14 February 2011

Utrota hyreslägenheterna?

Segregationen i Stockholm har ökat dramatiskt. Det har säkert flera orsaker. Regeringens skattepolitik som har gynnat de rikaste har helt säkert spelat roll, liksom den höga arbetslösheten och de sänkta ersättningsnivåerna i trygghetssystemen. Men det är ingen vild gissning att den aggressiva utförsäljningen av allmännyttan i Stockholm också har spelat stor roll. Stora belopp av skattebetalarnas tillgångar har på så sätt privatiserats och antalet hyresrätter i Stockholm har minskat.
Idag i Dagens Nyheter kommer statsminister Fredrik Reinfeldt med en motsatt och överraskande förklaring: segregationen i Stockholm beror på att det finns hyresrätter! Hyreslägenheter fungerar inte i Stockholms innerstad, säger statsministern och menar att det är hyresrätternas fel att inkomstklyftorna mellan innerstad och ytterstad har ökat från 5% till 29%.
Helt otroligt! Hur naiv får man bli? Om Stockholm förvandlas till ett reservat för dem som har möjlighet att köpa bostadsrätt för flera miljoner kronor - minskar segregationen då?

Förvaring i Fas 3 eller aktiva insatser för jobb?

Svensk ekonomi går på högvarv och nya jobb skapas i snabb takt. Men långtidsarbetslösheten biter sig fast. Trots en starkt uppåtgående konjunktur så ökar antalet personer i den s.k. Jobb- och utvecklingsgarantin med ca 5000 personer i månaden. Nu är ca 90 000 långtidsarbetslösa inskrivna i JUG:en. Där tickar dagarna på och efter 450 dagar hamnar man i Fas 3 där man förväntas delta i en "samhällsnyttig sysselsättning" på heltid och utan ersättning och utan slut.
Riksdagens utredningstjänst har på socialdemokraternas uppdrag tagit fram statistik för Fas 3. Det visar sig att det inte alls stämmer att det mest är äldre som finns i Fas 3, tvärtom är 61% av deltagarna under 55 år. 22% av deltagarna, dvs mer än var femte, har en eftergymnasial utbildning. I Stockholm är andelen änu högre, 29% har högre utbildning här.
Många som jag pratar med och som befinner sig i Fas 3 vittnar om att de får göra ordinarie arbete på sina arbetsplatser. Men betalt får de inte. Det är i mina ögon uppenbart att många av dem som idag finns i Fas 3 borde kunna få ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden med rätt insatser.
Helt absurt är att den som finns i Fas 3 inte tillåts delta i någon form av utbildning, inte ens på kvällar och helger. Regeringen lämnar människor i sticket, arbetsmarknadsministern har uppenbarligen gett upp hoppet om de långtidsarbetslösa. Det är en skrämmande människosyn och ett oerhört slöseri med mänskliga resurser.
Vad bör göras?
* Ta genast bort aktivtets- och utbildningsförbudet för dem som finns i Fas 3. Det måste vara tillåtet att gå en utbildning och att få stöd av sin arbetsförmedlare för att få hjälp till jobb.
* Satsa på utbildning. Många fler måste ges möjlighet till vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning,
* Ersätt Fas 3 med Utbildningsvikariat som ger den som är långtidsarbetslös en vikarieanställning medan en anställd får kompetensutveckling och Plusjobb som ger människor ett riktigt men subventionerat jobb med kollektivavtal.

05 February 2011

Nära-jobbet-upplevelse?

Arbetsförmedlingens chef Angeles Bermudez-Svankvist har nu sagt att hon vill att arbetslösa skall få en nära-jobbet-upplevelse. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.
Den som har oturen att bli arbetslös är ingen särskild sorts människa som skall ges upplevelser av halvreligiös karaktär av Arbetsförmedlingen. Den som blir arbetslös skall ha rätt till stöd och hjälp för att söka och finna nytt jobb. Man ska ha möjlighet till utbildning, validering, praktik och andra aktiva insatser som innbär att individen kan stärka sin ställning och få möjlighet att söka fler jobb på arbetsmarknaden.
Bermudez-Svankvist är tydligen helt nöjd med att bara 4% av de 90 000 långtidsarbetslösa i den s.k. jobb- och utvecklingsgarantin får möjlighet till utbildning eller praktik. Hon verkar tro att ett huvudproblem är de arbetslösas bristande upplevelser!
Det kanske är därför hon är så positiv till Fas 3 trots att det är en hopplös återvändsgränd som inte leder till jobb.
I Fas 3 skall arbetslösa jobba gratis hos en arbetsgivare utan antällningskontrakt och utan möjlighet till vidare utveckling. Åtskilliga människor vittnar om hur de utför ordinarie arbete utan slut inom Fas 3, hur de betraktas som en andra klassens medborgare som inte ges möjlighet att komma tillbaks till den ordinarie arbetsmarknaden. Bermudez-Svankvists uttalande om nära-jobbet-upplevelser representerar en föraktfull syn på arbetslösa människor och deras kapacitet.
Det krävs en ny politik som tar människor på allvar och som vill investera i människor.

Unga utanför

Alarmerande många unga finns varken i jobb eller studier. SCB har i samarbete med Temagruppen Unga i arbetlivet presenterat nya siffror som visar att antalet unga i åldern 16-25 som varken studerar eller arbetar ökade från 85 000 till 102 000 personer från 2007 till 2008. Även ungdomskullarna har ökat men trots detta har andelen unga som varken studerar eller arbetar ökat. Många finns naturligtvis hos arbetsförmedlingen eller är föräldralediga eller sjuka. Men många gör "ingenting", dvs hamnar i kolumnen "okänd aktivitet". Bland de yngre, 16-19 år är det 63% av dem som varken studerar eller arbetar som kommunen inte vet vad de gör, trots att kommunen har ett lagstadgat uppföljningsansvar.
Det här är oroande. Vi vet inte vad dessa unga gör men jag kan inte låta bli att misstänka att här finns många unga som har hamnat snett i ett tidigt skede, som sitter hemma med psykisk ohälsa, har allvarliga sociala problem eller ägnar sig åt kriminalitet. Det är helt oacceptabelt att kommunerna inte tar sitt uppföljningsansvar på större allvar.
Vi vet bara alltför väl hur dålig prognosen är för de ungdomar som inte klarar gymnasiet, det finns inget försvar för att släppa ansvaret för den växande grupp tonåringar som gör "ingenting". Att satsa på våra ungdomar är en god investering, att satsa på de unga som riskerar att hamna snett är bokstavligen livsviktigt.

03 February 2011

Inkomstförsäkring eller socialbidrag plus?

Allt färre av de arbetslösa har möjlighet att få ersätning från a-kassan, just nu är det bara en tredjedel och snart bara 25% som kan få a-kassa. Det beror dels på att många valt att inte vara medlemmar i en a-kassa pga de nu mycket höga avgifterna - i vissa branscher handlar det om 400 kr i månaden! - och dels på att även av dem som är med i en a-kassa så är det allt färre som uppfyller det skärpta s.k. arbetsvillkoret och därför ställs utan ersättning. Detta är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande för regeringens politik och ovärdigt ett välfärdssamhälle. Det är också ett hot mot allas våra löner eftersom det skapas en lönepress nedåt när allt fler arbetslösa tvingas leva på sin familj eller på försörjningsstöd från kommunen.
Långtidsutredningen presenterade igår ett förslag om att alla arbetslösa skulle ha rätt till a-kassa istället för försörjningsstöd. Det är sympatiskt att LU uppmärksammar det problem som regeringen så länge velat blunda för. Men även om förslaget är vällovligt, man vill att arbetslösa skall slippa den fattigdomsfälla som ligger inbyggd i försörjningsstödets behovsbedömning och som gör att bidraget kan gå förlorat om man tar ett kort jobb, så måste det kritiseras.
A-kassan fungerar som bäst när den är en inkomstförsäkring under omställningstiden mellan två jobb. Det har historiskt bidragit till att svensk arbetsmarknad varit välfungerande med en i internationell jämförelse unik förändringsbenägenhet och flexibilitet hos de anställdas fackliga företrädare. Stora strukturella omställningar, ny teknik och produktivitet har bejakats tack vare trygghet i omställning med en stark a-kassa, stora satsningar på utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Om a-kassan förvandlas till "socialbidrag plus" går detta förlorat.
Regeringen har gått långt när det gäller att nedmontera och sabotera a-kassans funktionssätt, mot den bakgrunden kan man förstå långtidsutredningens förslag. Men det vore att abdikera från en politik för tillväxt och full sysselsättning. Vi socialdemokrater måste vara tydliga med att flexibilitet och trygghet hör ihop, att en politik som underlättar för människor att ta steget från ett jobb till ett annat eller vidare till en utbildning är vida överlägsen en politik som administrerar arbetslöshet.

02 February 2011

Fattiga barn och förtvivlade föräldrar

Igår redovisade Rädda Barnen att barnfattigdomen i Sverige har ökat. 220 000 barn levde i fattigdom år 2008, det är 10 000 fler än året innan. Trots att Sverige är ett av världens rikaste länder så är det så många barnfamiljer som inte får pengarna att räcka, som alltid måste tacka nej till aktiviteter och det lilla extra, barn som skäms för att familjen inte har råd.
Klyftorna i Sverige har ökat markant under den borgerliga regeringen som en följd av en medveten politik. Krisen och arbetslösheten spelar självklart stor roll, men även regeringens skattesänkningar som har gett 25 gånger mer pengar till de rikaste i samhället och försämringarna av trygghetssystemen har skapat djupare klyftor.
Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin uttrycker det såhär:
- Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skule kunna försörja drygt tre lika stora familjer.

Ungefär samtidigt redovisar Arbetsförmedlingen att bara en tredjedel av dem som är arbetslösa får någon ersättning från a-kassan. Det betyder att för en stor majoritet av de arbetslösa är det fattigdom och/eller socialbidrag som väntar. Detta är en direkt effekt av regeringens politik. Något av det första regeringen Reinfeldt gjorde var att ge sig på a-kassan. Kraftigt höjda avgifter och ett system med osolidarisk finansiering, dvs att a-kassan skall vara dyrast för den som löper störst risk att bli arbetslös, gjorde att en halv miljon löntagare lämnade a-kassan och att allt fler unga tvekar att gå in. En avgift på 400 kr i månaden är helt orimligt för den som har ett osäkert deltidjobb.
Regeringen ändrade även arbetsvillkoret för försäkringen vilket gör att många av dem som faktiskt är med i a-kassan ändå inte får ut något från försäkringen när man blir arbetslös. Arbetsförmedlingen spår nu att 75% av de arbetslösa inte kommer att få ut någon a-kassa om två år. Det leder till lägre kostnader för Anders Borg men mycket högre kostnader för komunernas försörjningsstöd.

Men störst är kostnaderna för barnen. De allt fler barn som hänvisas till att växa upp i fattigdom.
Det är beklämmande att höra regeringen skylla ifrån sig och hänvisa till att statistiken kan tolkas si eller så. Ska det vara så svårt att inse: lägg om politiken så att klyftorna minskar så att alla barn kan få rimliga uppväxtvillkor. Sverige är ett rikt land. Det måste få komma alla barn till del.