Kvinnors arbetsmiljö

Kvinnor är mer sjukskrivna än män. Sjukskrivningsdagarna har minskat markant sedan 2000 men könsskillnaden mellan män och kvinnor består. Kvinnor har idag ca 60 % högre sjukfrånvaro än män. Kvinnor går i pension tidigare än män. Vid 61 års ålder är det 5 %-enheter fler kvinnor än män som går i pension och skillnaden på 5 %-enheter håller i sig för varje årskull upp till 65 år. Efter 65 är det dubbelt så vanligt att en man jobbar som att en kvinna gör det. Trots att kvinnor ligger bättre till än män när det gäller en rad hälsoindikatorer som t ex övervikt, alkoholvanor och motion så är alltså kvinnor mer sjuka och tycks inte orka jobba lika länge som män. Mot den bakgrunden finns det anledning att rikta blicken mot kvinnors arbetsmiljö.
Det gjorde vi socialdemokrater i riksdagen förra veckan då vi anordnade ett seminarium om kvinnor och arbetsmiljö. Eva Vingård, professor i arbets- och miljömedicin vid Uppsala Universitet samt överläkare vid arbets- och miljömedicinska kliniken vid Uppsala Akademiska Sjukhus, föreläste. Det var mycket intressant.
Hon betonade att det inte är synd om kvinnor, det är inte därför arbetsmiljön behöver förbättras. Det handlar om rättvisa. Eva Vingård hade mycket intressant att säga. Jag reflekterade särskilt över detta:

• Kombinationen av hög arbetsbelastning och litet beslutsutrymme är farligt. Ju mindre möjlighet att styra över sitt eget arbete, ju mindre autonomi man har på jobbet, ju större är risken att en hög arbetsbelastning leder till sjukdom eller skada. Om vänt gäller också, att man klarar stor press och mycket jobb bättre om man har stor möjlighet att själv styra över sitt arbete. Det betyder att frågor om makt och inflytande på jobbet också är en arbetsmiljöfråga.
• En tredjedel av äldre kvinnor (vad är en äldre kvinna? 55+?) i arbetaryrken uppger att de har möjlighet att sitta mindre än 10 % av arbetstiden. Inte konstigt om många då känner att de inte orkar jobba fullt ända fram till 65.
• Micheal Marmot, brittisk professor och folkhälsoexpert som bl a lett viktigt arbete inom WHO, har visat på det mycket starka sambandet mellan relativ status och ohälsa. Lågutbildade har mycket högre dödlighet än högutbildade, men skillnaderna är stora även inom grupperna. Män med doktorsgrad har t ex 50 % lägre dödlighet än t ex läkare, civilingenjörer och advokater. Status hör ihop med dels möjligheten att fatta självständiga beslut om sitt eget liv, dels socialt engagemang. Ju mer man saknar kontroll och delaktighet i samhällslivet, desto lägre hamnar man på statusskalan.
  Ett samhälle med stora ekonomiska skillnader mellan hög och låg har sämre folkhälsa än ett samhälle med små skillnader. Kvinnor har i allmänhet lägre relativ status än män inom de allra flesta yrken, även inom högstatusyrken, vilket i sig alltså är en ohälsorisk.

Både när det gäller jämställdhet och när det gäller arbetsmiljö har Sverige varit en förebild under många år. Men det har inte skett av sig självt, det har varit resultatet av målmedvetna och strategiska poliska beslut. Dagens borgerliga regering har en annan prioritering. De har lagt ned Arbetslivsinstitutet och därmed stora delar av arbetsmiljöforskningen, de har kraftigt skurit ned resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektioner och de har förpassat jämställdhetspolitiken till marginalen. Dessvärre ser vi nu tecken på att arbetsmilöproblemen ökar och att Sverige halkar efter i jämställdhetsarbetet.

Det är dags att prioritera kvinnors arbetsmiljö liksom ett mer jämlikt och jämställt samhälle.