Börsen faller

Stockholmsbörsen har nu fallit nio dagar i rad, 19% ned jämfört med årsskiftet och det lägsta värdet sedan våren 2010. Börsraset raderar tillgångar i våra gemensamma pensionsfonder liksom för alla som har privat pensionssparande i aktiefonder. Alla hoppas att det är en tillfällig nedgång och att börsen snart skall återhämta sig och vända uppåt. Den svenska ekonmin är ju stark och den svenska konjunkturen fortfarande god, även om den verkar mattas nu. Att börsen ändå faller är en konkret bild av hur beroende vi alla är av den ekonomiska utvecklingen i Europa och i USA. Och av de politiska systemen och politiska ledningarna i dessa länder.
Våndorna i USA:s kongress visade en svåröverträffad politisk impotens när republikanerna kunde hålla hela världen på halster inför hotet om inställda amerikanska betalningar. Nu är den akuta krisen avvärjd men på ett sätt som jag varken tror är  särskilt bra eller hållbart.
I Italien, som är eurozonens hårdast skuldsatta land men som huvudsakligen har ett inhemskt skuldberg, hamnade i svårigheter när landets premiärminister Berlusconi visade extremt dåligt omdöme (för vilken gång i ordningen?) och dissade sin egen finansminister Tremontis åtstramningsplaner och rent allmänt verkade helt ointresserad av att hantera Italiens ekonomiska problem. Berlusconis agerande har gjort att räntorna på italitenska statsobligationer har fördubblats på en månad. Med sin svaga ekonomiska tillväxt så framstår nu både Italien och Spanien som riskländer och hela euroomårdet står inför nya hot eftersom de italienska och spanska ekonomierna är så stora att de nyligen beslutade krispaketen för Grekland och Irland inte på länga vägar räcker till.
Politiskt ansvar och mod är en bristvara, det gör att vi alla riskerar att betala ett högt pris för utvecklingen.