Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens styrning måste omprövas

Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste syfta till att hjälpa människor att få jobb och hjälpa arbetsgivare att få tag i rätt personal. Man kan ifrågasätta om det fungerar så idag. De anställda på arbetsförmedlingen vittnar om hur administration och kontroll tar en allt större del av deras arbetstid. Regeringens detaljstyrning gör att det finns mindre utrymme för professionella bedömningar och nära kontakter med arbetsgivare. Resultatet blir att Arbetsförmedlingen i stor utsträckning förmedlar åtgärder som ofta avlöser varandra i en lång kedja som alltför sällan leder till ett jobb. Slutstationen i denna kedja är återvändgränden Fas 3.
När arbetsmarkandsministern skall försvara Fas 3 brukar hon säga att det är bättre att människor är ”sysselsatta” med något än att de skall gå hemma. Jag tycker att det är en bedrövligt låg ambitionsnivå! Skall vi vara nöjda med att arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen håller människor sysselsatta i Fas 3? Måste inte målet vara arbete? Fas 3-anordnarna får 5 000 kr i månaden för att de ”sysselsätter” en arbetslös. Om den arbetslöse får ett jobb (vilket rimligen borde vara målet) så förlorar anordnaren sin ersättning. Logik? Incitamenten för att hjälpa en arbetslös till ett avlönat arbete är noll. Den arbetslöse får snällt hoppas att Fas 3-anordnaren drivs av medmänsklighet (vilket bevisligen ofta inte är fallet).
Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste enligt min mening självklart fokusera på jobb. De arbetssökande skall kunna förvänta sig professionellt stöd och engagemang som skall syfta till egen försörjning genom arbete. Kartläggning, praktikplats, validering, utbildning och coachning skall leda till jobb, inte vara ett sätt att hålla den arbetslöse sysselsatt. En del står nära arbetsmarknaden och behöver begränsade insatser från Arbetsförmedlingen men allt fler av de arbetslösa står mycket långt från arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten har ökat under den borgerliga regeringen. De som varit arbetslösa i mer än två år har ökat från 28 000 personer till idag över 70 000 personer. Arbetsförmedlingen bedömer att 60 % av de arbetslösa har stora svårigheter att komma in på, eller tillbaks till, arbetsmarknaden. Detta ställer mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete. Då måste man våga tänka nytt och ompröva. De insatser som leder till jobb skall behållas. De som inte leder till jobb måste omprövas. De arbetslösa, men i förlängningen hela samhället, betalar ett högt pris för regeringens ideologiska låsning.
Arbetsförmedlingen måste få använda resurserna friare och arbetsförmedlarna måste få använda sin professionella kompetens. Dagens system leder till att Arbetsförmedlingen skickar tillbaks flera miljarder till regeringen varje år samtidigt som arbetslösheten växer. Därför bör regelstyrningen minska och man bör istället tydligare styra mot och följa upp resultatet, d v s om människor kommer i arbete eller inte. Olika individer och olika situationer kräver helt olika insatser. Detta vet de som jobbar på Arbetsförmedlingen. Men idag har de inte möjlighet/frihet att använda sin kunskap på bästa sätt för att det skall leda till jobb för den arbetssökande. Ju längre vägen är till arbete för den arbetslöse, desto viktigare är det att insatserna kan användas utifrån individens förutsättningar och att arbetsförmedlaren verkligen har tid att jobba med individen.
Även arbetsgivarna bör kunna förvänta sig att Arbetsförmedlingen har tid och resurser att hjälpa dem att få tag i personal med rätt kompetens. Här finns idag stora brister, vilket har lett till en situation där vi har enormt hög arbetslöshet samtidigt som Svensk Näringsliv uppger att var femte rekrytering misslyckas p g a att man inte får tag i rätt personal. Matchningen måste fungera och Arbetsförmedlingen måste få utrymme att jobba nära arbetsgivarna.
Vi socialdemokrater vill inte privatisera Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har idag avtal med flera olika privata aktörer som har begränsade och ganska hårt styrda uppdrag. Vi motsätter oss inte att andra aktörer genom avtal med Arbetsförmedlingen bidrar. Om andra kan göra insatser som gör att fler får jobb är det bra. Målet är att människor skall komma i arbete - inte att alla insatser skall utföras av Arbetsförmedlingen. Men vi vill ändra inriktningen på politiken och styrningen av både Arbetsförmedlingen och dess avtal med andra aktörer. Inom ramen för omställningsavtalen gör Trygghetsrådet och TSL ett utmärkt arbete som hjälper många människor till ett nytt jobb. Det finns stora skillnader i deras uppdrag och Af:s men det finns ändå en del att lära.
Många av dem som står allra längst från arbetsmarknaden får idag mycket begränsad hjälp av Arbetsförmedlingen och är hänvisade till andra. Fontänhuset gör ett beundransvärt arbete för att människor med psykisk sjukdom skall kunna komma tillbaks till ett fungerande liv och även till arbete. I Malmö samarbetar kommunen och Röda Korset för att traumatiserade flyktingar skall få vård och hjälp att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I Södertälje samarbetar kommunen med Manpower för att människor som lever på försörjningsstöd skall komma i jobb. Andra aktörer är specialiserade på att hjälpa personer med specifika funktionshinder, t ex Aspberger, eller har en specifik branschkunskap. Jag anser att Arbetsförmedlingen friare än idag skall kunna avtala med andra aktörer som kan bidra genom speciell kompetens eller användbara nätverk. Fokus skall vara att få människor i arbete. De som på ett bra sätt kan bidra till det skall också få tillgång till statliga resurser, oseriösa aktörer eller de som inte lyckas väl skall inte kunna göra det.
Vi socialdemokrater har påbörjat en diskussion om vad som krävs av arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen i en ny tid. Det är inga lätta frågor. Men det är nödvändigt att ändra fokus och våga tänka nytt. Arbetsförmedlingens uppdrag har av regeringen i praktiken ändrats från att förmedla arbeten och rusta de arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till att idag mer handla om att disciplinera de arbetslösa. För många av de arbetslösa hos Arbetsförmedlingen framstår ett riktigt jobb som en utopi. Det duger inte.