Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste
syfta till att hjälpa människor att få jobb och hjälpa arbetsgivare att få tag
i rätt personal. Man kan ifrågasätta om det fungerar så idag. De anställda på
arbetsförmedlingen vittnar om hur administration och kontroll tar en allt
större del av deras arbetstid. Regeringens detaljstyrning gör att det finns
mindre utrymme för professionella bedömningar och nära kontakter med
arbetsgivare. Resultatet blir att Arbetsförmedlingen i stor utsträckning förmedlar
åtgärder som ofta avlöser varandra i en lång kedja som alltför sällan leder
till ett jobb. Slutstationen i denna kedja är återvändgränden Fas 3.
När arbetsmarkandsministern skall försvara Fas 3 brukar hon
säga att det är bättre att människor är ”sysselsatta” med något än att de skall
gå hemma. Jag tycker att det är en bedrövligt låg ambitionsnivå! Skall vi vara
nöjda med att arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen håller människor
sysselsatta i Fas 3? Måste inte målet vara arbete? Fas 3-anordnarna får
5 000 kr i månaden för att de ”sysselsätter” en arbetslös. Om den
arbetslöse får ett jobb (vilket rimligen borde vara målet) så förlorar
anordnaren sin ersättning. Logik? Incitamenten för att hjälpa en arbetslös till
ett avlönat arbete är noll. Den arbetslöse får snällt hoppas att Fas
3-anordnaren drivs av medmänsklighet (vilket bevisligen ofta inte är fallet).
Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste
enligt min mening självklart fokusera på jobb. De arbetssökande skall kunna
förvänta sig professionellt stöd och engagemang som skall syfta till egen
försörjning genom arbete. Kartläggning, praktikplats, validering, utbildning
och coachning skall leda till jobb, inte vara ett sätt att hålla den arbetslöse
sysselsatt. En del står nära arbetsmarknaden och behöver begränsade insatser
från Arbetsförmedlingen men allt fler av de arbetslösa står mycket långt från
arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten har ökat under den borgerliga
regeringen. De som varit arbetslösa i mer än två år har ökat från 28 000
personer till idag över 70 000 personer. Arbetsförmedlingen bedömer att 60
% av de arbetslösa har stora svårigheter att komma in på, eller tillbaks till,
arbetsmarknaden. Detta ställer mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken och
Arbetsförmedlingens arbete. Då måste man våga tänka nytt och ompröva. De
insatser som leder till jobb skall behållas. De som inte leder till jobb måste
omprövas. De arbetslösa, men i förlängningen hela samhället, betalar ett högt
pris för regeringens ideologiska låsning.
Arbetsförmedlingen måste få använda resurserna friare och
arbetsförmedlarna måste få använda sin professionella kompetens. Dagens system
leder till att Arbetsförmedlingen skickar tillbaks flera miljarder till
regeringen varje år samtidigt som arbetslösheten växer. Därför bör
regelstyrningen minska och man bör istället tydligare styra mot och följa upp
resultatet, d v s om människor kommer i arbete eller inte. Olika individer och
olika situationer kräver helt olika insatser. Detta vet de som jobbar på
Arbetsförmedlingen. Men idag har de inte möjlighet/frihet att använda sin
kunskap på bästa sätt för att det skall leda till jobb för den arbetssökande. Ju
längre vägen är till arbete för den arbetslöse, desto viktigare är det att
insatserna kan användas utifrån individens förutsättningar och att
arbetsförmedlaren verkligen har tid att jobba med individen.
Även arbetsgivarna bör kunna förvänta sig att
Arbetsförmedlingen har tid och resurser att hjälpa dem att få tag i personal
med rätt kompetens. Här finns idag stora brister, vilket har lett till en
situation där vi har enormt hög arbetslöshet samtidigt som Svensk Näringsliv
uppger att var femte rekrytering misslyckas p g a att man inte får tag i rätt
personal. Matchningen måste fungera och Arbetsförmedlingen måste få utrymme att
jobba nära arbetsgivarna.
Vi socialdemokrater vill inte
privatisera Arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingen har idag avtal med flera olika privata aktörer som har
begränsade och ganska hårt styrda uppdrag. Vi motsätter oss
inte att andra aktörer genom avtal med Arbetsförmedlingen bidrar. Om andra kan
göra insatser som gör att fler får jobb är det bra. Målet är att människor
skall komma i arbete - inte att alla insatser skall utföras av
Arbetsförmedlingen. Men vi vill ändra inriktningen på politiken och styrningen
av både Arbetsförmedlingen och dess avtal med andra aktörer. Inom ramen för
omställningsavtalen gör Trygghetsrådet och TSL ett utmärkt arbete som hjälper många
människor till ett nytt jobb. Det finns stora skillnader i deras uppdrag och
Af:s men det finns ändå en del att lära.
Många av dem som står allra längst från arbetsmarknaden får
idag mycket begränsad hjälp av Arbetsförmedlingen och är hänvisade till andra.
Fontänhuset gör ett beundransvärt arbete för att människor med psykisk sjukdom
skall kunna komma tillbaks till ett fungerande liv och även till arbete. I
Malmö samarbetar kommunen och Röda Korset för att traumatiserade flyktingar
skall få vård och hjälp att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I
Södertälje samarbetar kommunen med Manpower för att människor som lever på
försörjningsstöd skall komma i jobb. Andra aktörer är specialiserade på att
hjälpa personer med specifika funktionshinder, t ex Aspberger, eller har en
specifik branschkunskap. Jag anser att Arbetsförmedlingen friare än idag skall
kunna avtala med andra aktörer som kan bidra genom speciell kompetens eller
användbara nätverk. Fokus skall vara att få människor i arbete. De som på ett
bra sätt kan bidra till det skall också få tillgång till statliga resurser,
oseriösa aktörer eller de som inte lyckas väl skall inte kunna göra det.
Vi socialdemokrater har påbörjat en diskussion om vad som
krävs av arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen i en ny tid. Det är
inga lätta frågor. Men det är nödvändigt att ändra fokus och våga tänka nytt.
Arbetsförmedlingens uppdrag har av regeringen i praktiken ändrats från att
förmedla arbeten och rusta de arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till
att idag mer handla om att disciplinera de arbetslösa. För många av de
arbetslösa hos Arbetsförmedlingen framstår ett riktigt jobb som en utopi. Det
duger inte.