Studieresa i Chile: arbetsmarknad

Jag har under den gångna veckan gjort en studieresa i Chile och kommer i tre inlägg här på bloggen berätta att om mina erfarenheter.

Chile har haft en mycket lång period av stark ekonomisk tillväxt i princip sedan demokratins återkomst för 20 årsedan med en tillväxt kring 5 % årligen. Arbetslösheten är nere på drygt 6 % och det betyder att man inom vissa områden idag har svårt att få tag i arbetskraft. Chile är en mycket öppen ekonomi och fortfarande starkt beroende av råvarubaserad export, framförallt koppar. Chile är ett land med mycket stora inkomstklyftor, bland de största i Latinamerika. Fattigdomen har under de senaste 20 åren minskat från 45 % av befolkningen till idag knappt 15 %. Men trots detta har Gini-koefficienten, som är ett mått på inkomstklyftorna i ett land, inte minskat.
Center-vänsterkoalitionen La Concertación har styrt Chile i 20 år men förlorade i det senaste valet 2009. Idag leds landet av en högerregering under president Sebastian Piñera. Regeringen består av partierna UDI (långt till höger) och RN (mer modest höger).
Jag träffade arbetsmarknadsministern Evelyn Matthei (UDI) som beskrev landets utmaningar såhär: Chile har tack vare stark ekonomisk tillväxt också stigande löner men problem med alltför låg produktivitet. Grannländer som Peru kan producera samma saker men till mycket lägre pris. Chile måste därför kraftigt förbättra produktiviteten. Utbildningssystemet är uselt och en viktig orsak till låg produktivitet. Enligt Matthei beror det huvudsakligen på dåliga lärare. Kompetensutveckling och yrkesutbildning har också stora brister. Man har inget fungerande samarbete mellan staten och näringslivet för att tillgodose branschernas behov av yrkesutbildade. Gruvnäringen betalar mycket bra löner vilket gör att andra branscher har svårt att rekrytera folk, inom gruvindustrin är lönerna fyra gånger högre än i övriga industrin.
Bara 50 % av kvinnorna är i arbetskraften men för tio år sedan var det bara 37 %. Arbetsgivaren skall betala för barnomsorgen för kvinnor med barn under två år. Detta gör att den kvinnliga arbetskraften blir dyrare. Matthei planerar en reform där arbetsgivaren skall betala in barnomsorgsavgift för alla anställda som går in i en fond som sedan skall användas för att ge barnomsorgs-bidrag till kvinnliga anställda.
För att fler kvinnor skall välja att ta ett formellt lönearbete istället för att kanske försörja sig inom den informella ekonomin har man infört en ekonomisk stimulans som ”toppar upp” minimilönen med 20 % för fattiga kvinnor. Det statliga bidraget går till 2/3 till kvinnan och till 1/3 till arbetsgivaren.
Kvinnor som arbetar som hemhjälp (största kvinnliga yrket) har en situation där de bor på sin arbetsplats och i princip jobbar jämt. Detta vill man ändra på. Den tidigare regeringen har infört samma minimilön som gäller på resten av arbetsmarknaden även för dessa kvinnor och nu arbetar man med att under en treårsperiod minska arbetstiden från idag 72 timmar/vecka till 45 timmar/v som på övriga arbetsmarknaden.
Jag gjorde studiebesök på Scania Chile och samtalade med de fackliga representanterna. Här är vi på bild tillsammans:

Den fackliga anslutningsgraden är mycket låg i Chile, ca 12 %. Esteban Yáñez och de andra fackliga företrädarna på Scania som jag talade med menade att många har låga löner och tycker att avgiften på ca 45 svenska kronor i månaden är för hög och att arbetsgivarna ofta argumenterar för att man inte bör vara med i facket. De fackliga organisationerna har begränsat inflytande eftersom det är förbjudet med nationella kollektivavtal. Denna regel är från Pinochet-tiden men svår att ändra på eftersom konstitutionen kräver att även högern röstar för en sådan förändring. Facken kan bara avtala om de lokala lönerna. Det man hade högst på dagordningen var rätt att teckna nationella kollektivavtal och möjlighet till koncernfackligt samarbete. Arbetsmiljöarbetet fungerar relativt väl med lokala säkerhetskommittéer och aktiva inspektioner från statlig myndighet.
Chiles starkt växande ekonomi gör landet till en allt viktigare aktör i regionen. Utmaningarna för att fortsätta att kunna växa är som jag ser det att utbildningssystemet måste förbättras radikalt, klyftorna måste minska och minimilönerna behöver höjas genom produktivitetsförbättring. Därutöver har man stora utmaningar när det gäller energiförsörjningen. Idag används huvudsakligen importerad kol vilket ger de högsta energipriserna i regionen. Alternativa energikällor borde kunna ge ett väsentligt bidrag. Även vattentillgången är ett problem. Allt vatten privatiserades under Pinochet så idag ägs allt vatten i floder och sjöar av ett italienskt bolag. Chile har stora möjligheter men också stora utmaningar.