Nu ändrar vi Lex Laval!

Idag har riksdagens arbetsmarknadsutskott beslutat att Lex Laval måste ändras för att stärka löntagarnas rättigheter på arbetsplatserna. För oss socialdemokrater är det självklart att alla som arbetar i Sverige skall omfattas av samma villkor, oavsett ursprung. Vi vill ha rörlighet och öppna gränser, därför vill vi ha starkare lagstftning för att säkerställa schyssta villkor och motverka lönedumpning. Utskottet kräver nu att regeringen ändrar i Lex Laval främst när det gäller bevisfrågan och möjligheten att kräva försäkringar. Sverige skall självklart följa EU:s regler, men vi kan inte acceptera att regeringen passade på att göra inskränkningar i den svenska konflikträtten när Lex Laval infördes. Det vill vi nu ha en ändring av. Rättsläget för vilka villkor som kan krävas för utstationerad arbetskraft som arbetar i Sverige är idag osäkert. Det finns stora risker för att arbetstagare utnyttjas co hatt oseriösa företag kan konkurrera genom att dumpa löner och villkor. Här följer hela den text som utskottet idag beslutat om med detaljerade krav på ny lagstiftning:

Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på en omfattande autonomi för arbetsmarknadens parter. Den grundläggande principen på svensk arbetsmarknad är att huvudansvaret för regleringen av löne- och anställningsvillkor vilar på arbetsmarknadens parter. I Sverige har kollektivavtalen hög täckningsgrad. Kollektivavtalsmodellen har hög legitimitet. Utskottet anser att det finns anledning att slå vakt om detta väl fungerande system för attreglera arbetsmarknaden.
Såväl medlemskapet i EU som globaliseringen medför att Sverige ställs inför nya utmaningar. En central utgångspunkt för utskottet är att arbetsmarknadens parters autonomi och ingångna avtal på arbetsmarknaden alltid respekteras till fullo. En annan och lika central utgångspunkt är att alla former av social dumpning och lönedumpning alltid ska motverkas och beivras.
Med ökad internationalisering och fler utländska aktörer i Sverige krävs att regelverken som omger kollektivavtalen stärks. Förändrade förutsättningar kräver nya typer av regelverk i syfte att skapa ordning och reda på arbetsmarknaden. Den fria rörligheten på den inre marknaden som följer av EU-medlemskapet förhindrar inte nationell lagstiftning i syfte att upprätthålla ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Utskottet anser att arbetstagares och företags rörlighet över gränserna är mycket positivt och skapar möjligheter för många, såväl människor som företag, att utvecklas. Utskottet ser positivt på möjligheter att riva hinder mellan EU-länder och med länder utanför EU för att möjliggöra en ökad rörlighet över gränserna. Det är samtidigt dock nödvändigt att säkerställa att detta inte sker till priset av dumpade löne- och anställningsvillkor. Den nya svenska lagstiftningen i fråga om utstationering trädde i kraft
för drygt ett år sedan. Det svenska rättsläget efter den s.k. Lavaldomen är dock oklart. Det finns fortfarande en berättigad oro för att de svenska kollektivavtalen på den svenska arbetsmarknaden inte kan hävdas och värnas.
För det första, i syfte att stärka den svenska kollektivavtalsmodellen anser utskottet att kompletterande lagstiftning bör antas. Det rör sig primärt om anmälningsplikt och krav på att det finns en behörig representant
också för utländska företag med verksamhet i Sverige. Utskottet kan i denna del med tillfredsställelse konstatera att riksdagen i dagarna beslutat om ett tillkännagivande till regeringen som innebär att regeringen ska återkomma med förslag om att det ska ställas krav på behörig representant för företag som är etablerade i utlandet eller näringsidkare bosatta utomlands med personal utstationerad till Sverige. Frågan har
beretts i näringsutskottet i anslutning till behandlingen av proposition 2010/11:87 om utländsk näringsverksamhet i Sverige. I propositionen redovisade regeringen sin bedömning att frågan om en representant lämpligen borde lösas inom ramen för den arbetsrättsliga lagstiftningen snarare än i filiallagen, vilket näringsutskottet anslöt sig till. Frågan borde enligt propositionen utredas i särskild ordning. Näringsutskottet välkomnade den utredning som enligt uppgift hade tillsatts av regeringen och som påbörjat sitt arbete med att utreda frågan om att i utstationeringslagen införa en anmälningsskyldighet och krav på en representant för utländska företag och näringsidkare. Utskottet ansåg dock att det fanns skäl att betona betydelsen av att det införs krav på att företag etablerade i utlandet eller näringsidkare bosatta utomlands i samband med utstationering av arbetstagare till Sverige ska ha en representant i landet som är behörig att företräda dem i kontakter med myndigheter och vid förhandlingar med arbetstagarorganisationerna. Utan närvaro av en representant med sådan behörighet kan inte den svenska arbetsmarknadsmodellen fungera, och möjligheten att kontrollera att utstationerade arbetstagare har rimliga arbets- och avtalsvillkor begränsas kraftigt. Näringsutskottet gjorde också bedömningen att ett sådant krav bör vara förenligt med EU-rätten under förutsättning att EUmedborgare från andra länder inte diskrimineras genom krav på bosättning i Sverige. Näringsutskottet förutsatte att beredningen av frågan hanteras skyndsamt. Näringsutskottet föreslog enhälligt ett tillkännagivande om detta till regeringen, vilket riksdagen nu alltså beslutat om (bet. 2010/11:
NU19 Utländsk näringsverksamhet i Sverige, rskr. 2010/11:270).

För det andra, anser utskottet att delar av lex Laval som antogs av riksdagen för drygt ett år sedan enligt förslag i proposition 2009/10:48 ska ses över i en särskild utredning. Utskottet anser att Lavalproblematiken måste få en lösning som långsiktigt värnar den svenska kollektivavtalsmodellen inom ramen för EU-medlemskapet. Utgångspunkten ska vara att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige. Utstationerad arbetskraft ska kunna ges rättigheter i enlighet med svenska kollektivavtal. Utredningen ska föreslå de åtgärder som anses nödvändiga för att garantera att alla som arbetar i Sverige omfattas av samma villkor – oavsett ursprungsland.
Utredningens ska ge förslag på hur den s.k. bevisregeln i 5 a § utstationeringslagen kan ändras och tillämpas. I första hand bör detta ske så att det utstationerade företaget ska kunna förmås, om det inte är möjligt på annat sätt med stridsåtgärder, att bekräfta att villkoren tillämpas i ett avtal med en facklig organisation, ett s.k. bekräftelsavtal. I annat fall ska det ställas kvalitativa krav på det avtal som företaget utgår ifrån. Det ska inte
räcka med individuella anställningsavtal eller ensidiga utfästelser från arbetsgivaren. Utredningen ska även ge förslag till hur försäkringsskydd ska kunna krävas för utstationerade arbetstagare. Försäkringar bör betraktas som en del av det skydd som ska garanteras beträffande säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen (utstationeringsdirektivet (96/71/EG) artikel 3. 1. e). Utskottet anser att det därför bör införas en bestämmelse i utstationeringslagen som klargör att det är tillåtet att genom stridsåtgärder förmå arbetsgivare att teckna försäkringar som TFA (Trygghetsförsäkring vid arbetsskada) och TGL (Tjänstegrupplivförsäkring). I de fall utredningen finner det motiverat ska utredningen ge förslag till lösningar genom ändrad nationell lagstiftning eller genom att föreslå andra åtgärder. En given utgångspunkt i ett sådant arbete ska vara att de förslagna lösningarna uppfyller EU-rättens krav och ska vara stabila i den meningen att lagändringarna inte får löpa en väsentlig risk att bli ifrågasatta av Kommissionen eller i klagomål hos EU-domstolen. Utskottet är här medvetet om att det kan finnas ett utrymme för tolkning av EU-rätten, och en belysning av tolkningsproblematiken bör ske. Om lagstiftningsåtgärder föreslås ska dessa inom EU-rättens ramar skapa en balans mellan de intressen som gör sig gällande. Utredningen bör i detta sammanhang naturligtvis beakta utvecklingen av EU-rätten på området. En annan utgångspunkt är att eventuella lagförslag ska vara förenliga med de övriga konventioner som Sverige är bundet av. Arbetet ska ske skyndsamt och
redovisas senast den 1 september 2012.
Enligt de förändringar i utstationeringslagen som genomfördes enligt förslag i Lavalpropositionen ska arbetstagarorganisationer anmäla de kollektivavtalsvillkor de kan komma att kräva genom stridsåtgärder till Arbetsmiljöverket. Denna hantering har dock brustit och endast ett fåtal organisationer har följt den nya ordningen. För att stärka denna nya processordning och tydliggöra ansvarsfördelningen bör alternativa hanteringar och mottagarinstanser analyseras. Den utredning som föreslås av utskottet ska analysera vilka verkningsfulla åtgärder som bör vidtas för att säkerställa att företagen lämnar uppgifter om kollektivavtal, t.ex. ett vitesförfarande. Utredningen ska också kartlägga fördelar och nackdelar med att i stället ge Medlingsinstitutet ansvar för denna hantering.

Vad utskottet anfört om att regeringen skyndsamt ska tillsätta en utredning med uppdrag att inom den angivna tiden överväga vilka lagändringar som enligt ovan krävs för att värna den svenska modellen i ett internationellt perspektiv och därefter återkomma till riksdagen med lagförslag bör
ges regeringen till känna. Det innebär att motionerna A333 (S), A385 yrkandena 1 och 3 (V), A403 yrkande 1 (S), A406 yrkande 1 (MP) och A411 yrkandena 3–6 (S) tillstyrks.