Allvar och ansvar

Det är en sorglig och jobbig tid för socialdemokratin. Vår partiordförande har lämnat sin post. Jag har inte krävt hans avgång men respekterar hans beslut. Vårt parti är därmed i ett mycket, mycket allvarligt och svårt läge. Vi har under en längre tid förlorat förtroende hos många människor i vårt land. Även om opinionsundersökningar alltid skall tas med en nypa salt så måste man med sorg i hjärtat konstatera att socialdemokratin idag tycks vara långt ifrån den roll som största och viktigaste parti i svensk politik som vi anser att partiet bör ha.
Ansvaret för att vända denna utveckling vilar nu på alla oss som är aktiva och som har fått medborgarnas och partiets förtroende. Det yttersta ansvaret vilar normalt på partiets ordförande, men nu när vi står utan ordförande är vi i ett unikt och utsatt läge som gör att många måste kliva fram och visa ledarskap på de olika nivåerna i partiet.
Europa genomlever en kapitalistisk kris som skapat massarbetslöshet, nedskärningar av välfärden och en maktförskjutning som pressar löntagarnas villkor samtidigt som bankerna  har kunnat berika sig. Trots detta har socialdemokratiska partier i de flesta europeiska länder haft svårt att formulera slagkraftig kritik och ett trovärdigt politiskt alternativ.
I Sverige har moderaternas politik för jobben och utanförskapet misslyckats kapitalt. Arbetslösheten är rekordhög och väntas öka, andelen människor i arbete (sysselsättningsgraden) är lägre än innan regeringen tillträdde och det är lika många som är i det s.k. utanförskapet. Regeringens hårdföra politik med utförsäkringar, Fas 3 och radikalt försämrad arbetslöshetsförsäkring har resulterat i att de som har oturen att drabbas av sjukdom och arbetslöshet har blivit fattigare. Jobb och hälsa har de inte fått. Jag upplever att det brett i vårt land finns en upprördhet över de ökade klyftorna, politikens brutalitet mot dem som är sköra och en formidabel ilska över att profithungriga bolag från skatteparadis tillåts tjäna pengar genom vanvård och brister i omsorgen om våra gamla och sjuka. Det finns en längtan efter en skarp, tydlig och ansvarstagande opposition som kan utmana denna ordning och tända förhoppningar om en förändring. För mig är det självklart att det är vårt socialdemokratiska parti som skall vara den kraften. Men vi har uppenbarligen inte förmått tillräckligt.
Det finns mycket som är negativt med den nuvarande situationen och vi är många som känner sorg över detta. Men samtidigt måste vi inse att det är vi själva som har möjlighet att vända utvecklingen. I media beskrivs vårt parti som sargat och splittrat. Jag håller inte helt med om den bilden. Vi är givetvis sargade och illa ute. Men jag delar inte uppfattningen att vi skulle vara ett splittrat parti. Självklart finns det olika åsikter i partiet, det är precis som det ska vara i ett politiskt parti som har ambitionen att vara ett stort parti. Men det jag upplever i partiet är inte att det råder stora eller allvarliga motsättningar om politikens inriktning. Det har rått delade meningar om ledarskapet i partiet, men det är inte samma sak som en politisk splittring.
Den akuta frågan nu är hur processen för att välja en ny partiordförande skall se ut. Kraven på att det måste gå fort är berättigade, det är inte möjligt att vara utan ledare någon längre tid. Kraven på att det skall vara en öppen process, annorlunda än den vi hade för ett år sedan, är mycket berättigade och jag delar dem. Hur kraven på snabbhet och öppenhet skall kunna förenas är den svåra frågan för VU och partistyrelsen att nu diskutera.