27 August 2011

Konjunkturen viker

Under den senaste 18-månaders perioden har tillväxten av nya jobb på den svenska arbetsmarknaden varit unikt stark. Under denna period har regeringen valt att placera de arbetslösa i den s.k. Jobb- och utvecklingsgarantin med dokumenterat låg aktivitetsnivå och rekordmånga har fått se dagarna ticka iväg och hamnat i JUG:ens slutstation Fas 3. I Fas 3 ska man jobba gratis hos en anordnare som får betalt för att ta emot den arbetslöse medan hon eller han själv inte får ett öre för sitt arbete. Fas 3 har med rätta kritiserats hårt både när det gäller kvalitén och anordnarnas seriositet. Men allvarligast är att Fas 3 inte leder till jobb. Regeringen har inte ens haft ambitionen att finna jobb till långtidsarbetslösa under denna starka period då många nya jobb har skapats på arbetsmarknaden. Det har gjort att långtidsarbetslösheten, och det s.k. utanförskapet, har bitit sig fast. Det är mycket allvarligt.
Nu vänder konjunkturen. Finansministerns prognos, som han presenterade igår, är den mest pessismistiska av alla. Han räknar med att tillväxten krymper ihop till en tredjedel och att arbetslösheten kommer att öka. Regeringens politik har alltså inte lyckats bryta det s.k. utanförskapet och långtidsarbetslösheten i högkonjunktur och nu kommer en lågkonjunktur som gör att arbetslösheten ökar från en redan katastrofalt hög nivå. De som redan har flera års arbetslöshet bakom sig kommer därmed att hamna ännu längre bak i arbetslöshetskön och ännu längre bort från arbetsmarknaden. Det är ett kapitalt misslyckande.
Regeringen har misslyckats med jobbpolitiken och har misslyckats med att bryta det s.k. utanförskapet. Resultatet av regeringens politik är ökade klyftor, ökad barnfattigdom och försämrade skolresultat. Högern har konsekvent sagt nej till satsningar på utbildning och aktiva åtgärder för att minska arbetslösheten. Det är hög tid att granska resultaten och säga som det är: regeringens jobbpolitik har havererat. Sverige och hundratusentals arbetslösa betalar ett högt pris för moderaternas ideologiska blindskär.

19 August 2011

Primärval i franska Socialistpartiet

Jag befinner mig på Korsika för intensivstudier i franska. Det ger också tillfälle till många intressanta politiska diskussioner (på franska!) om det politiska läget och de kommande valen.

I maj nästa år skall Frankrike ha presidentval. Den nuvarande presidenten och högerpolitikern Nicolas Sarkozy har tappat i popularitet men trots det är det inte så många som idag tror att Socialistpartiet kan vinna presidentvalet. Förre chefen för internationella valutafonden (IMF) och den tidigare finansministern för Socialistpartiet, Dominique Strauss-Kahn, ansågs av många som den kandidat som skulle kunna vinna över Sarkozy. Men han står nu inför mycket allvarliga anklagelser om sexuella övergrepp mot en kvinna som arbetade som hotellstäderska i New York och är (med rätta!) otänkbar som presidentkandidat.
Det franska Socialistpartiet skall nu utse sin presidentkandidat och det är långt ifrån självklart vem det blir. Partiets process för att utse sin kandidat är intressant i sig. De som är intresserade av att kandidera har fått anmäla sig till partiet och valet står nu mellan sex olika kandidater. Det är inte nödvändigt att vara nominerad av t ex ett partidistrikt.
Partiet kommer att genomföra ett primärval 9:e och 16:e oktober för att välja mellan dessa kandidater. Alla partimedlemmar har rösträtt men även sympatisörer som har registrerat sig som sympatisörer före ett visst datum och betalat en avgift på 1 euro har rätt att rösta i partiets primärval. Det är första gången som Socialistparitet prövar denna modell för att utse sin kandidat och det skall bli mycket spännande att följa resultatet.
I år står valet mellan följande sex kandidater för Socialistpartiet:
• Martine Aubry som är partiets ordförande och dessutom borgmästare i den stora staden Lille och parlamentsledamot.
• Francoise Hollande som var partiordförande före Martine, han är ordförande i parlamentet i departementet (typ av region) i Corrèze och parlamentsledamot.
• Sègoléne Royal som är ordförande i regionparlamentet i Poitou-charentes, parlamentsledamot och tidigare presidentkandidat.
• Arnaud Montebourg som är parlemantsledamot och den yngste av kandidaterna, ca 40 år.
• Manuel Valles som är parlamentsledamot och borgmästare i Evry
• Jean-Michel Baylet
Marine Aubry leder knappt i opinionsmätningarna och valet anses stå mellan henne, Francoise Hollande och Sègoléne Royale.

Jag tycker att det är en intressant modell som det franska Socialistpartiet använder. Det finns naturligtvis allvarliga invändningar. Det finns en uppenbar risk för att en gruppering skall försöka att ”kuppa” genom att personer som inte alls är genuina sympatisörer anmäler sig och röstar i primärvalet och man kan ifrågasätta värdet av att vara partimedlem om man inte som medlem i partiet har mycket större inflytande än ”vem som helst” över en sån viktig fråga som att utse partiets presidentkandidat. Men samtidigt är det ett faktum att det franska Socialistpartiet har få medlemmar och att de inte kan anses vara representativa för väljarna. Det är helt nödvändigt att finna nya och fler former för att engagera politiskt intresserade medborgare. Jag tycker att modellen är intressant och tål att diskuteras.

En månad efter presidentvalet i maj nästa år går fransmännen till val igen för att välja till Nationalförsamlingen (parlamentet). Förra gången (2007) var valdeltagandet i detta val bara 40% - hälften jämfört med presidentvalet. Det säger något om presidentens makt i Frankrike men också om demokratins svåra utmaningar.

07 August 2011

Tidspolitik - kampen om arbetstiden

När arbetstid diskuteras ställs ofta frågan: Ska vi leva för att arbeta eller ska vi arbeta för att leva? Jag menar att den frågan missar något väsentligt. Man måste kunna leva även när man är på jobbet. Ibland förs diskussionen om arbetstiden på ett sätt som lite förenklat kan beskrivas som ”eftersom det är så slitsamt och hemskt på jobbet så gäller det att försöka minska den tid man måste tillbringa på arbetsplatsen”. Jag tror att det är ett förhållningssätt som är förödande för arbetarrörelsen.
Istället för att slåss för att jobba någon timme mindre i veckan måste kampen handla om makten och inflytandet på arbetet. Det finns tydliga klass- och könsskillnader när det gäller möjligheten att styra över sin egen tid på jobbet och ifall man t ex kan gå ifrån för att gå till tandläkaren eller ej. Men också möjligheten till fysisk träning på arbetstid, kompetensutveckling och tid för att utveckla arbetet tillsammans med sina arbetskamrater skiljer stort.
De som i minst utsträckning jobbar heltid är arbetarklassens kvinnor och det är ofta de som har de tuffaste arbetsvillkoren. Undersköterskor, butiksbiträden, städerskor och servitriser förväntas klara fysisk hårt ansträngande jobb och ibland hotfulla möten med utsatta människor utan vare sig fysisk träning, handledning eller utbildning. Lösningen är naturligtvis inte att jobba mindre, tvärtom är rätten och möjligheten till heltidstjänst ett viktigt krav. För att komma tillrätta med detta krävs kamp för bättre villkor i arbetslivet.
Under den borgerliga regeringens tid har maktförhållandena på arbetsmarknaden förskjutits. Löntagarnas inflytande har minskat och arbetsgivarnas har ökat. Det syns t ex i det faktum att andelen osäkra och otrygga anställningar har ökat markant.

I fredags var jag på SSU-kongressen och deltog i ett seminarium om tidspolitik. Dagen innan hade kongressen efter en lång och intensiv debatt röstat nej till 6-timmars arbetsdag. Forskaren Paul Fuehrer redogjorde för en undersökning där man ställt frågan: vill du ta ut en framtida produktivitetsutveckling i form av högre lön eller i mer ledig tid? En stor majoritet hade svarat att de ville ha mer ledig tid med motiveringen att man vill ha självbestämmande över sin tid. Fuehrer betonade att det inte behöver vara samma sak som att personerna faktiskt skulle välja detta om de kunde och att man måste komma ihåg att tid och pengar på många sätt är utbytbara mot varandra. Jag och Maja Nordström hade en intressant diskussion utifrån detta under ledning av Daniel Mathisen.
Min huvudpoäng var att en framtida produktivitetsökning inte nödvändigtvis skall tas ut individuellt – som högre lön eller mer ledig tid – utan kanske gemensamt i form av en utvecklad välfärd med bättre skola, kollektivtrafik och sjukvård. Nu är det ju självklart så att högre lön också genererar högre skatteintäkter, men jag tror nog att många skulle ha valt alternativet ”investeringar i den gemensamma välfärden” om det hade funnits. Värt att notera är att de intervjuade ville kunna bestämma mer över sin egen tid. Forskningen visar att trots att vi jobbar färre timmar än någonsin tidigare så upplever människor att de har mindre tid över. Det handlar naturligtvis om stress och press på jobbet, ständig underbemanning och en känsla av att inte hinna med. Men även om att arbetsresor med dåligt fungerande kollektivtrafik och ökade krav för att klara familjelogistiken med barnens olika aktiviteter också inkräktar på vår upplevda känsla av att ”ha tid”. Socialdemokratin behöver utveckla en politik för kampen om tiden som bör handlar om makten och inflytandet på jobbet, inte om en generell förkortning av arbetstiden.

05 August 2011

Börsen faller

Stockholmsbörsen har nu fallit nio dagar i rad, 19% ned jämfört med årsskiftet och det lägsta värdet sedan våren 2010. Börsraset raderar tillgångar i våra gemensamma pensionsfonder liksom för alla som har privat pensionssparande i aktiefonder. Alla hoppas att det är en tillfällig nedgång och att börsen snart skall återhämta sig och vända uppåt. Den svenska ekonmin är ju stark och den svenska konjunkturen fortfarande god, även om den verkar mattas nu. Att börsen ändå faller är en konkret bild av hur beroende vi alla är av den ekonomiska utvecklingen i Europa och i USA. Och av de politiska systemen och politiska ledningarna i dessa länder.
Våndorna i USA:s kongress visade en svåröverträffad politisk impotens när republikanerna kunde hålla hela världen på halster inför hotet om inställda amerikanska betalningar. Nu är den akuta krisen avvärjd men på ett sätt som jag varken tror är  särskilt bra eller hållbart.
I Italien, som är eurozonens hårdast skuldsatta land men som huvudsakligen har ett inhemskt skuldberg, hamnade i svårigheter när landets premiärminister Berlusconi visade extremt dåligt omdöme (för vilken gång i ordningen?) och dissade sin egen finansminister Tremontis åtstramningsplaner och rent allmänt verkade helt ointresserad av att hantera Italiens ekonomiska problem. Berlusconis agerande har gjort att räntorna på italitenska statsobligationer har fördubblats på en månad. Med sin svaga ekonomiska tillväxt så framstår nu både Italien och Spanien som riskländer och hela euroomårdet står inför nya hot eftersom de italienska och spanska ekonomierna är så stora att de nyligen beslutade krispaketen för Grekland och Irland inte på länga vägar räcker till.
Politiskt ansvar och mod är en bristvara, det gör att vi alla riskerar att betala ett högt pris för utvecklingen.

03 August 2011

Fas 3 leder inte till jobb

Arbetsförmedlingen presenterade igår en rapport som skulle bevisa hur bra Fas 3 fungerar. Om man läser rapporten får man en annan bild än den av nöjda Fas 3-deltagare som Arbetsförmedlingen på regeringens uppdrag vill visa efter den massiva kritik som med rätta riktats mot Fas 3.
Arbetsförmedlingen hade valt ut 1500 deltagare i fas 3 för telefonintervju men bara 850 svarade på frågorna. Ett bortfall på 43%! Trots detta anser man ha underlag för att säga att deltagarna är nöjda. De har svarat på frågan om de är nöjda med sin plats, underförstått om de hellre skulle vilja ha en annan plats inom Fas 3. Deltagarna har däremot inte svarat på frågan om de är nöjda med Fas 3 som åtgärd. Om man hade ställt frågan på det sättet hade man troligen fått ett annat svar eftersom bara en fjärdedel av de som svarat på frågorna trodde att Fas 3 skulle bidra till att de kunde få ett jobb.
Det är ju just detta som är den viktiga frågan när man skall värdera en arbetsmarknadspolitisk åtgärd: leder den till jobb eller inte?
Arbetsförmedlingens egna siffror visar att bara 1,5% av deltagarna i Fas 3 har gått till arbete eller studier med en varaktighet om 90 dagar. Se nedan:


På pressträffen igår försökte Arbetsförmedlingen istället ge bilden av att 15% av deltagarna gått till arbete eller studier, men då räknar man med även de som bara hoppat in en dag som timvikarie någonstans. Den vanligast förkommande definitionen av att "ha fått jobb" är att det är ett arbete med en varaktighet om 90 dagar och då är resultatet bedrövligt dåligt.
Anordnarna av Fas 3 får 135 miljoner kr varje månad av våra skattemedel för att ta emot Fas 3-deltagare, det är alltså en åtgärd som kostar en hel del pengar. Deltagarna får dock ingen ersättning för sitt arbete. Nu vill Arbetsförmedlingen att deltagarna ska få utföra riktiga arbetsuppgifter och det är naturligtvis ett steg i rätt riktning istället för förvaring eller pysselsättning. Men utför man riktigt arbete skall man också ha riktig lön!
Regeringen övergripande idé om att pressa ned de s.k. reservationslönerna på arbetsmarknaden kommer att bli mycket framgångsrik om man låter 27 000 deltagare i Fas 3 utföra ordinarie arbetsuppgifter utan lön medan arbetsgivaren får 5000 kr i månaden i ersättning för detta! Det drabbar inte bara de arbetslösa utan alla på arbetsmarknaden som kommer att känna av en lönepress nedåt.