Tidspolitik - kampen om arbetstiden

När arbetstid diskuteras ställs ofta frågan: Ska vi leva för att arbeta eller ska vi arbeta för att leva? Jag menar att den frågan missar något väsentligt. Man måste kunna leva även när man är på jobbet. Ibland förs diskussionen om arbetstiden på ett sätt som lite förenklat kan beskrivas som ”eftersom det är så slitsamt och hemskt på jobbet så gäller det att försöka minska den tid man måste tillbringa på arbetsplatsen”. Jag tror att det är ett förhållningssätt som är förödande för arbetarrörelsen.
Istället för att slåss för att jobba någon timme mindre i veckan måste kampen handla om makten och inflytandet på arbetet. Det finns tydliga klass- och könsskillnader när det gäller möjligheten att styra över sin egen tid på jobbet och ifall man t ex kan gå ifrån för att gå till tandläkaren eller ej. Men också möjligheten till fysisk träning på arbetstid, kompetensutveckling och tid för att utveckla arbetet tillsammans med sina arbetskamrater skiljer stort.
De som i minst utsträckning jobbar heltid är arbetarklassens kvinnor och det är ofta de som har de tuffaste arbetsvillkoren. Undersköterskor, butiksbiträden, städerskor och servitriser förväntas klara fysisk hårt ansträngande jobb och ibland hotfulla möten med utsatta människor utan vare sig fysisk träning, handledning eller utbildning. Lösningen är naturligtvis inte att jobba mindre, tvärtom är rätten och möjligheten till heltidstjänst ett viktigt krav. För att komma tillrätta med detta krävs kamp för bättre villkor i arbetslivet.
Under den borgerliga regeringens tid har maktförhållandena på arbetsmarknaden förskjutits. Löntagarnas inflytande har minskat och arbetsgivarnas har ökat. Det syns t ex i det faktum att andelen osäkra och otrygga anställningar har ökat markant.

I fredags var jag på SSU-kongressen och deltog i ett seminarium om tidspolitik. Dagen innan hade kongressen efter en lång och intensiv debatt röstat nej till 6-timmars arbetsdag. Forskaren Paul Fuehrer redogjorde för en undersökning där man ställt frågan: vill du ta ut en framtida produktivitetsutveckling i form av högre lön eller i mer ledig tid? En stor majoritet hade svarat att de ville ha mer ledig tid med motiveringen att man vill ha självbestämmande över sin tid. Fuehrer betonade att det inte behöver vara samma sak som att personerna faktiskt skulle välja detta om de kunde och att man måste komma ihåg att tid och pengar på många sätt är utbytbara mot varandra. Jag och Maja Nordström hade en intressant diskussion utifrån detta under ledning av Daniel Mathisen.
Min huvudpoäng var att en framtida produktivitetsökning inte nödvändigtvis skall tas ut individuellt – som högre lön eller mer ledig tid – utan kanske gemensamt i form av en utvecklad välfärd med bättre skola, kollektivtrafik och sjukvård. Nu är det ju självklart så att högre lön också genererar högre skatteintäkter, men jag tror nog att många skulle ha valt alternativet ”investeringar i den gemensamma välfärden” om det hade funnits. Värt att notera är att de intervjuade ville kunna bestämma mer över sin egen tid. Forskningen visar att trots att vi jobbar färre timmar än någonsin tidigare så upplever människor att de har mindre tid över. Det handlar naturligtvis om stress och press på jobbet, ständig underbemanning och en känsla av att inte hinna med. Men även om att arbetsresor med dåligt fungerande kollektivtrafik och ökade krav för att klara familjelogistiken med barnens olika aktiviteter också inkräktar på vår upplevda känsla av att ”ha tid”. Socialdemokratin behöver utveckla en politik för kampen om tiden som bör handlar om makten och inflytandet på jobbet, inte om en generell förkortning av arbetstiden.