Brasiliens arbetsmarknad

Brasiliens ekonomi växer och 2010 skapades det nästan 3 miljoner nya formella jobb i landet och arbetslösheten har sjunkit snabbt. Bara ungefär hälften av alla jobb i Brasilien är formella jobb som omfattas av arbetsmarknadens reglering och trygghetssystem. Ungefär en fjärdedel av arbetsmarknaden är vad man kallar informella jobb vilket egentligen är illegala jobb. Resten utgörs av jobb som inte är illegala men ändå inte omfattas av arbetsmarknadslagarna och trygghetssystemen t ex arbete i hemmen (hemhjälp, barnflickor, chaufförer) och inhyrd/uthyrd arbetskraft.

Regeringen har en tydlig linje för att jobben skall bli formella jobb med trygghet och reglering. Justa villkor på arbetsmarknaden är huvudvägen för att bekämpa fattigdom. Under åren 2002-2011 har minimilönen genom politiska beslut ökat med nästan 300 % vilket haft en helt central betydelse för att minska fattigdomen i landet.
Barnarbete förekommer fortfarande trots att regeringens insatser inom programmet Bolsa Família där fattiga familjer får ett riktat bidrag mot att barnen går i skolan. Programmet omfattar idag 12 miljoner familjer och i 90 % av fallen är det kvinnan som är mottagare av pengarna. Ändå är det 4,5 miljoner barn som arbetar istället för att gå i skolan, eller som klarar skolan riktigt dåligt p g a att de också arbetar. Barnen jobbar framförallt inom familjejordbruk (pojkar) och hemarbete (flickor).
Alla på den formella arbetsmarknaden omfattas av en facklig organisation som har mandat att företräda de anställda och sluta avtal. Arbetsgivarna betalar en avgift motsvarande lönen för en arbetsdag per år till den fackliga organisationen för detta. Dessutom är det obligatoriskt för arbetsgivaren att vara med i en arbetsgivarorganisation. Av de företagsledare vi träffade förstod jag att det kan bli ganska dyrt eftersom man betalar en viss andel av omsättningen i avgift. Det kan bara finnas en facklig organisation som företräder en viss yrkesgrupp inom ett viss geografiskt område. När nya yrken uppstår så gäller det att snabbt ”muta in” det området. Det betyder också att kollektivavtalen blir fragmenterade i små bitar och det är mycket svårt att få till nationella avtal. Varje år sluts ca 35 000 kollektivavtal i Brasilien.
Det finns sju fackliga centralorganisationer i landet. Den största är CUT (Central Única Dos Trabalhadores) som organiserar 38 %. Vi hade möjlighet att träffa generalsekreteraren Aparecido Donizeti Silva (se bild).

Han berättade att av 92 miljoner arbetare så är 17,7 % medlemmar i någon facklig organisation. Det är alltså så att alla på den formella arbetsmarknaden företräds av en facklig organisation men det är inte alla som också har valt att betala medlemsavgift och organisera sig fackligt. CUT  har ca 8 miljoner medlemmar och finns i alla 27 delstaterna och i 18 olika branscher. Högst organisationsgrad finns inom metallindustrin och banksektorn, där han man kunnat nå nationella avtal.
Det är stor omsättning av jobb på den brasilianska arbetsmarknaden. Ungefär hälften av jobben omsätts på ett år. Kvinnorna utgör ca 40 % av arbetskraften men ha lägre löner än män.
Det finns en arbetslöshetsförsäkring för den som förlorar sitt jobb inom den formella arbetsmarknaden. Försäkringen gäller i ett antal månader och ger ca 5000 kr/mån.
De flesta som vi träffade var medvetna om problemen med de många små fackliga ”monopolen” som gör det mycket svårt att nå större och heltäckande kollektivavtal. Ansvariga tjänstemän på det brasilianska arbetsmarknadsdepartementet sammanfattade nog problemet bra när det på en rak fråga svarade att man inte vågar ändra systemet eftersom det riskerar att leda till att det blir hela havet stormar och att maktbalansen mellan arbetsgivare och anställda ändras, och det är det ingen som egentligen vill.
Som jag ser det är den största utmaningen för Brasilien att reglera de oreglerade arbetsmarknaderna, som t ex arbete i andra hem. Det är till 70 % kvinnor som har anställning hos en familj och har sin arbetsplats (och ofta sin bostad) i arbetsgivarens hem. Deras villkor är usla, de omfattas inte av arbetstidsreglering, har mycket låga löner och nästan ingen trygghet. Glädjande nog ville både fackliga företrädare, politiker, forskare och företrädare för UN Women prioritera denna fråga.