Återhämtning som väg till arbetsmarknaden

Psykisk ohälsa är en folksjukdom. Vi har alla någon i vår närhet, i vår familj eller vår vänkrets, som lever med någon psykisk sjukdom. Ändå är alla dessa människor förvånansvärt osynliga i debatten om dagens och morgondagens arbetsmarknad. Människor med psykisk sjukdom förkommer mest som statistisk över förtidspensionerade, långtidssjukskrivna eller utförsäkrade. Men de hörs sällan själva i debatten. Människor med psykisk sjukdom är lika olika som alla vi andra. När man lyssnar till debatten kan man ibland så bilden att psykisk sjukdom är som en livslång förbannelse. Men det är inte sant. De allra flesta människor som insjuknar kan bli friska eller leva ett gott och rikt liv även med sin sjukdom. Men det behövs kvalitativ vård som tar människor på allvar och det krävs att varje människas resurser kan tas tillvara på arbetsmarknaden. Att ha ett jobb, en egen inkomst och ingå i en gemenskap är en enormt stark frisk-kraft.

I en undersökning som Statistiska Centralbyrån gjorde för några år sedan visades att bara en tredjedel av personerna med psykisk funktionsnedsättning hade sysselsättning och av dem så var det hela 40 % som var borta under den vecka mätningen gjordes. Det absolut vanligaste är alltså att människor med psykisk funktionsnedsättning inte får uppleva att de är efterfrågade på en arbetsplats och därmed saknar de viktiga relationerna.

För många människor är vägen ut på arbetsmarknaden lång. För en del handlar det om att börja med att klara av att lämna sin lägenhet och att träffa andra människor. RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) har kallat det Återhämtning. Människor som drabbats av psykisk ohälsa behöver möjlighet till återhämtning för att kunna komma tillbaks till ett läge där man får möjlighet att ta sina egna resurser i anspråk.
Under fyra år har RSMH tillsammans med Frösunda LSS AB drivit ett projekt med pengar från Europeiska Socialfonden och Allmänna arvsfonden som heter Öppna vägar till arbetsmarknaden. Projektet finns i Stockholm och i Sollefteå. Idag redovisades projektet på en avslutskonferens i Stockholm.
Det har handlat om att skapa en miljö som stödjer återhämtning och personlig utveckling genom att förmedla hopp, erbjuda stöd, nära relationer och gemenskap. En av utmaningarna i projektet var att peppa deltagarna att våga och vilja ta sig vidare. Det handlar om att sätta igång en återhämtningsprocess hos var och en av deltagarna.
Trots lyckade erfarenheter från detta projekt (och andra projekt) så tycks utvecklingen ändå gå åt fel håll. Antalet unga som förtidspensioneras, ofta med någon psykisk diagnos som grund, har ökat dramatiskt under senare år. Det krävs därför en kraftsamling och en tydlig prioritering inom politiken. Istället för att hänvisas till daglig sysselsättning bör inriktningen vara praktik, arbete eller studier. Istället för stelbenta och hårt styrda insatser krävs resurser som kan skräddarsys utifrån individens behov. Det är nödvändigt att man inser att processerna tar tid, det måste finns långsiktighet och uthållighet. Och kanske viktigast av allt: det krävs att man tar människor och deras egna kunskaper på allvar. Erfarenheterna från återhämtningscentren och de andra delarna av projektet Öppna vägar till arbetsmarknaden måste tas tillvara.