Varför skickar AF tillbaks pengarna?

Någonting är väldigt fel när det gäller styrning och ledning av Arbetsförmedlingen. Myndigheten har tvivelsutan ett oerhört stort, svårt och viktigt uppdrag. Arbetslösheten är nära 8 % när nu en varselvåg drar in över landet och än fler blir utan jobb. Långtidsarbetslösheten har ökat dramatiskt och ungdomsarbetslösheten är ett av de största misslyckandena. Samtidigt ökar rekryteringsgapet. En allt lägre andel av de lediga jobben tillsätts eftersom arbetsgivarna har svårt att få tag i personer med rätt kompetens. Svenskt Näringsliv uppger att var femte rekrytering misslyckas.
2012 har varit ett tufft år på arbetsmarknaden. Ändå kommer Arbetsförmedlingen att skicka tillbaks totalt 6 miljarder kr till Finansdepartementet i år. Pengar som inte har gått åt.  Två och en halv miljard av dessa pengar är prognostiserade utgifter för a-kassan som inte har gått åt för att så få av de arbetslösa idag är berättigade till a-kassa. Det är en utgift som Arbetsförmedlingen själv inte kan påverka. Men när det gäller de pengar som riksdagen har anslagit för att användas till aktiva åtgärder som skall hjälpa de arbetslösa till jobb är det en ren skandal att de skickas tillbaks. Det handlar om pengar avsatta för bl a arbetsmarknadspolitiska program 1,7 miljarder kr, lönebidrag för arbetslösa funktionshindrade drygt 0,5 miljarder kr och insatser för nyanlända drygt 0,5 miljarder kr. Totalt handlar det om ca 3 miljarder kr som är avsatta för aktiva insatser som skall leda till jobb för de arbetslösa men som istället skickas tillbaks till Anders Borg. Den som vill läsa mer om Af:s prognoser för hur mycket pengar de får över kan finna det här (tabell på sid 8 i rapporten).
Om det vore så att arbetslösheten blivit lägre eller om alla arbetslösa verkligen fått det stöd och den utbildning de behöver så skulle jag inte säga något om att pengarna skickas tillbaks. Men så är det ju inte! Tvärtom ökar arbetslösheten och Arbetsförmedlingens egen granskning av sin egen verksamhet visade att hälften av de långtidsarbetslösa inte fått någon dokumenterad hjälp att komma i arbete. Bland utrikes födda lämnas 55 % mer eller mindre vind för våg. De anställda vittnar om att de ägnar allt mer tid åt att kontrollera de arbetslösa istället för att ta kontakter med arbetsgivare och rusta de arbetslösa för att ta de lediga jobb som finns. Samtidigt som myndigheten alltså skickar tillbaks mer än en femtedel av de resurser som är anslagna till arbetsmarknadspolitiska program och 40 % av resurserna avsedda för nyanlända invandrare.
Någonting är uppenbarligen väldigt fel både i reglerna för arbetsmarknadspolitiken och inom ledningen för Arbetsförmedlingen. Och längst ut står de anställda på arbetsförmedlingen och tvingas dagligen möta människors frustration för regler som de själva inte kan påverka. Arbetsförmedlingen är den myndighet som har det lägsta förtroendet i befolkningen, och tilltron till myndigheten är sjunkande.
Nyligen inledde Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist en presskonferens om nyanländas (bristande) etablering på arbetsmarknaden:

 Kanske dags att komma ned på jorden, kavla upp ärmarna och ta itu med de uppenbara problemen?

Bemanningsbranschen - ny lag

Förändringstakten på arbetsmarknaden är mycket hög. Företag ställs inför krav på snabb omställning beroende på konjunktur och konkurrens men även offentliga arbetsgivare möter allt oftare krav på förändrade arbetsuppgifter och arbetstoppar. Kravet på flexibilitet på arbetsmarknaden har ökat markant och ingenting tyder på att det kommer att minska i framtiden. För att möta detta krävs hög kvalitet i utbildningssystemet och möjlighet till livslångt lärande men också andra insatser för att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden. Människor måste garanteras trygghet i omställning genom en bra arbetslöshetsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Bemanningsbranschen kan fylla en viktig roll på en flexibel arbetsmarknad. Om anställda ges en fast anställning i ett bemanningsföretag kan företagens behov av extra personal under arbetstoppar kombineras med kontinuitet och trygghet för den anställde. Även när det gäller omställning och rekrytering fyller bemanningsbranschen idag ett behov.
Bemanningsbranschen är en ung och starkt växande bransch. 125 000 personer jobbar idag på bemanningsföretag vid något tillfälle under ett år. Några stannar ett par månader medan de studerar, andra ett par år och vissa hela sin karriär. Nästan alla yrkeskategorier finns representerade i branschen.
Sammanlagt handlar det om 70 000 årsanställda. Det är 1 procent av alla som arbetar.
För tio år sedan var samma siffra 45 000. Det är idag fler anställda inom bemanningsbranschen än inom både pappers- och livsmedelsindustrin och det är nästan lika många som jobbar inom bemanning som inom hela telekomsektorn.
Jag anser att bemanningsbranschen är här för att stanna och att bemanningsföretagen kan fylla en viktig roll på arbetsmarknaden. Men det finns en rad problem och missförhållanden som måste åtgärdas. Vi socialdemokrater har därför dragit slutsatsen att bemanningsbranschen bör regleras genom lagar och kollektivavtal på ett sätt som motsvarar resten av arbetsmarknaden. Bemanningsföretagen skall bidra till flexibilitet på arbetsmarknaden, inte till lönedumpning eller att sätta anställningstryggheten ur spel.
Bemanningsföretagen har tagit ansvar för viss självsanering mot oseriösa företag genom att inför en auktorisation. Det är bra. Branschen täcks idag i stor utsträckning av kollektivavtal och även kundföretagen omfattas idag i ökad utsträckning av kollektivavtal som innehåller regler för användning av bemanningsföretag. Detta är bra. Huvudregeln på svensk arbetsmarknad är kollektivavtal och det bör gälla även i förhållande till, och inom, bemanningsbranschen.
Men det krävs även lagstiftning. Särskilt viktigt är detta när det gäller utländska bemanningsföretag som agerar på den svenska arbetsmarknaden.
Regeringen har lagt en proposition om hur EU:s bemanningsdirektiv skall införas i svensk lagstiftning genom en ny lag om uthyrning av arbetstagare som innebär viktiga förbättringar. Särskilt bra är att propositionen föreslår ett förstärkt skydd för utstationerade uthyrda arbetstagare. Propositionen tar också ställning för kollektivavtalens och parternas viktiga roll på den svenska arbetsmarknaden genom att slå fast att kollektivavtal inte kan anses vara ett oskäligt hinder för bemanningsföretagen (som har hävdats från branschen). Men det finns också brister i propositionen. Vi socialdemokrater lag lagt två tilläggsförslag:

·         Stadigvarande arbetskraftsbehov skall i normalfallet tillgodoses genom anställning av egen personal. Inhyrd arbetskraft bör inte användas för stadigvarande arbetskraftsbehov. Den som är uthyrd har sin trygghet och sina rättigheter i förhållande till sin arbetsgivare, d v s i förhållande till bemanningsföretaget, och bara i mycket begränsad omfattning i förhållande till arbetsgivaren som ansvarar för den arbetsplats dit man är uthyrd. Detta är i grunden en bra ordning men om bemanningsföretag svarar för permanenta arbetskraftbehov eller totalbemanning kan knepiga situationer uppstå. Den uthyrde har då t ex inte rätt till information inför omorganisation och arbetsmiljöansvaret är splittrat. Lagstiftning om att kundföretag inte får hyra in arbetstagare för att tillgodose ett stadigvarande arbetskraftsbehov bör göras dispositiv för att underlätta flexibla lösningar genom överenskommelse mellan parterna enligt den svenska modellen.

·         Företrädesrätt till återanställning enligt lagen om anställningsskydd skall inte kunna åsidosättas genom att säga upp personal och sedan hyra in personal från bemanningsföretag för samma arbetsuppgifter. Den som blir uppsagd på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning inom nio månader (under förutsättning att den uppsagda anmält sitt intresse och har rätt kompetens för tjänsten). Vi vill därför att det skall framgå av lagstiftningen att kundföretagen inte får hyra in arbetstagare om arbetskraftsbehovet kan tillgodoses genom anställning av arbetstagare som har företrädesrätt till återanställning i verksamheten enligt 25§ Lagen om anställningsskydd.

Riksdagen kommer att debattera och besluta om detta torsdag 22 november. Betänkandet heter 2012/13:AU5 Lag om uthyrning av arbetstagare m.m. och kommer inom kort att kunna hämtas från riksdagens hemsida.

Åldersdiskriminering

Skall man få diskriminera unga vuxna på restauranger? Jag tycker inte det. Igår debatterade och beslutade riksdagen om detta.

Åldersdiskriminering förekommer idag inom flera olika områden och drabbar både yngre och äldre. Därför behövs en ny lag mot åldersdiskriminering. Igår beslutade riksdagen om att införa en sådan lag. Lagen innebär att det blir förbjudet att diskriminera någon p g a ålder. Åldersgränser som är fastställda enligt lag eller förordning, som t ex pensionsålder, myndighetsålder, 20 år för att handla alkohol på Systemet och liknande demokratiskt beslutade åldersgränser skall inte betraktas som diskriminering.
Tyvärr väljer regeringen att göra ett undantag i lagen: restauranger skall få sätta upp egna godtyckliga åldersgränser utan lagstöd. Åldersdiskriminering skall alltså vara förbjudet överallt utom på krogen. Det är ett märkligt beslut. Den utredning som tog fram förslaget om ny lagstiftning föreslog att lagen även skulle gälla restauranger. Men lobbyisterna från restaurangnäringen har varit framgångsrika och fått med sig regeringen på sin linje.
Det finns två viktiga skäl till varför jag, och vi socialdemokrater, tycker att det är fel:

• Myndighetsålder. Den som har rätt att rösta, har rätt att gifta sig, kanske har ansvar för egna barn, kanske har stora ekonomiska åtaganden i form av bostadslån och fullt ansvar för sina handlingar skall alltså kunna nekas inträde på en dansrestaurang för att man inte fyllt 24 år? Det är inte rimligt att döma människors lämplighet utifrån ålder. Den som uppträder berusad, är stökig, otrevlig eller störig eller tafsar ovälkommet på andra bör avvisas. Men det kan lika gärna vara en 45-åring som en 22-åring. Man bör inte kunna avvisas enbart p g a ålder. Någon kanske invänder att man minsann måste vara 20 år för att handlar alkohol på Systembolaget, det får man alltså inte göra även om man är myndig. Det är sant. Den avgörande skillnaden är att åldersgränsen på Systemet är demokratiskt beslutad, efter omfattande diskussion, av Sveriges Riksdag. Det är inte en godtycklig ålder som vissa Systembolag kan sätta som de vill. Åldersgränser kan och bör finnas, inte minst av folkhälsoskäl, i samband med alkohol. Men ansvaret bör vila på det demokratiska systemet.
• Diskriminering skall vara förbjudet. I debatten i riksdagen igår hävdades att näringsidkarna själva måste få välja vilka de skall vända sig till och att lagstiftningen inte skall lägga sig i det. Jag är av motsatt uppfattning. Varje näringsidkare har självfallet rätt att profilera sina varor och tjänster för att tilltala vissa grupper. Men jag anser att om t ex en biluthyrare väljer att inte hyra ut bilar till romer eller om en restaurangägare säger att mörkhyade personer inte är välkomna på restaurangen så skall samhället och rättssystemet reagera. Det skall vara förbjudet. Och det är det också. Diskrimineringslagen förbjuder det. På samma sätt bör det vara förbjudet att vägra tillträde för myndiga medborgare till en restaurang. Men det tycker alltså inte regeringen.

Om du är intresserad att ta del av hela debatten och de utmärkt inlägg som mina partivänner Ann-Christine Ahlberg och Patrik Björck gjorde kan du ta del av det här: http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Debatter-och-beslut-om-forslag/Arendedebatter/?did=H001AU3&doctype=bet
Betänkandet i sin helhet finns här: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/201213Ett-utvidgat-skydd-mot-_H001AU3/

 

Bachelet åter som president?

Oppositionen La Concertaión fick ny energi av framgångarna i lokalvalen. Man inser att anledningen till att man förlorade 2009 var att man hade en alltför svag presidentkandidat. En äldre kristdemokratisk man och f.d. president som kandidat signalerade att La Concertación var på väg bakåt snarare än framåt. Michelle Bachelets exeptionellt höga popularitet som president kunde inte föras över på den nya kandidaten. Man får bara vara president i en period (4 år) sedan måste man lämna men får kandidera igen efter att en period har gått. Michelle Bachelet är idag ordförande för UN Women men hon har fortfarande mycket höga popuaritetssiffror (80%!) i Chile. Alla partiaktiva jag talar med säger att det är klart att Bachelet blir Concertacións presidentkandidat nästa år. Man är säker på att vinna med henne som kandidat men det krävs också ett politiskt program. Diskussionen om detta pågår just nu för fullt inom och mellan partierna inom La Concertación. Två stora frågor kommer att vara på agendan: skatter och utbildningssystemet. Men även reformer inom sjukvården för att ge fler chilenare tillgång till sjukvård och ett pensionssystem som inte lämnar en stor del av befolkningen helt utan pension.
En skattereform behövs dels för att fördela bördorna mer rättvist och dels för att öka de totala skatteintäkterna för att kunna finansiera reformer inom utbildning och sjukvård. Den viktigaste skatteintäkten är idag momsen. Majoriteten av medborgarna, 70-75 %, betalar ingen inkomstskatt.
Utbildningssystemet har dålig kvalitet. Studentprotesterna har varit omfattande och även den sittande Piñera-regeringen har tvingats att höja företagsbeskattningen för att finansiera satsningar inom utbildningen. Kvalitetsproblemen är omfattande, lärarna i skolorna håller inte måttet. Bara 30 % av nyutexaminerade lärare hade efter fem års högskoleutbildning klarat ett test. Skillnaderna inom utbildningssystemet är så stora att utbildningar från vissa universitet över huvudtaget inte är gångbara på marknaden. Privata skolor, även de med statlig finansiering, tar ut höga avgifter vilken ytterligare förstärker skillnaderna.
En utmaning för La Concertación (liksom för alla partier i Chile) är att engagera ungdomar. Det låga valdeltagandet i lokalvalen bekymrar. Man vet ännu inte vilka som valde att inte rösta men man tror att de unga inte tycker att valet påverkar deras vardag.
Valsystemet och konstitutionen i Chile är från Pinochet-tiden vilket gör det mycket svårt att göra större reformer. Alla stora förändringar kräver 85%-ig majoritet i parlamentet. Samtidigt är valsystemet uppbyggt så att det i princip alltid leder till en jämn ställning mellan höger och vänster i parlamentet. I varje valkrets väljs två parlamentsledamöter. För att en valkoalition skall ta båda mandaten krävs att man får minst 2/3 av rösterna i valkretsen annars blir det ett mandat till vardera sidan. Det betyder normalt att högern blir överrepresenterad i parlamentet.

Konstitutionen är ett svårlösligt problem eftersom förändringar kräver att även högerpartierna aktivt röstar för en reform eftersom det krävs 85 %-ig majoritet. Under Pinochet styrde de neoliberala ”Chicago Boys” och statens roll krymptes från stor till ett minimum. T ex så privatiserades allt vatten i hela landet, alla sjöar och floder. Staten roll i det chilenska samhället och i den chilenska ekonomin är nu mycket liten och det gör att det politiska utrymmet är begränsat eftersom förändringar av detta kräver konstitutionella reformer som i praktiken är omöjliga.
I lokalvalen i söndags vann La Concertatión i viktiga kommuner med högutbildade och höginkomsttagare t ex i Santiago, Providencia och Ñuñoa vilket är ett tecken på att man brett inom den chilenska befolkningen vill se högre kvalitet i välfärdens tjänster. Framförallt gäller detta utbildningssystemet och sjukvården. Under förra året var det omfattande strejker och protester bland studenter på landets gymnasier och universitet. Studentprotesterna gällde klassklyftorna inom utbildningssystemet och bristen på kvalificerade lärare. Studenterna ifrågasatte den chilenska ekonomiska modellen och vill ha offentliga lösningar istället för marknadsbaserade. Studentprotesternas stora stöd i den allmänna opinionen visar att det finns en bra grund för ett reforminriktat program i nästa års presidentval och nationella val.

Vänsterframgång i chilenska lokalval

Söndag 28 oktober var det lokalval i Chile. Borgmästare och fullmäktige skulle väljas i landets knappt 350 kommuner. Större städer är uppdelade i flera kommuner, t ex består Santiago av mer än 30 kommuner.
Valet var det första med det nya valsystemet som gör alla myndiga medborgare röstberättigade med automatik. Tidigare var man tvungen att registrera sig för att ha rösträtt och det gjorde att drygt 5 miljoner myndiga medborgare inte var röstberättigade i valen (att jämföra med drygt 8 miljoner registrerade väljare). Samtidigt har skyldigheten att rösta tagits bort. Tidigare var den som registrerat sig som röstberättigad också skyldig att rösta. Nu är det frivilligt. Valdeltagandet var en stor besvikelse, bara 39 % röstade. Även om intresset för lokalvalen alltid är betydligt lägre än vid nationella val (kommunerna har mycket begränsat mandat och t ex ingen beskattningsrätt) så kommer det med all säkerhet att bli en diskussion om vad det låga valdeltagandet beror på och vad man bör göra åt det. Förslag som kommer att väckas är t ex att göra det möjligt att rösta utan att vara fysiskt närvarande i sin valkrets genom poströstning eller genom att rösta på annan ort, många chilenare bor fortfarande i exil men något sådant som utlandsröster finns inte. Även förslag om att återinföra röstplikt kommer att föras fram. Trots att det i detta val fanns 5,2 miljoner fler röstberättigade än i förra lokalvalet 2008 så var det 1,5 miljoner färre som röstade. Vi följde valvakan tillsammans med svenska ambassadören och inbjudna gäster på det oerhört vackra nybyggda svenska resisenset i Santiago:

 

Men även om valdeltagandet var lågt så var lokalvalen en välkommen politisk skräll. Oppositionen vann stort och regeringspartierna (RN och UDI) fick se sig besegrade i en lång rad kommuner. Före valet styrdes ungefär halva Chiles befolkning av borgmästare från högerpartierna, idag har dessa partier makten i kommuner motsvarande en tredjedel av medborgarna.
I flera viktiga kommuner var det starka kvinnor från oppositionen som slog ut regerande högermän. Ett sådant exempel är Santiago-kommunen Providencia där Josefa Errázuriz slog ut en blåsvart gammal militär och uttalad Pinochet-anhängare (Labbé). Errázuriz kandiderade som oberoende men liksom många andra ”oberoende” kandidater har hon en tydlig politisk hemvist och hon hör hemma inom vänstern. I kommunen Santiago vann Carolina Tohá (PPD) mot den regerande unge högermannen (Zalaquett). Hennes pappa var vicepresident i Allendes regering och mördades av Pinochet. I Santiago-kommunen Ñuñoa vann Maya Fernández Allende (barnbarn till Allende) knappt mot högerkandidaten (Sabat).
Kommunalvalen var ett historiskt nederlag för Piñeras regering och tidningarnas förstasidor och politiska kommentatorer strödde salt i såren. Jag fick intrycket att oppositionen snarast var överraskad över den stora framgången. Även om missnöjet är stort med den sittande högerregeringen och förtroendet för Piñeras regering mycket lågt så är bedömningen att även förtroendet för oppositionsparterna är relativt lågt.
Oppositionen är samlad inom La Concertatión, en vänster-center-koalition bestående av tre socialdemokratiska partier (PPD, PS och PR ) tillsammans med kristdemokraterna (CS).
Carolina Tohá framstår som en allt starkare politiker som har vuxit de senaste åren. Hon kommer nu att fyra år framåt ha den mycket viktiga posten som Santiagos borgmästare. Det skulle inte förvåna mig om vi får se henne som presidentkandidat i framtiden, kanske till valet 2017?

Studieresa i Chile: arbetsmarknad

Jag har under den gångna veckan gjort en studieresa i Chile och kommer i tre inlägg här på bloggen berätta att om mina erfarenheter.

Chile har haft en mycket lång period av stark ekonomisk tillväxt i princip sedan demokratins återkomst för 20 årsedan med en tillväxt kring 5 % årligen. Arbetslösheten är nere på drygt 6 % och det betyder att man inom vissa områden idag har svårt att få tag i arbetskraft. Chile är en mycket öppen ekonomi och fortfarande starkt beroende av råvarubaserad export, framförallt koppar. Chile är ett land med mycket stora inkomstklyftor, bland de största i Latinamerika. Fattigdomen har under de senaste 20 åren minskat från 45 % av befolkningen till idag knappt 15 %. Men trots detta har Gini-koefficienten, som är ett mått på inkomstklyftorna i ett land, inte minskat.
Center-vänsterkoalitionen La Concertación har styrt Chile i 20 år men förlorade i det senaste valet 2009. Idag leds landet av en högerregering under president Sebastian Piñera. Regeringen består av partierna UDI (långt till höger) och RN (mer modest höger).
Jag träffade arbetsmarknadsministern Evelyn Matthei (UDI) som beskrev landets utmaningar såhär: Chile har tack vare stark ekonomisk tillväxt också stigande löner men problem med alltför låg produktivitet. Grannländer som Peru kan producera samma saker men till mycket lägre pris. Chile måste därför kraftigt förbättra produktiviteten. Utbildningssystemet är uselt och en viktig orsak till låg produktivitet. Enligt Matthei beror det huvudsakligen på dåliga lärare. Kompetensutveckling och yrkesutbildning har också stora brister. Man har inget fungerande samarbete mellan staten och näringslivet för att tillgodose branschernas behov av yrkesutbildade. Gruvnäringen betalar mycket bra löner vilket gör att andra branscher har svårt att rekrytera folk, inom gruvindustrin är lönerna fyra gånger högre än i övriga industrin.
Bara 50 % av kvinnorna är i arbetskraften men för tio år sedan var det bara 37 %. Arbetsgivaren skall betala för barnomsorgen för kvinnor med barn under två år. Detta gör att den kvinnliga arbetskraften blir dyrare. Matthei planerar en reform där arbetsgivaren skall betala in barnomsorgsavgift för alla anställda som går in i en fond som sedan skall användas för att ge barnomsorgs-bidrag till kvinnliga anställda.
För att fler kvinnor skall välja att ta ett formellt lönearbete istället för att kanske försörja sig inom den informella ekonomin har man infört en ekonomisk stimulans som ”toppar upp” minimilönen med 20 % för fattiga kvinnor. Det statliga bidraget går till 2/3 till kvinnan och till 1/3 till arbetsgivaren.
Kvinnor som arbetar som hemhjälp (största kvinnliga yrket) har en situation där de bor på sin arbetsplats och i princip jobbar jämt. Detta vill man ändra på. Den tidigare regeringen har infört samma minimilön som gäller på resten av arbetsmarknaden även för dessa kvinnor och nu arbetar man med att under en treårsperiod minska arbetstiden från idag 72 timmar/vecka till 45 timmar/v som på övriga arbetsmarknaden.
Jag gjorde studiebesök på Scania Chile och samtalade med de fackliga representanterna. Här är vi på bild tillsammans:

Den fackliga anslutningsgraden är mycket låg i Chile, ca 12 %. Esteban Yáñez och de andra fackliga företrädarna på Scania som jag talade med menade att många har låga löner och tycker att avgiften på ca 45 svenska kronor i månaden är för hög och att arbetsgivarna ofta argumenterar för att man inte bör vara med i facket. De fackliga organisationerna har begränsat inflytande eftersom det är förbjudet med nationella kollektivavtal. Denna regel är från Pinochet-tiden men svår att ändra på eftersom konstitutionen kräver att även högern röstar för en sådan förändring. Facken kan bara avtala om de lokala lönerna. Det man hade högst på dagordningen var rätt att teckna nationella kollektivavtal och möjlighet till koncernfackligt samarbete. Arbetsmiljöarbetet fungerar relativt väl med lokala säkerhetskommittéer och aktiva inspektioner från statlig myndighet.
Chiles starkt växande ekonomi gör landet till en allt viktigare aktör i regionen. Utmaningarna för att fortsätta att kunna växa är som jag ser det att utbildningssystemet måste förbättras radikalt, klyftorna måste minska och minimilönerna behöver höjas genom produktivitetsförbättring. Därutöver har man stora utmaningar när det gäller energiförsörjningen. Idag används huvudsakligen importerad kol vilket ger de högsta energipriserna i regionen. Alternativa energikällor borde kunna ge ett väsentligt bidrag. Även vattentillgången är ett problem. Allt vatten privatiserades under Pinochet så idag ägs allt vatten i floder och sjöar av ett italienskt bolag. Chile har stora möjligheter men också stora utmaningar.

Vad är integration?

Statssekreteraren Jasenko Selimovic (fp) hävdar idag på DNDebatt att vi socialdemokrater inte vill diskutera integration. Vi envisas med att prioritera en politik för fler jobb och att bekämpa arbetslösheten med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi satsar stort på utbildning för vuxna för att arbetslösa skall rustas för att kunna ta de lediga jobb som finns. Vi ställer höga krav och gör stora insatser för att höja resultaten i skolan. I vår budget avsätter vi pengar för mycket mindre klasser i de lägre årskurserna, obligatorisk sommarskola för de elever som riskerar att inte nå målen, läxhjälp för alla barn och utbildningskontrakt för arbetslösa unga utan gymnasiekompetens. Vi riktar särskilda resurser till de skolor som har det tuffast, vi har bestämt oss för att ge alla ungdomar jobb senast inom sex månader och vi satsar på att bygga nya lägenheter. Regeringen har istället valt sänkt bolagsskatt som sin viktigaste prioritering i budgeten.
Selimovic gör det ödesdigra misstaget att tro att ”integration” är något helt annat än jobb, bostad och utbildning. Integration handlar om att bli delaktig i samhället. Att dela bördor och frukter, att ha plikter och rättigheter, dela gemenskap och ansvar. Vägen dit går huvudsakligen via utbildning, jobb och bostad. Människor som har sitt ursprung i ett annat land är inte annorlunda än vi som är födda här. Det har inga helt annorlunda behov eller förutsättningar. De är individer och de är olika, precis som alla vi andra. Även om vi aldrig skall blunda för att det förekommer diskriminering så måste man ändå konstatera att vägen till arbete handlar om att ha rätt kompetens för jobbet. Låg utbildningsnivå gör vägen in på den svenska arbetsmarknaden svår. Det gäller oavsett bakgrund vilket den här bilden väl illustrerar:

 

Jag kan förstå att Selimovic hellre vill diskutera ”integration” än regeringens nedskärningar på utbildningsområdet. Men vägen till arbete går via utbildning.
Arbete är vägen till integration. Att kunna försörja sig själv och sin familj genom eget arbete ger självförtroende och möjlighet att styra över sitt eget liv. Kunskaper i svenska språket, relevant yrkeskompetens och en bostad är viktiga förutsättningar för att komma in på arbetsmarknaden.
En näringspolitik för fler jobb och en aktiv arbetsmarknadspolitik för att bekämpa arbetslösheten är socialdemokratins viktigaste prio. Statsminister Reinfeldt har en annan uppfattning. Enligt honom är arbetslösheten inte ett så stort problem så länge den inte drabbar ”etniska svenska mitt i livet”. Vi har rakt motsatt syn. Vi anser att all arbetslöshet är ett stort samhällsproblem och att arbetslöshet bland invandrare skapar dubbla problem. Det är därför en aktiv jobbpolitik och breda satsningar på utbildning är så viktigt.
Jag är socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson. Jag tar varje dag debatten om arbetslöshet, utbildning och bostad – de viktigaste delarna i integrationspolitiken.

 

Alla ska ha råd att vara med i A-kassan

När regeringen införde en arbetslöshetsavgift i arbetslöshetsförsäkringen chockhöjdes avgifterna för alla som jobbar i branscher där det är stor risk för arbetslöshet. Alltså högst avgifter för dem med de osäkraste jobben och lägst avgift för dem med trygga jobb. Tanken var att om det blev dyrt av vara med i a-kassan så skulle facken inte kräva löneökningar och då skulle arbetslösheten sjunka. Det var en våt dröm för Anders Borg. Men avgiften är en ren skrivbordskonstruktion. I mötet med verkligheten fick avgiften helt andra konsekvenser än de avsedda.
Det blev mycket, mycket dyrt att vara försäkrad för dem som har de otryggaste jobben, i branscher där man ofta har osäkra deltidsanställningar eller timanställningar. Avgifterna i vissa a-kassor är idag långt över 400 kr i månaden. Resultatet blev att de som allra mest behöver arbetslöshetsförsäkringen inte har råd att vara försäkrade. En halv miljon människor valde att lämna arbetslöshetsförsäkringen.
Hela konstruktionen med en arbetslöshetsavgift som varierar med arbetslösheten inom branschen har nu dömts ut av så gott som alla experter. Den är skapad av någon som har mycket dålig kunskap om hur den svenska arbetsmarknaden och den svenska lönebildningen fungerar.
Effekten blir orättvisa och höga avgifter. Dessutom leder konstruktionen till att avgifterna sänks när många medlemmar har varit arbetslösa så länge att de blivit utförsäkrade. Absurt och orimligt.
Vi socialdemokrater ger nu besked: arbetslöshetsavgiften skall bort! Alla ska ha råd att vara med i arbetslöshetsförsäkringen. Vi lägger skarpt förslag i vår budgetmotion redan för 2013.
Nyhetsinslag i rapport ikväll som du kan se här.

Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens styrning måste omprövas

Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste syfta till att hjälpa människor att få jobb och hjälpa arbetsgivare att få tag i rätt personal. Man kan ifrågasätta om det fungerar så idag. De anställda på arbetsförmedlingen vittnar om hur administration och kontroll tar en allt större del av deras arbetstid. Regeringens detaljstyrning gör att det finns mindre utrymme för professionella bedömningar och nära kontakter med arbetsgivare. Resultatet blir att Arbetsförmedlingen i stor utsträckning förmedlar åtgärder som ofta avlöser varandra i en lång kedja som alltför sällan leder till ett jobb. Slutstationen i denna kedja är återvändgränden Fas 3.
När arbetsmarkandsministern skall försvara Fas 3 brukar hon säga att det är bättre att människor är ”sysselsatta” med något än att de skall gå hemma. Jag tycker att det är en bedrövligt låg ambitionsnivå! Skall vi vara nöjda med att arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen håller människor sysselsatta i Fas 3? Måste inte målet vara arbete? Fas 3-anordnarna får 5 000 kr i månaden för att de ”sysselsätter” en arbetslös. Om den arbetslöse får ett jobb (vilket rimligen borde vara målet) så förlorar anordnaren sin ersättning. Logik? Incitamenten för att hjälpa en arbetslös till ett avlönat arbete är noll. Den arbetslöse får snällt hoppas att Fas 3-anordnaren drivs av medmänsklighet (vilket bevisligen ofta inte är fallet).
Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste enligt min mening självklart fokusera på jobb. De arbetssökande skall kunna förvänta sig professionellt stöd och engagemang som skall syfta till egen försörjning genom arbete. Kartläggning, praktikplats, validering, utbildning och coachning skall leda till jobb, inte vara ett sätt att hålla den arbetslöse sysselsatt. En del står nära arbetsmarknaden och behöver begränsade insatser från Arbetsförmedlingen men allt fler av de arbetslösa står mycket långt från arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten har ökat under den borgerliga regeringen. De som varit arbetslösa i mer än två år har ökat från 28 000 personer till idag över 70 000 personer. Arbetsförmedlingen bedömer att 60 % av de arbetslösa har stora svårigheter att komma in på, eller tillbaks till, arbetsmarknaden. Detta ställer mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete. Då måste man våga tänka nytt och ompröva. De insatser som leder till jobb skall behållas. De som inte leder till jobb måste omprövas. De arbetslösa, men i förlängningen hela samhället, betalar ett högt pris för regeringens ideologiska låsning.
Arbetsförmedlingen måste få använda resurserna friare och arbetsförmedlarna måste få använda sin professionella kompetens. Dagens system leder till att Arbetsförmedlingen skickar tillbaks flera miljarder till regeringen varje år samtidigt som arbetslösheten växer. Därför bör regelstyrningen minska och man bör istället tydligare styra mot och följa upp resultatet, d v s om människor kommer i arbete eller inte. Olika individer och olika situationer kräver helt olika insatser. Detta vet de som jobbar på Arbetsförmedlingen. Men idag har de inte möjlighet/frihet att använda sin kunskap på bästa sätt för att det skall leda till jobb för den arbetssökande. Ju längre vägen är till arbete för den arbetslöse, desto viktigare är det att insatserna kan användas utifrån individens förutsättningar och att arbetsförmedlaren verkligen har tid att jobba med individen.
Även arbetsgivarna bör kunna förvänta sig att Arbetsförmedlingen har tid och resurser att hjälpa dem att få tag i personal med rätt kompetens. Här finns idag stora brister, vilket har lett till en situation där vi har enormt hög arbetslöshet samtidigt som Svensk Näringsliv uppger att var femte rekrytering misslyckas p g a att man inte får tag i rätt personal. Matchningen måste fungera och Arbetsförmedlingen måste få utrymme att jobba nära arbetsgivarna.
Vi socialdemokrater vill inte privatisera Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har idag avtal med flera olika privata aktörer som har begränsade och ganska hårt styrda uppdrag. Vi motsätter oss inte att andra aktörer genom avtal med Arbetsförmedlingen bidrar. Om andra kan göra insatser som gör att fler får jobb är det bra. Målet är att människor skall komma i arbete - inte att alla insatser skall utföras av Arbetsförmedlingen. Men vi vill ändra inriktningen på politiken och styrningen av både Arbetsförmedlingen och dess avtal med andra aktörer. Inom ramen för omställningsavtalen gör Trygghetsrådet och TSL ett utmärkt arbete som hjälper många människor till ett nytt jobb. Det finns stora skillnader i deras uppdrag och Af:s men det finns ändå en del att lära.
Många av dem som står allra längst från arbetsmarknaden får idag mycket begränsad hjälp av Arbetsförmedlingen och är hänvisade till andra. Fontänhuset gör ett beundransvärt arbete för att människor med psykisk sjukdom skall kunna komma tillbaks till ett fungerande liv och även till arbete. I Malmö samarbetar kommunen och Röda Korset för att traumatiserade flyktingar skall få vård och hjälp att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I Södertälje samarbetar kommunen med Manpower för att människor som lever på försörjningsstöd skall komma i jobb. Andra aktörer är specialiserade på att hjälpa personer med specifika funktionshinder, t ex Aspberger, eller har en specifik branschkunskap. Jag anser att Arbetsförmedlingen friare än idag skall kunna avtala med andra aktörer som kan bidra genom speciell kompetens eller användbara nätverk. Fokus skall vara att få människor i arbete. De som på ett bra sätt kan bidra till det skall också få tillgång till statliga resurser, oseriösa aktörer eller de som inte lyckas väl skall inte kunna göra det.
Vi socialdemokrater har påbörjat en diskussion om vad som krävs av arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen i en ny tid. Det är inga lätta frågor. Men det är nödvändigt att ändra fokus och våga tänka nytt. Arbetsförmedlingens uppdrag har av regeringen i praktiken ändrats från att förmedla arbeten och rusta de arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till att idag mer handla om att disciplinera de arbetslösa. För många av de arbetslösa hos Arbetsförmedlingen framstår ett riktigt jobb som en utopi. Det duger inte.

Utsatta områden och utsatta människor

Stadsdelar och bostadsområden där få har arbete och många lever på försörjningsstöd riskerar att hamna i en nedåtgående spiral. Det finns i allmänhet ett samband med låg utbildningsnivå hos de vuxna och ibland även mycket få barn med svenska som modersmål i skolorna. Låg utbildningsnivå är den viktigaste orsaken till arbetslöshet. Men även otillräckliga kunskaper i svenska och avsaknad av kontakter in på den svenska arbetsmarknaden har stor betydelse. Arbetslöshet leder till fattigdom och att man tvingas leva på försörjningsstöd. Arbetslöshet och låg utbildningsnivå bland föräldrarna påverkar starkt barnens skolresultat. Om andelen elever som har svenska som modersmål blir extremt liten försvåras möjligheten för skolan att lyckas med elevernas viktiga språkutveckling. Det är helt nödvändigt att bryta en sådan utveckling. Ofta är det så att de som har jobb och hygglig ekonomi flyttar ifrån området, även om man trivs på många sätt, för att skapa bättre förutsättningar för sina barn och bo nära service. Vilket i sin tur ytterligare förstärker segregationen.
För att bryta detta krävs insatser både för individer och för området som sådant.
Att kunna försörja sig själv och sin familj genom eget arbete är det allra viktigaste för att ge människor möjlighet att kunna styra över sitt eget liv och ge framtidstro till sina barn. Det finns absolut inget skäl till att söka jobb främst i sin egen stadsdel. Det normala i ett storstadsområde är att man åker tunnelbana/buss/pendeltåg till sitt jobb. Därför är idén om skattefria zoner i utsatta områden ingen bra väg för att lösa arbetslöshet. Istället krävs insatser som är utformade för att rusta människan för att kunna ta de jobb som finns. Ofta krävs yrkesutbildning och praktik, men även validering och språkutveckling.
Attraktiva bostadsområden präglas framförallt av bra skolor och trevliga, funktionella bostäder. Därför måste undervisningskvalitén stärkas och skolorna ges förutsättningar att kompensera för de utmaningar som en stor andel elever med annat modersmål och med små möjligheter att få hjälp med skolarbetet hemma skapar. Många av miljonprogramsområdena börjar bli gamla och det finns stort behov av upprustning. Det skulle betyda väldigt mycket om bostadsområdena blir moderniserade och upprustade och därmed mer attraktiva. En annan viktig fråga är tillgången till offentlig service där både stat, kommun och landsting måste säkerställa att dessa områden är väl försedda.
Jag har tidigare härpå bloggen kritiserat förslaget om skattefria zoner, s.k. nystartszoner. Det är en dyr och ineffektiv åtgärd som inte kommer att lösa problemen. Idag säger integrationsministern att regeringen vill satsa pengar på att utveckla dessa områden med avseende på utbildning, sysselsättning och försörjningsstöd. Det löser inte den misslyckade arbetsmarknadspolitiken eller bostadspolitiken. Men jag hoppas ändå att detta är tecken på en omsvängning från regeringens sida. Det är i så fall mycket välkommet.

Skattepengar till välfärden

Vi socialdemokrater är långt ifrån nöjda med den undervisningskvalitén i skolan. Vi vill därför utveckla skolpolitiken, ställa höga krav på lärarna och ge de nya möjligheter att utvecklas och göra karriär inom sitt yrke. Vi är oroliga över äldreomsorgens kvalitet, vi vill att alla äldre skall känna tryggheten att få plats på ett äldreboende när man inte längre klarar sig själv, vi vill att det skall vara engagerad och utbildad personal som ger vård, omsorg och stimulans. Vi vill att svensk sjukvård skall ligga i internationell toppklass och att nya behandlingsmetoder och mediciner skall bli tillgängliga för alla oavsett plånbok. Därför vill vi ha väljarnas förtroende för att satsa deras skattepengar på skolan, vården och omsorgen. För att det skall bli möjligt att få det mandatet tror jag att man också måste kunna lova att dessa skattemedel verkligen kommer att användas till att höja kvalitén.
Det handlar om att säkerställa att resurserna används till den verksamhet de är avsedda för och att de inte försvinner bort någon annanstans – t ex till vinstutdelning, guldkantade pensionsavtal eller används i någon helt annan del av ägarkoncernen. Jag har tidigare bloggat om dessa frågor.
Alla som har arbetat med dessa frågor vet att de är svåra och att det inte finns någon enkel lösning som passar alla verksamheter. Jag och Stefan Löven brottades med dessa frågor, och många andra, inom ramen för det välfärdsrådslag som vi ledde tillsammans 2007-2009. Vi upprörs över aktörer som vill göra snabba cash i välfärden men vi bejakar och välkomnar privata aktörer och en mångfald av utförare. Aftonbladet försöker idag beskriva det som att jag och Stefan Löven är på kollisionskurs i denna fråga och att jag kritiserar honom. Det stämmer inte.
Stefan Löven och partistyrelsen har tillsatt en referensgrupp för att jobba med frågan om vinster i välfärden just för att det är en viktig fråga som behöver lösas och att det inte är någon enkelt fråga att lösa. Jag tycker alltså att Stefan har hanterat denna fråga rätt.
Det vore naturligtvis både omöjligt och korkat att förbjuda vinster. Idealet kan ju aldrig vara ett en verksamhet skall gå med förlust. Men det är möjligt att säkerställa att pengarna stannar i verksamheten och att vinsterna begränsas. Det är självklart ingen lätt sak. Den som investerat pengar i en verksamhet bör ha en rimlig avkastning på sitt kapital, men vinstintresset är en olämplig drivkraft för välfärdens verksamheter.  
Min uppfattning är – precis som partiet – att skattepengarna ska gå till välfärden.

Nystartzoner

Arbetslösheten är inte jämnt fördelad. Vissa grupper drabbas hårdare än andra. Framförallt är det utbildningsnivå som gör skillnad. Den som inte har gymnasiekompetens löper mycket större risk att bli och förbli arbetslös och därmed också att tvingas leva på kommunens försörjningsstöd. Vissa grupper av flyktingar och invandrare kommer från länder där de aldrig har haft någon chans till utbildning och har därmed en lång väg in på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är ett segregerat samhälle, det syns tydligt i våra storstadsområden där vissa stadsdelar har en mycket hög andel invånare med låg utbildningsnivå, arbetslöshet och försörjningsstöd. Under den borgerliga regeringen har detta problem ökat och klyftorna vuxit. Arbetsmarknadspolitikens fokus på Fas 3, försämrad a-kassa och jobbcoacher har inte fungerat.
Nu vill regeringen visa handlingskraft genom att införa ekonomiska frizoner i stadsdelar som Rinkeby, Rosengård och Bergsjön. Förslaget, som nyligen presenterades av en statlig utredning, kallas nystartszoner och innebär att företag får skattesubventioner om de bedriver sin verksamhet i dessa områden. Detta skall leda till att arbetslösa i dessa stadsdelar får jobb.
I vårt eget land finns inga erfarenheter av speciella ekonomiska frizoner i storstadsområden, men 1997 införde den dåvarande socialdemokratiska regeringen ett försök med nedsatta arbetsgivaravgifter i delar av Norrlands inland. Efter en utvärdering som enbart kunde påvisa obetydliga sysselsättningseffekter lades försöket ner 2007. Riksrevisionen granskade i efterhand försöket och konstaterade att kostnaden per skapat arbetstillfälle blev extremt hög.
Ekonomiska frizoner har dock prövats på flera håll och man bör dra lärdomar av de erfarenheterna. Mest omfattande försök har gjorts i USA där resultaten är blandade. Utredningen beskriver att ”Man har sett få effekter på arbetslöshetsnivåerna, förutom i Indiana där arbetslösheten minskat. I Kalifornien har man inledningsvis sett företagstillväxt och sysselsättningsökningar som dock avtagit och till och med vänt efter en längre period.”
Intressantare för svenskt vidkommande är kanske erfarenheterna från Storbritannien och Frankrike.
I Storbritannien införde Thatcher-regeringen Enterprise zones. Försöket utvärderades av en statlig utredning 1987 som visade att den största effekten var att redan befintliga jobb flyttade in i zonen för att få skattebefrielse. Kostanden för de få nya jobb som skapats var hög. Resultatet betraktades som en stor besvikelse och ledde till att politiken lades om från frizoner till inrättande av lokala partnerskap för stadsdelsutveckling. 
I Frankrike har man till och från sedan mitten av 90-talet haft system med ”Zones Franches Urbaines” (ZFU). Erfarenheterna är blandade. Antalet företag inom zonerna har ökat medan de har blivit färre i angränsande områden. Antalet jobb ökade inledningsvis men arbetslösheten i de aktuella bostadsområdena har inte minskat. Den ansvariga franska myndigheten menar att det krävs satsningar på utbildning för att de arbetslösa i dessa områden skall få jobb. Även i Frankrike har kostnaden per skapat jobb varit hög.
Arbetslösheten och segregationen i flera stadsdelar i vårt land är ett stort problem som förtjänar en seriös debatt. Det handlar både om vad som krävs för att individerna skall få möjlighet att försörja sig genom eget arbete men också om vad som krävs för att utveckla bostadsområdena och stadsdelarna. För att bekämpa arbetslösheten tror jag dock att förslaget om särskilda geografiska frizoner är helt fel tänkt. Varför skall människor som bor i Rinkeby jobba just i Rinkeby? Varför anses de inte kunna ta tunnelbanan till jobbet som alla andra gör i Stockholm? Det är väl ingen som anser att människor som bor på Kungsholmen skall jobba just på Kungsholmen eller att brommaborna skall jobba just i Bromma.
Svårigheten att få jobb i ett storstadsområde är inte det fysiska avståndet mellan bostaden och jobbet. Det handlar istället om att ha rätt kompetens för jobbet, rätt utbildning och helst erfarenhet. Kontakter och goda kunskaper i svenska språket är också viktigt. Om man menar allvar med att bekämpa arbetslösheten är det där man skall göra insatser.

Löfven-modellen

Regeringen klarar uppenbarligen inte av att lösa ungdomsarbetslösheten vilket jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Det råder ingen tvekan om att ungdomar som saknar gymnasiekompetens har det svårast att få och behålla ett arbete. Det beror på att arbetsgivarna har många att välja på när arbetslösheten är hög. Arbetsgivarna vill också att den som anställs har en utbildning att bygga vidare på. Därför har vi socialdemokrater föreslagit utbildningskontrakt där målet är att alla före 25 års ålder ska ha en fullständig gymnasieutbildning.
Den stora majoriteten unga har dock en godkänd gymnasieutbildning och många har även högskoleutbildning. Ändå har de svårt att få sin första riktiga anställning, övergången från skola till arbetsliv fungerar dåligt.
Vad dessa ungdomar saknar är arbetslivserfarenhet. Därför anser arbetsgivare inte att de har tillräcklig kompetens även om de har utbildning. Det leder i sin tur till att många arbetsgivare skriker efter rätt arbetskraft samtidigt som det finns många arbetslösa ungdomar som inte anses ha tillräckligt med praktisk erfarenhet.
För att ungdomar ska bli mer anställningsbara vill vi socialdemokrater avsätta resurer för arbetslivsintroduktion i form av trainee eller lärling. Idén till förslaget kommer från IF Metall som under Stefan Löfvens ledning förhandlade fram yrkesintroduktionsanställningar för unga. Denna speciella form av anställning består av 75 procent arbete med avtalsenlig lön och 25 procent utbildning med handledning under hela perioden.
Nyligen har också Handels och Kommunal tecknat liknande avtal. Inom andra branscher har man en lång tradition med avtalade lärlingsanställningar med tydligt utbildningsinnehåll som leder till fast jobb. Dessa avtal innebär inte sänkta ingångslöner och ska inte blandas ihop med krav om allmänt sänkta löner för unga eller nyanställda.
Sänkta ingångslöner skapar nämligen inga arbetstillfällen. Kostnaderna för att anställa någon under 25 år har sjunkit med över 2000 kronor per månad. Skattebetalarna betalar idag16 miljarder kronor per år för den arbetsgivarrabatten. Men ungdomsarbetslösheten fortsätter att öka. Regeringens väg visade sig vara en återvändsgränd.
Inom många branscher är parterna villiga att ta på sig ansvaret för att ge ungdomar yrkesintroduktion och lärande på arbetsplatsen. Arbetsgivarna kan trygga sitt behov av personal och ungdomarna får den kompetens som krävs för ett fast jobb.  Staten bör bidra till att Löfvenmodellen används i stor skala genom att bidra med handledarkostnader och eventuellt andra merkostnader när parterna tar ansvar för att ge unga jobb till avtalsenlig lön kombinerat med utbildning/yrkesintroduktion.
Regeringen bör släppa prestigen och byta dyra arbetsgivarrabatter mot konstruktiva förslag enligt utbildningslinjen. Om alla hjälps åt kan vi lösa ungdomsarbetslösheten och ge ungdomar framtidstron åter. Löfvenmodellen är värd att satsa på!

Unga skall jobba eller studera

Var fjärde ung människa i åldern 15-24 år ägnar sig varken åt studier eller heltidsarbete. Svensk Näringsliv har låtit SCB göra en kartläggning som presenteras idag på DN Debatt. Undersökningen visar att det handlar om 320 000 ungdomar. Det är oerhörda siffror. Regeringen har på olika sätt försökt att snacka bort ungdomsarbetslösheten genom att kritisera de mått som används. Det går alltid att diskutera vilka mått som är bäst på att mäta. Men problemet med en oerhört hög ungdomsarbetslöshet kvarstår. Kartläggningen visar dessutom att av de unga som arbetar har var tredje ungdom ett arbete där de inte fullt ut kan använda sin utbildning eller kompetens. Sverige lyckas sämre än andra länder med att få ungdomar i arbete. Om man jämför ungdomsarbetslösheten med den totala arbetslösheten i gruppen 25-54 år mellan olika länder så ser man att Sverige har den högsta kvoten av alla. Det betyder alltså att i förhållande till det allmänna läget på arbetsmarknaden så är Sverige sämst i hela OECD-området på att få unga i arbete (siffrorna från år 2010).

Även om många unga så småningom hittar sin plats på arbetsmarknaden så är det förfärande 100 000 unga som varken studerar eller arbetar under ett helt år. Många av dem fastnar i ett utanförskap och är inaktiva även nästkommande år.
Istället för att ägna sig åt att kritisera mätmetoder och internationellt vedertagen statistisk borde regeringen sätta ungdomsarbetslösheten högst på dagordningen. Dagens situation är helt oacceptabel. Att inte agera nu är farligt för framtiden.
Svensk Näringsliv påpekar mycket riktigt i sin artikel att ”Situationen skapar stora luckor i utbudet av erfaren arbetskraft om tio till femton år. Redan i dag anger arbetsgivare att det enskilt allvarligaste tillväxthindret är bristen på erfaren arbetskraft. Utbildning och att samla värdefull erfarenhet i arbetslivet är en investering i unga människors framtid. Hur väl unga som grupp lyckas med detta avgör inte bara deras enskilda öden utan också landets framtida välfärd och välstånd. En central fråga är därför hur stor andel av unga som är fullt aktiva med att investera i sin framtid.”
Regeringens recept har misslyckats. Det är dags att byta inriktning. För att unga skall få jobb och utbildning krävs en kraftsamling och att man vågar pröva nya vägar:

• Utbildningskontrakt för unga arbetslösa utan gymnasiekompetens som kombinerar jobb och studier
• Avtalade introduktionsanställningar med utbildningsinnehåll och handledare enligt Löfven-modellen
• Samarbete mellan skola och arbetsliv
• Fler utbildningsplatser inom yrkeshögskola, folkhögskola, vuxenutbildning och högskola
• Rätt till insatser från första dagen hos Arbetsförmedlingen
• Utbildningsvikariat där en arbetslös får jobb när ordinarie personal får kompetensutveckling
• Högre kvalitet i gymnasiets yrkesprogram och grund för livslångt lärande
• Utbildade handledare

Vinst i välfärden?

Är det omöjligt att kombinera vinstintresse i välfärden med hög kvalitet? Nej, det är det inte. Det finns goda exempel på att vinstdrivande företag också kan leverera t o m utmärkt undervisning, vård eller omsorg. Men en viktigare fråga är om det är lämpligt. Det finns idag uppenbara problem när det gäller att styra utvecklingen inom skolan, vården och omsorgen för att uppnå högre och jämnare kvalitet. Många tycker, liksom jag, att det är oacceptabelt med de stora skillnader som idag finns mellan kvalitén inom olika delar av äldreomsorgen, den vård som erbjuds eller skolornas förmåga att utveckla kunskaper och självförtroende hos eleverna. Är då vinstintresse ett lämpligt sätt för att komma till rätta med dessa problem? Mitt svar är nej. Jag skall strax utveckla mina argument.
Den socialdemokratiska partikongressen 2009 behandlade frågan om vinst i välfärden och många var engagerade i frågan. Kongressen avslog de motioner som krävde vinstförbud men skrev in ett tydligt principiellt ställningstagande i Riktlinjerna. Kongressen beslutade att ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.” (Riktlinjerna sid 74). Det är ett viktigt principiellt och ideologiskt ställningstagande om hur vi socialdemokrater vill göra med det förtroende att ansvara för väljarnas skattepengar som vi söker. Jag har väldigt svårt att förstå dem som vill tolka detta som att ”partikongressen sa ja till vinstuttag”. Jag var partistyrelsens huvudföredragande under denna punkt och det var mycket tydligt att det fanns en stor samstämmighet bland kongressombuden att skattepengarna som är avsedda för välfärdens verksamheter skall användas till just detta. Diskussionen gällde det lämpliga i att reglera detta genom ett generellt vinstförbud eller vinstutdelningsförbud. Kongressen landade, med relativt stor majoritet, i att slå fast det principiella ställningstagandet, som jag just citerat, men att avstå från att genom kongressbeslut reglera hur detta skall uppnås. Jag tycker att det var ett klokt val av kongressen eftersom frågan ingalunda är lätt att reglera för att uppnå önskad effekt, d v s högre kvalitet och stärkt förtroende för verksamheten. Risken är uppenbar att ett förbud mot vinstutdelning kan kringgås genom att t ex låta värdestegringen stanna i bolaget för att senare realiseras vid en vidareförsäljning (så som riskkapitalbolag vanligen agerar), genom att använda överskottet till helt andra delar inom samma koncern, till att starta nya verksamheter i ett annat land, eller till guldkantade pensionsavtal.
Företrädare för de vinstdrivande bolagen brukar hävda att utan möjlighet att ta ut obegränsat med vinst ur verksamheten så kommer valfriheten att försvinna för medborgarna och endast vanskötta kommunala verksamheter att finnas kvar. Det är naturligtvis inte sant och definitivt inget som har stöd i den socialdemokratiska politiken. Det är idag många privata aktörer inom välfärdens verksamheter som alls tar ut någon vinst ur sina bolag. Många återinvesterar pengarna i verksamheten och professionella medarbetare drivs av att utveckla allt högre kvalitet, effektivare verksamhet och att vinna kunder/marknadsandelar. Valfriheten mellan olika utförare i vården och omsorgen liksom mellan olika skolor är enligt min uppfattning definitivt här för att stanna. Möjligheten att välja tenderar att göra medborgaren/brukaren nöjdare med sitt val. Det är viktigt för legitimiteten att människor är betrodda att göra egna val. Samtidigt skall man vara medveten om att skolan, liksom stora delar av vården och omsorgen, aldrig kommer att kunna fungera som en marknad i den meningen att konkurrensen mellan olika alternativ i sig leder till högre kvalitet. Att byta skola, äldreboende eller akutsjukhus kan på inget sätt jämföras med att byta bil, mataffär eller bensinbolag.
Varför är vinstintresse ingen lämplig drivkraft inom välfärden? Låt mig ge tre argument:

• Undervisning av, och omsorg om, våra barn liksom vård och omsorg av våra svårt sjuka och äldre är av karaktären att det alltid kan bli bättre. Det är svårt att säga att nu har vi lärt den här eleven tillräckligt, nu har vi tröstat denna demenssjuka tillräckligt, nu har vi svarat på tillräckligt många frågor från en orolig förälder till ett sjukt barn. Annan offentligt finansierad verksamhet, som snöröjning, byggande av skolor, inköp av läkemedel har karaktären av att man bestämmer sig för en viss kvalitet och betalar för den. Om den som levererar snöröjningen uppfyller kraven så är det få som tycker att det är stötande att överskottet tillfaller firman. Men väsentliga delar (dock inte alla) av skolan, vården och omsorgen är det annorlunda. Självklart skall vi ställa krav på hög kvalitet men det kommer ändå att finnas en stark önskan hos medborgarna att om det blir ”pengar över” när man uppnått minimikraven så vill man att resurserna skall användas till ännu bättre skola, ännu bättre vård och omsorg. Verksamheten är alltså speciell till sin karaktär eftersom det handlar om visserligen professionella, men ändå nära, relationer mellan människor.
• De lärare, läkare, undersköterskor, sjukgymnaster och andra som arbetar i privat utförd välfärd drivs av att utveckla verksamheten och höja kvalitén för att nå så långt som möjligt i elevernas lärande och människors välbefinnande. Ibland är det just p g a denna starka drivkraft som man har valt en annan arbetsgivare än kommunen/landstinget eller valt att själv vara med och starta en ny verksamhet för att få större utrymme för professionell utveckling. Detta är en mycket positiv effekt av fler utförare inom välfärden. Men de som äger verksamheterna är i allt mindre utsträckning de som själva arbetar i den. Stora, internationella koncerner äger en allt större del av skolan, vården och omsorgen. Dessa ägare har ett primärt och långsiktigt mål och det är att tjäna pengar. Många gånger är det uppdraget förenligt med god kvalitet i verksamheten, men om det uppstår konflikt så är det vinstintresset som styr. Att tro något annat är naivt. Just möjligheten att tjäna stora pengar inom en sektor med stabil efterfrågan har gjort att många av de mindre aktörerna blivit uppköpta av de stora drakarna och därmed bidrar vinstintresset till en minskad mångfald.
• Hög och jämn kvalitet i skolan, vården och omsorgen är en stor utmaning att uppnå. Samhällsintresset är dessutom bredare än så. Vi har ett ansvar inte bara för dagens välfärd utan också för morgondagens. Det betyder att frågor om den kliniska forskningens roll i sjukvården, läraryrkets status och arbetsvillkoren inom äldreomsorgen är viktiga för framtiden även om investeringar inom dessa områden inte ”betalar sig” omedelbart. Jag tror att medborgarna förväntar sig att vi politiker skall ta ansvar också för dessa långsiktiga frågor. Det finns en konflikt mellan effektiv användning av resurserna här och nu och behovet av långsiktighet som vi inte kan blunda för och som är svår att hantera inom ramen för vinstmaximering. En annan fråga inom samma tema handlar om offentlighetsprincipen. När skola, vård och omsorg drivs av kommunen eller landstinget gäller offentlighetsprincipen. Medborgarna har insyn i hur pengarna används och hur verksamheten bedrivs. När det är en privat utförare förvandlas samma verksamhet till företagshemligheter. Jag menar att det är helt oacceptabelt och att en motsvarande princip för offentlighet bör gälla även inom privat utförd välfärd. Här uppstår en konflikt framförallt med de vinstdrivande aktiebolagen.

Att ”gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag” är alltså en mycket god princip som vi socialdemokrater bör hålla fast vid. Den svåra frågan, som vi bör diskutera, är hur detta skall uppnås. Att resurserna stannar i verksamheten är ju bara ett medel, inte ett mål i sig. Målet är högre och jämnare kvalitet i undervisningen, omsorgen och vården samtidigt som vi lägger grund för en utveckling som klarar morgondagens utmaningar.
Den socialdemokratiska partikongressen 2009 ställde sig även bakom denna formulering: ”Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera.” Det är ett stort ansvar.

Bra undervisning funkar

Skolresultaten i Sverige har försämrats allvarligt i förhållande till andra länder. Den genomsnittliga kunskapsnivån har sjunkit samtidigt som andelen elever med helt otillräckliga kunskaper har ökat och de duktigaste elevernas prestationer har sjunkit. Klyftorna i skolan har blivit större. Som recept för att vända denna utveckling anförs ofta fler och tidigare tester, fler och tidigare prov liksom fler och tidigare betyg. Jag är mycket tveksam till det receptet. Visst skall vi ha både tester, prov och betyg i skolan. Men det finns tyvärr inget samband som säger att om man fördubblar antalet betyg och prov så fördubblas kunskapsnivån hos eleverna.
Min egen erfarenhet både som lärare och som förälder är att det finns ett starkt samband mellan kvalitén på undervisningen och kunskapsnivån liksom mellan mängden (bra) undervisning och resultaten. Vill man förbättra elevernas kunskaper – och det säger sig alla vilja göra – så borde man därför prioritera mer och bättre undervisning. Detta förutsätter fler välutbildade och duktiga lärare.
Alla som jobbar i skolan – både lärare och elever – vet att alltför stora klasser leder till sämre undervisningsresultat. Nu har IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) undersökt sambandet mellan klasstorlek och skolresultat. Man har undersökt elever födda 1967-82. Studien visar att de som gick i en mindre klass på mellanstadiet hade bättre resultat i åk 6 än elever i större klasser. Eleverna upplevde också att de hade bättre självförtroende och uthållighet. Ett intressant resultat är att skillnaden i skolresultat höll i sig under hela grundskolan. Även sannolikheten att läsa vidare på högskolan ökade. Skillnaderna bestod upp i vuxenlivet. De som gick i en mindre klass hade även högre lön som vuxna än dem som gått i en större klass på mellanstadiet. Rapportförfattarna tolkar detta som att de som gått i mindre klasser blir mer produktiva i vuxen ålder och att samhället därigenom får igen de kostnader som mindre klasser medför.
Mindre klasser kräver mer resurser till skolan. Lärarnas Tidning har gjort en genomgång av vilka modeller för fördelning av resurserna mellan olika skolor som ger best elevresultat. Genomgången visar att de kommuner som tillämpar en modell där man tar hänsyn till socioekonomiska faktorer lyckas bäst. Det betyder att om man fördelar resurserna till olika skolor utifrån elevsammansättningen med hänsyn till socioekonomiska faktorer så tycks det leda till att eleverna presterar bättre än förväntat med hänsyn till elevernas bakgrund. Båda dessa resultat är mycket glädjande. Det går alltså att påverka elevernas kunskaper genom resursfördelning och klasstorlek. Men tyvärr är det bara en fjärdedel av kommunerna som tillämpar en behovsbaserad fördelningsmodell, något som borde leda till åtgärder.
När kunskapsnivåerna sjunker och fler elever får svårt att klara målen anvisar idag utbildningsminister Björklund helt fel recept: lägre kunskapskrav, kortare utbildning och stora besparingar i gymnasieskolan. Istället bör man göra tvärtom: investera i skolan, satsa på bra lärare, ge mer och bättre undervisning till alla elever men framförallt till dem som har svårigheter att nå kunskapsmålen. Våra förslag om obligatorisk sommarskola för elever i grundskolan som riskerar att halka efter och utbildningskontrakt för att alla unga skall nå gymnasiekompetens är viktiga steg i rätt riktning.

Förskola bättre än mognadstest

Redan när barn börjar skolan är förutsättningarna mycket olika. Några är tidigt mogna, har lätt för att finna sig till rätta i skolans rutiner och kan redan läsa och räkna. För andra barn kan svårigheterna torna upp sig i mötet med skolans krav. Barnens föräldrar har också olika förutsättningar att kunna stödja och hjälpa sitt barn på bästa sätt i mötet med skolans värld. Skolan måste därför ha ett kompensatoriskt uppdrag, att ge extra stöd till de barn som behöver det, kunna anpassa och förstärka undervisningen för vissa barn. Men här finns stora brister idag. Det är snarare regel än undantag att elever med behov av särskilt stöd inte får de insatser som krävs för att de skall hänga med i skolan.
Idag föreslår moderaternas nye skolpolitiske talespersonTomas Tobé att det skall införas ett skolmognadstest för alla barn innan de börjar skolan så att man skall hitta de barn som behöver extra stöd. Tomas Tobé har bara hunnit vara skolpolitiker i ett par veckor och bör förlåtas för att han ännu inte hunnit lära sig skolans vardag eller lyssna till lärarnas erfarenheter. Problemet är inte att hitta de barn som behöver extra stöd. Problemet är att de inte får något extra stöd. Lärarna vet i allmänhet mycket väl vilka barn som har större svårigheter än andra, vilka barn som behöver anpassad och förstärkt undervisning för att kunna hänga med sina klasskamrater. Men när de påpekar detta möts de av sammanbitna rektorer som skakar på huvudet, det finns inte resurser till det. Och med stora klasser blir det allt fler barn som halkar efter eller har svårt att finna sig tillrätta i skolans rutiner. Redan innan barnen börjar i skolan, under ett helt år i förskoleklassen, finns alla möjligheter att upptäcka de barn som behöver extra stöd. Det är inte upptäckten som är svårt. Därför är det inte nya tester som behövs. Det är nya resurser som behövs för att hjälpa alla de barn som skolans pedagoger redan ser behöver extra stöd.
Lärarförbundet har fört fram tanken att lärare borde ha rätt att ordinera extra stöd till de barn som behöver det. Det är ett förslag som har vuxit fram utifrån tusentals lärares förtvivlan över stora klasser och obefintliga extra resurser för elever som behöver det. Det är ett förslag som tål att diskuteras.
Vi vet idag att barn som har gått i förskolan klarar skolan bättre. Utvecklande pedagogisk verksamhet och omsorg i förskolan bidrar till att kompensera barns skilda bakgrunder och förutsättningar. Bra förskola för alla barn är den bästa insatsen för att ge goda förutsättningar att utvecklas väl och klara skolan. Men alla barn har inte rätt till förskola idag. De barn vars föräldrar lever på försörjningsstöd har inte rätt till förskola som andra barn. De har inte rätt till förskola förrän vid tre års ålder och då bara 15 timmar i veckan.
Alltså: de barn som troligen är i störst behov av förskolans verksamhet har inte rätt till den idag. Som lök på laxen har regeringen dessutom infört ett vårdnadsbidrag som gör att framförallt vissa barn med annat modersmål än svenska hålls hemma istället för att delta i förskolans verksamhet och lära sig det svenska språket.
Mognadstest kommer att inte göra skillnad för barns lärande. Men förskola funkar. Satsa på förskolan. Och på lärarna.

Arbetsförmedlingens uppdrag

Arbetsförmedlingens uppdrag har förändrats radikalt utan att det har blivit någon debatt om det. Två förändringar är tydliga:

• Ändrad sammansättning av de arbetssökande. De som står nära arbetsmarknaden och har relativt lätt att få ett nytt jobb använder i allt mindre utsträckning arbetsförmedlingens tjänster. Många får jobb via kontakter eller via bemanningsföretag. Omställningsavtalens aktörer, som t ex Trygghetsrådet och TSL, gör idag ett imponerande arbete med mycket gott resultat och hjälper enormt många uppsagda till nya jobb. Istället har arbetsförmedlingen fått nytt ansvar för sjuka som har blivit utförsäkrade och nyanlända flyktingar. Arbetsförmedlingen bedömer att minst 60 % av de arbetssökande hos dem hör till den grupp som har stora svårigheter att få jobb. Det handlar om personer med t ex låg utbildningsnivå, funktionsnedsättning, språksvårigheter, sjukdom eller lång tid i arbetslöshet.
• Ändrad inriktning på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Insatserna har blivit allt mer detaljstyrda och reglerade. Det är inte längre arbetsförmedlarna som i möte med den arbetslössökande avgör vilka insatser som är lämpliga, det är detaljerat reglerat vem som kan få vilken åtgärd och efter hur lång tid i arbetslöshet. Dessutom har regeringen satt i system att arbetslösa skall vänta på åtgärder. Istället för att ge hjälp från första dagen blir många åtgärder tillgängliga först efter lång tid. Allt mer av arbetsförmedlarnas tid går åt till att kontrollera de arbetssökande. Åtgärderna är mer utformade för att sätta press på de arbetssökande än för att rusta dem för att kunna ta de lediga jobb som finns.

Jag menar att Arbetsförmedlingens uppdrag i praktiken har förändrats från att förmedla arbeten och rusta arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till att idag mer handla om att disciplinera de arbetslösa och hålla dem sysselsatta. Regeringens politik har medvetet skapat en allt större diskrepans mellan de arbetslösas behov och Arbetsförmedlingens möjlighet att rusta dem för dagens arbetsmarknad. Ett riktigt jobb framstår som en utopi för många av de arbetslösa hos Arbetsförmedlingen trots att arbetsgivare även idag rekryterar i relativt stor omfattning och flera branscher växer.

De s.k. garantierna illustrerar detta. För att få tillgång till flera av åtgärderna måste man vara i någon av garantierna där kvalitén och aktivitetsnivån är dokumenterat låg och resultatet därefter. Den huvudsakliga idén tycks vara att tiden går, och att ersättningen försämras eller försvinner, så att den arbetslöse till sist ska ”ta sig i kragen” och ta ett jobb. Efter 300 dagar i arbetslöshet (som är mycket lång tid!) hamnar man i jobb- och utvecklingsgarantin som innehåller tre faser. Fas 1 är 150 dagar, Fas 2 är 300 dagar och Fas 3 är oändlig. Det är strikt reglerat och tiden är en viktig faktor. Fas 3 har nu mer än 30 000 deltagare men var femte deltagare har inte ens någonstans att gå på dagarna. Antalet ungdomar i Fas 3 har tredubblats under det senaste året.
Fackförbundet ST presenterade för en tid sedan en rapport där man frågat 2300 arbetsförmedlare om arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete. Arbetsförmedlarna tycker att de får ägna för mycket tid åt att kontrollera de arbetssökande och för lite tid åt att kontakta arbetsgivare för att hjälpa de arbetslösa att få jobb. (Jag har bloggat om denna rapport tidigare, du kan läsa det här.) Arbetsförmedlarnas kontrollerande roll i kombination med att allt fler ställs på bar backe vid arbetslöshet har också resulterat i att hot och våld ökar mot de anställda på Arbetsförmedlingen.
De strikt reglerade insatserna och de långa väntetiderna för att kvalificera sig för aktiva insatser har gjort att Arbetsförmedlingen skickar tillbaks många miljarder kr varje år till regeringen trots att arbetslösheten är katastrofalt hög.
Det är nu hög tid att lägga om politiken och ge Arbetsförmedlingen tillgång till de insatser som kan hjälpa dem som står långt från arbetsmarknaden till ett jobb. Utbildning, både arbetsmarknadsutbildning och reguljär utbildning, är viktigt liksom tid för arbetsförmedlarna att kontakta arbetsgivare och att regelbundet träffa de arbetssökande. Full sysselsättning kräver ett annat uppdrag till Arbetsförmedlingen och helt andra insatser.

Nyamko-effekten ger färre kvinnor i styrelserna

Framgångsrikt jämställdhetsarbete bygger på systematik och uthållighet. Det krävs strategisk viktiga och politiska modiga beslut och det gäller att inte ge sig. Med den borgerliga regeringen tillträde 2006 - då vi fick en jämställdhetsminister som varken är feminist eller synlig – byttes politiska beslut ut mot allmänt välmenande uttalanden. Det börjar nu märkas. På område efter område vänds nu utvecklingen åt fel håll eller står och stampar när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett sådant område än andelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Under de senaste 20 åren har andelen kvinnor stadig ökat år från år men nu har trenden vänt och andelen kvinnor minskar nu något. Efter årets bolagsstämmor är det idag bara 23,6 % kvinnor i bolagsstyrelserna. Jag tror att detta är en direkt effekt av att jämställdhetsministern helt avfärdar tanken på att lagstifta eller på annat sätt påverka könsfördelningen i bolagsstyrelserna. Man kan prata om en Nyamko-effekt som gör att andelen kvinnor i bolagsstyrelserna nu minskar.
Att en jämn könsfördelning är önskvärd anser faktiskt näringslivet själva. I den kod för bolagsstyrning som gäller för alla bolag på Stockholmsbörsen sägs att man skall eftersträva en jämn könsfördelning i bolagens styrelser. Detta är alltså den kod som alla bolag måste följa eller, om man av något skäl inte gör det, skriftligt motivera varför man inte gör det.
Om koden inte får önskad effekt – och just nu går alltså utvecklingen åt fel håll – så måste politiken enligt min mening vara beredd att lagstifta. Även näringslivsföreträdare som t ex P G Gyllenhammar har tagit ställning för kvotering.
Vi socialdemokrater vill ha en dialog med näringslivet och hoppas att koden för bolagsstyrning skall användas som ett skarpt styrinstrument för Stockholmsbörsen. Men om det inte leder till den jämna könsfördelning som koden säger så är vi beredda att lagstifta om att minst 40 % av ledamöterna i bolagsstyrelserna skall vara kvinnor/män.
Självklart är det ägarna som har ansvaret för styrelsens sammansättning, men det står inte i strid med att man också kan styra via lagstiftning. Redan idag finns t ex regler som säger att det skall finnas arbetstagarrepresentanter i styrelserna.
Även inom EU är frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelserna aktuell. EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding förbereder nu förslag om kvotering till bolagsstyrelserna på EU-nivå. Frivillig-linjen har inte gett resultat och ett förslag nu skall presenteras i oktober. Flera andra EU-länder stödjer tanken på att ta initiativ för att nå en jämnare könsfördelning. Men den svenska jämställdhetsministern säger nej.
Reding skrev i en debattartikel i våras: ”Att krossa glastaket för kvinnor i bolagsstyrelserna är en gemensam utmaning för Europas ekonomi. Vi har inte längre råd att slösa bort kvinnliga talanger. Upprepade misslyckanden att uppmuntra och möjliggöra för kvinnor att fullt ut utnyttja sin potential har kostat oss dyrt. I dessa utmanande tider är insatserna för höga för att behålla status quo. Det är dags att agera nu.”
Det är bara att hålla med.

Sommarskola

Det viktigaste vi kan ge våra barn och unga är framtidstro och goda kunskaper. Det finns ett tydligt samband mellan dessa två saker. Den som lyckas väl i skolan har möjlighet att planera för en ljus framtid medan den som tillåts misslyckas lätt tappar sugen och blir på goda grunder pessimistisk inför sina möjligheter till jobb. Resultaten i grundskolan sjunker i vårt land och för femte året i rad är det en lägre andel elever som är behöriga till ett av gymnasieskolans nationella program. Detta är ett av de värsta sveken mot den unga generationen.
 

Andelen elever som våren 2011 hade möjlighet att söka till alla nationella program var 82,5 procent. Andelen elever som hade möjlighet att söka till något av de nationella programmen var 87,7 procent. Det är en försämring jämfört med tidigare år. Det är alltså mer än 12 000 elever som inte är behöriga till något av de nationella programmen på gymnasiet. Det är mycket allvarligt.
Ser man till elevernas hela betyg så är resultaten ännu sämre. Våren 2011 var det bara 77,3 procent av eleverna som uppnådde målen i alla ämnen.

Det måste vara den viktigaste uppgiften för politiken att se till att höja undervisningskvalitén i skolan så att alla unga får chans att utvecklas och rustas inför framtiden. Akuta insatser behövs också för alla dem som riskerar att halka efter i dagens skola.

Idag föreslår vi socialdemokrater därför utökad undervisningstid under några sommarveckor för elever i årskurs 6-9 som inte uppnått målen eller som riskerar att inte uppnå målen för årskurs 9 i behörighetsgivande ämnen. Dessa elever ska ges utökad undervisningstid om upp till 20 dagar under sommaren och skolplikten förlängs således för dessa elever till fler vardagar per läsår.
Sommarskola är ingen ny idé och har varit framgångsrik. Skolverkets utvärdering av sommarskola år 2010 visar på mycket goda resultat. Sex prövningar av tio i årskurs 8 och 9 resulterade i att eleven fick betyg och 38 procent av eleverna i årskurs 9 som gick i sommarskola där prövning erbjöds blev behöriga till ett nationellt gymnasieprogram. Tyvärr har regeringen från och med i år tagit bort statsbidraget till sommarskolor.
Regeringen anser tydligen att det är viktigare med billigare hamburgare än att satsa på mer och bättre undervisning.
Jag tycker egentligen att det är mycket enkelt. Om man vill nå bättre skolresultat och mer kunskaper är det just fler och bättre lärare, mer och bättre undervisning som gör skillnad. Visst ska vi ha prov och betyg i skolan men det är ju inte så att dubbelt så många prov och betyg leder till dubbelt så mycket kunskap. Mer och bättre undervisning med professionella och duktiga lärare kan dock uträtta stordåd.
Vi socialdemokrater prioriterar jobb och kunskap. För alla. Ingen skall lämnas efter.

Språket nyckel till samhället

Människor kommer till Sverige av olika skäl och med helt olika erfarenheter och framtidsambitioner. De skall vara välkomna till vårt land. Vi skall vara en fristad för människor som söker asyl och vi skall vara glada att människor vill komma för att arbeta och studera eller för att förenas med sin familj. Det är tack vare invandringen som Sverige växer. Inflödet av flera kulturer och perspektiv berikar vårt land.
För att etablera sig och bli en del av samhällsgemenskapen är två saker nödvändiga: tillgång till det svenska språket och möjlighet till arbete. Här finns stora brister. En stor grupp utrikes födda är placerade i långvarig och stigmatiserande arbetslöshet. Det gör att de inte har anledning att använda det svenska språket på allvar och dåliga kunskaper i svenska gör det i sin tur ännu svårare att få jobb. Det bästa sättet att lära sig svenska och utveckla sina kunskaper i språket är att ha ett jobb och ingå i en daglig arbetsgemenskap. Men även kvalitativ och individuellt utformad utbildning är nödvändigt. Språket är nyckeln till det delaktighet i det svenska samhället.
Regeringens misslyckande med jobben och utanförskapet slår särskilt hårt mot många människor med utländsk bakgrund. Här krävs en förändrad politik som sätter utbildning och arbete främst.
Folkpartiet, som har ansvar för dessa frågor i regeringen, har dock en annan syn. De tror att om man gör det svårare att bli svensk medborgare så kommer dessa problem att lösas. De vill ställa kravet att man skall klara språktest i svenska språket för att få bli medborgare i vårt land. Samtidigt föreslår regeringens egen utredning att tillgången till undervisning i svenska skall begränsas. SFI-undervisningen skall minskas med argumentet att alla inte behöver kunna så bra svenska, invandrare bedöms kunna få jobb inom branscher där det endast krävs begränsade svenskkunskaper”. Vi skall alltså begränsa möjligheten till svenskundervisning och samtidigt göra det svårare att bli svensk medborgare. Det är fel tänkt.
Språket är nyckeln in i det svenska samhället, liksom ett arbete som ger en egen försörjning. Men varken arbete eller språkkunskaper bör ställas som krav för medborgarskap. Att många människor som kommit till vårt land av olika skäl väljer att etablera sig här och vill bli svenska medborgare är något mycket positivt som vi bör välkomna. Långt ifrån alla vill bli medborgare i vårt land, det är inte självklart. Det svenska medborgarskapet grundar sig på blodets rätt, dvs barn som föds i vårt land får det medborgarskap som föräldrarna har. I jämförelse med en del andra länder är det ganska svårt att bli medborgare om man inte föds av svenska föräldrar. I USA blir man t ex amerikansk medborgare om man föds i landet, där är det jordens rätt som gäller. Jag tycker att man bör ta sig en allvarlig funderare över om det är ännu högre trösklar för dem som vill etablera sig som svenska medborgare som är vägen till bättre integration. Eller om det är förbättrad – inte begränsad – svenskundervisning och en aktiv jobbpolitik.

Arbetsmarknadspolitiken får underkänt

Framgångsrika arbetsmarknadspolitiska insatser leder till jobb. Om de inte leder till jobb så måste de ifrågasättas. Detta borde vara en rimlig utgångspunkt när man värderar arbetsmarknadspolitiken. Men regeringen har valt att hålla fast vid sina egna, ideologiskt motiverade åtgärder, även när de bevisligen inte fungerar. Det gäller t ex jobbcoacherna där Arbetsförmedlingens egen utvärdering visat att de som blivit jobbcoachade inte fått jobb i större utsträckning (faktiskt t o m något lägre!) än dem som inte blivit jobbcoachade. Det gäller Fas 3 som bevisligen inte leder till jobb men som ändå växer lavinartat och idag är Sveriges största ”arbetsgivare”. Och hela jobb- och utvecklingsgarantin liksom den s.k. ungdomsgarantin har bevisat låg aktivitetsnivå vilket är ett viktigt skäl att så många människor obönhörligen rutschar ut i återvändsgränden Fas 3. Synen på utbildning är en ideologisk vattendelare där vi socialdemokrater vill satsa stort på utbildning och andra insatser som rustar de arbetslösa så att de kan ta de lediga jobb som finns. Regeringen har istället skurit ned kraftigt på utbildning för att istället skapa ”incitament” för att ta jobb genom lägre eller obefintlig ersättning till arbetslösa.
Nu har Fackförbundet ST frågat 2 300 av landets arbetsförmedlare hur de tycker att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fungerar. Man har alltså frågat dem som dagligen möter arbetslösa och som har till yrke att hjälpa människor till jobb.
Rapporten är svidande kritik mot regeringens arbetsmarknadspolitik. Insatserna i garantierna sägs ha låg kvalitet och komma igång alldeles för sent. Många arbetslösa anses behöva ett mer omfattande stöd av högre kvalitet. Enligt arbetsförmedlarna är risken stor att människor låses in i åtgärder som inte leder vidare till jobb. 70 % av arbetsförmedlarna vill kunna erbjuda mer arbetsmarknadsutbildning.

-          Arbetsförmedlarna efterfrågar en politik som rustar de arbetslösa och gör dem starkare, snarare än den politik som regeringen valt, att kontrollera de jobbsökande, utan att på allvar förändra och förbättra deras förutsättningar, säger rapportens författare Roger Syrén till DN.

Det framgår av rapporten att arbetsförmedlarna tycker att de får ägna för mycket tid åt att kontrollera de arbetssökande och för lite tid åt att kontakta arbetsgivare för att hjälpa de arbetslösa att få jobb.
Utöver utbildning efterlyser arbetsförmedlarna validering av invandrares kunskaper och riktade insatser för de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden. Sänkta ingångslöner, försämrad anställningstrygghet eller generell sänkning av arbetsgivaravgiften för unga tror man däremot inte är verkningsfullt.
Som socialdemokrat blir jag naturligtvis glad över att få stöd för vår arbetsmarknadspolitik från dem som arbetar med detta dagligen och professionellt. Vi föreslår just riktade insatser för unga utan gymnasiekompetens med vårt förslag om utbildningskontrakt, stora satsningar på utbildning, mer tid för arbetsförmedlarna att ta kontakt med arbetsgivare och validering samtidigt som vi vill avskaffa Fas 3. Men som medborgare blir jag samtidigt bedrövad över att regeringen är så ideologiskt blockerad när det gäller jobbpolitiken att man inte vill lyssna eller lära av sina misstag.

Tillgänglighet gynnar alla

Vem är funktionshindrad? De flesta av oss är funktionshindrade i vissa situationer utan att vi för den skull definieras som handikappade och många personer med funktionsnedsättning är inte funktionshindrade alls i vissa situationer. Man brukar räkna med att ungefär var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsnedsättning och för drygt hälften innebär det en nedsatt arbetsförmåga. Sysselsättningsgraden är väsentligt lägre för personer med funktionsnedsättning än för andra och dessutom har den långsamt sjunkit under flera år. Ungdomar i åldern 20-24 år förtidspensioneras i en snabbt ökande takt. De senaste 8 åren har antalet med aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) ökat med hisnande 80 %. Det är alltså nästan en fördubbling.
Det finns alltså mycket stora utmaningar innan vi når ett samhälle där varje människas kapacitet och förmåga tas tillvara. Om inte politiken tydligt och målmedvetet jobbar för ett inkluderande samhälle byggt på människors lika värde kommer det aldrig att ske.
Ett samhälle som är tillgängligt för alla är en viktig del av detta. Idag saknar 4 av 10 skolor grundläggande tillgänglighet till klassrum och matsal. Det betyder förmodligen av 40 % av alla barn och unga växer upp utan att möta barn med funktionsnedsättning i sin vardag. Jag tror att man på så sätt grundlägger en syn på personer med funktionsnedsättning som något annorlunda och främmande. När det gäller arbetsplatser är tillgängligheten ännu sämre. Och otaliga är berättelserna om hur den som sitter i rullstol eller har behov av andra hjälpmedel inte kan komma in på restauranger, i butiker, använda websidor eller färdas med kollektivtrafiken som andra.
Att undanröja hinder och bygga ett tillgängligt samhälle där alla kan delta handlar för mig om människosyn. Den som har en funktionsnedsättning är ingen annan slags människa. Man är inte svagare eller skörare än någon annan men behöver få hinder undanröjda och funktionsnedsättningen kompenserad med t ex hjälpmedel. Krav på att försörja sig genom eget arbete och att aktivt delta i samhällslivet bör ställas på alla. För att det skall vara möjligt måste också samhället och arbetslivet vara tillgängligt för alla.
På onsdag 13 juni skall Riksdagen rösta om ifall bristande tillgänglighet skall ses som diskriminering och föras in i lagstiftningen. Jag har, tillsammans med mina partivänner och med miljöpartiet och vänsterpartiet, formulerat ett tillkännagivande i Arbetsmarknadsutskottet till regeringen om en sådan ny lagstiftning som jag hoppas att en riksdagsmajoritet skall ställa sig bakom.
Frågan har utretts flera gånger. Diskrimineringskommittén föreslog i sitt betänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22) att bristande tillgänglighet skulle ses som en form av diskriminering och presenterade ett lagförslag med en förbudsregel av denna innebörd. Men den borgerliga regeringen ansåg att frågan behövde utredas ytterligare och den nya diskrimineringslagen (2008:567) som trädde i kraft i januari 2009 innehåller därför inte några nya regler om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en form av diskriminering.
Förra DO Hans Ytterberg utredde frågan igen och föreslog i departementspromemorian Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20) att det i diskrimineringslagen ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillänglighet för personer med funktionsnedsättning. Han betonade att de åtgärder som krävs skall vara skäliga. Enligt förslaget ska ett antal faktorer särskilt beaktas vid prövningen av om en åtgärd är skälig eller inte: 1) om åtgärden är av det slaget att den behöver vidtas redan enligt andra bestämmelser, 2) nyttan särskilt för personer med funktionsnedsättning av att åtgärden vidtas, 3) en verksamhets möjligheter att bära kostnaderna för åtgärden, 4) den verksamhetsansvariges möjligheter att förutse behovet av åtgärden, 5) åtgärdens inverkan på verksamhetens innehåll, funktion eller organisation, samt 6) åtgärdens inverkan på hälsa, säkerhet eller kulturmiljö. Även andra faktorer kan vägas in i den helhetsbedömning av skäligheten som måste göras i varje enskilt fall.
Regeringen litade dock inte på utredningens bedömning att en sådan lagstiftning inte skulle leda till stora kostnader och gav därför statskontoret i uppdrag att undersöka kostnaderna för en reform.
Enligt Statskontorets rapport Kostnads- och konsekvensanalys av lagförslaget om bristande tillgänglighet (2010:26) leder förslaget om att det i diskrimineringslagen ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning med största sannolikhet till betydande samhällsekonomiska merkostnader, även om dessa är svåra att uppskatta. Dessa kostnader kommer att uppstå i såväl privat som offentlig sektor. Exakt hur stora dessa merkostnader kommer att bli är enligt rapporten svårt att bedöma.
Och där har frågan fastnat. Åtta år efter att Diskrimineringskommittén föreslog att bristande tillgänglighet skall föras in i lagstiftningen har alltså ingenting hänt, annat än att borgerliga ministrar och riksdagsledamöter har lovat och lovat att lagen är på gång och att förslag snart skall komma. Det duger inte.
Frågan om kostnaderna måste givetvis tas på mycket stort allvar. Jag tänker inte medverka till en lagstiftning som äventyrar sunda finanser och en ansvarsfull användning av våra gemensamma resurser. Men jag tänker inte låta en diffus oro för kostnader vara skäl för att dra frågan i långbänk och inte göra någonting alls. Bra tillgänglighet handlar sällan om märkvärdiga investeringar utan om att man tänker rätt från början och åtgärdar enkelt avhjälpta hinder. Hela oron för oöverstigliga kostnader med en ny lagstiftning handlar egentligen om att de regler som sedan många år finns i Plan- och Bygglagen (PBL) och som handlar om att bygga och bygga om på ett tillgängligt sätt inte alltid efterlevs. Då uppstår ett glapp mellan vad som redan borde vara åtgärdat och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Om man då räknar med att dessa ”underlåtenhetssynder” skall åtgärdas bums så blir det självklart en stor kostnad. Men lösningen på detta är ju inte att göra ingenting!
Istället måste vi börja ta målmedvetna steg framåt och genomföra förändringar i en ansvarsfull takt. Ett tillgängligare samhälle innebär också stora vinster som måste tar med i beräkningarna.
En majoritet i riksdagens arbetsmarknadsutskott har formulerat det såhär:
"Tillgänglighet innebär en funktionell miljö för så många personer som möjligt. Det är en fråga om ett grundläggande perspektivskifte bort från en politik som främst tar sikte på åtgärder för personer med funktionshinder och mot ett samhälle som är utformat för att det ska fungera för så många människor som möjligt. (…) Enligt utskottets mening bör regeringen vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Frågan om bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund har redan utretts, inte minst genom det arbete som redovisas i departementspromemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20). Det finns inte anledning att ytterligare fördröja en lagreglering på området.
En avgörande förutsättning är att tillgänglighetsreformen införs på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt. Av de utredningar som gjorts på området framgår att det är svårt att beräkna merkostnaderna. (….) Det faktum att olika beräkningar har presenterats som utmynnar i vitt skilda analyser av de ekonomiska effekterna bör emellertid inte tas till intäkt för att inte göra något alls. Det finns även stora vinster att göra både på individnivå men också för samhället i stort. Ett tillgängligare samhälle kan bidra till ökad förvärvsfrekvens, höjd utbildningsnivå och ökad delaktighet bland personer med funktionsnedsättning.
Utskottet anser att den betydande osäkerhet som råder i dessa avseenden måste beaktas vid de fortsatta övervägandena. Skälighetsbedömningen och genomförandetakten är två centrala aspekter. Dessa frågor kan behöva preciseras ytterligare i förhållande till utredningsförslaget. Enligt utskottets mening måste det säkerställas att reformen både står i samklang med god hushållning i offentlig sektor och beaktar förutsättningarna för näringslivets utveckling.
Vad utskottet anfört om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag om förbud mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning bör ges regeringen till känna."
Anmärkningsvärt är att regeringspartierna m, fp, c och kd väljer att reservera sig mot detta. De hävdar att texten ovan visar på ansvarslös ekonomi (sic!) och är nöjda med dagens situation. Så här skriver de i sin reservation: "Vi välkomnar därför att regeringen tagit initiativ till att inom Regeringskansliet ytterligare utreda och komplettera beslutsunderlaget i frågan om bristande tillgänglighet. En av de frågor som diskuteras är huruvida bristande tillgänglighet enligt lag ska kunna utgöra diskriminering."
I regeringens värld skall personer med funktionsnedsättning vara nöjda med att regeringen diskuterar medan vallöftena sviks.
På min FB-sida skrev Danuta Rauf i en kommentar till beslutet: "Tänk er en varm dag i t. ex. Folkets Park i Malmö när jag blir sugen på glass. Alla kiosker i parken står på något slags upphöjning. Därför är det ett brett trappsteg framför dem. Det gör att jag inte kan ta mig fram med min rullstol, får be andra parkbesökare om hjälp."
Omröstningen 13 juni handlar om människovärde och en fungerande vardag.
Du som vill ta del av hela betänkandet kan göra det här.