Alla ska ha råd att vara med i A-kassan

När regeringen införde en arbetslöshetsavgift i arbetslöshetsförsäkringen chockhöjdes avgifterna för alla som jobbar i branscher där det är stor risk för arbetslöshet. Alltså högst avgifter för dem med de osäkraste jobben och lägst avgift för dem med trygga jobb. Tanken var att om det blev dyrt av vara med i a-kassan så skulle facken inte kräva löneökningar och då skulle arbetslösheten sjunka. Det var en våt dröm för Anders Borg. Men avgiften är en ren skrivbordskonstruktion. I mötet med verkligheten fick avgiften helt andra konsekvenser än de avsedda.
Det blev mycket, mycket dyrt att vara försäkrad för dem som har de otryggaste jobben, i branscher där man ofta har osäkra deltidsanställningar eller timanställningar. Avgifterna i vissa a-kassor är idag långt över 400 kr i månaden. Resultatet blev att de som allra mest behöver arbetslöshetsförsäkringen inte har råd att vara försäkrade. En halv miljon människor valde att lämna arbetslöshetsförsäkringen.
Hela konstruktionen med en arbetslöshetsavgift som varierar med arbetslösheten inom branschen har nu dömts ut av så gott som alla experter. Den är skapad av någon som har mycket dålig kunskap om hur den svenska arbetsmarknaden och den svenska lönebildningen fungerar.
Effekten blir orättvisa och höga avgifter. Dessutom leder konstruktionen till att avgifterna sänks när många medlemmar har varit arbetslösa så länge att de blivit utförsäkrade. Absurt och orimligt.
Vi socialdemokrater ger nu besked: arbetslöshetsavgiften skall bort! Alla ska ha råd att vara med i arbetslöshetsförsäkringen. Vi lägger skarpt förslag i vår budgetmotion redan för 2013.
Nyhetsinslag i rapport ikväll som du kan se här.

Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens styrning måste omprövas

Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste syfta till att hjälpa människor att få jobb och hjälpa arbetsgivare att få tag i rätt personal. Man kan ifrågasätta om det fungerar så idag. De anställda på arbetsförmedlingen vittnar om hur administration och kontroll tar en allt större del av deras arbetstid. Regeringens detaljstyrning gör att det finns mindre utrymme för professionella bedömningar och nära kontakter med arbetsgivare. Resultatet blir att Arbetsförmedlingen i stor utsträckning förmedlar åtgärder som ofta avlöser varandra i en lång kedja som alltför sällan leder till ett jobb. Slutstationen i denna kedja är återvändgränden Fas 3.
När arbetsmarkandsministern skall försvara Fas 3 brukar hon säga att det är bättre att människor är ”sysselsatta” med något än att de skall gå hemma. Jag tycker att det är en bedrövligt låg ambitionsnivå! Skall vi vara nöjda med att arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen håller människor sysselsatta i Fas 3? Måste inte målet vara arbete? Fas 3-anordnarna får 5 000 kr i månaden för att de ”sysselsätter” en arbetslös. Om den arbetslöse får ett jobb (vilket rimligen borde vara målet) så förlorar anordnaren sin ersättning. Logik? Incitamenten för att hjälpa en arbetslös till ett avlönat arbete är noll. Den arbetslöse får snällt hoppas att Fas 3-anordnaren drivs av medmänsklighet (vilket bevisligen ofta inte är fallet).
Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste enligt min mening självklart fokusera på jobb. De arbetssökande skall kunna förvänta sig professionellt stöd och engagemang som skall syfta till egen försörjning genom arbete. Kartläggning, praktikplats, validering, utbildning och coachning skall leda till jobb, inte vara ett sätt att hålla den arbetslöse sysselsatt. En del står nära arbetsmarknaden och behöver begränsade insatser från Arbetsförmedlingen men allt fler av de arbetslösa står mycket långt från arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten har ökat under den borgerliga regeringen. De som varit arbetslösa i mer än två år har ökat från 28 000 personer till idag över 70 000 personer. Arbetsförmedlingen bedömer att 60 % av de arbetslösa har stora svårigheter att komma in på, eller tillbaks till, arbetsmarknaden. Detta ställer mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete. Då måste man våga tänka nytt och ompröva. De insatser som leder till jobb skall behållas. De som inte leder till jobb måste omprövas. De arbetslösa, men i förlängningen hela samhället, betalar ett högt pris för regeringens ideologiska låsning.
Arbetsförmedlingen måste få använda resurserna friare och arbetsförmedlarna måste få använda sin professionella kompetens. Dagens system leder till att Arbetsförmedlingen skickar tillbaks flera miljarder till regeringen varje år samtidigt som arbetslösheten växer. Därför bör regelstyrningen minska och man bör istället tydligare styra mot och följa upp resultatet, d v s om människor kommer i arbete eller inte. Olika individer och olika situationer kräver helt olika insatser. Detta vet de som jobbar på Arbetsförmedlingen. Men idag har de inte möjlighet/frihet att använda sin kunskap på bästa sätt för att det skall leda till jobb för den arbetssökande. Ju längre vägen är till arbete för den arbetslöse, desto viktigare är det att insatserna kan användas utifrån individens förutsättningar och att arbetsförmedlaren verkligen har tid att jobba med individen.
Även arbetsgivarna bör kunna förvänta sig att Arbetsförmedlingen har tid och resurser att hjälpa dem att få tag i personal med rätt kompetens. Här finns idag stora brister, vilket har lett till en situation där vi har enormt hög arbetslöshet samtidigt som Svensk Näringsliv uppger att var femte rekrytering misslyckas p g a att man inte får tag i rätt personal. Matchningen måste fungera och Arbetsförmedlingen måste få utrymme att jobba nära arbetsgivarna.
Vi socialdemokrater vill inte privatisera Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har idag avtal med flera olika privata aktörer som har begränsade och ganska hårt styrda uppdrag. Vi motsätter oss inte att andra aktörer genom avtal med Arbetsförmedlingen bidrar. Om andra kan göra insatser som gör att fler får jobb är det bra. Målet är att människor skall komma i arbete - inte att alla insatser skall utföras av Arbetsförmedlingen. Men vi vill ändra inriktningen på politiken och styrningen av både Arbetsförmedlingen och dess avtal med andra aktörer. Inom ramen för omställningsavtalen gör Trygghetsrådet och TSL ett utmärkt arbete som hjälper många människor till ett nytt jobb. Det finns stora skillnader i deras uppdrag och Af:s men det finns ändå en del att lära.
Många av dem som står allra längst från arbetsmarknaden får idag mycket begränsad hjälp av Arbetsförmedlingen och är hänvisade till andra. Fontänhuset gör ett beundransvärt arbete för att människor med psykisk sjukdom skall kunna komma tillbaks till ett fungerande liv och även till arbete. I Malmö samarbetar kommunen och Röda Korset för att traumatiserade flyktingar skall få vård och hjälp att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I Södertälje samarbetar kommunen med Manpower för att människor som lever på försörjningsstöd skall komma i jobb. Andra aktörer är specialiserade på att hjälpa personer med specifika funktionshinder, t ex Aspberger, eller har en specifik branschkunskap. Jag anser att Arbetsförmedlingen friare än idag skall kunna avtala med andra aktörer som kan bidra genom speciell kompetens eller användbara nätverk. Fokus skall vara att få människor i arbete. De som på ett bra sätt kan bidra till det skall också få tillgång till statliga resurser, oseriösa aktörer eller de som inte lyckas väl skall inte kunna göra det.
Vi socialdemokrater har påbörjat en diskussion om vad som krävs av arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen i en ny tid. Det är inga lätta frågor. Men det är nödvändigt att ändra fokus och våga tänka nytt. Arbetsförmedlingens uppdrag har av regeringen i praktiken ändrats från att förmedla arbeten och rusta de arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till att idag mer handla om att disciplinera de arbetslösa. För många av de arbetslösa hos Arbetsförmedlingen framstår ett riktigt jobb som en utopi. Det duger inte.

Utsatta områden och utsatta människor

Stadsdelar och bostadsområden där få har arbete och många lever på försörjningsstöd riskerar att hamna i en nedåtgående spiral. Det finns i allmänhet ett samband med låg utbildningsnivå hos de vuxna och ibland även mycket få barn med svenska som modersmål i skolorna. Låg utbildningsnivå är den viktigaste orsaken till arbetslöshet. Men även otillräckliga kunskaper i svenska och avsaknad av kontakter in på den svenska arbetsmarknaden har stor betydelse. Arbetslöshet leder till fattigdom och att man tvingas leva på försörjningsstöd. Arbetslöshet och låg utbildningsnivå bland föräldrarna påverkar starkt barnens skolresultat. Om andelen elever som har svenska som modersmål blir extremt liten försvåras möjligheten för skolan att lyckas med elevernas viktiga språkutveckling. Det är helt nödvändigt att bryta en sådan utveckling. Ofta är det så att de som har jobb och hygglig ekonomi flyttar ifrån området, även om man trivs på många sätt, för att skapa bättre förutsättningar för sina barn och bo nära service. Vilket i sin tur ytterligare förstärker segregationen.
För att bryta detta krävs insatser både för individer och för området som sådant.
Att kunna försörja sig själv och sin familj genom eget arbete är det allra viktigaste för att ge människor möjlighet att kunna styra över sitt eget liv och ge framtidstro till sina barn. Det finns absolut inget skäl till att söka jobb främst i sin egen stadsdel. Det normala i ett storstadsområde är att man åker tunnelbana/buss/pendeltåg till sitt jobb. Därför är idén om skattefria zoner i utsatta områden ingen bra väg för att lösa arbetslöshet. Istället krävs insatser som är utformade för att rusta människan för att kunna ta de jobb som finns. Ofta krävs yrkesutbildning och praktik, men även validering och språkutveckling.
Attraktiva bostadsområden präglas framförallt av bra skolor och trevliga, funktionella bostäder. Därför måste undervisningskvalitén stärkas och skolorna ges förutsättningar att kompensera för de utmaningar som en stor andel elever med annat modersmål och med små möjligheter att få hjälp med skolarbetet hemma skapar. Många av miljonprogramsområdena börjar bli gamla och det finns stort behov av upprustning. Det skulle betyda väldigt mycket om bostadsområdena blir moderniserade och upprustade och därmed mer attraktiva. En annan viktig fråga är tillgången till offentlig service där både stat, kommun och landsting måste säkerställa att dessa områden är väl försedda.
Jag har tidigare härpå bloggen kritiserat förslaget om skattefria zoner, s.k. nystartszoner. Det är en dyr och ineffektiv åtgärd som inte kommer att lösa problemen. Idag säger integrationsministern att regeringen vill satsa pengar på att utveckla dessa områden med avseende på utbildning, sysselsättning och försörjningsstöd. Det löser inte den misslyckade arbetsmarknadspolitiken eller bostadspolitiken. Men jag hoppas ändå att detta är tecken på en omsvängning från regeringens sida. Det är i så fall mycket välkommet.