27 December 2011

Fördelningspolitik

I mitt förra inlägg skrev jag om de blixtsnabbt ökande klassklyftorna, den rikaste tiondelen av befolkningen har ökat sina inkomster dramatiskt (med 63 %!) under de senaste 20 åren medan den fattigaste tiondelen bara har fått en ökning med 1,7 %. Det är en bild av ett samhälle som slits isär. En utveckling som de flesta av oss ogillar men som ändå sker, steg för steg, som ett resultat av både marknadskrafter och medvetna politiska beslut. För mig är fördelningspolitiken kärnan i den politiska konflikt som skiljer partier och ideologier åt. Därför måste socialdemokratin våga ta strid för ett mer jämlikt samhälle, med minskade klyftor. Det handlar om en grundläggande ideologisk övertygelse om människors lika värde och en vilja att leva i ett samhälle som håller ihop, ett samhälle befolkat av stolta medborgare med rättigheter och möjligheter. Jämlika samhällen är dessutom bättre än ojämlika i nästan alla avseenden: hederligare, friskare och högpresterande. Vad krävs av en modern fördelningspolitik för minskade klyftor:
  • Arbete. Full sysselsättning är allra viktigast. Det är nästan omöjligt att uppnå minskade klyftor om inte alla som kan arbeta också har möjlighet att göra det och försörja sig själva. Arbete ger lön men bidrar också till bättre hälsa, större delaktighet och bättre förutsättningar för de egna barnen jämfört med att vara arbetslös. En radikal politik måste alltid ha arbete åt alla som mål och alltid bekämpa arbetslöshet med näbbar och klor.
  • Utbildning. Vår jobbpolitik ska ha tre prioriteringar: utbildning, utbildning och utbildning. Det handlar om: 1) Högre undervisningskvalitet i grundskolan och gymnasieskolan, dagens situation där allt fler unga inte får tillräckliga kunskaper i skolan och inte uppnår gymnasiekompetens är helt förödande för både individerna och för samhället. 2) Utbildning som ger möjlighet att ta nya steg i yrkeslivet som kompetensutveckling, vuxenutbildning, högskoleutbildningar, arbetsmarknadsutbildning, yrkeshögskola, utbildningsvikariat. Arbetslivet kommer att fortsätta att förändras i snabb takt, det bör vi bejaka och rusta människor med de nya kunskaper som krävs. 3) Spetskompetens och forskning.
  • Generell välfärd. Den generella och skattefinansierade välfärden i form av förskola, skola, fritids, sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg är den kanske viktigaste omfördelande kraften i samhället. Nu hotas detta genom att resurserna till framförallt äldreomsorgen och sjukvården är så snålt tilltagna att högerns våta dröm om privat finansierade tilläggstjänster i välfärden är ett reellt hot. Det krävs tillräckligt stora skatteintäkter och en hög ambitionsnivå i välfärden för att människor skall uppleva att äldreomsorgen och vården verkligen är riktigt bra så att välfärden blir generell och även fortsättningsvis finansieras solidariskt. Om var och en skall välja ambitionsnivå utifrån den egna plånbokens tjocklek kommer klyftorna snabbt att bli gigantiska.
  • Skatter. Skattesystemets viktigaste uppgift är att säkerställa tillräckligt stora inkomster för att finansiera utbildning, välfärd, infrastruktur och annat viktigt. Skattesystemet ska därför helst inte motverka arbete, tillväxt och företagande men samtidigt bidra till en rättvis fördelning. Den borgerliga regeringen har avskaffat hela progressiviteten i fastighetsskatten vilket gett enorma summor till dem som har de dyraste villorna och de har avskaffat beskattningen av förmögenheter. Men även en tidigare socialdemokratisk regering bidrog till skattelättnader för de rikaste genom att (tillsammans med Västerpartiet) avskaffa arvs- och gåvoskatten. Jag anser att det var ett misstag. Det har funnits berättigad kritik mot samtliga dessa skatter. Men jag menar att det är helt orimligt att vi idag i princip inte har någon beskattning av ägande/förmögenhet över huvud taget. Det har bidragit till de ökade klyftorna.
  • Trygghetssystemen. Våra gemensamma försäkringar, framförallt sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, kan fungera tydligt omfördelande genom att vi alla betalar till försäkringarna samtidigt som riskerna är ojämnt fördelade. Alla kan vi bli sjuka eller arbetslösa, men risken är större för den som har ett slitigt jobb eller en låg utbildning. Regeringens nedmontering av arbetslöshetsförsäkringen har gjort att bara ungefär en fjärdedel av de arbetslösa idag omfattas av försäkringen vilket dels leder till fattigdom och dels leder till en lönepress nedåt.
Warren Buffet, en av USA:s rikaste män uttryckte det så här:
“There’s class warfare, all right, but it’s my class, the rich class, that’s making war, and we’re winning.”
Det är dags att socialdemokratin tar upp kampen för rättvis fördelning. Det är där vattendelaren går i politiken. Vill vi ha ett mer jämlikt samhälle där alla får chansen eller vill vi ha fortsatt ökade klyftor?


19 December 2011

Klyftorna ökar

Vårt samhälle glider isär. Skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har blir allt större. Klyftorna har ökat dramatiskt. Den fattigaste tiondelen av befolkningen har ökat sina inkomster från 70 800 kr år 1991 till 72 000 kr förra året (inkomsterna gäller i 2010 års priser). En ökning med 1,7 %. Nästan ingenting på tjugo år. För den rikaste tiondelen har däremot välståndet ökat enormt. Från 283 100 kr i inkomst år 1991 till 461 500 kr förra året (även dessa inkomster i 2010 års priser). En ökning med 63 %. Uppgifterna kommer från SCB och återges i dag i SvD.
Man skulle kunna tro att dessa 20 % av befolkningen utgör extrema undantag, men så är det inte.
Mönstret är obehagligt tydligt: ju lägre inkomst, desto mindre inkomstökning, ju högre inkomst, desto större inkomstökning. Den tiondel med de lägsta inkomsterna har ökat sina inkomster med 1,7 % på tjugo år, nästa tiondel har ökat sina inkomster med 17,8 %, nästa med 23,4 %, sen följer 29,6 %, 34,1 %, 36,8 %, 38,4 %, 40,7 %, den tiondel som tjänar näst mest har ökat sina inkomster med 44,0 % och den rikaste tiondelen alltså med 63,0 %.
Detta är bilden av ett samhälle där klyftorna systematiskt ökar. En utveckling som de allra flesta svenskar ogillar. Enligt en undersökning från SNS är det drygt 70 % av svenskarna som tycker att inkomstskillnaderna i Sverige är för stora.
Vad beror det på? Viktiga orsaker till fattigdom är arbetslösheten som i sin tur har ett mycket nära samband med dåliga eller ofullständiga skolresultat. De rikaste har i sin tur fått ta del av betydande löneökningar och bonusar men störst betydelse har skattesänkningar och inkomster från kapital som har ökat rejält.
Jag anser att fördelningspolitiken bör vara socialdemokratins signum. Det är en vattendelare i politiken: vill vi ha mindre klyftor mellan människor, ett samhälle där alla har en chans att ha en rimlig inkomst som man kan försörja sig på eller vill vi ha ett samhälle där skillnaderna mellan människor fortsätter att öka, där de rika blir rikare och de fattiga fattigare? För mig handlar det om människosyn. Det handlar inte om att alla skall ha samma lön men det handlar om att samhället skall hålla ihop. Ett jämlikt samhälle där människor lever under någorlunda likvärdiga och anständiga villkor blir ett bättre samhälle med friskare medborgare och mindre kriminalitet, något som Wilkinson och Pickett beskrivit bra i sin viktiga bok Jämlikhetsanden (en bok som varmt rekommenderas till dig som ännu inte läst den).
Viktigast för att minska klyftorna är att öka sysselsättningen, arbete åt alla är nyckeln. För att lyckas med det krävs satsningar på utbildning. Det handlar om höjd kvalitet i undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan, om kompetensutveckling och vuxenutbildning samt spetskompetens och forskning. Men det krävs också att man har det politiska modet att i skattesystem och transfereringssystem omfördela en del av resurserna. Jag återkommer till detta i mitt nästa blogginlägg.

12 December 2011

Återhämtning som väg till arbetsmarknaden

Psykisk ohälsa är en folksjukdom. Vi har alla någon i vår närhet, i vår familj eller vår vänkrets, som lever med någon psykisk sjukdom. Ändå är alla dessa människor förvånansvärt osynliga i debatten om dagens och morgondagens arbetsmarknad. Människor med psykisk sjukdom förkommer mest som statistisk över förtidspensionerade, långtidssjukskrivna eller utförsäkrade. Men de hörs sällan själva i debatten. Människor med psykisk sjukdom är lika olika som alla vi andra. När man lyssnar till debatten kan man ibland så bilden att psykisk sjukdom är som en livslång förbannelse. Men det är inte sant. De allra flesta människor som insjuknar kan bli friska eller leva ett gott och rikt liv även med sin sjukdom. Men det behövs kvalitativ vård som tar människor på allvar och det krävs att varje människas resurser kan tas tillvara på arbetsmarknaden. Att ha ett jobb, en egen inkomst och ingå i en gemenskap är en enormt stark frisk-kraft.
I en undersökning som Statistiska Centralbyrån gjorde för några år sedan visades att bara en tredjedel av personerna med psykisk funktionsnedsättning hade sysselsättning och av dem så var det hela 40 % som var borta under den vecka mätningen gjordes. Det absolut vanligaste är alltså att människor med psykisk funktionsnedsättning inte får uppleva att de är efterfrågade på en arbetsplats och därmed saknar de viktiga relationerna.
För många människor är vägen ut på arbetsmarknaden lång. För en del handlar det om att börja med att klara av att lämna sin lägenhet och att träffa andra människor. RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) har kallat det Återhämtning. Människor som drabbats av psykisk ohälsa behöver möjlighet till återhämtning för att kunna komma tillbaks till ett läge där man får möjlighet att ta sina egna resurser i anspråk.
Under fyra år har RSMH tillsammans med Frösunda LSS AB drivit ett projekt med pengar från Europeiska Socialfonden och Allmänna arvsfonden som heter Öppna vägar till arbetsmarknaden. Projektet finns i Stockholm och i Sollefteå. Idag redovisades projektet på en avslutskonferens i Stockholm.
Det har handlat om att skapa en miljö som stödjer återhämtning och personlig utveckling genom att förmedla hopp, erbjuda stöd, nära relationer och gemenskap. En av utmaningarna i projektet var att peppa deltagarna att våga och vilja ta sig vidare. Det handlar om att sätta igång en återhämtningsprocess hos var och en av deltagarna.
Trots lyckade erfarenheter från detta projekt (och andra projekt) så tycks utvecklingen ändå gå åt fel håll. Antalet unga som förtidspensioneras, ofta med någon psykisk diagnos som grund, har ökat dramatiskt under senare år. Det krävs därför en kraftsamling och en tydlig prioritering inom politiken. Istället för att hänvisas till daglig sysselsättning bör inriktningen vara praktik, arbete eller studier. Istället för stelbenta och hårt styrda insatser krävs resurser som kan skräddarsys utifrån individens behov. Det är nödvändigt att man inser att processerna tar tid, det måste finns långsiktighet och uthållighet. Och kanske viktigast av allt: det krävs att man tar människor och deras egna kunskaper på allvar. Erfarenheterna från återhämtningscentren och de andra delarna av projektet Öppna vägar till arbetsmarknaden måste tas tillvara.

10 December 2011

Euron räddad men EU delas?

Det som nu sker kan vara av historiskt avgörande betydelse för EU.
Eurokrisen är den akuta orsaken till gårdagens toppmöte mellan medlemsländernas statsministrar. Förhoppningen är att toppmötets beslut skall fungera som en brandvägg för att förhindra att eurokrisen sprider sig och förvärras. Alla länder, inklusive Sverige, blir vinnare om besluten får den önskade effekten. Det är avgörande för den ekonomiska tillväxten att eurokrisen kan hanteras och att bekämpas.
Som alltid när det gäller beslut på EU:s toppmöten vet man inte säkert vad besluten innebär förrän de har konkretiserats och utformats som konkreta regler och förordningar. Ibland blir effekterna mycket mindre än de storartade beslut som presenteras på presskonferenserna. Ibland är det tvärtom, att besluten får mer långtgående konsekvenser för enskilda länder än vad som kunde förutses. Därför bör man analysera besluten innan man drar några säkra slutsatser.
Toppmötet vill ha en starkare finanspolitisk styrning i eurozonen. De länder som ansluter sig till den beslutade europakten skall balansera sina budgetar så att man inte får planera för underskott större än 0,5 %. Sanktioner mot länder som bryter mot detta skall verkställas med någon ny form av automatik (men det är mycket oklart om sanktionerna verkligen kommer att ske med automatik eller om de liksom dagens stabilitetspakt i praktiken kommer att kunna förhandlas bort när det blir skarpt läge). EU-kommissionen skall få rollen som något slags översynsorgan som skall hålla koll på de nationella budgetarna och kunna föreslå ändringar i ländernas budgetar. Detta är enligt min mening helt nödvändigt med en starkare gemensam finanspolitisk styrning för att eurozonen ska kunna fungera. Gemensam penningpolitik utan ett minimum av gemensam finanspolitik, så som man haft det hittills, gör det mycket svårt att styra ekonomin. Kritik som kan riktas mot den tänkta europakten från flera utgångspunkter. Vad händer om ett land med stort budgetunderskott skall betala stora böter?  Större budgetunderskott, rimligen, vilket inte löser problemet. Det finns också avgörande demokratiska invändningar mot att EU-kommissionen, med ytterst bräckligt demokratiskt mandat, skall kunna lägga sig i de nationella budgetarna som beslutas av de demokratiskt valda nationella parlamenten. Man kan även ifrågasätta om det alls kommer att fungera, eller om det blir som med stabilitetspakten som ju tappade sin trovärdighet när de stora länderna Frankrike och Tyskland tilläts att bryta mot reglerna. Men trots dessa viktiga invändningar måste man nog ändå välkomna europakten och Sverige bör medverka till att den kommer till stånd. Om Sverige skall vara med är en helt annan fråga som jag återkommer till nedan.
Toppmötet beslutade även om omedelbara finansiella tillskott för att lugna marknaderna och ge de utsatta länderna tillgång till nödvändiga lån. Man beslutade att EU-länderna skall tillskjuta 200 miljarder euro till IMF (Internationella valutafonden) så att krisande euro-länder skall kunna få IMF-lån för att hantera sin ekonomi. Dessutom skall krismekanismen EFSF (European Financial Stability Mechanism) sätta igång och köpa statsobligationer och den permanenta räddningsfonden ESM (European Stability Mechanism) sättas igång tidigare och kunna löpa parallellt med EFSF så att den totala utlåningsbara summan blir större.
Om detta leder till att eurokrisen kan hanteras och begränsas samtidigt som de mest utsatta länderna får möjlighet att ta sig upp på fast mark så har toppmötet lyckats med en mycket svår uppgift. Men effekterna av toppmötet kan bli mycket mer långtgående. Det kan vara så att gårdagens möte senare skall visa sig vara den vattendelare som varaktigt delar upp EU i två delar. Det är mycket allvarligt men dessvärre mycket sannolikt. EU kan bli det yttre skalet medan europakten blir Europas egentliga och livskraftiga hjärta. Risken är att den inre marknaden inom EU i hög utsträckning kommer att styras av EU-domstolen medan det livskraftiga och spännande politiska samarbetet sker i europakten. Då blir det där som de politiska striderna om, och i så fall hur och hur långtgående, politiken skall utmana marknaden kommer att stå.
Det finns inga ekonomiska skäl till att Sverige skulle ansluta sig till europakten, vi har redan god ordning i våra finanser och ingen vill väl att EU-kommissionen skall peta med sina fingrar i den budget våra folkvalda i riksdagen beslutar om. Dessutom har svenska folket röstat nej till euron och det vore mycket tveksamt ur demokratisk synvinkel att då gå med i europakten. Det som ändå gör att frågan kräver en del analyserande och funderande är att vi, om vi står utanför, med stor sannolikhet kommer att parkera Sverige i EU:s periferi med minimala möjligheter att påverka alla de kommande viktiga besluten inom europakten som ju självklart kommer att påverka även Sverige i hög grad.

08 December 2011

Arbetslösheten ökar!

Arbetsförmedlingen presenterade igår sin prognos för 2012 och 2013. Den är mycket dyster. Arbetslösheten förväntas stiga till 8,5 % år 2013. Utgångsläget på arbetsmarknaden är tufft då vi redan idag, efter ett drygt år av stark tillväxt av nya jobb, ändå har en mycket hög arbetslöshet på 7,6 %. Ungdomsarbetslösheten är redan nu rekordstor – mer än var femte ung människa är arbetslös idag, och långtidsarbetslösheten har bitit sig fast.

Idag var företrädare för Arbetsförmedlingen hos oss i riksdagens arbetsmarknadsutskott och redogjorde för prognosen och svarade på frågor. Huvudbudskapet var att det ser mycket dystert ut. Prognoschefen Tord Strannefors sa att risken för att utvecklingen blir sämre än vad Af räknar med är stor medan sannolikheten för att det ska bli bättre än prognosen är nära noll.
Arbetsförmedlingen gör bedömningen att Sverige nu står inför den största utmaningen på arbetsmarknaden sedan 90-talskrisen eftersom det redan i nuläget är så hög arbetslöshet och de som har särskilda svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden och få ett jobb utgör redan idag 60 % av de arbetslösa. Det syns t ex i nedanstående diagram där de som arbetsförmedlingen betecknar som ”utsatta” utgör en växande grupp av de arbetslösa:



Det innebär att det hårt kritiserade Fas 3, som allt mer fått karaktären av ändstation på arbetsmarknaden, kommer att öka kraftigt.
Risken för att fasta i arbetslöshet är direkt kopplad till utbildningsnivå. För dem som inte har gymnasiekompetens är sysselsättningsgraden väsentligt lägre, det gäller lika för både infödda och invandrare som syns i denna bild:


Arbetsförmedlingen bedömer dels att arbetslösheten kommer att öka och dels att antalet arbetade timmar kommer att minska. Det betyder minskade skatteintäkter för kommuner och landsting samtidigt som behoven inom vård och omsorg är stora och växande.
Sveriges ekonomi står stark och det finns utrymme för stimulanser för att motverka arbetslösheten. Sänkt krogmoms duger inte. Det krävs nu nya initiativ för att möta den vikande konjunkturen och rusta människor med kunskap och kompetens. Vi socialdemokrater har krävt en aktuell debatt i riksdagen med anledning av Arbetsförmedlingens prognos. Tänker regeringen stillatigande se på hur arbetslösheten ökar?

05 December 2011

Bemanningsdirektivet

Det börjar bli en obehaglig vana att vi gång på gång får rapporter om hur människor från andra länder som kommer till Sverige för att arbeta utnyttjas skamlöst. Vad är det som händer på svensk arbetsmarknad? EU-medborgare som lockas att arbeta i vårt land av utländska bemanningsföretag men som sedan inte får ut någon lön, papperslösa som är helt rättslösa och utlämnade till skrupelfria arbetsgivare och rena skojarföretag som under falska löften får arbetstillstånd för människor som rest långt för att jobba med bärplockning och sedan lämnas i sticket.
Det är bra och värdefullt att människor från andra länder, både inom och utom EU, får möjlighet att komma till Sverige och arbeta. Vi välkomnar rörlighet över gränserna och ser att människor från andra länder har mycket att bidra med på vår arbetsmarknad. Men det ställer oss också inför nya utmaningar. Det är nödvändigt att säkerställa att det inte sker till priset av dumpade löne- och anställningsvillkor och att människor inte lämnas att jobba nästan gratis och leva under slavliknande förhållanden. De flesta arbetsgivare respekterar den svenska modellen, tillämpar kollektivavtal och likvärdiga villkor för dem som kommer hit och arbetar. Men alla gör inte det.
Regeringen har med sin lagstiftning gjort det onödigt enkelt för de skrupelfria arbetsgivare som satt i system att utnyttja människor och dumpa villkoren.
En dagsaktuell fråga gäller utländska bemanningsföretag. Bemanningsföretag har en viktig roll att spela på arbetsmarknaden genom att kunna tillhandahålla personal för t ex arbetstoppar. Men det finns tyvärr också exempel på hur företag har sagt upp sin egen personal för att istället hyra in personal från bemanningsföretag till sämre villkor. Detta har tagits upp av EU i det s.k. Bemanningsdirektivet (2008/104/EG). Där fastställs i artikel 5.1 att:
”De grundläggande arbets- och anställningsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska, under den tid uppdraget i kundföretaget varar, minst vara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts direkt av företaget i fråga för att inneha samma tjänst.”
Denna regel ger uttryck för den så kallade likabehandlingsprincipen. Likabehandlingsprincipen innebär att arbetstagarna som är anställda av bemanningsföretaget har rätt till minst samma villkor som om de hade anställt direkt av det företag som de är uthyrda till. En utredning gjord av professor Birgitta Nyström (SOU 2011:5) lade i januari i år förslag om hur EU-direktivet skulle införas i svensk lagstiftning. Detta direktiv ska enligt EU:s beslut genomföras i medlemsländerna senast 5 december 2011. Det är idag. Men någon likabehandlingsprincip är ännu inte införd i svensk lagstiftning. Det är svårt att bli kvitt tanken att regeringen ser mellan fingrarna när det gäller lönedumpning och utnyttjande av utländska medborgare på arbetsmarknaden.
Alla som arbetar på den svenska arbetsmarknaden ska ha likvärdiga villkor och omfattas av svenska kollektivavtal. Ansvaret för att det inte är så är regeringens.

04 December 2011

Sysselsättningspolitisk ramverk

Arbete åt alla - full sysselsättning - är socialdemokratins viktigaste mål. Regeringen brukar skryta med att sysselsättningen i Sverige är högre än någonsin, men det beror uteslutande på att den svenska befolkningen idag är större än någonsin. Det viktiga måttet som avgör hur väl jobbpolitiken fungerar är sysselsättningsgraden, dvs hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som är i arbete. Detta vill regeringen inte tala om, eftersom sysselsättningsgraden idag faktiskt är lägre än när den borgerliga regeringen tillträdde.
För att finansiera en hög ambitionsnivå i välfärden krävs det att många arbetar och att de har möjlighet att arbeta heltid och ända fram till pensionen. Sambandet mellan välfärdens finansiering och sysselsättningsgraden är därför mycket starkt. Men det gäller också åt andra hållet: genom investeringar i en bra barnomsorg, högre kvalitet i skolan, bättre rehabilitering, fungerande infrastruktur och en trygg omsorg om våra äldre så kan fler arbeta mer.
När vi säger att fler behöver arbeta mer så innebär inte det att alla som redan arbetar full tid, och ibland mer än det, skall öka sin arbetstid. Det handlar istället om att göra heltid till norm också i kvinnodominerade branscher så att de hundratusen kvinnor som idag skulle vilja jobba heltid får en chans att göra det och det handlar om investeringar i en bättre arbetsmiljö så att människor inte blir utslitna i förtid utan kan jobba ända fram till pensionsdagen, och även längre om man vill.
Idag har socialdemokraternas förtroenderåd beslutat att statsbudgeten bör kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Det är ett alldeles utmärkt beslut som jag har argumenterat för sedan länge (läs t ex här).
Ett sysselsättningspolitiskt ramverk med mål för sysselsättningsgraden och antalet arbetade timmar är enligt min mening lika viktigt som det finanspolitiska ramverket. Det är enormt viktigt att ha sunda statsfinanser, men utan hög sysselsättning så kommer man inte att klara de finanspolitiska målen de kommande åren. Det är bara när ett land både har sunda statsfinanser och hög sysselsättning som man kan säga att landet har en sund ekonomi. Den höga arbetslöshet som vi har idag, med en stor och växande andel långtidsarbetslös, är ett direkt hot mot ekonomin och den framtida finansieringen av välfärden. Jag anser att det är orimligt att, som Anders Borg gör, skryta med balans i budgeten när nästan var fjärde ung människa är arbetslös. Ekonomi och jobb hör ihop!
På förtroenderådet har många ställt krav på att socialdemokratin skall sätta upp mål för att halvera arbetslösheten. Det är ett viktigt krav. Men vi måste vara glasklara med att arbetslösheten skall bekämpas uteslutande genom att fler människor kommer i arbete, inte genom att människor genom förtidspensionering eller på annat sätt lämnar arbetskraften. Därför måste målet vara att bekämpa arbetslösheten genom att sysselsättningsgraden ökar. För detta krävs investeringar i utbildning och en offensiv jobbpolitik istället för regeringens sänkta krogmoms och slentrianmässiga skattesänkningar.