Människan ska ha
rätt att styra över sitt eget liv, både i stort och smått. För de flesta av oss
är det självklart att vi kan styra över vår dagliga tillvaro, hur vi vill sköta
vår personliga hygien, hur vi vill äta, när vi vill sova, hur vi vill klä oss,
om vi vill vara för oss själva eller tillsammans med andra, vara inne eller
ute. Men inte för alla. Länge var det normalt att många
människor med funktionsnedsättningar var utlämnade åt andra och aldrig kunde
känna att de hade kontroll över sitt vardagsliv. Det är utifrån detta som LSS
(lagen om stöd och service) tillkom på 1990-talet. Rätten till personlig
assistans har inneburit en enorm förbättring av levnadsvillkoren för människor
med funktionsnedsättning. För många har det varit livsavgörande och inneburit
skillnaden mellan ett passivt och ett aktivt liv, att kunna få makt över sitt
eget liv och få delta i samhällslivet fullt ut. Assistansreformen är därför en
av vår tids absolut viktigaste reformer.
Denna vecka har Riksförbundet för rörelsehindrade barn och unga (RBU) dragit
igång en kampanj för att försvara rätten till personlig assistans. Jag stödjer
självklart deras krav och har, som jag skall beskriva nedan, jobbat konkret för
detta i riksdagen. Till min stora sorg och förvåning upptäcker jag att RBU har
använt mig som en av fyra politiker som man väljer att peka ut i sin kampanj.
Mitt porträtt finns i kolossalformat i Stockholms tunnelbana med påmålad sur
mun och arga ögonbryn. Texten är: ”Ylva Johansson, vi hoppas att du för alltid kommer
att ha knäckebrödssmulor i sängen. Ganska stora smulor som river mot kroppen.
Och även om du inte ens äter i sängen eller borstar bort dem så kommer du
alltid att ha knäckebrödssmulor i sängen.” Det är klart att jag undrar varför
RBU önskar att jag för alltid skall plågas av knäckebrödssmulor.
Under
förra mandatperioden, när den borgerliga regeringen hade majoritet i riksdagen,
var jag vice ordförande i riksdagens socialutskott och talesperson för
socialdemokraterna i välfärdsfrågor. Jag hade då anledning att jobba med just
frågan om rätten till personlig assistans. 2009 började det komma allt fler assistansberättigade personer som
vittnade om att de vid Försäkringskassans omprövningar av sina behov fått
kraftigt minskad assistans. När vi undersökte frågan närmare visade det sig att
det var en dom i regeringsrätten som stipulerade en ny tolkning. Försäkringskassan
anser sig vara tvungen att följa prejudikat från regeringsrätten. Detta har
lett till en förändrad bedömning hos Försäkringskassan som innebär att enbart
så kallade integritetskänsliga delar av grundläggande behov räknas som grund
för att få assistansersättning. Det som påverkas är bland annat de tre
grundläggande behoven, måltider, av- och påklädning och personlig hygien. På
dessa områden ska det göras en subjektiv bedömning av om behoven är
integritetskänsliga eller inte beroende på vilken sorts hjälp de behöver.
Vi socialdemokrater
och många andra reagerade och ställde regeringen till svars. Regeringen hävdade
att de ju inte ändrat lagen och att den ändrade tolkningen utifrån
regeringsrättens dom inte var deras avsikt. I socialutskottet fick vi då igenom
ett s.k. tillkännagivande till regeringen: Utskottet anser att
regeringen, så fort underlag finns, bör återkomma till riksdagen med en
redovisning och vid behov med förslag till åtgärder. (2009/10 SoU21)
Trots att regeringen alltså uppmärksammades på frågan av riksdagen redan för
tre år sedan har ingenting gjorts i sak från regeringens sida. En del statistik
har tagits fram men inte några analyser. Många oklarheter kvarstår. Hur många
är det som vid omprövningar får sina behov kraftigt minskade till följd av det
nya sättet att tolka lagstiftningen? Vad beror minskningarna på i de enskilda
fallen och hur det har gått för dem som fått sina insatser kraftigt minskade?
Efter valet 2010 lämnade jag ansvaret för dessa frågor till Lena Hallengren
som idag är socialdemokraternas talesperson bl a i frågor om LSS. Hon leder på
ett utmärkt sätt partiets arbete med dessa frågor idag. Vi socialdemokrater
kräver att riksdagen bör ge Försäkringskassan ett snabbuppdrag att ta fram
dessa fakta, inte bara en sifferstatistik över hur många som fått minskad
assistans. Då går det att ta ställning till hur lagen i så fall behöver
förtydligas eller ändras. En sådan genomgång av läget brådskar och behöver
ligga på socialutskottets bord när riksdagen öppnar i höst. Frågan har drivits
framgångsrikt av mina partivänner i socialutskottet. Så sent som i förra veckan
beslutade riksdagen att:
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad utskottet anfört om att utskottet är angeläget om
att arbetet med frågan om den personliga assistansen påskyndas. Utskottet anser
därför att Inspektionen för socialförsäkringen ska delredovisa sina slutsatser
senast i december 2012. Regeringen ska därefter skyndsamt återkomma till
utskottet med en bedömning av delredovisningen och eventuella behov av åtgärder
för att upprätthålla intentionerna i LSS. En slutredovisning av uppdraget ska
lämnas till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast i oktober 2014.
Utskottet betonar vikten av att brukarorganisationerna får medverka i
uppdragets genomförande genom att ges möjlighet att delge sina synpunkter. (2011/12 SoU13).
Jag tycker att det är upprörande att ansvarigt statsråd Maria Larsson inte
redan har agerat i denna fråga. Medan hon och regeringen är senfärdiga så är
det enskilda individer som får sin rätt till personlig assistans ifrågasatt
eller indragen på ett sätt som allvarligt försämrar livskvalitén och inskränker makten
över sitt eget vardagsliv.
Igår hade jag ett möte med RBU:s ledning som var inbokat sedan länge. Jag
bad om en förklaring till att de, utan att informera mig, använder mig i sin
kampanj. Jag upplever att bilden som förmedlas av mig i deras kampanj är mycket negativ och att
man lätt kan få uppfattningen att jag är ansvarig för försämringarna och ovillig
att förbättra villkoren för personer med funktionsnedsättning. Det är en bild
som inte alls stämmer med verkligheten och som självklart sårar mig.
Deras förklaring var att jag borde ta det med glimten i ögat och att jag
skall ses som representant för politiker i allmänhet och inte ta det
personligt. De hävdade att de
uppskattar de politiska insatser som jag hargjort för funktionsnedsatta och nämnde särskilt att resultatet av det krav de
förde fram förra gången vi träffades ledde till en motion som sedan resulterade
i att en enig riksdag tog ställning för rätten till en samordnande koordinator.
Det är självklart viktigt att på olika sätt påverka framförallt regeringen,
men även riksdagspartierna, att ta ställning för rätten till personlig
assistans och göra något åt de försämringar som regeringsrättens prejudikat har
medfört. Jag hoppas därför att RBU:s kampanj blir framgångsrik. Men för egen
del måste jag säga att jag är både ledsen och besviken över det sätt som de
använder mig.