Skylla sig själv?

Den moderate riksdagsmannen Hanif Bali skrev för två veckor sedan en debattartikel där han uttryckte sig osannolikt nedlåtande om långtidsarbetslösa i Fas 3 och menade att de har ”varit borta så länge från arbetsmarknaden att de glömt hur det är att hålla tider, duscha, ha arbetskamrater och fungera på en arbetsplats.”  Man skulle kanske kunna skriva upp det på kontot muf-grodor om det inte vore så att Bali faktiskt ger uttryck för ett synsätt som allt mer präglar regeringens politik: arbetslösheten är de arbetslösas eget fel. Arbetslösheten betraktas inte som ett samhällsproblem som skall lösas med politiska insatser och ekonomisk tillväxt utan har allt mer kommit att betraktas som individens eget ansvar.
Ekonomhistorikern och forskaren Malin Junestav beskriver just ett tydligt skifte i synen på arbetslösheten i sitt bidrag till antologin Precarious Empolyment in Perspective: Old and New Challenges to Working Conditions in Sweden. Honvisar att det skett ett tydligt skifte i arbetsmarknadspolitiken, lagar ochregler har blivit mer flexibla och skyddsnäten svagare. Arbetslösheten har blivit ett individuellt problem istället för samhällets. Enligt Junestav märks det i det politiska språket och i tilltalet till arbetssökande. Idag är det mer eller mindre upp till individerna själva att lösa sin jobbsituation – oavsett hur det ser ut på arbetsmarknaden.

-          Det är ganska ironiskt att förr, när det var lätt att få jobb, då fanns inte det här tilltalet till individerna. Men i takt med att arbetsmarknaden blivit allt trängre har tilltalet skärpts, säger Malin Junestav.

Hon menar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken som vill främja inkludering har ersatts av en politik med uppgift att plocka upp resterna, det vill säga att ta hand om dem som halkar efter på en konkurrensutsatt arbetsmarknad där bara individen själv bär ansvar för sina misslyckanden.
Jag har i mina två tidigare blogginlägg diskuterat regeringens medvetna nedmontering av arbetslöshetsförsäkringen. Fredrik Reinfeldt förklarar att regeringen medvetet försämrade a-kassan så att många skulle lämna den: ”Vi har gjort att fler har gjort bedömningen att det inte är värt att stanna i den a-kassa vi har.” Reinfeldt anser inte heller att det är samhällets uppgift att se till att den som blir arbetslös skall ha en rimlig försörjning. Han säger om arbetslösa: ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.”
Hanif Bali (m) gjorde nytta som ovanligt brutalt uttryckte den människosyn som faktiskt präglar regeringens politik. I samma artikel skrev Bali också att de dåliga villkoren i Fas 3 fungerar som ett hot som gör att arbetslösa ”blir mer motiverade att hitta arbete, och därmed hittar arbete.” Där har vi det igen. Arbetslösheten beror på att de arbetslösa inte är tillräckligt motiverade att hitta arbete. Om de bara blir hotade av tillräckligt usla villkor i Fas 3 så kommer de att hitta jobb. Arbetslösheten är alltså de arbetslösas eget fel, det är väl därför regeringen inte tycker att det är ett politiskt ansvar att skapa förutsättningar tillväxt, växande företag och nya jobb eller att satsa på utbildning för att rusta de arbetslösa för att kunna ta de nya jobben.
Skillnaden mellan rött och blått blir mycket tydlig i arbetsmarknadspolitiken.