skattepolitiken har en roll t ex genom beskattning av stora tillgångar som förmögenheter, dyrbara fastigheter och stora arv.
  • Välfärden är ingen marknad. Utvecklingen med allt snålare omsorg om våra äldre, dåliga arbetsvillkor för dem som arbetar i verksamheten, omfattande privatisering och undermålig kvalitet måste mötas av ett politiskt alternativ. Vi måste rensa upp i den låtsasmarknad styrd av kortsiktiga vinstintressen som fått breda ut sig i den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen. Skattepengarna skall användas för att ge alla bra välfärd oavsett plånbok och inte försvinna till skatteparadis. Bra välfärd kräver ökade resurser med en åldrande befolkning.
  • Arbetslinje för alla. Full sysselsättning är vårt viktigaste mål. Arbetslösheten måste bekämpas och alla skall ges chans att försörja sig genom eget arbete, även den som har ett funktionshinder eller varit arbetslös länge. Heltid måste bli norm på hela arbetsmarknaden, även för kvinnor, och insatser måste göras i arbetsmiljön för att fler skall klara att arbeta längre och inte slitas ut i förtid. Utbildningspolitiken är det viktigaste verktyget för att uppnå detta.
  • Starka trygghetssystem. Sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen skall vara pålitliga, ge inkomstrelaterad trygghet och bidra till snabb återgång till arbete.
  • Miljö. Ansvaret för kommande generationer kräver att vi gör uppoffringar idag och anpassar vår konsumtion, vår produktion och vår livsstil till det som är ekologiskt hållbart. Politiken har ett huvudansvar att genom regler, investeringar, skatter och avgifter styra i denna riktning.
  • Arbetslivets villkor. Vi måste tydligt värna starka parter på arbetsmarknaden och kollektivavtalens roll. Löntagarnas villkor - inflytande, lön, arbetsmiljö, trygghet och konflikträtt – måste vara en central del av vår politik. Det unika samarbetet mellan socialdemokratin och LO bör utvecklas, inte avvecklas.
Många har i sina inlägg till mig uppmanat mig att diskutera politiska sakfrågor och driva opposition mot regeringens politik. Det är självklart min huvuduppgift att opponera mot regeringen när det gäller arbetslösheten, Fas 3, a-kassan, jämställdheten och den misslyckade arbetsmarknadspolitiken liksom att utveckla vårt eget politiska alternativ. För den som är intresserad av vad jag gjort hänvisar jag till riksdagens debatter,motioner, interpellationer, riksdagsinitiativ och partiets nya arbetsmiljöpolitiska program som jag ansvarat för. Jag har också deltagit i åtskilliga debatter i tv och radio liksom med debattartiklar i olika tidningar och många texter här på min blogg tidigare under året.

01 January 2012

Mycket att göra

Förtroende är en färskvara som kan raderas på nolltid men som det tar en evighet att bygga upp. Mitt parti når nu, i mätning efter mätning, inte högre än 25 % av partisympatierna. Ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och av vår partiordförande. Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 % strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan. Mediedrev och illvilliga borgare har det alltid funnits. Socialdemokratiska partiet i allmänhet och partiets ordförande i synnerhet har alltid blivit baktalade och hånade. Det är inget nytt. Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.
Ett parti måste, tycker jag, vara pragmatiskt när det gäller medlen. Politiken måste ständigt omprövas när verkligheten och förutsättningarna ändras. Men den ideologiska kompassen får inte darra (och definitivt inte snurra hej vilt!). Färdriktningen mot ett jämlikt och jämställt samhälle med arbete åt alla och en solidariskt finansierad och väl fungerande välfärd måste alltid vara tydlig. Den socialdemokratiska ideologin och människosynen behövs mer än någonsin som vägvisare för att forma framtiden.
Socialdemokratin kan inte ”vända blad” som kungen (och frågan är om det har fungerat så bra för honom heller). Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att få människors förtroende för att leda landet. Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls. Men vi måste också uppträda med självförtroende och tilltro till vår egen politik och vår egen ideologi. De som tar de låga opinionssiffrorna till intäkt för att vi bör närma oss moderaternas politik tar allvarligt miste. Politik handlar om konflikt. Det handlar om ifall man vill ha ett mer jämlikt samhälle med chanser för alla eller om man vill se hur klyftorna fortsätter att öka och hur allt fler unga tappar framtidstron.
Sverige behöver en vass och tydlig opposition mer än någonsin. Arbetslösheten, de ökade klyftorna, sämre kunskaper i skolan, vanvård och brister i äldreomsorgen, giriga riskkapitalbolag och Europa i allvarlig kris – vi socialdemokrater har mycket att göra detta nya år.