Arbetsförmedlingens uppdrag

Arbetsförmedlingens uppdrag har förändrats radikalt utan att det har blivit någon debatt om det. Två förändringar är tydliga:

• Ändrad sammansättning av de arbetssökande. De som står nära arbetsmarknaden och har relativt lätt att få ett nytt jobb använder i allt mindre utsträckning arbetsförmedlingens tjänster. Många får jobb via kontakter eller via bemanningsföretag. Omställningsavtalens aktörer, som t ex Trygghetsrådet och TSL, gör idag ett imponerande arbete med mycket gott resultat och hjälper enormt många uppsagda till nya jobb. Istället har arbetsförmedlingen fått nytt ansvar för sjuka som har blivit utförsäkrade och nyanlända flyktingar. Arbetsförmedlingen bedömer att minst 60 % av de arbetssökande hos dem hör till den grupp som har stora svårigheter att få jobb. Det handlar om personer med t ex låg utbildningsnivå, funktionsnedsättning, språksvårigheter, sjukdom eller lång tid i arbetslöshet.
• Ändrad inriktning på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Insatserna har blivit allt mer detaljstyrda och reglerade. Det är inte längre arbetsförmedlarna som i möte med den arbetslössökande avgör vilka insatser som är lämpliga, det är detaljerat reglerat vem som kan få vilken åtgärd och efter hur lång tid i arbetslöshet. Dessutom har regeringen satt i system att arbetslösa skall vänta på åtgärder. Istället för att ge hjälp från första dagen blir många åtgärder tillgängliga först efter lång tid. Allt mer av arbetsförmedlarnas tid går åt till att kontrollera de arbetssökande. Åtgärderna är mer utformade för att sätta press på de arbetssökande än för att rusta dem för att kunna ta de lediga jobb som finns.

Jag menar att Arbetsförmedlingens uppdrag i praktiken har förändrats från att förmedla arbeten och rusta arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till att idag mer handla om att disciplinera de arbetslösa och hålla dem sysselsatta. Regeringens politik har medvetet skapat en allt större diskrepans mellan de arbetslösas behov och Arbetsförmedlingens möjlighet att rusta dem för dagens arbetsmarknad. Ett riktigt jobb framstår som en utopi för många av de arbetslösa hos Arbetsförmedlingen trots att arbetsgivare även idag rekryterar i relativt stor omfattning och flera branscher växer.

De s.k. garantierna illustrerar detta. För att få tillgång till flera av åtgärderna måste man vara i någon av garantierna där kvalitén och aktivitetsnivån är dokumenterat låg och resultatet därefter. Den huvudsakliga idén tycks vara att tiden går, och att ersättningen försämras eller försvinner, så att den arbetslöse till sist ska ”ta sig i kragen” och ta ett jobb. Efter 300 dagar i arbetslöshet (som är mycket lång tid!) hamnar man i jobb- och utvecklingsgarantin som innehåller tre faser. Fas 1 är 150 dagar, Fas 2 är 300 dagar och Fas 3 är oändlig. Det är strikt reglerat och tiden är en viktig faktor. Fas 3 har nu mer än 30 000 deltagare men var femte deltagare har inte ens någonstans att gå på dagarna. Antalet ungdomar i Fas 3 har tredubblats under det senaste året.
Fackförbundet ST presenterade för en tid sedan en rapport där man frågat 2300 arbetsförmedlare om arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete. Arbetsförmedlarna tycker att de får ägna för mycket tid åt att kontrollera de arbetssökande och för lite tid åt att kontakta arbetsgivare för att hjälpa de arbetslösa att få jobb. (Jag har bloggat om denna rapport tidigare, du kan läsa det här.) Arbetsförmedlarnas kontrollerande roll i kombination med att allt fler ställs på bar backe vid arbetslöshet har också resulterat i att hot och våld ökar mot de anställda på Arbetsförmedlingen.
De strikt reglerade insatserna och de långa väntetiderna för att kvalificera sig för aktiva insatser har gjort att Arbetsförmedlingen skickar tillbaks många miljarder kr varje år till regeringen trots att arbetslösheten är katastrofalt hög.
Det är nu hög tid att lägga om politiken och ge Arbetsförmedlingen tillgång till de insatser som kan hjälpa dem som står långt från arbetsmarknaden till ett jobb. Utbildning, både arbetsmarknadsutbildning och reguljär utbildning, är viktigt liksom tid för arbetsförmedlarna att kontakta arbetsgivare och att regelbundet träffa de arbetssökande. Full sysselsättning kräver ett annat uppdrag till Arbetsförmedlingen och helt andra insatser.