29 November 2011

Har sysselsättningen ökat?

Arbetsförmedlingen redovisar att 372 000 människor är arbetslösa i vårt land. Det motsvarar en arbetslöshet på 8,2 %. Risken är nu stor att fler människor kommer att bli arbetslösa, den ekonomiska krisen i viktiga euro-länder liksom i USA påverkar också Sverige och prognoserna ser mörka ut.     
Regeringens företrädare brukar skryta med att det aldrig har varit så många som arbetar som idag. Det är sant. Men det regeringen inte vill berätta är att det uteslutande beror på att vi aldrig någonsin har varit fler människor i arbetsför ålder i vårt land än idag. Det är självklart så att ju fler invånare ett land har ju fler arbetar. Ett litet land har färre sysselsatta än ett stort land. Den intressanta frågan är ju hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar.
Det mäts i den så kallade sysselsättningsgraden som anger hur stor andel som arbetar. Sysselsättningsgraden var (enligt Statistiska Centralbyrån) 71,2 % i oktober 2006 då den borgerliga regeringen tillträdde. Idag är sysselsättningsgraden enligt samma sätt att mäta 71,0 %, alltså något lägre än när regeringens började sjösätta sin politik.
Regeringens jobbpolitik har misslyckats. Arbetslösheten är på en nivå som moderaterna i opposition beskrev som massarbetslöshet och mer än var femte ung människa går utan jobb. Trots att regeringen har genomfört hela sitt program med nedmontering av arbetslöshetsförsäkringen, utförsäkring av sjuka, jobbskatteavdrag för astronomiska belopp, gratisarbete i fas 3 och Lex Laval så är sysselsättningsgraden lägre än innan regeringen tillträdde och arbetslösheten är högre. Istället för jobb har vi fått fler människor i fattigdom.
Moderaternas retorik har visat sig värdelös när den omsätts i praktisk politik.

23 November 2011

Vem betalar?

De politiska partierna och deras frihet är grundläggande i en demokrati. I Sverige har vi partistöd för att säkerställa att alla partier, och därmed alla väljares åsikter, har möjlighet att utvecklas. Partierna använder sina pengar till att anställa ombudsmän, utredare, pressekreterare, till att ge ut informationsmaterial, rapporter, ha en levande hemsida och förstås för att ordna aktiviteter för sina medlemmar, arrangera kongresser och konferenser. I valtider satsas stora resurser på valkampanjer med affischer, filmer, annonser och direktutskick i brevlådorna. Ju mer pengar ett parti har, desto mer kan ett parti göra för att värva nya medlemmar och övertyga väljare.
Självklart vill varje parti öka sina inkomster. Det kan ske genom att medlemmar och förtroendevalda betalar in pengar till partiet, genom lotterier och försäljning. Men det kan också ske genom att företag, organisationer eller enskilda individer skänker pengar till partiet. Och det är då det blir känsligt. Självklart står det vem som helst fritt att skänka bort en summa pengar till ett parti som man stödjer. Men den fråga som måste ställas är: kan det som skänkt pengar förvänta sig någon form av gentjänst från detta parti? Alla partier intygar naturligtvis att de inte låter sig köpas för pengar utan agerar utifrån den politiska linje som partimedlemmarna demokratiskt har beslutat om. Men misstanken finns där och jag menar att den är berättigad.
Ett aktuellt exempel är de riskkapitalägda vårdbolag som nu kritiseras dels för vanvård och bristande omsorg om sjuka, sköra äldre, dels för att de låter stora vinster försvinna till skatteparadis bort från vårdverksamheten och undan från svensk beskattning. Fredrik Reinfeldts regering har kraftfullt agerat genom lagstiftning för att skapa en stor och växande marknad för dessa bolag samtidigt som regeringen har sagt nej till varje form av bindande nationella kvalitetskrav t ex när det gäller personaltäthet, röstat nej till meddelarskydd för de anställda och motsatt sig kompetenskrav för personalen. Det är klart att man undrar: hur mycket pengar har dessa bolag skänkt till moderaterna? Har moderaterna fått pengar från Carema?
Det enda vettiga sättet att hantera detta på är att öppet redovisa alla större gåvor till partierna. Det kan vara pengar som skänks eller andra fördelar, t ex annonsplats i tidning eller att tillhandahålla personal. Om detta redovisas tydligt och öppet så blir det möjligt att granska och debattera dessa ekonomiska kopplingar och ytterst blir det väljarna som avgör om det påverkar förtroendet för partiet. Jag anser därför att det i en demokrati som vår är ett anständighetskrav att partier enligt lag skall vara skyldiga att redovisa denna typ av ekonomiska kopplingar och gåvor. Detta är också socialdemokratins ståndpunkt som vi framför i partimotioner varje år i riksdagen. Det socialdemokratiska partiet redovisar också sedan flera år öppet de bidrag som vi får.
Moderaterna och Sverigedemokraterna är de partier som inte redovisar sina intäkter och som aktivt motsätter sig lagstiftning för att tvinga fram öppenhet om partiernas ekonomiska kopplingar. Moderaterna har fått med sig de andra borgerliga partierna på att rösta nej till lagstiftning vilket har blockerat möjligheten för riksdagen att ändra lagen. Socialdemokraterna i konstitutionsutskottet har därför valt att driva igenom en överenskommelse om att frågan skall diskuteras mellan partisekreterarna i hopp om att det skall leda till mer konkreta resultat än omröstningarna i riksdagen hittills har gjort. Låt oss hoppas att det verkligen gör det. Annars anser jag att vi socialdemokrater inom kort måste återkomma med förslag om ett utskottsinitiativ för att försöka tvinga fram en lagstiftning. Att partierna öppet visar var de får sina pengar ifrån är ett grundläggande anständighetskrav i en demokrati!

15 November 2011

Var är Bäckström nu?

För ett par månader sedan blev det stor uppståndelse när SNS presenterade en forskningsrapport, ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte finns belägg för att välfärden blivit bättre av att den i allt större utsträckning utförs av privata bolag. Man kan tycka att det inte är så revolutionerande att en forskningsrapport kommer fram till att man egentligen inte har något trovärdigt kunskapsunderlag och att det därför behövs mer forskning. Forskningschefen Laura Hartmann konstaterade att ”Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

Men kontroversiellt var det. Svenskt Näringsliv med Urban Bäckström i spetsen dundrade att SNS-rapporter ”brukar vara gedigna och läsvärda”, men att denna rapport var ”bedrövlig rent kvalitetsmässigt”. Den var ”tendentiös” och drog ”svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat”. Borgerliga ledarsidor hävdade att valfriheten i sig var en välfärdsvinst som borde räknas in som höjd kvalitet.
Det Laura Hartman och forskningsrapporten gjorde var att ifrågasätta om det verkligen är rimligt att hävda att det blivit högre kvalitet i välfärden om det inte finns trovärdig kunskap som kan belägga detta. Det var det som var så kontroversiellt att det tog hus i helvete hos alla näringslivspotentater så till den milda grad att Hartman försågs med munkavle. SNS:s forskningschef gjorde då vad varje forskare med självaktning måste göra, hon hävdade sitt oberoende och sa upp sig med omedelbar verkan.
Det finns anledning att påminna sig denna episod när nu privata vårdbolags skandalösa förhållanden och upprörande exempel på vanvård exponeras i media var och varannan dag. Var är Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström nu? Var är ledarsidorna som hävdade att kvaliteten per definition förbättrats genom fler utförare? När nästan hela svenska folket upprört kräver att skattepengarna skall stanna i vården och kissblöjorna skickas till Jersey, vad säger Urban Bäckström då? När SNS-rapporten presenterades kom det blixtsnabbt ett nyhetsbrev från Svensk Näringsliv med namnet ”Urban Direkt” där rubriken var: En bedrövlig SNS-rapport. Vad skall han skriva nu? En bedrövlig verklighet?
Laura Hartman och hennes forskarkollegor hade rätt. ”Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

10 November 2011

Utsortering av unga

Regeringen ansvarar för en gigantisk utsortering av unga från arbetsmarknaden. Ungdomar i åldern 20-24 år förtidspensioneras i en snabbt ökande takt. De senaste 8 åren har antalet med aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) ökat med hisnande 80 %. Det är alltså nästan en fördubbling.
Uppgifterna kommer från en rapport från forskare vid Umeå Universitet som tagits fram på uppdrag av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.
Orsaken är inte att de unga blivit sjukare utan att beror på att de fått svårare att klara skolan och svårare att komma in på arbetsmarknaden. Det är alltså inte ungdomarna som har förändrats utan politiken. Arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken lämnar idag ungdomar med adhd, Aspergers och andra psykiatriska diagnoser utan relevant stöd. Rapportens huvudsakliga slutsats är att den ökning av antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning som har kunnat urskiljas med stor sannolikhet kan relateras till inträdeshinder på arbetsmarknaden och en benägenhet att medikalisera i grunden sociala problem.
Regeringen är ansvarig för denna politik. Deras s.k. arbetslinje är en bluff. Ungdomar som behöver stöd och hjälp lämnas i sticket och hänvisas till livslång fattigdom. Rapporten konstaterar att det pågår en omfördelning mellan de offentliga försörjningssystemen. Allt fler unga som tidigare fick a-kassa eller annan ersättning för att de var inne i arbetsmarknadspolitiska åtgärder hänvisas nu till försörjningsstöd (socialbidrag) eller aktivitetsersättning (förtidspension).
– Siffrorna visar på ett nederlag för regeringens arbetslinje, säger utredningens huvudsekreterare, Irene Wennemo, i Dagens Nyheter.
– Tanken med ordet aktivitet var att det skulle stå för en ambition att de unga skulle tillbaka till arbetsmarknaden. Men så är det i allt mindre utsträckning, fortsätter Irene Wennemo.
Varje ung människa har rätt att få ta klivet ut i vuxenlivet och arbetslivet.  De här ungdomarnas medicinska problem är inte större än att många av dem borde kunna få någon form av jobb med rätt stöd eller utbildning. Det som nu sker är ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurer. Det är dags att förändra utbildningspolitiken så att alla elever får stöd för att nå kunskapsmålen, skolan måste ha resurser för att kunna utforma undervisningen så att alla får en chans att lyckas. Det är dags att upprusta arbetsmarknadspolitiken så att den leder till jobb och inte till utsortering eller avstjälpning vid ändstationen Fas 3.
Idag lämnar jag in en interpellation (fråga) till arbetsmarknadsministern om vad regeringen tänker göra för att bryta denna negativa utveckling och ge alla unga en plats på arbetsmarknaden.

09 November 2011

Apoteksavregleringen en skandal

Något av det dummaste regeringen gjort var att avreglera apoteksmarknaden och sälja ut apoteken. Det tidigare svenska läkemedelsförsörjningssystemet granskades av OECD som konstaterade att det var ett av de mest välfungerande systemen i Europa. Svenska folkets förtroende för Apoteket AB var mycket högt. I de återkommande mätningar som görs av Svenskt Kvalitetsindex låg Apoteket i topp inom sektorn detaljhandel. Den så kallade handelsmarginalen för Apoteket AB var unikt låg. Det var ett mycket effektivt system.

Men regeringen brydde sig inte om detta utan beslöt om utförsäljning. För att öka lönsamheten och locka utländska apotekskedjor till Sverige skulle vinstmarginalen därför höjas. I propositionen skrev regeringen att ”ersättningen till apoteken ska bestämmas så att det säkerställs en lönsamhet på marknaden som inte är väsensskild från lönsamheten för noterade apoteksbolag i andra länder”. Det innebar att handelsmarginalen nästan skulle fördubblas. Och att regeringen skulle garantera lönsamheten i privata bolag! Helt absurt.
Skattebetalarna står för notan genom apoteken får 10 kr extra per förpackning som de säljer. Skattebetalarna betalar alltså idag 10 kr extra till apoteken per läkemedelsförpackning som de säljer som ersättning för att de är så snälla och säljer våra läkemedel till oss! Eftersom kunden/patienten bara betalar en liten del av priset på receptbelagda läkemedel är det skattebetalarna som kollektiv som får betala mer. Denna höjning av vinstmarginalen motsvarar ca 2000 undersköterskor i vården. Pengar som nu istället genererar vinster hos de riskkapitalbolag som äger de allra flesta nya privata apoteken.
Svenska Dagbladet skriver idag om hur apoteksföretagen för över sina vinster till ägarbolag i utländska skatteparadis medan de klagar inför den svenska staten över att lönsamheten är för dålig. Vad skall regeringen svara om apoteksbolagen hotar med att de inte längre vill sälja receptbelagda läkemedel för att de inte tycker att det är tillräckligt lönsamt? Skall skattebetalarna pumpa in ännu mer pengar som rinner ut till skatteparadisen, pengar som hade behövts i vården, eller ska servicen till medborgarna bli ännu sämre? Redan idag är det vanligt att gamla och skröpliga kunder som kanske tagit färdtjänsten till apoteket möts av beskedet att några av de mediciner de skall hämta ut inte finns inne. Och var kunden kan få tag i medicinen kan de inte tala om eftersom det troligen handlar om en konkurrent.
Ibland är det skönt att kunna säga ”vad var det jag sa” men att jag blivit sannspådd när det gäller kostnaderna för apoteksavregleringen är riktigt sorgligt. Regeringen borde skämmas som förstört ett välfungerande och effektivt system samtidigt som de slösar bort de skattekronor som så väl skulle behövas för att höja kvalitén när det gäller vården av sjuka och gamla.

05 November 2011

Längre provanställning för unga

Regeringen vill införa en ny anställningsform - lärlingsprovanställning. I torsdags presenterades direktiven till en utredning.

Sverige har bland de högsta talen för ungdomsarbetslöshet i hela Europa så det är alldeles uppenbart att det krävs nya initiativ för att underlätta för ungdomar att få sitt första jobb. För att kunna komma med förslag om rätt åtgärder måste man först förstå hur problemet ser ut, varför är det svårare för ungdomar att få jobb?
En liten, men tyvärr växande, grupp unga har av olika skäl inte klarat av gymnasiet. De har mycket svårt att få jobb på dagens arbetsmarknad. De har ofta kompetens och kapacitet för många av de jobb som finns men får ändå inte anställning. Arbetsgivaren satsar hellre på någon med gymnasiekompetens för att det ökar sannolikheten att personen kommer att kunna ställa om till andra arbetsuppgifter när jobbet förändras. För dessa ungdomar är det helt avgörande att få möjlighet till utbildning på sina villkor. De måste få stöd och peppas för att utbilda sig inom yrkesvux, lärlingsutbildning, folkhögskola eller vuxenutbildning.
Men de allra flesta ungdomar har god utbildning och en stor andel har högskoleutbildning, många har dessutom bra språkkunskaper, är bra på att uttrycka sig och har stor arbetskapacitet. Ändå tvekar arbetsgivare att anställa dem. Arbetsgivarna uttrycker att ungdomarna trots god utbildningsnivå inte har rätt kompetens, d v s de saknar viktig erfarenhet och har (ännu) inte prövat att omsätta sina kunskaper till produktiva varor och tjänster. Lönekostnaderna är sällan det hinder som arbetsgivarna anger. Regeringens åtgärd att sänka arbetsgivaravgiften för ungdomar under 25 år har inte heller lett till att dessa ungdomar blivit anställda i högre utsträckning.
Vill man underlätta för ungdomar på arbetsmarknaden bör man göra något åt det faktiska problemet, d v s kompetensfrågan. För alla dem som redan har en bra utbildning handlar det om att få en anställning där man garanteras att få lära sig att tillämpa sina kunskaper för att nå nya färdigheter och få den erfarenhet och de kontakter som krävs på arbetsmarknaden. Det kan ske genom en utbildningsanställning. Dessa brukar kalla lärlingsanställning eller traineeanställning med tydligt utbildningsinnehåll och möjlighet att prova på olika funktioner på arbetsplatsen. Dessa anställningar avtalar parterna om. Man kommer överens om löner, anställningsvillkor och utbildningsinnehåll. Det ger den enskilde stöd av kollektivavtalet för att hävda sin rätt till relevant och kvalitativt utbildningsinnehåll. Lönenivån påverkas självklart av hur stor andel av tjänsten som utgörs av utbildning.
Detta är en mycket bra modell som borde användas i mycket högre utsträckning också inom de branscher som saknar denna tradition, t ex inom äldreomsorgen som står inför ett stort generationsskifte. Vi socialdemokrater har i vår skuggbudget satsat stora resurser för att stimulera sådana utbildningsanställningar. För lärlingsanställningar krävs alltså inte någon utredning eller någon ändrad lagstiftning. Vad är det då regeringen vill?
Jo, de vill utöka möjligheten till provanställning.
Idag kan arbetsgivaren provanställa i sex månader. En provanställning kan avbrytas när som helst under prövotiden utan att något särskilt skäl behöver anges. Regeringen vill nu tredubbla provanställningstiden för ungdomar upp till 18 månader. Det är detta som är det egentliga innehållet i regeringens s.k. lärlingsprovanställningar och det är därför det krävs utredning och lagändring.
Men redan idag har arbetsgivarna nästan oändliga möjligheter att använda sig av visstidsanställningar. Sverige har t o m fått kritik från EU-kommissionen för detta. Redan idag har mer än varannan ung människa under 25 år en visstidsanställning.
Två politiska alternativ står mot varandra: regeringen vill försämra anställningstryggheten ytterligare för ungdomar, vi socialdemokrater vill satsa på kunskap och kompetens. I grunden handlar det om vilken framtid vi väljer: skall vi konkurrera med kompetens eller med låga löner?