20 February 2012

En olycka ska kunna komma ensam

Tilliten till välfärdstjänsterna har stärkts under 2000-talet. Människor har tydligen allt större förtroende för vården och omsorgen, skolan och förskolan, klarar sina uppgifter. Men tilltron till socialförsäkringarna har försämrats under samma tid. Människors tillit till välfärdspolitiken mäts regelbundet sedan 1986 i den s.k. välfärdsstatsundersökningarna och det är där man kan se att det framförallt när det gäller sjukförsäkringen så litar man i mindre utsträckning på att försäkringen skall fungera. Detta visas i den rapport som professor Stefan Svallfors tagit fram till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Det är intressant läsning. Det visar sig att människors vilja att betala för välfärden via skatten är fortsatt stark. Viljan att betala skatt för bra välfärd har t.o.m. ökat liksom stödet för en kollektiv finansiering av socialförsäkringen. Stödet har ökat mest bland dem som tidigare var skeptiska till gemensam finansiering som t ex företagare och högre tjänstemän. Färre än någonsin tror att människor sjukskriver sig utan att egentligen vara sjuka eller att det förekommer andra former av missbruk av välfärdspolitiken.
Men tilltron till att socialförsäkringarna verkligen fungerar som skydd i en utsatt situation har alltså minskat. Särskilt gäller det sjukförsäkringen och det märks särskilt i gruppen arbetare och bland dem som redan idag lever på marginalen som t ex arbetslösa, förtidspensionerade eller med försörjningsstöd. De som är mest beroende av socialförsäkringen har alltså den svagaste tilliten till den. Det betyder att många inte längre tror att de blir ekonomiskt skyddade om de har oturen att t ex drabbas av sjukdom. Detta är en tydlig effekt av regeringens politik som ju faktiskt har gjort att t ex sjukförsäkringen radikalt förändrats och att sjuka kan utförsäkras trots att de är fortsatt sjuka och inte kan arbeta. Regeringens politik har alltså inte bara haft effekten att människor som av olika skäl inte kan arbeta har blivit fattigare. Det är också väldigt många som har blivit otryggare.
Det är dags för en kursändring. Sverige behöver trygghetssystem som gör att en olycka faktiskt kan komma ensam.

17 February 2012

Jobbskatteavdraget och jobben

Moderaterna vann valet 2006 på två frågor: jobben och utanförskapet. De rivstartade med att genomföra sitt politiska program: skattesänkningar, privatiseringar och utförsäkringar. Nu efter fem och ett halvt år är det dags att granska resultatet:
  • Sysselsättningen har sjunkit. Det är en lägre andel av befolkningen som arbetar idag jämfört med innan Reinfeldt regering tillträdde. Antalet personer som arbetar har ökat med 82 000 men befolkningen i arbetsför ålder har ökat procentuellt lite mer, vi har aldrig varit fler människor i arbetsför ålder i vårt land än vi är idag. Sysselsättningsgraden, dvs den andel av befolkningen som är i arbete, har sjunkit från 66,1 % i december 2006 till 65,7 % i december 2011.
  • Det så kallade utanförskapet är kvar. Enligt den definition som moderaterna använde i valrörelsen 2006 var utanförskapet 922 000 i oktober 2006 och 907 000 i oktober 2011 (siffror från Riksdagens Utredningstjänst). En minskning med 15 000 som ligger inom den statistiska felmarginalen.
Och nu ökar arbetslösheten från en redan mycket hög nivå. Det kan inte beskrivas som något annat än ett misslyckande.
Regeringen Reinfeldts paradgren har varit jobbskatteavdrag. Skattesänkningar för dem som jobbar, och därmed ökad relativ skatt för dem som är föräldralediga eller pensionärer, skulle skapa nya jobb, sa man.
Detta påstående har nyligen utvärderats av regeringens egen myndighet Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). De konstaterar efter en omfattande analys att det inte går att säga att jobbskatteavdraget har ökat sysselsättningen. IFAU-rapporten visar att det inte går att dra några trovärdiga slutsatser alls av jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen.
80 miljarder i skattesänkningar utan bevisad effekt på jobben.
Regeringens s.k. arbetslinje har alltså inte lett till att fler har fått arbete, tvärtom är det en mindre andel av befolkningen som jobbar idag jämfört med innan regeringen började genomföra sin politik. Beteckningen ”arbetslinje” är alltså falsk. Effekten av regeringens politik är att istället de som är sjuka eller arbetslösa har blivit fattigare. En bättre beteckning på regeringens politik fattigdomslinjen. Saker och ting bör kallas vid sitt rätta namn.

12 February 2012

Hur länge ska vi jobba?

Idag är det bara hälften av befolkningen som jobbar fram till 65 års ålder. Den genomsnittliga faktiska pensionsåldern har stigit åt från år, vilket är en stor framgång och allt fler jobbar idag även efter 65. Men fortfarande är det alltså väldigt många, hälften av oss, som försvinner från arbetslivet i förtid. Vad beror det på? Regeringen tycks tro att det beror på att skatten är för hög eftersom deras viktigaste åtgärd för att få fler att jobba längre är sänkt skatt. Man ser liksom framför sig hur en 63-åring sprättar upp lönebeskedet och utbrister: ”nej fy vilket hög skatt, nu går jag i pension!”. Det kanske förekommer, men jag tror inte att det är så vanligt.
Vad är då de verkliga skälen? Jag tror att det huvudsakligen är tre viktiga orsaker:
  • Många har jobbat under sådana villkor att kroppen blivit utsliten. Man orkar helt enkelt inte fram till 65-årsdagen. I alla fall inte i samma jobb. Det är skandal att arbetsvillkoren och arbetsmiljön fortfarande är sådana att människor riskerar sin hälsa. Den som lämnar arbetslivet i förtid, kanske genom att bli utförsäkrad från sjukförsäkringen, får också en mycket låg pension.
  • Smygande diskriminering. Många får uppleva hur man vid 62 års ålder inte längre kommer ifråga för utbildningar eller nya projekt, att det finns en förväntan om att man snart skall lämna (”när du går i pension kan Elin få fast tjänst”), att man är rädd att inte vara lika snabb eller stark som sina yngre kollegor och så lämnar man ”frivilligt” i förtid för att slippa känna sig som en belastning på jobbet. Och blir man arbetslös är det nästan stört omöjligt att som 60+ ens bli kallad till anställningsintervju.
  • Bristande kompetensutveckling. Förändringstakten är hög i dagens arbetsliv. Mycket hög. Jobbet förändras, nya krav ställs, tempot och komplexiteten ökar. För att ha en chans att hänga med i utvecklingen på det egna jobbet, eller för att ha möjlighet att kliva över till ett annat jobb och byta bana i yrkeslivet, krävs tillgång till olika former av utbildning som underlättar rörlighet. Det handlar om kompetensutveckling på jobbet och om vuxenutbildning, utbildningsvikariat, arbetsmarknadsutbildning.
Politiken måste därför inriktas på att göra det möjligt för fler att jobba fram till 65 men även längre. Varje människa som kan och vill jobba fram till 70 år eller ännu längre är en stor tillgång för samhället. Vi har inte råd att avstå från den kompetens som 60+arna på arbetsmarknaden har. För individen innebär varje extra månad i arbete en förbättrad pension, för många också en viktig gemenskap och arbetstillfredställelse.
Det är arbete som betalar allas vår välfärd. Det är bara genom att det totala antalet arbetade timmar i vårt samhälle ökar som vi kan finansiera en hög ambitionsnivå i skolan, vården och omsorgen. Därför är det så viktigt att bekämpa arbetslösheten men också att göra det möjligt för fler att arbeta längre upp i åldrarna.
Men när Fredrik Reinfeldt i veckan gick ut och sa att vi skulle jobba till 75 år var det många som blev provocerade. Jag också. Anledningen är inte att det skulle vara fel att ha höga mål för hur länge vi behövs och skall kunna bidra i yrkeslivet utan för att den politik som regeringen står för tydligt har pekat i motsatt riktning.
Reinfeldt är ansvarig för att kraftigt ha minskat resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektionsverksamhet och möjlighet att modernisera sina föreskrifter, han har lagt ned Arbetslivsinstitutet och därmed försvann stora delar av den viktiga arbetsmiljöforskningen, han har hårdnackat sagt nej till utbildningslinjen genom att skära ned på vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen, avskaffa utbildningsvikariaten, rösta nej till mentorsprogram och visa kalla handen till parterna när det gäller kompetensutveckling.
Fredrik Reinfeldt är inte vilken debattör som helst, han är statsminister och har ansvar för den politik som styrt Sverige i fem och ett halvt år. För att bli trovärdig när det handlar om att kunna jobba längre krävs:
  • ta itu med den katastrofalt höga ungdomsarbetslösheten
  • investera för att dagens arbetslösa skall komma i jobb
  • investera i bättre arbetsmiljö
  • bygg ut vuxenutbildningen
  • inför en kompetensförsäkring för hela arbetsmarknaden
  • bekämpa åldersdiskriminering

11 February 2012

Kunskapsintensiv exportindustri för framtidens vård

Astra Zeneca lägger ned forskningen om neurologiska sjukdomar och 1200 tjänster för forskare och andra högt kvalificerade försvinner från Södertälje. Det är mycket allvarligt och mycket sorgligt. Samtidigt är det inte överraskande. Regeringen har under drygt fem år nu medvetet nonchalerat behoven från den kunskapsintensiva industrin och lagt ned branschprogrammen som innebar samarbete mellan den forskning som bedrivs i industrin och den som bedrivs och finansieras av högskolorna och universiteten. Istället har man ägnat all politisk kreativitet till att skapa nya lågproduktiva låglönejobb utan kvalifikationskrav. Företrädare för industrin och akademin har förgäves vädjat, uppvaktat och kommit med konstruktiva förslag som regeringen knappt har bemödat sig om att ens artigt lyssna till. När 900 forskningsjobb försvann i Lund för ett par år sedan hade dåvarande näringsministern ingen annan kommentar än att hon föreslog skatteavdrag för att gå ut med varandras hundar som en väg att skapa nya jobb! Den aktuella forskningen om neurologiska sjukdomar har haft dokumenterat svårt att nå framgång när det gäller de mycket efterlängtade läkemedlen som man hoppas skall kunna bota, förhindra eller mildra demenssjukdomar. Men förra veckans nedläggningsbeslut handlar inte bara om detta utan sätter fingret på att Sverige inte längre är ett attraktivt land för kliniska prövningar och avancerad forskning inom det s.k. life-science-området. Life-sicence brukar användas som ett samlingsnamn för läkemedel, biomedicin och medicinteknik. Denna sektor exporterar för 210 miljarder kr per år och är därmed Sveriges näst största exportindustri.
Konkurrensen inom denna sektor är knivskarp och global. Detsamma gäller den kliniska forskningen som har tappat mark i den internationella konkurrensen. Astra Zeneca är ett företag som nu bara kommer att ha ca 5000 anställda i Sverige – för fem år sedan var det 12 700 anställda. För att viktiga kunskapsintensiva storföretag skall vilja investera och utvecklas i Sverige krävs det långsiktiga politiska beslut.
Jag ser fem viktiga områden där regeringen omedelbart bör ta ansvar och agera:
  • Gemensam strategi. Sverige är för litet för att inte samarbeta mellan staten, industrin, akademin och verksamheten. Den tidigare (s)-regeringen tog initaitiv till de s.k. branschprogrammen med gemensamma strategier för forskningen som den borgerliga regeringen avskaffade. Nu kärvs konkreta gemensamma och långsiktiga strategier med gemensamma mål som klargör spelreglerna för samarbete mellan sjukvården och den kliniska forskning som bedrivs inom industrin och akademin, som skapar utrymme i den kliniska vardagen för kliniska prövningar, som ser över regler som blir till hinder i samarbete, som bidrar till snabb implementering av nya behandlingsmetoder, som stimulerar delade tjänster och nära samarbete.
  • Kvalitetsuppföljning av världsklass. De svenska kvalitetsregistren inom vården ger världsunik möjlighet att följa upp resultaten av olika behandlingsmetoder. Tillsammans med våra framstående biobanker, vårt system med personnummer och vår (hittills) mycket sammanhållna hälso- och sjukvård ger det fantastiska möjligheter att bli det kanske viktigaste landet för kliniska prövningar och uppföljning av behandlingsresultat. Men då krävs att dessa system utvecklas och blir möjliga att kombinera och att regeringen äntligen inser vikten av gemensamma it-system inom hela vården och vågar ta de nödvändiga besluten. Regeringen brukar skylla på det kommunala självstyret när det gäller passiviteten inför gemensamma it-system. Jag kan bara konstatera att när det gäller vårdval har regeringen inte ansett att det kommunala självstyret lagt några hinder för tvingande lagstiftning.
  • Behandlingsforskningsfond. Det behövs resurser för den idag eftersatta forskningen som rör studier av effekter av olika behandlingar av olika sjukdomstillstånd. I den kommande forskningspropositionen bör det finnas med ett konkret förslag till en behandlingsforskningsfond med rejäla statliga resurser.
  • Tillväxtstrategi. Den kliniska forskningen och life-science-sektorn har potential att vara en ledande tillväxtmotor i vår ekonomi. Det behövs en strategi för hur denna sektor skall utvecklas och hur fler ledande forskare skall lockas till vårt land. Sverige konkurrerar på en global marknad och måste kunna erbjuda ett attraktivt alternativ för både forskare och företag.
  • Effektivt använda resurser. Det krävs ett politiskt ansvar för att sjukvårdens och omsorgens resurser skall användas effektivt inte bara idag utan även imorgon. Det är kontraproduktivt när jakten på lägsta möjliga styckepris per behandling gör att vården inte ”har råd” med forskning och utveckling. Vi står inför en stor demografisk utmaning inom vården och omsorgen. Det är av allra största vikt att nya behandlingsmetoder, nya läkemedel, ny teknik och nya hjälpmedel utvecklas för att kunna ge livskvalitet till allt fler äldre och effektiv användning av våra skattemedel. Det räcker inte att sätt akut ”kundnytta” i fokus, framtidens vård måste också få utrymme i den kliniska vardagen och nya behandlingsmetoder måste snabbare implementeras i vården.
Regeringen, som prioriterar sänkt krogmoms som sin viktigaste åtgärd för att skapa jobb, har inte förstått Sveriges behov av kunskapsintensiv och högproduktiv industri. Det krävs en ny politik för framtidens jobb och Sveiges konkurrenskraft!

    06 February 2012

    Försäkring - inte bidrag

    En bra arbetslöshetsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik gör att anställda vågar ta nya steg till ett nytt jobb om och när det egna jobbet inte klarar konkurrensen. Det bidrar till produktivitetsutveckling. Det gör också att de fackliga organisationerna medverkar konstruktivt till omställning och förändring, trygga i förvissningen att de egna medlemmarna inte behöver bära arbetslöshetens bördor ensamma. Regeringen har avlövat arbetsmarknadspolitiken, utbildning har ersatts av s.k. coachning med tveksamt resultat och återvändsgränden Fas 3 har vuxit lavinartat. Arbetslöshetsförsäkringen har i praktiken raserats. Idag är det bara i undantagsfall som den som blir arbetslös har en fungerande inkomstförsäkring. Bara var tredje arbetslös får idag någon ersättning alls från försäkringen, bara 4 % av de arbetslösa får en ersättning som motsvarar 80 % av en heltidslön. Regeringen har ändrat arbetsvillkoret så att färre arbetslösa omfattas av försäkringen, taket har sänkts så att nästan ingen får den ersättningsnivå som utlovas i försäkringen och avgifterna har höjts kraftigt. Man har dessutom avskaffat den solidariska finansieringen av a-kassan så att vissa måste betala 400 kr i månaden för sin försäkring medan andra bara betalar 90 kr. Resultatet av dessa försämringar är dels att en halv miljon människor valt att lämna försäkringen och dels att många av dem som idag betalar till försäkringen varje månad ändå inte har något fungerande skydd när de blir arbetslösa. Att göra dagens försäkring obligatorisk skulle inte lösa några av dessa problem. Bara10 000 av de idag nästan 400 000 arbetslösa skulle för höjd ersättning med ett obligatorium, de allra flesta skulle enbart tvingas betala till en försäkring de inte kan få del av.
    Sverige har idag en rekordhög arbetslöshet som hotar vår gemensamma välfärd. Prognosen pekar dessutom mot ökad arbetslöshet och lägre tillväxt. Det är hög tid att förändra arbetslöshetsförsäkringen och det är helt nödvändigt att det sker inom ramen för en politik för uthållig tillväxt och en väl fungerande arbetsmarknad. Regeringen har sänkt taket i försäkringen så att en vanlig löntagare får ut mindre än hälften av sin lön i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. I gårkväll debatterade jag och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström just detta i SvT Agenda.
    Regeringens argumentation, att de har sänkt a-kassan för att istället satsa på jobben, stämmer inte. Tvärtom så är det en lägre andel som har arbete idag jämfört med innan regeringen började genomföra sin politik. Dagensarena har granskat de siffror som minister Engström använde i debatten och visat att de inte stämmer.
    När arbetsmarknadsministern upprört talar om ”bidrag” så visar hon att hon inte vet vad hon talar om. Arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och pensionerna är inte ”bidrag”, de är försäkringar som människor betalat till år efter år och det är uppskjuten lön. Vi socialdemokrater vill att en olycka faktiskt ska kunna komma ensam, därför behöver vi pålitliga försäkringar. Och vi vet att det behövs rörlighet, flexibilitet och omställning på arbetsmarknaden, därför behöver vi inkomsttrygghet i övergången från ett jobb till ett annat. Raserad a-kassa har inte lett till fler jobb, det har istället gjort arbetslösa fattigare och ökat klyftorna i samhället. Det är en återvändsgränd.