Tillgänglighet gynnar alla

Vem är funktionshindrad? De flesta av oss är funktionshindrade i vissa situationer utan att vi för den skull definieras som handikappade och många personer med funktionsnedsättning är inte funktionshindrade alls i vissa situationer. Man brukar räkna med att ungefär var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsnedsättning och för drygt hälften innebär det en nedsatt arbetsförmåga. Sysselsättningsgraden är väsentligt lägre för personer med funktionsnedsättning än för andra och dessutom har den långsamt sjunkit under flera år. Ungdomar i åldern 20-24 år förtidspensioneras i en snabbt ökande takt. De senaste 8 åren har antalet med aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) ökat med hisnande 80 %. Det är alltså nästan en fördubbling.
Det finns alltså mycket stora utmaningar innan vi når ett samhälle där varje människas kapacitet och förmåga tas tillvara. Om inte politiken tydligt och målmedvetet jobbar för ett inkluderande samhälle byggt på människors lika värde kommer det aldrig att ske.
Ett samhälle som är tillgängligt för alla är en viktig del av detta. Idag saknar 4 av 10 skolor grundläggande tillgänglighet till klassrum och matsal. Det betyder förmodligen av 40 % av alla barn och unga växer upp utan att möta barn med funktionsnedsättning i sin vardag. Jag tror att man på så sätt grundlägger en syn på personer med funktionsnedsättning som något annorlunda och främmande. När det gäller arbetsplatser är tillgängligheten ännu sämre. Och otaliga är berättelserna om hur den som sitter i rullstol eller har behov av andra hjälpmedel inte kan komma in på restauranger, i butiker, använda websidor eller färdas med kollektivtrafiken som andra.
Att undanröja hinder och bygga ett tillgängligt samhälle där alla kan delta handlar för mig om människosyn. Den som har en funktionsnedsättning är ingen annan slags människa. Man är inte svagare eller skörare än någon annan men behöver få hinder undanröjda och funktionsnedsättningen kompenserad med t ex hjälpmedel. Krav på att försörja sig genom eget arbete och att aktivt delta i samhällslivet bör ställas på alla. För att det skall vara möjligt måste också samhället och arbetslivet vara tillgängligt för alla.
På onsdag 13 juni skall Riksdagen rösta om ifall bristande tillgänglighet skall ses som diskriminering och föras in i lagstiftningen. Jag har, tillsammans med mina partivänner och med miljöpartiet och vänsterpartiet, formulerat ett tillkännagivande i Arbetsmarknadsutskottet till regeringen om en sådan ny lagstiftning som jag hoppas att en riksdagsmajoritet skall ställa sig bakom.
Frågan har utretts flera gånger. Diskrimineringskommittén föreslog i sitt betänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22) att bristande tillgänglighet skulle ses som en form av diskriminering och presenterade ett lagförslag med en förbudsregel av denna innebörd. Men den borgerliga regeringen ansåg att frågan behövde utredas ytterligare och den nya diskrimineringslagen (2008:567) som trädde i kraft i januari 2009 innehåller därför inte några nya regler om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en form av diskriminering.
Förra DO Hans Ytterberg utredde frågan igen och föreslog i departementspromemorian Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20) att det i diskrimineringslagen ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillänglighet för personer med funktionsnedsättning. Han betonade att de åtgärder som krävs skall vara skäliga. Enligt förslaget ska ett antal faktorer särskilt beaktas vid prövningen av om en åtgärd är skälig eller inte: 1) om åtgärden är av det slaget att den behöver vidtas redan enligt andra bestämmelser, 2) nyttan särskilt för personer med funktionsnedsättning av att åtgärden vidtas, 3) en verksamhets möjligheter att bära kostnaderna för åtgärden, 4) den verksamhetsansvariges möjligheter att förutse behovet av åtgärden, 5) åtgärdens inverkan på verksamhetens innehåll, funktion eller organisation, samt 6) åtgärdens inverkan på hälsa, säkerhet eller kulturmiljö. Även andra faktorer kan vägas in i den helhetsbedömning av skäligheten som måste göras i varje enskilt fall.
Regeringen litade dock inte på utredningens bedömning att en sådan lagstiftning inte skulle leda till stora kostnader och gav därför statskontoret i uppdrag att undersöka kostnaderna för en reform.
Enligt Statskontorets rapport Kostnads- och konsekvensanalys av lagförslaget om bristande tillgänglighet (2010:26) leder förslaget om att det i diskrimineringslagen ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning med största sannolikhet till betydande samhällsekonomiska merkostnader, även om dessa är svåra att uppskatta. Dessa kostnader kommer att uppstå i såväl privat som offentlig sektor. Exakt hur stora dessa merkostnader kommer att bli är enligt rapporten svårt att bedöma.
Och där har frågan fastnat. Åtta år efter att Diskrimineringskommittén föreslog att bristande tillgänglighet skall föras in i lagstiftningen har alltså ingenting hänt, annat än att borgerliga ministrar och riksdagsledamöter har lovat och lovat att lagen är på gång och att förslag snart skall komma. Det duger inte.
Frågan om kostnaderna måste givetvis tas på mycket stort allvar. Jag tänker inte medverka till en lagstiftning som äventyrar sunda finanser och en ansvarsfull användning av våra gemensamma resurser. Men jag tänker inte låta en diffus oro för kostnader vara skäl för att dra frågan i långbänk och inte göra någonting alls. Bra tillgänglighet handlar sällan om märkvärdiga investeringar utan om att man tänker rätt från början och åtgärdar enkelt avhjälpta hinder. Hela oron för oöverstigliga kostnader med en ny lagstiftning handlar egentligen om att de regler som sedan många år finns i Plan- och Bygglagen (PBL) och som handlar om att bygga och bygga om på ett tillgängligt sätt inte alltid efterlevs. Då uppstår ett glapp mellan vad som redan borde vara åtgärdat och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Om man då räknar med att dessa ”underlåtenhetssynder” skall åtgärdas bums så blir det självklart en stor kostnad. Men lösningen på detta är ju inte att göra ingenting!
Istället måste vi börja ta målmedvetna steg framåt och genomföra förändringar i en ansvarsfull takt. Ett tillgängligare samhälle innebär också stora vinster som måste tar med i beräkningarna.
En majoritet i riksdagens arbetsmarknadsutskott har formulerat det såhär:
"Tillgänglighet innebär en funktionell miljö för så många personer som möjligt. Det är en fråga om ett grundläggande perspektivskifte bort från en politik som främst tar sikte på åtgärder för personer med funktionshinder och mot ett samhälle som är utformat för att det ska fungera för så många människor som möjligt. (…) Enligt utskottets mening bör regeringen vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Frågan om bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund har redan utretts, inte minst genom det arbete som redovisas i departementspromemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20). Det finns inte anledning att ytterligare fördröja en lagreglering på området.
En avgörande förutsättning är att tillgänglighetsreformen införs på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt. Av de utredningar som gjorts på området framgår att det är svårt att beräkna merkostnaderna. (….) Det faktum att olika beräkningar har presenterats som utmynnar i vitt skilda analyser av de ekonomiska effekterna bör emellertid inte tas till intäkt för att inte göra något alls. Det finns även stora vinster att göra både på individnivå men också för samhället i stort. Ett tillgängligare samhälle kan bidra till ökad förvärvsfrekvens, höjd utbildningsnivå och ökad delaktighet bland personer med funktionsnedsättning.
Utskottet anser att den betydande osäkerhet som råder i dessa avseenden måste beaktas vid de fortsatta övervägandena. Skälighetsbedömningen och genomförandetakten är två centrala aspekter. Dessa frågor kan behöva preciseras ytterligare i förhållande till utredningsförslaget. Enligt utskottets mening måste det säkerställas att reformen både står i samklang med god hushållning i offentlig sektor och beaktar förutsättningarna för näringslivets utveckling.
Vad utskottet anfört om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag om förbud mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning bör ges regeringen till känna."
Anmärkningsvärt är att regeringspartierna m, fp, c och kd väljer att reservera sig mot detta. De hävdar att texten ovan visar på ansvarslös ekonomi (sic!) och är nöjda med dagens situation. Så här skriver de i sin reservation: "Vi välkomnar därför att regeringen tagit initiativ till att inom Regeringskansliet ytterligare utreda och komplettera beslutsunderlaget i frågan om bristande tillgänglighet. En av de frågor som diskuteras är huruvida bristande tillgänglighet enligt lag ska kunna utgöra diskriminering."
I regeringens värld skall personer med funktionsnedsättning vara nöjda med att regeringen diskuterar medan vallöftena sviks.
På min FB-sida skrev Danuta Rauf i en kommentar till beslutet: "Tänk er en varm dag i t. ex. Folkets Park i Malmö när jag blir sugen på glass. Alla kiosker i parken står på något slags upphöjning. Därför är det ett brett trappsteg framför dem. Det gör att jag inte kan ta mig fram med min rullstol, får be andra parkbesökare om hjälp."
Omröstningen 13 juni handlar om människovärde och en fungerande vardag.
Du som vill ta del av hela betänkandet kan göra det här.