Nystartzoner

Arbetslösheten är inte jämnt fördelad. Vissa grupper drabbas hårdare än andra. Framförallt är det utbildningsnivå som gör skillnad. Den som inte har gymnasiekompetens löper mycket större risk att bli och förbli arbetslös och därmed också att tvingas leva på kommunens försörjningsstöd. Vissa grupper av flyktingar och invandrare kommer från länder där de aldrig har haft någon chans till utbildning och har därmed en lång väg in på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är ett segregerat samhälle, det syns tydligt i våra storstadsområden där vissa stadsdelar har en mycket hög andel invånare med låg utbildningsnivå, arbetslöshet och försörjningsstöd. Under den borgerliga regeringen har detta problem ökat och klyftorna vuxit. Arbetsmarknadspolitikens fokus på Fas 3, försämrad a-kassa och jobbcoacher har inte fungerat.
Nu vill regeringen visa handlingskraft genom att införa ekonomiska frizoner i stadsdelar som Rinkeby, Rosengård och Bergsjön. Förslaget, som nyligen presenterades av en statlig utredning, kallas nystartszoner och innebär att företag får skattesubventioner om de bedriver sin verksamhet i dessa områden. Detta skall leda till att arbetslösa i dessa stadsdelar får jobb.
I vårt eget land finns inga erfarenheter av speciella ekonomiska frizoner i storstadsområden, men 1997 införde den dåvarande socialdemokratiska regeringen ett försök med nedsatta arbetsgivaravgifter i delar av Norrlands inland. Efter en utvärdering som enbart kunde påvisa obetydliga sysselsättningseffekter lades försöket ner 2007. Riksrevisionen granskade i efterhand försöket och konstaterade att kostnaden per skapat arbetstillfälle blev extremt hög.
Ekonomiska frizoner har dock prövats på flera håll och man bör dra lärdomar av de erfarenheterna. Mest omfattande försök har gjorts i USA där resultaten är blandade. Utredningen beskriver att ”Man har sett få effekter på arbetslöshetsnivåerna, förutom i Indiana där arbetslösheten minskat. I Kalifornien har man inledningsvis sett företagstillväxt och sysselsättningsökningar som dock avtagit och till och med vänt efter en längre period.”
Intressantare för svenskt vidkommande är kanske erfarenheterna från Storbritannien och Frankrike.
I Storbritannien införde Thatcher-regeringen Enterprise zones. Försöket utvärderades av en statlig utredning 1987 som visade att den största effekten var att redan befintliga jobb flyttade in i zonen för att få skattebefrielse. Kostanden för de få nya jobb som skapats var hög. Resultatet betraktades som en stor besvikelse och ledde till att politiken lades om från frizoner till inrättande av lokala partnerskap för stadsdelsutveckling. 
I Frankrike har man till och från sedan mitten av 90-talet haft system med ”Zones Franches Urbaines” (ZFU). Erfarenheterna är blandade. Antalet företag inom zonerna har ökat medan de har blivit färre i angränsande områden. Antalet jobb ökade inledningsvis men arbetslösheten i de aktuella bostadsområdena har inte minskat. Den ansvariga franska myndigheten menar att det krävs satsningar på utbildning för att de arbetslösa i dessa områden skall få jobb. Även i Frankrike har kostnaden per skapat jobb varit hög.
Arbetslösheten och segregationen i flera stadsdelar i vårt land är ett stort problem som förtjänar en seriös debatt. Det handlar både om vad som krävs för att individerna skall få möjlighet att försörja sig genom eget arbete men också om vad som krävs för att utveckla bostadsområdena och stadsdelarna. För att bekämpa arbetslösheten tror jag dock att förslaget om särskilda geografiska frizoner är helt fel tänkt. Varför skall människor som bor i Rinkeby jobba just i Rinkeby? Varför anses de inte kunna ta tunnelbanan till jobbet som alla andra gör i Stockholm? Det är väl ingen som anser att människor som bor på Kungsholmen skall jobba just på Kungsholmen eller att brommaborna skall jobba just i Bromma.
Svårigheten att få jobb i ett storstadsområde är inte det fysiska avståndet mellan bostaden och jobbet. Det handlar istället om att ha rätt kompetens för jobbet, rätt utbildning och helst erfarenhet. Kontakter och goda kunskaper i svenska språket är också viktigt. Om man menar allvar med att bekämpa arbetslösheten är det där man skall göra insatser.