27 December 2011

Fördelningspolitik

I mitt förra inlägg skrev jag om de blixtsnabbt ökande klassklyftorna, den rikaste tiondelen av befolkningen har ökat sina inkomster dramatiskt (med 63 %!) under de senaste 20 åren medan den fattigaste tiondelen bara har fått en ökning med 1,7 %. Det är en bild av ett samhälle som slits isär. En utveckling som de flesta av oss ogillar men som ändå sker, steg för steg, som ett resultat av både marknadskrafter och medvetna politiska beslut. För mig är fördelningspolitiken kärnan i den politiska konflikt som skiljer partier och ideologier åt. Därför måste socialdemokratin våga ta strid för ett mer jämlikt samhälle, med minskade klyftor. Det handlar om en grundläggande ideologisk övertygelse om människors lika värde och en vilja att leva i ett samhälle som håller ihop, ett samhälle befolkat av stolta medborgare med rättigheter och möjligheter. Jämlika samhällen är dessutom bättre än ojämlika i nästan alla avseenden: hederligare, friskare och högpresterande. Vad krävs av en modern fördelningspolitik för minskade klyftor:
  • Arbete. Full sysselsättning är allra viktigast. Det är nästan omöjligt att uppnå minskade klyftor om inte alla som kan arbeta också har möjlighet att göra det och försörja sig själva. Arbete ger lön men bidrar också till bättre hälsa, större delaktighet och bättre förutsättningar för de egna barnen jämfört med att vara arbetslös. En radikal politik måste alltid ha arbete åt alla som mål och alltid bekämpa arbetslöshet med näbbar och klor.
  • Utbildning. Vår jobbpolitik ska ha tre prioriteringar: utbildning, utbildning och utbildning. Det handlar om: 1) Högre undervisningskvalitet i grundskolan och gymnasieskolan, dagens situation där allt fler unga inte får tillräckliga kunskaper i skolan och inte uppnår gymnasiekompetens är helt förödande för både individerna och för samhället. 2) Utbildning som ger möjlighet att ta nya steg i yrkeslivet som kompetensutveckling, vuxenutbildning, högskoleutbildningar, arbetsmarknadsutbildning, yrkeshögskola, utbildningsvikariat. Arbetslivet kommer att fortsätta att förändras i snabb takt, det bör vi bejaka och rusta människor med de nya kunskaper som krävs. 3) Spetskompetens och forskning.
  • Generell välfärd. Den generella och skattefinansierade välfärden i form av förskola, skola, fritids, sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg är den kanske viktigaste omfördelande kraften i samhället. Nu hotas detta genom att resurserna till framförallt äldreomsorgen och sjukvården är så snålt tilltagna att högerns våta dröm om privat finansierade tilläggstjänster i välfärden är ett reellt hot. Det krävs tillräckligt stora skatteintäkter och en hög ambitionsnivå i välfärden för att människor skall uppleva att äldreomsorgen och vården verkligen är riktigt bra så att välfärden blir generell och även fortsättningsvis finansieras solidariskt. Om var och en skall välja ambitionsnivå utifrån den egna plånbokens tjocklek kommer klyftorna snabbt att bli gigantiska.
  • Skatter. Skattesystemets viktigaste uppgift är att säkerställa tillräckligt stora inkomster för att finansiera utbildning, välfärd, infrastruktur och annat viktigt. Skattesystemet ska därför helst inte motverka arbete, tillväxt och företagande men samtidigt bidra till en rättvis fördelning. Den borgerliga regeringen har avskaffat hela progressiviteten i fastighetsskatten vilket gett enorma summor till dem som har de dyraste villorna och de har avskaffat beskattningen av förmögenheter. Men även en tidigare socialdemokratisk regering bidrog till skattelättnader för de rikaste genom att (tillsammans med Västerpartiet) avskaffa arvs- och gåvoskatten. Jag anser att det var ett misstag. Det har funnits berättigad kritik mot samtliga dessa skatter. Men jag menar att det är helt orimligt att vi idag i princip inte har någon beskattning av ägande/förmögenhet över huvud taget. Det har bidragit till de ökade klyftorna.
  • Trygghetssystemen. Våra gemensamma försäkringar, framförallt sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, kan fungera tydligt omfördelande genom att vi alla betalar till försäkringarna samtidigt som riskerna är ojämnt fördelade. Alla kan vi bli sjuka eller arbetslösa, men risken är större för den som har ett slitigt jobb eller en låg utbildning. Regeringens nedmontering av arbetslöshetsförsäkringen har gjort att bara ungefär en fjärdedel av de arbetslösa idag omfattas av försäkringen vilket dels leder till fattigdom och dels leder till en lönepress nedåt.
Warren Buffet, en av USA:s rikaste män uttryckte det så här:
“There’s class warfare, all right, but it’s my class, the rich class, that’s making war, and we’re winning.”
Det är dags att socialdemokratin tar upp kampen för rättvis fördelning. Det är där vattendelaren går i politiken. Vill vi ha ett mer jämlikt samhälle där alla får chansen eller vill vi ha fortsatt ökade klyftor?


19 December 2011

Klyftorna ökar

Vårt samhälle glider isär. Skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har blir allt större. Klyftorna har ökat dramatiskt. Den fattigaste tiondelen av befolkningen har ökat sina inkomster från 70 800 kr år 1991 till 72 000 kr förra året (inkomsterna gäller i 2010 års priser). En ökning med 1,7 %. Nästan ingenting på tjugo år. För den rikaste tiondelen har däremot välståndet ökat enormt. Från 283 100 kr i inkomst år 1991 till 461 500 kr förra året (även dessa inkomster i 2010 års priser). En ökning med 63 %. Uppgifterna kommer från SCB och återges i dag i SvD.
Man skulle kunna tro att dessa 20 % av befolkningen utgör extrema undantag, men så är det inte.
Mönstret är obehagligt tydligt: ju lägre inkomst, desto mindre inkomstökning, ju högre inkomst, desto större inkomstökning. Den tiondel med de lägsta inkomsterna har ökat sina inkomster med 1,7 % på tjugo år, nästa tiondel har ökat sina inkomster med 17,8 %, nästa med 23,4 %, sen följer 29,6 %, 34,1 %, 36,8 %, 38,4 %, 40,7 %, den tiondel som tjänar näst mest har ökat sina inkomster med 44,0 % och den rikaste tiondelen alltså med 63,0 %.
Detta är bilden av ett samhälle där klyftorna systematiskt ökar. En utveckling som de allra flesta svenskar ogillar. Enligt en undersökning från SNS är det drygt 70 % av svenskarna som tycker att inkomstskillnaderna i Sverige är för stora.
Vad beror det på? Viktiga orsaker till fattigdom är arbetslösheten som i sin tur har ett mycket nära samband med dåliga eller ofullständiga skolresultat. De rikaste har i sin tur fått ta del av betydande löneökningar och bonusar men störst betydelse har skattesänkningar och inkomster från kapital som har ökat rejält.
Jag anser att fördelningspolitiken bör vara socialdemokratins signum. Det är en vattendelare i politiken: vill vi ha mindre klyftor mellan människor, ett samhälle där alla har en chans att ha en rimlig inkomst som man kan försörja sig på eller vill vi ha ett samhälle där skillnaderna mellan människor fortsätter att öka, där de rika blir rikare och de fattiga fattigare? För mig handlar det om människosyn. Det handlar inte om att alla skall ha samma lön men det handlar om att samhället skall hålla ihop. Ett jämlikt samhälle där människor lever under någorlunda likvärdiga och anständiga villkor blir ett bättre samhälle med friskare medborgare och mindre kriminalitet, något som Wilkinson och Pickett beskrivit bra i sin viktiga bok Jämlikhetsanden (en bok som varmt rekommenderas till dig som ännu inte läst den).
Viktigast för att minska klyftorna är att öka sysselsättningen, arbete åt alla är nyckeln. För att lyckas med det krävs satsningar på utbildning. Det handlar om höjd kvalitet i undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan, om kompetensutveckling och vuxenutbildning samt spetskompetens och forskning. Men det krävs också att man har det politiska modet att i skattesystem och transfereringssystem omfördela en del av resurserna. Jag återkommer till detta i mitt nästa blogginlägg.

12 December 2011

Återhämtning som väg till arbetsmarknaden

Psykisk ohälsa är en folksjukdom. Vi har alla någon i vår närhet, i vår familj eller vår vänkrets, som lever med någon psykisk sjukdom. Ändå är alla dessa människor förvånansvärt osynliga i debatten om dagens och morgondagens arbetsmarknad. Människor med psykisk sjukdom förkommer mest som statistisk över förtidspensionerade, långtidssjukskrivna eller utförsäkrade. Men de hörs sällan själva i debatten. Människor med psykisk sjukdom är lika olika som alla vi andra. När man lyssnar till debatten kan man ibland så bilden att psykisk sjukdom är som en livslång förbannelse. Men det är inte sant. De allra flesta människor som insjuknar kan bli friska eller leva ett gott och rikt liv även med sin sjukdom. Men det behövs kvalitativ vård som tar människor på allvar och det krävs att varje människas resurser kan tas tillvara på arbetsmarknaden. Att ha ett jobb, en egen inkomst och ingå i en gemenskap är en enormt stark frisk-kraft.
I en undersökning som Statistiska Centralbyrån gjorde för några år sedan visades att bara en tredjedel av personerna med psykisk funktionsnedsättning hade sysselsättning och av dem så var det hela 40 % som var borta under den vecka mätningen gjordes. Det absolut vanligaste är alltså att människor med psykisk funktionsnedsättning inte får uppleva att de är efterfrågade på en arbetsplats och därmed saknar de viktiga relationerna.
För många människor är vägen ut på arbetsmarknaden lång. För en del handlar det om att börja med att klara av att lämna sin lägenhet och att träffa andra människor. RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) har kallat det Återhämtning. Människor som drabbats av psykisk ohälsa behöver möjlighet till återhämtning för att kunna komma tillbaks till ett läge där man får möjlighet att ta sina egna resurser i anspråk.
Under fyra år har RSMH tillsammans med Frösunda LSS AB drivit ett projekt med pengar från Europeiska Socialfonden och Allmänna arvsfonden som heter Öppna vägar till arbetsmarknaden. Projektet finns i Stockholm och i Sollefteå. Idag redovisades projektet på en avslutskonferens i Stockholm.
Det har handlat om att skapa en miljö som stödjer återhämtning och personlig utveckling genom att förmedla hopp, erbjuda stöd, nära relationer och gemenskap. En av utmaningarna i projektet var att peppa deltagarna att våga och vilja ta sig vidare. Det handlar om att sätta igång en återhämtningsprocess hos var och en av deltagarna.
Trots lyckade erfarenheter från detta projekt (och andra projekt) så tycks utvecklingen ändå gå åt fel håll. Antalet unga som förtidspensioneras, ofta med någon psykisk diagnos som grund, har ökat dramatiskt under senare år. Det krävs därför en kraftsamling och en tydlig prioritering inom politiken. Istället för att hänvisas till daglig sysselsättning bör inriktningen vara praktik, arbete eller studier. Istället för stelbenta och hårt styrda insatser krävs resurser som kan skräddarsys utifrån individens behov. Det är nödvändigt att man inser att processerna tar tid, det måste finns långsiktighet och uthållighet. Och kanske viktigast av allt: det krävs att man tar människor och deras egna kunskaper på allvar. Erfarenheterna från återhämtningscentren och de andra delarna av projektet Öppna vägar till arbetsmarknaden måste tas tillvara.

10 December 2011

Euron räddad men EU delas?

Det som nu sker kan vara av historiskt avgörande betydelse för EU.
Eurokrisen är den akuta orsaken till gårdagens toppmöte mellan medlemsländernas statsministrar. Förhoppningen är att toppmötets beslut skall fungera som en brandvägg för att förhindra att eurokrisen sprider sig och förvärras. Alla länder, inklusive Sverige, blir vinnare om besluten får den önskade effekten. Det är avgörande för den ekonomiska tillväxten att eurokrisen kan hanteras och att bekämpas.
Som alltid när det gäller beslut på EU:s toppmöten vet man inte säkert vad besluten innebär förrän de har konkretiserats och utformats som konkreta regler och förordningar. Ibland blir effekterna mycket mindre än de storartade beslut som presenteras på presskonferenserna. Ibland är det tvärtom, att besluten får mer långtgående konsekvenser för enskilda länder än vad som kunde förutses. Därför bör man analysera besluten innan man drar några säkra slutsatser.
Toppmötet vill ha en starkare finanspolitisk styrning i eurozonen. De länder som ansluter sig till den beslutade europakten skall balansera sina budgetar så att man inte får planera för underskott större än 0,5 %. Sanktioner mot länder som bryter mot detta skall verkställas med någon ny form av automatik (men det är mycket oklart om sanktionerna verkligen kommer att ske med automatik eller om de liksom dagens stabilitetspakt i praktiken kommer att kunna förhandlas bort när det blir skarpt läge). EU-kommissionen skall få rollen som något slags översynsorgan som skall hålla koll på de nationella budgetarna och kunna föreslå ändringar i ländernas budgetar. Detta är enligt min mening helt nödvändigt med en starkare gemensam finanspolitisk styrning för att eurozonen ska kunna fungera. Gemensam penningpolitik utan ett minimum av gemensam finanspolitik, så som man haft det hittills, gör det mycket svårt att styra ekonomin. Kritik som kan riktas mot den tänkta europakten från flera utgångspunkter. Vad händer om ett land med stort budgetunderskott skall betala stora böter?  Större budgetunderskott, rimligen, vilket inte löser problemet. Det finns också avgörande demokratiska invändningar mot att EU-kommissionen, med ytterst bräckligt demokratiskt mandat, skall kunna lägga sig i de nationella budgetarna som beslutas av de demokratiskt valda nationella parlamenten. Man kan även ifrågasätta om det alls kommer att fungera, eller om det blir som med stabilitetspakten som ju tappade sin trovärdighet när de stora länderna Frankrike och Tyskland tilläts att bryta mot reglerna. Men trots dessa viktiga invändningar måste man nog ändå välkomna europakten och Sverige bör medverka till att den kommer till stånd. Om Sverige skall vara med är en helt annan fråga som jag återkommer till nedan.
Toppmötet beslutade även om omedelbara finansiella tillskott för att lugna marknaderna och ge de utsatta länderna tillgång till nödvändiga lån. Man beslutade att EU-länderna skall tillskjuta 200 miljarder euro till IMF (Internationella valutafonden) så att krisande euro-länder skall kunna få IMF-lån för att hantera sin ekonomi. Dessutom skall krismekanismen EFSF (European Financial Stability Mechanism) sätta igång och köpa statsobligationer och den permanenta räddningsfonden ESM (European Stability Mechanism) sättas igång tidigare och kunna löpa parallellt med EFSF så att den totala utlåningsbara summan blir större.
Om detta leder till att eurokrisen kan hanteras och begränsas samtidigt som de mest utsatta länderna får möjlighet att ta sig upp på fast mark så har toppmötet lyckats med en mycket svår uppgift. Men effekterna av toppmötet kan bli mycket mer långtgående. Det kan vara så att gårdagens möte senare skall visa sig vara den vattendelare som varaktigt delar upp EU i två delar. Det är mycket allvarligt men dessvärre mycket sannolikt. EU kan bli det yttre skalet medan europakten blir Europas egentliga och livskraftiga hjärta. Risken är att den inre marknaden inom EU i hög utsträckning kommer att styras av EU-domstolen medan det livskraftiga och spännande politiska samarbetet sker i europakten. Då blir det där som de politiska striderna om, och i så fall hur och hur långtgående, politiken skall utmana marknaden kommer att stå.
Det finns inga ekonomiska skäl till att Sverige skulle ansluta sig till europakten, vi har redan god ordning i våra finanser och ingen vill väl att EU-kommissionen skall peta med sina fingrar i den budget våra folkvalda i riksdagen beslutar om. Dessutom har svenska folket röstat nej till euron och det vore mycket tveksamt ur demokratisk synvinkel att då gå med i europakten. Det som ändå gör att frågan kräver en del analyserande och funderande är att vi, om vi står utanför, med stor sannolikhet kommer att parkera Sverige i EU:s periferi med minimala möjligheter att påverka alla de kommande viktiga besluten inom europakten som ju självklart kommer att påverka även Sverige i hög grad.

08 December 2011

Arbetslösheten ökar!

Arbetsförmedlingen presenterade igår sin prognos för 2012 och 2013. Den är mycket dyster. Arbetslösheten förväntas stiga till 8,5 % år 2013. Utgångsläget på arbetsmarknaden är tufft då vi redan idag, efter ett drygt år av stark tillväxt av nya jobb, ändå har en mycket hög arbetslöshet på 7,6 %. Ungdomsarbetslösheten är redan nu rekordstor – mer än var femte ung människa är arbetslös idag, och långtidsarbetslösheten har bitit sig fast.

Idag var företrädare för Arbetsförmedlingen hos oss i riksdagens arbetsmarknadsutskott och redogjorde för prognosen och svarade på frågor. Huvudbudskapet var att det ser mycket dystert ut. Prognoschefen Tord Strannefors sa att risken för att utvecklingen blir sämre än vad Af räknar med är stor medan sannolikheten för att det ska bli bättre än prognosen är nära noll.
Arbetsförmedlingen gör bedömningen att Sverige nu står inför den största utmaningen på arbetsmarknaden sedan 90-talskrisen eftersom det redan i nuläget är så hög arbetslöshet och de som har särskilda svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden och få ett jobb utgör redan idag 60 % av de arbetslösa. Det syns t ex i nedanstående diagram där de som arbetsförmedlingen betecknar som ”utsatta” utgör en växande grupp av de arbetslösa:



Det innebär att det hårt kritiserade Fas 3, som allt mer fått karaktären av ändstation på arbetsmarknaden, kommer att öka kraftigt.
Risken för att fasta i arbetslöshet är direkt kopplad till utbildningsnivå. För dem som inte har gymnasiekompetens är sysselsättningsgraden väsentligt lägre, det gäller lika för både infödda och invandrare som syns i denna bild:


Arbetsförmedlingen bedömer dels att arbetslösheten kommer att öka och dels att antalet arbetade timmar kommer att minska. Det betyder minskade skatteintäkter för kommuner och landsting samtidigt som behoven inom vård och omsorg är stora och växande.
Sveriges ekonomi står stark och det finns utrymme för stimulanser för att motverka arbetslösheten. Sänkt krogmoms duger inte. Det krävs nu nya initiativ för att möta den vikande konjunkturen och rusta människor med kunskap och kompetens. Vi socialdemokrater har krävt en aktuell debatt i riksdagen med anledning av Arbetsförmedlingens prognos. Tänker regeringen stillatigande se på hur arbetslösheten ökar?

05 December 2011

Bemanningsdirektivet

Det börjar bli en obehaglig vana att vi gång på gång får rapporter om hur människor från andra länder som kommer till Sverige för att arbeta utnyttjas skamlöst. Vad är det som händer på svensk arbetsmarknad? EU-medborgare som lockas att arbeta i vårt land av utländska bemanningsföretag men som sedan inte får ut någon lön, papperslösa som är helt rättslösa och utlämnade till skrupelfria arbetsgivare och rena skojarföretag som under falska löften får arbetstillstånd för människor som rest långt för att jobba med bärplockning och sedan lämnas i sticket.
Det är bra och värdefullt att människor från andra länder, både inom och utom EU, får möjlighet att komma till Sverige och arbeta. Vi välkomnar rörlighet över gränserna och ser att människor från andra länder har mycket att bidra med på vår arbetsmarknad. Men det ställer oss också inför nya utmaningar. Det är nödvändigt att säkerställa att det inte sker till priset av dumpade löne- och anställningsvillkor och att människor inte lämnas att jobba nästan gratis och leva under slavliknande förhållanden. De flesta arbetsgivare respekterar den svenska modellen, tillämpar kollektivavtal och likvärdiga villkor för dem som kommer hit och arbetar. Men alla gör inte det.
Regeringen har med sin lagstiftning gjort det onödigt enkelt för de skrupelfria arbetsgivare som satt i system att utnyttja människor och dumpa villkoren.
En dagsaktuell fråga gäller utländska bemanningsföretag. Bemanningsföretag har en viktig roll att spela på arbetsmarknaden genom att kunna tillhandahålla personal för t ex arbetstoppar. Men det finns tyvärr också exempel på hur företag har sagt upp sin egen personal för att istället hyra in personal från bemanningsföretag till sämre villkor. Detta har tagits upp av EU i det s.k. Bemanningsdirektivet (2008/104/EG). Där fastställs i artikel 5.1 att:
”De grundläggande arbets- och anställningsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska, under den tid uppdraget i kundföretaget varar, minst vara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts direkt av företaget i fråga för att inneha samma tjänst.”
Denna regel ger uttryck för den så kallade likabehandlingsprincipen. Likabehandlingsprincipen innebär att arbetstagarna som är anställda av bemanningsföretaget har rätt till minst samma villkor som om de hade anställt direkt av det företag som de är uthyrda till. En utredning gjord av professor Birgitta Nyström (SOU 2011:5) lade i januari i år förslag om hur EU-direktivet skulle införas i svensk lagstiftning. Detta direktiv ska enligt EU:s beslut genomföras i medlemsländerna senast 5 december 2011. Det är idag. Men någon likabehandlingsprincip är ännu inte införd i svensk lagstiftning. Det är svårt att bli kvitt tanken att regeringen ser mellan fingrarna när det gäller lönedumpning och utnyttjande av utländska medborgare på arbetsmarknaden.
Alla som arbetar på den svenska arbetsmarknaden ska ha likvärdiga villkor och omfattas av svenska kollektivavtal. Ansvaret för att det inte är så är regeringens.

04 December 2011

Sysselsättningspolitisk ramverk

Arbete åt alla - full sysselsättning - är socialdemokratins viktigaste mål. Regeringen brukar skryta med att sysselsättningen i Sverige är högre än någonsin, men det beror uteslutande på att den svenska befolkningen idag är större än någonsin. Det viktiga måttet som avgör hur väl jobbpolitiken fungerar är sysselsättningsgraden, dvs hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som är i arbete. Detta vill regeringen inte tala om, eftersom sysselsättningsgraden idag faktiskt är lägre än när den borgerliga regeringen tillträdde.
För att finansiera en hög ambitionsnivå i välfärden krävs det att många arbetar och att de har möjlighet att arbeta heltid och ända fram till pensionen. Sambandet mellan välfärdens finansiering och sysselsättningsgraden är därför mycket starkt. Men det gäller också åt andra hållet: genom investeringar i en bra barnomsorg, högre kvalitet i skolan, bättre rehabilitering, fungerande infrastruktur och en trygg omsorg om våra äldre så kan fler arbeta mer.
När vi säger att fler behöver arbeta mer så innebär inte det att alla som redan arbetar full tid, och ibland mer än det, skall öka sin arbetstid. Det handlar istället om att göra heltid till norm också i kvinnodominerade branscher så att de hundratusen kvinnor som idag skulle vilja jobba heltid får en chans att göra det och det handlar om investeringar i en bättre arbetsmiljö så att människor inte blir utslitna i förtid utan kan jobba ända fram till pensionsdagen, och även längre om man vill.
Idag har socialdemokraternas förtroenderåd beslutat att statsbudgeten bör kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Det är ett alldeles utmärkt beslut som jag har argumenterat för sedan länge (läs t ex här).
Ett sysselsättningspolitiskt ramverk med mål för sysselsättningsgraden och antalet arbetade timmar är enligt min mening lika viktigt som det finanspolitiska ramverket. Det är enormt viktigt att ha sunda statsfinanser, men utan hög sysselsättning så kommer man inte att klara de finanspolitiska målen de kommande åren. Det är bara när ett land både har sunda statsfinanser och hög sysselsättning som man kan säga att landet har en sund ekonomi. Den höga arbetslöshet som vi har idag, med en stor och växande andel långtidsarbetslös, är ett direkt hot mot ekonomin och den framtida finansieringen av välfärden. Jag anser att det är orimligt att, som Anders Borg gör, skryta med balans i budgeten när nästan var fjärde ung människa är arbetslös. Ekonomi och jobb hör ihop!
På förtroenderådet har många ställt krav på att socialdemokratin skall sätta upp mål för att halvera arbetslösheten. Det är ett viktigt krav. Men vi måste vara glasklara med att arbetslösheten skall bekämpas uteslutande genom att fler människor kommer i arbete, inte genom att människor genom förtidspensionering eller på annat sätt lämnar arbetskraften. Därför måste målet vara att bekämpa arbetslösheten genom att sysselsättningsgraden ökar. För detta krävs investeringar i utbildning och en offensiv jobbpolitik istället för regeringens sänkta krogmoms och slentrianmässiga skattesänkningar.

29 November 2011

Har sysselsättningen ökat?

Arbetsförmedlingen redovisar att 372 000 människor är arbetslösa i vårt land. Det motsvarar en arbetslöshet på 8,2 %. Risken är nu stor att fler människor kommer att bli arbetslösa, den ekonomiska krisen i viktiga euro-länder liksom i USA påverkar också Sverige och prognoserna ser mörka ut.     
Regeringens företrädare brukar skryta med att det aldrig har varit så många som arbetar som idag. Det är sant. Men det regeringen inte vill berätta är att det uteslutande beror på att vi aldrig någonsin har varit fler människor i arbetsför ålder i vårt land än idag. Det är självklart så att ju fler invånare ett land har ju fler arbetar. Ett litet land har färre sysselsatta än ett stort land. Den intressanta frågan är ju hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar.
Det mäts i den så kallade sysselsättningsgraden som anger hur stor andel som arbetar. Sysselsättningsgraden var (enligt Statistiska Centralbyrån) 71,2 % i oktober 2006 då den borgerliga regeringen tillträdde. Idag är sysselsättningsgraden enligt samma sätt att mäta 71,0 %, alltså något lägre än när regeringens började sjösätta sin politik.
Regeringens jobbpolitik har misslyckats. Arbetslösheten är på en nivå som moderaterna i opposition beskrev som massarbetslöshet och mer än var femte ung människa går utan jobb. Trots att regeringen har genomfört hela sitt program med nedmontering av arbetslöshetsförsäkringen, utförsäkring av sjuka, jobbskatteavdrag för astronomiska belopp, gratisarbete i fas 3 och Lex Laval så är sysselsättningsgraden lägre än innan regeringen tillträdde och arbetslösheten är högre. Istället för jobb har vi fått fler människor i fattigdom.
Moderaternas retorik har visat sig värdelös när den omsätts i praktisk politik.

23 November 2011

Vem betalar?

De politiska partierna och deras frihet är grundläggande i en demokrati. I Sverige har vi partistöd för att säkerställa att alla partier, och därmed alla väljares åsikter, har möjlighet att utvecklas. Partierna använder sina pengar till att anställa ombudsmän, utredare, pressekreterare, till att ge ut informationsmaterial, rapporter, ha en levande hemsida och förstås för att ordna aktiviteter för sina medlemmar, arrangera kongresser och konferenser. I valtider satsas stora resurser på valkampanjer med affischer, filmer, annonser och direktutskick i brevlådorna. Ju mer pengar ett parti har, desto mer kan ett parti göra för att värva nya medlemmar och övertyga väljare.
Självklart vill varje parti öka sina inkomster. Det kan ske genom att medlemmar och förtroendevalda betalar in pengar till partiet, genom lotterier och försäljning. Men det kan också ske genom att företag, organisationer eller enskilda individer skänker pengar till partiet. Och det är då det blir känsligt. Självklart står det vem som helst fritt att skänka bort en summa pengar till ett parti som man stödjer. Men den fråga som måste ställas är: kan det som skänkt pengar förvänta sig någon form av gentjänst från detta parti? Alla partier intygar naturligtvis att de inte låter sig köpas för pengar utan agerar utifrån den politiska linje som partimedlemmarna demokratiskt har beslutat om. Men misstanken finns där och jag menar att den är berättigad.
Ett aktuellt exempel är de riskkapitalägda vårdbolag som nu kritiseras dels för vanvård och bristande omsorg om sjuka, sköra äldre, dels för att de låter stora vinster försvinna till skatteparadis bort från vårdverksamheten och undan från svensk beskattning. Fredrik Reinfeldts regering har kraftfullt agerat genom lagstiftning för att skapa en stor och växande marknad för dessa bolag samtidigt som regeringen har sagt nej till varje form av bindande nationella kvalitetskrav t ex när det gäller personaltäthet, röstat nej till meddelarskydd för de anställda och motsatt sig kompetenskrav för personalen. Det är klart att man undrar: hur mycket pengar har dessa bolag skänkt till moderaterna? Har moderaterna fått pengar från Carema?
Det enda vettiga sättet att hantera detta på är att öppet redovisa alla större gåvor till partierna. Det kan vara pengar som skänks eller andra fördelar, t ex annonsplats i tidning eller att tillhandahålla personal. Om detta redovisas tydligt och öppet så blir det möjligt att granska och debattera dessa ekonomiska kopplingar och ytterst blir det väljarna som avgör om det påverkar förtroendet för partiet. Jag anser därför att det i en demokrati som vår är ett anständighetskrav att partier enligt lag skall vara skyldiga att redovisa denna typ av ekonomiska kopplingar och gåvor. Detta är också socialdemokratins ståndpunkt som vi framför i partimotioner varje år i riksdagen. Det socialdemokratiska partiet redovisar också sedan flera år öppet de bidrag som vi får.
Moderaterna och Sverigedemokraterna är de partier som inte redovisar sina intäkter och som aktivt motsätter sig lagstiftning för att tvinga fram öppenhet om partiernas ekonomiska kopplingar. Moderaterna har fått med sig de andra borgerliga partierna på att rösta nej till lagstiftning vilket har blockerat möjligheten för riksdagen att ändra lagen. Socialdemokraterna i konstitutionsutskottet har därför valt att driva igenom en överenskommelse om att frågan skall diskuteras mellan partisekreterarna i hopp om att det skall leda till mer konkreta resultat än omröstningarna i riksdagen hittills har gjort. Låt oss hoppas att det verkligen gör det. Annars anser jag att vi socialdemokrater inom kort måste återkomma med förslag om ett utskottsinitiativ för att försöka tvinga fram en lagstiftning. Att partierna öppet visar var de får sina pengar ifrån är ett grundläggande anständighetskrav i en demokrati!

15 November 2011

Var är Bäckström nu?

För ett par månader sedan blev det stor uppståndelse när SNS presenterade en forskningsrapport, ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte finns belägg för att välfärden blivit bättre av att den i allt större utsträckning utförs av privata bolag. Man kan tycka att det inte är så revolutionerande att en forskningsrapport kommer fram till att man egentligen inte har något trovärdigt kunskapsunderlag och att det därför behövs mer forskning. Forskningschefen Laura Hartmann konstaterade att ”Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

Men kontroversiellt var det. Svenskt Näringsliv med Urban Bäckström i spetsen dundrade att SNS-rapporter ”brukar vara gedigna och läsvärda”, men att denna rapport var ”bedrövlig rent kvalitetsmässigt”. Den var ”tendentiös” och drog ”svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat”. Borgerliga ledarsidor hävdade att valfriheten i sig var en välfärdsvinst som borde räknas in som höjd kvalitet.
Det Laura Hartman och forskningsrapporten gjorde var att ifrågasätta om det verkligen är rimligt att hävda att det blivit högre kvalitet i välfärden om det inte finns trovärdig kunskap som kan belägga detta. Det var det som var så kontroversiellt att det tog hus i helvete hos alla näringslivspotentater så till den milda grad att Hartman försågs med munkavle. SNS:s forskningschef gjorde då vad varje forskare med självaktning måste göra, hon hävdade sitt oberoende och sa upp sig med omedelbar verkan.
Det finns anledning att påminna sig denna episod när nu privata vårdbolags skandalösa förhållanden och upprörande exempel på vanvård exponeras i media var och varannan dag. Var är Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström nu? Var är ledarsidorna som hävdade att kvaliteten per definition förbättrats genom fler utförare? När nästan hela svenska folket upprört kräver att skattepengarna skall stanna i vården och kissblöjorna skickas till Jersey, vad säger Urban Bäckström då? När SNS-rapporten presenterades kom det blixtsnabbt ett nyhetsbrev från Svensk Näringsliv med namnet ”Urban Direkt” där rubriken var: En bedrövlig SNS-rapport. Vad skall han skriva nu? En bedrövlig verklighet?
Laura Hartman och hennes forskarkollegor hade rätt. ”Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

10 November 2011

Utsortering av unga

Regeringen ansvarar för en gigantisk utsortering av unga från arbetsmarknaden. Ungdomar i åldern 20-24 år förtidspensioneras i en snabbt ökande takt. De senaste 8 åren har antalet med aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) ökat med hisnande 80 %. Det är alltså nästan en fördubbling.
Uppgifterna kommer från en rapport från forskare vid Umeå Universitet som tagits fram på uppdrag av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.
Orsaken är inte att de unga blivit sjukare utan att beror på att de fått svårare att klara skolan och svårare att komma in på arbetsmarknaden. Det är alltså inte ungdomarna som har förändrats utan politiken. Arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken lämnar idag ungdomar med adhd, Aspergers och andra psykiatriska diagnoser utan relevant stöd. Rapportens huvudsakliga slutsats är att den ökning av antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning som har kunnat urskiljas med stor sannolikhet kan relateras till inträdeshinder på arbetsmarknaden och en benägenhet att medikalisera i grunden sociala problem.
Regeringen är ansvarig för denna politik. Deras s.k. arbetslinje är en bluff. Ungdomar som behöver stöd och hjälp lämnas i sticket och hänvisas till livslång fattigdom. Rapporten konstaterar att det pågår en omfördelning mellan de offentliga försörjningssystemen. Allt fler unga som tidigare fick a-kassa eller annan ersättning för att de var inne i arbetsmarknadspolitiska åtgärder hänvisas nu till försörjningsstöd (socialbidrag) eller aktivitetsersättning (förtidspension).
– Siffrorna visar på ett nederlag för regeringens arbetslinje, säger utredningens huvudsekreterare, Irene Wennemo, i Dagens Nyheter.
– Tanken med ordet aktivitet var att det skulle stå för en ambition att de unga skulle tillbaka till arbetsmarknaden. Men så är det i allt mindre utsträckning, fortsätter Irene Wennemo.
Varje ung människa har rätt att få ta klivet ut i vuxenlivet och arbetslivet.  De här ungdomarnas medicinska problem är inte större än att många av dem borde kunna få någon form av jobb med rätt stöd eller utbildning. Det som nu sker är ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurer. Det är dags att förändra utbildningspolitiken så att alla elever får stöd för att nå kunskapsmålen, skolan måste ha resurser för att kunna utforma undervisningen så att alla får en chans att lyckas. Det är dags att upprusta arbetsmarknadspolitiken så att den leder till jobb och inte till utsortering eller avstjälpning vid ändstationen Fas 3.
Idag lämnar jag in en interpellation (fråga) till arbetsmarknadsministern om vad regeringen tänker göra för att bryta denna negativa utveckling och ge alla unga en plats på arbetsmarknaden.

09 November 2011

Apoteksavregleringen en skandal

Något av det dummaste regeringen gjort var att avreglera apoteksmarknaden och sälja ut apoteken. Det tidigare svenska läkemedelsförsörjningssystemet granskades av OECD som konstaterade att det var ett av de mest välfungerande systemen i Europa. Svenska folkets förtroende för Apoteket AB var mycket högt. I de återkommande mätningar som görs av Svenskt Kvalitetsindex låg Apoteket i topp inom sektorn detaljhandel. Den så kallade handelsmarginalen för Apoteket AB var unikt låg. Det var ett mycket effektivt system.

Men regeringen brydde sig inte om detta utan beslöt om utförsäljning. För att öka lönsamheten och locka utländska apotekskedjor till Sverige skulle vinstmarginalen därför höjas. I propositionen skrev regeringen att ”ersättningen till apoteken ska bestämmas så att det säkerställs en lönsamhet på marknaden som inte är väsensskild från lönsamheten för noterade apoteksbolag i andra länder”. Det innebar att handelsmarginalen nästan skulle fördubblas. Och att regeringen skulle garantera lönsamheten i privata bolag! Helt absurt.
Skattebetalarna står för notan genom apoteken får 10 kr extra per förpackning som de säljer. Skattebetalarna betalar alltså idag 10 kr extra till apoteken per läkemedelsförpackning som de säljer som ersättning för att de är så snälla och säljer våra läkemedel till oss! Eftersom kunden/patienten bara betalar en liten del av priset på receptbelagda läkemedel är det skattebetalarna som kollektiv som får betala mer. Denna höjning av vinstmarginalen motsvarar ca 2000 undersköterskor i vården. Pengar som nu istället genererar vinster hos de riskkapitalbolag som äger de allra flesta nya privata apoteken.
Svenska Dagbladet skriver idag om hur apoteksföretagen för över sina vinster till ägarbolag i utländska skatteparadis medan de klagar inför den svenska staten över att lönsamheten är för dålig. Vad skall regeringen svara om apoteksbolagen hotar med att de inte längre vill sälja receptbelagda läkemedel för att de inte tycker att det är tillräckligt lönsamt? Skall skattebetalarna pumpa in ännu mer pengar som rinner ut till skatteparadisen, pengar som hade behövts i vården, eller ska servicen till medborgarna bli ännu sämre? Redan idag är det vanligt att gamla och skröpliga kunder som kanske tagit färdtjänsten till apoteket möts av beskedet att några av de mediciner de skall hämta ut inte finns inne. Och var kunden kan få tag i medicinen kan de inte tala om eftersom det troligen handlar om en konkurrent.
Ibland är det skönt att kunna säga ”vad var det jag sa” men att jag blivit sannspådd när det gäller kostnaderna för apoteksavregleringen är riktigt sorgligt. Regeringen borde skämmas som förstört ett välfungerande och effektivt system samtidigt som de slösar bort de skattekronor som så väl skulle behövas för att höja kvalitén när det gäller vården av sjuka och gamla.

05 November 2011

Längre provanställning för unga

Regeringen vill införa en ny anställningsform - lärlingsprovanställning. I torsdags presenterades direktiven till en utredning.

Sverige har bland de högsta talen för ungdomsarbetslöshet i hela Europa så det är alldeles uppenbart att det krävs nya initiativ för att underlätta för ungdomar att få sitt första jobb. För att kunna komma med förslag om rätt åtgärder måste man först förstå hur problemet ser ut, varför är det svårare för ungdomar att få jobb?
En liten, men tyvärr växande, grupp unga har av olika skäl inte klarat av gymnasiet. De har mycket svårt att få jobb på dagens arbetsmarknad. De har ofta kompetens och kapacitet för många av de jobb som finns men får ändå inte anställning. Arbetsgivaren satsar hellre på någon med gymnasiekompetens för att det ökar sannolikheten att personen kommer att kunna ställa om till andra arbetsuppgifter när jobbet förändras. För dessa ungdomar är det helt avgörande att få möjlighet till utbildning på sina villkor. De måste få stöd och peppas för att utbilda sig inom yrkesvux, lärlingsutbildning, folkhögskola eller vuxenutbildning.
Men de allra flesta ungdomar har god utbildning och en stor andel har högskoleutbildning, många har dessutom bra språkkunskaper, är bra på att uttrycka sig och har stor arbetskapacitet. Ändå tvekar arbetsgivare att anställa dem. Arbetsgivarna uttrycker att ungdomarna trots god utbildningsnivå inte har rätt kompetens, d v s de saknar viktig erfarenhet och har (ännu) inte prövat att omsätta sina kunskaper till produktiva varor och tjänster. Lönekostnaderna är sällan det hinder som arbetsgivarna anger. Regeringens åtgärd att sänka arbetsgivaravgiften för ungdomar under 25 år har inte heller lett till att dessa ungdomar blivit anställda i högre utsträckning.
Vill man underlätta för ungdomar på arbetsmarknaden bör man göra något åt det faktiska problemet, d v s kompetensfrågan. För alla dem som redan har en bra utbildning handlar det om att få en anställning där man garanteras att få lära sig att tillämpa sina kunskaper för att nå nya färdigheter och få den erfarenhet och de kontakter som krävs på arbetsmarknaden. Det kan ske genom en utbildningsanställning. Dessa brukar kalla lärlingsanställning eller traineeanställning med tydligt utbildningsinnehåll och möjlighet att prova på olika funktioner på arbetsplatsen. Dessa anställningar avtalar parterna om. Man kommer överens om löner, anställningsvillkor och utbildningsinnehåll. Det ger den enskilde stöd av kollektivavtalet för att hävda sin rätt till relevant och kvalitativt utbildningsinnehåll. Lönenivån påverkas självklart av hur stor andel av tjänsten som utgörs av utbildning.
Detta är en mycket bra modell som borde användas i mycket högre utsträckning också inom de branscher som saknar denna tradition, t ex inom äldreomsorgen som står inför ett stort generationsskifte. Vi socialdemokrater har i vår skuggbudget satsat stora resurser för att stimulera sådana utbildningsanställningar. För lärlingsanställningar krävs alltså inte någon utredning eller någon ändrad lagstiftning. Vad är det då regeringen vill?
Jo, de vill utöka möjligheten till provanställning.
Idag kan arbetsgivaren provanställa i sex månader. En provanställning kan avbrytas när som helst under prövotiden utan att något särskilt skäl behöver anges. Regeringen vill nu tredubbla provanställningstiden för ungdomar upp till 18 månader. Det är detta som är det egentliga innehållet i regeringens s.k. lärlingsprovanställningar och det är därför det krävs utredning och lagändring.
Men redan idag har arbetsgivarna nästan oändliga möjligheter att använda sig av visstidsanställningar. Sverige har t o m fått kritik från EU-kommissionen för detta. Redan idag har mer än varannan ung människa under 25 år en visstidsanställning.
Två politiska alternativ står mot varandra: regeringen vill försämra anställningstryggheten ytterligare för ungdomar, vi socialdemokrater vill satsa på kunskap och kompetens. I grunden handlar det om vilken framtid vi väljer: skall vi konkurrera med kompetens eller med låga löner?

31 October 2011

Kvinnors löner

Män tjänar mer pengar än kvinnor. Den genomsnittliga månadslönen för kvinnor i Sverige är 26 200 kr medan männens genomsnittliga månadslön är 30 600 kr. Den kvinnliga månadslönen är alltså bara 85 % av den manliga. Det är en väsentlig skillnad som återspeglar att kvinnors och mäns arbete värderas olika. Kvinnligt dominerade yrken värderas systematiskt lägre lönemässigt än manligt dominerade yrken.

Men även om man justerar lönestatistiken för olika lönepåverkande faktorer, t.ex. yrke, utbildning och ålder genom s.k. standardvägning, så kvarstår en löneskillnad på 6 % mellan kvinnor och män.
I budgetpropositionens jämställdhetsbilaga konstateras:
”Generellt har de mansdominerade yrkena en högre medellön än de kvinnodominerade. Så länge lönerelationerna eller andelen kvinnor och män i olika yrken inte utjämnas kommer kvinnors löner i genomsnitt att förbli lägre än mäns. Även om könsfördelningen utjämnas mellan olika yrken är detta inte någon garanti för att lönerna utjämnas, eftersom kvinnor i allmänhet har lägre lön än män även inom en och samma yrkesgrupp. De ojämställda lönerna etableras redan vid inträdet på arbetsmarknaden. Kvinnor erbjuds och begär lägre ingångslön än män. En undersökning visar t.ex. att kvinnliga ingenjörer får drygt 1 000 kronor mindre i månadslön än män redan på sitt första jobb efter avslutad utbildning.”
Det är dyster läsning.

Om man dessutom väger in det faktum att det främst är kvinnor som arbetar deltid, visstid eller på vikariat förvärras bilden. Kvinnor och män arbetar ungefär lika mycket men kvinnor lägger mer tid på obetalt hemarbete än män medan männen lönearbetar i större utsträckning, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Den faktiskt utbetald arbetsinkomsten är därför 19 100 kr per månad för kvinnor och 26 700 kr per månad för män. Det skiljer alltså 7 600 kr mellan den genomsnittliga kvinnans lön och den genomsnittliga mannens. Det är mycket pengar. Varje månad. På ett år blir det 91 200 kr. På elva år blir det en miljon kronor. Och låg lön ger låg pension.
Kvinnors löner måste sättas högst på dagordningen för jämställdhet. Det handlar om stora skillnader i inkomster varje dag, varje år och över livet.

25 October 2011

Betalt eller obetalt arbete?

På moderatstämman i helgen gick Filippa Reinfeldt till storms mot att jämställdhet skulle ha något med fördelningen av hemarbetet att göra. Hon fick ombuden med sig och meningen ”jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete” ströks ur programmet.

Beslutet tydliggör vilka skygglappar moderaterna har och varför de aldrig kommer att bli ett parti som kan verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Jämställdhet sker inte av sig själv. Det krävs målmedvetet, uthålligt och modigt politiskt arbete. Fördelningen av hemarbetet är något av det som är svårast att påverka med politiska medel samtidigt som det är helt avgörande för att kvinnor skall kunna delta på arbetsmarknaden på samma villkor som män.
SCB:s nyligen genomförda Tidsanvändningsundersökning visar att kvinnor idag ägnar i genomsnitt 4 timmar per dag åt obetalt hemarbete medan män i genomsnitt lägger ner 45 minuter mindre per dag åt detta. Här nedan ser du hur tiden fördelar sig:

Kvinnor ägnar alltså 23 % mer tid åt hemarbete än män.
Kvinnor får betalt för sitt arbete i genomsnitt 5,2 timmar per dag. Män förvärvsarbetar i genomsnitt en dryg timme mer per dag. Kvinnor har  en genomsnittlig arbetstid på ca 29 timmar i veckan och män 35 timmar per vecka. Män förvärvsarbetar alltså 21% mer än kvinnorna. (Uppgifterna gäller ålder 20-64 år)

För mig är det självklart att det finns ett samband mellan att kvinnor gör mer hemarbete än män och att män lönearbetar mer än kvinnor. Totalt sett arbetar män och kvinnor ungefär lika mycket, men fördelningen mellan betalt och obetalt arbete skiljer sig. Detta är en fundamental politisk fråga som inte kommer att ändra sig av sig själv. Och uppenbarligen inte av den moderatledda regeringen. Här krävs en ny och målmedveten politik för jämställdhet mellan kvinnor och män.

24 October 2011

Hållbart arbetsliv

Arbetet är centralt i många människors liv. Vi känner stolthet över vårt arbete, vi känner gemenskap med våra arbetskamrater och vi känner tillfredställelse när arbetsdagen eller arbetsuppgiften är avklarad. Jag har haft förmånen att få leda arbetet med att ta fram ett nytt arbetsmiljöpolitiskt program för socialdemokraterna. Det har varit mycket stimulerande. Och viktigt!

Sverige står inför en demografisk utmaning där allt färre i arbetsför ålder skall försörja allt fler äldre. För att klara detta är det helt avgörande att investera i bra miljö och villkor i arbetslivet. Färre än hälften arbetar ända fram till 65 år idag. Att så många avslutar sitt yrkesliv i förtid beror knappast, som regeringen tror, på att skatten är för hög. Istället handlar det om att många människor arbetar under förhållanden som sliter ut människor både kroppsligt och själsligt.
Det moderna arbetslivet är på många sätt resultatet av det som arbetarrörelsen under lång tid slagits för. Tunga lyft, slitiga och farliga miljöer har försvunnit för väldigt många löntagare. Arbetsorganisationerna är mer platta och inflytandet över det egna arbetet större. Möjligheterna till karriär och personlig utveckling i jobbet ökar för många. Men inte för alla. För samtidigt ser vi en tudelning av arbetsmarknaden där arbetsvillkoren och arbetsmiljön för många utvecklas i fel riktning. Detta är delvis en effekt av regeringens politik med nedskärningar i offentlig verksamhet, färre arbetsmiljöinspektioner, nedlagd arbetslivsforskning och en försvagad ställning för kollektivavtalen och de fackliga organisationerna. Det moderna arbetslivet rymmer också nya arbetsmiljöproblem som att allt fler upplever stress och press, känslan av att inte räcka till. Många vittnar om obetald övertid och arbetsgivare som tar för givet att de anställda skall finnas tillgängliga även på kvällar, helger och semestrar.
Vi socialdemokrater tar dessa utmaningar på allvar och idag presenterade jag vårt omfattande arbetsmiljöprogram för ett hållbart arbetsliv och de satsningar med 100 miljoner kr per år på förbättrad arbetsmiljö som vi har i vårt budgetalternativ. Vi föreslår bland annat:
• Ökade resurser till Arbetsmiljöverket för fler inspektioner och moderna föreskrifter. Riktade satsningar för att myndigheten skall kunna specialgranska företag med hög risk för skador, många visstidsanställda och/eller med stor andel utländsk arbetskraft.
• Utökat uppdrag för regionala skyddsombud med rätt att besöka och bygga upp ett strukturerat arbetsmiljöarbete också på arbetsplatser där det finns kollektivavtal men saknas medlemmar. Vi anslår pengar till utbildning och upprustning av RSO-verksamheten.
• Utveckla en kvalitetssäkrad företagshälsovård där parterna har ett gemensamt inflytande.
• Kartlägga den obetalda övertiden och initiera ett nytt utvecklingssamarbete mellan staten, forskningen och parterna kring det moderna arbetslivet. Ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utveckla föreskrifter om psykosocial arbetsmiljö och bygga upp kompetens kring mobbning och kränkande behandling.
• Initiera ett forskningsprojekt att stärka kvinnors arbetsmiljö samt lagstifta om lönekartläggning och handlingsplaner hos alla arbetsgivare med minst tio anställda. Satsa resurser för barnomsorg på obekväm arbetstid.
• Lagstifta om rätt till heltid och begränsningar av möjligheten att stapla visstidsanställningar på varandra.
• Avskaffa Lex Laval och säkerställa att svenska kollektivavtal skall gälla för alla som jobbar i Sverige. Ge huvudentreprenören ansvar för att underentreprenörer följer gällande löne- och arbetsvillkor.
• Inför en nollvision för dödsolyckor.
• Satsa på arbetsmiljöforskningen och samla den i ett nationellt centrum. Inrätta ett beredningsorgan med företrädare för departement, myndigheter, akademin och parterna för att ge råd till regeringen om arbetslivsforskningens inriktning och omfattning.
Vi socialdemokrater välkomnar det moderna arbetslivet. Vi vill se ett modernt arbetsliv där löntagarnas intressen står i centrum. Ett arbetsliv där människor trivs, har möjligheter till inflytande över sin arbetssituation och kan utvecklas i jobbet. Ta del av hela rapporten genom att klicka här.

09 October 2011

Aubry eller Hollande?

Idag börjar primärvalet i det franska Socialistpartiet för att utse vem som skall bli partiets presidentkandidat. Det är första gången man gör det möjligt för allmänheten att vara med och utse kandidaten. Det är inte bara partimedlemmar som kan rösta i primärvalet utan alla fransmän som vill kan vara med. Kravet är att man skall sympatisera med partiets värderingar och dessutom betala en euro föra att få rösta. Det skall bli väldigt spännande att följa detta!
Det är naturligtvis spännande att se vem av kandidaterna som blir vald. Troligen kommer det att stå mellan den nuvarande partiordföranden Martine Aubry och den tidigare partiordföranden Francoise Hollande. Båda är välkända profiler i fransk politik. Aubry är borgmästare i den stora staden Lille och har tidigare varit arbetsmarknadsminister när Socialistpartiet hade regeringsmakten. Martine Aubry är dotter till Jacques Delors, tidigare ordförande i EU-kommissionen. Hollande är ordförande i regionparlamentet i Corrèze och var Socialistpartiets ordförande i många år. Francoise Hollande var tidigare gift med Ségolène Royal som var partiets presidentkandidat i förra valet. Royal kandiderar också hon för att återigen bli partiets kandidat men bedöms ha mindre stöd än tidigare.
Men själva primärvalet är också mycket intressant att följa. Hur stort är intressent från allmänheten att delta? Kommer detta leda till att fler engagerar sig i politiken och att intresset för Socialistpartiet ökar? Eller kommer vi att få se att politiska motståndare registrerar sig för att rösta i primärvalet för att försöka rösta fram en kandidat som har små möjligheter att vinna över Sarkozy? Jag tycker att det är modigt av Socialistpartiet att pröva denna modell och jag ser fram emot att ta del av deras lärdomar och erfarenheter efteråt.
Nicolas Sarkozy, den nuvarande presidenten som representerar högerpartiet UMP, är allt mer pressad och missnöjet med honom är stort. Men presidentvalet är först i vår och mycket kan hända innan dess. Inte minst blir den ekonomiska utvecklingen i Europa, och främst inom eurozonen, mycket viktigt för hur fransmännen kommer att rösta i maj nästa år.

07 October 2011

Medborgarskap lika för alla

Alla medborgare ska ha samma rättigheter. Det är grundläggande både för vår syn på människovärdet och på medborgerliga rättigheter.

Idag rapporterar media att socialdemokraternas talesperson i justitieutskottet Morgan Johansson vill införa någon form av medborgarskap ”på prov” som kan återkallas om personen begår brott så att han eller hon kan utvisas. Jag åtgår från att Morgan Johansson är felciterad.
Jag kan aldrig acceptera en sådan ståndpunkt. Medborgarskapet är ett och odelat och måste gälla lika för alla oavsett bakgrund. Allt annat leder katastrofalt fel.

06 October 2011

Pappamånader fungerar - inför fler!

Kvinnor har lägre lön än män. Det har flera olika orsaker. Ett skäl är att det är kvinnor som tar ut lejonparten av föräldraförsäkringen och som oftare än män är hemma för att vårda sjukt barn. Det gör att arbetsgivarna betraktar kvinnor som kollektiv som osäkrare arbetskraft än män, något som drabbar alla kvinnor oavsett om den enskilda kvinnan aldrig blir mamma eller om fördelningen är sådan att det är pappan som än hemma mest. Kvinnors löner och karriärmöjligheter påverkas av själva förväntningen om kommande beteende, dvs arbetsgivaren tror att en kvinna kommer att vara mer frånvarande från jobbet pga barn än en man. Så länge föräldraledigheten inte delas lika mellan föräldrarna kommer arbetsgivarna på goda grunder att tro detta. Och alla kvinnor påverkas av denna förväntan som resulterar i sämre lön och utvecklingsmöjligheter än män.

Det viktigaste skälet för ett jämnt uttag av föräldraförsäkringen är barnets rätt till en nära relation till båda sina föräldrar. Men det är också viktigt för att skapa ett jämställt arbetsliv.
Nu visar det sig att papporna har ökat sitt uttag av föräldraförsäkringen markant på 10 år. År 2000 var det bara drygt 12 % av föräldradagarna som togs ut av pappor, förra året var det 23 %. Det är en glädjande utveckling! Är det ett resultat av att familjerna idag är mer jämställda och tycker att det är viktigt att båda föräldrarna är hemma med barnen? Jag hoppas det. Men det som verkligen har haft effekt på fördelningen är införandet av en andra pappamånad. När ytterligare en månad av föräldraförsäkringen knöts till mamman respektive pappan 2002 ökade pappornas uttag. Pappor till barn födda efter 2002 har använt 22 dagar fler i genomsnitt än papporna till barn födda år 2001 när barnen fyllde åtta år.
Regeringens jämställdhetsbonus har dock inte haft någon som helst mätbar effekt på fördelningen av föräldradagarna. Det är hög tid att ett nytt steg och öronmärka ytterligare månader för mamman respektive pappan. För barnens skull. För pappornas skull. Och för att stärka alla kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

05 October 2011

Tydliga besked om a-kassan i (s)-budget

Den senaste veckan har det varit en medial diskussion om vad vi socialdemokrater egentligen tycker om a-kassan. Det känns därför viktig att markera hur jag och den socialdemokratiska riksdagsgruppen ser på arbetslöshetsförsäkringen.

Vi socialdemokrater vill att i princip alla löntagare ska välja att omfattas av en god omställningsförsäkring vid arbetslöshet. En sådan försäkring stärker människor och underlättar samhällets strukturomvandling. Ersättningar på höga nivåer och villkor i övrigt som är rimliga utifrån den enskildes utgångspunkt gör att människor blir öppnare för den globaliserade ekonomin och vågar gå från det gamla till det nya. Detta är grunden för att försäkringen ska fungera som en omställningsförsäkring. En bra arbetslöshetsförsäkring gör att den som förlorar sitt jobb kan koncentrera sig på att snabbt söka nytt och inte behöver oroa sig för att behöva gå från hus och hem. Den svenska modellen bygger på avtal mellan starka parter på arbetsmarknaden. Men för att den ska fungera krävs även att staten bidrar med en aktiv arbetsmarknadspolitik och en bra arbetslöshetsförsäkring. Den svenska modellen har kraftfullt bidragit till att ett modernt arbetsliv och konkurrenskraftiga företag.
Den arbetslöshetsförsäkring som vi har idag svara inte mot dessa krav. Den borgerliga regeringens försämringar har resulterat i att andelen av de arbetslösa som får ta del av försäkringen har mer än halverats, från 80 procent 2006 till 35 procent i dagsläget. Bara tre procent av de öppet arbetslösa får idag 80 procent av sin tidigare inkomst i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Mellan 200 000 och 300 000 arbetslösa får ingen ersättning alls beroende på att de inte uppfyller arbetsvillkoret.
Regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen har skadat den svenska modellen och gjort att många arbetslösa idag hänvisas till försörjningsstöd. Socialstyrelsen har nyligen uppgivit att det vanligaste försörjningshindret för dem som fick ekonomiskt bistånd 2010 var relaterat till arbetslöshet. Det gällde 106 500 personer, dvs. 38 procent av personerna som fick ekonomiskt bistånd.
Arbetslöshetsförsäkringen fyller helt enkelt inte längre sitt syfte. Vi behöver en ny a-kassa byggd på inkomstbortfallsprincipen, som stimulerar omställning, är lätt att få del av, enkel att förstå och som inte kan missbrukas. Viktiga principer:
• Alla ska ha råd att vara med i a-kassan. Vi vill kraftigt sänka avgifterna till a-kassan och avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen skall inte variera beroende på arbetslöshetsnivån inom avtalsområdet.
• Arbetslöshetsförsäkringen skall vara till för den som har en arbetsinkomst att försäkra och ge trygghet vid omställning. Villkoren bör utformas så att den som blir arbetslös normalt skall kunna få ut ersättning från försäkringen under omställningstiden.
• Vi vill höja taket. Arbetslöshetsförsäkringen skall ge inkomstrelaterad trygghet vid omställning för en stor majoritet av löntagarna, så är det långt ifrån idag. Målet är att de flesta löntagare ska få ut 80 procent i ersättning vid arbetslöshet. Vi vill ha en frivillig försäkring, som är solidariskt finansierad och som administreras av de fackliga organisationerna.
• En stark a-kassa som omfattar alla löntagare är en avgörande del av en väl fungerande arbetslinje. Den skall innebära krav på aktiva insatser från den enskilde som möts av en aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildningsmöjligheter.
I den skuggbudget vi socialdemokrater presenterar idag lägger vi flera förslag för att förbättra arbetslöshetsförsäkringen redan från nästa år. Vi inför ett maxtak på 120 kr per månad för avgiften, höjer ersättningsnivån till 80% och höjer taket i försäkringen från dagens 680 kr till 910 kr per dag. Det är ett tydligt besked om att vi har höga ambitioner för en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring.

03 October 2011

Utbildning driver utveckling

Kompetens är en av de avgörande faktorerna bakom ekonomisk tillväxt. En välutbildad arbetskraft betyder att fler kan ta ett vidare ansvar, att det blir möjligt att höja förädlingsvärdet på produktionen. I en allt skarpare global konkurrens är den viktigaste konkurrensfördelen att lära nytt och kunna ställa om snabbare än konkurrenterna.
Kunskaper och färdigheter gör det möjligt att utveckla en mer avancerad produktion, stigande förädlingsvärde och högre produktivitet. Ett års längre utbildning leder i genomsnitt, enligt OECD-rapporten ”Education at Glance”, till en produktionsökning på tre till sex procent i OECD-området. Även folkhälsan förbättras med högre utbildningsnivå.
Utbildningsnivån påverkar BNP. En undersökning av 83 rika och fattiga länder visar att ett års extra utbildning ger en BNP-nivå som är 29 procent högre per capita. Om man begränsar undersökningen till 23 OECD-länder blir svagare men fortfarande signifikant, ett års längre utbildning ger då 15 procent högre BNP-nivå.
Det går inte att dra några säkra slutsatser om hur mycket produktivitet, hälsa och BNP skulle öka med ett brett kompetenslyft. Orsakssambanden kan gå i båda riktningarna. Men det torde vara otvetydigt att en bred allmän kunskap hos alla löntagare har en stark produktivitetsdrivande potential och att det för individen ger fler valmöjligheter på arbetsmarknaden och möjlighet att arbeta ett helt yrkesliv.
I Sverige har andelen med gymnasiekompetens liksom andelen av arbetskraften som har högskoleutbildning stadigt ökat. Trots detta är det idag ca 840 000 personer som idag befinner sig på arbetsmarknaden och har högst grundskoleutbildning, varav mer än hälften är mellan 25-54 år och alltså har många år kvar i yrkeslivet.
Under den allvarliga ekonomiska krisen och lågkonjunkturen på 90-talet var jag som skolminister ansvarig för en rekordstor satsning på utbildning - Kunskapslyftet - som innebar en massiv satsning på framförallt gymnasial utbildning för vuxna i olika former. I en forskarrapport som IFAU (Institutet För Arbetsmarknadspolitiska Utvärderingar) publicerade 2008 redovisades modellsimuleringar för sannolikheten att vara sysselsatt för dem som deltog i Kunskapslyftet jämfört med dem som inte gjorde det. Sannolikheten att vara sysselsatt ökade med ca 5 procentenheter för dem som deltog i Kunskapslyftet. Enligt IFAU framstår skillnaden som ett robust resultat, trots att det är fråga om modellsimuleringar.
För att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt, nya jobb och bekämpa arbetslöshet är investeringar i utbildning enormt viktigt.

28 September 2011

Alla barn och ungdomar skall få spela!

S:t Eriks Cupen, som arrangeras av Stockholms Fotbollförbund, är världens största ungdomsturnering. I år är det rekordmånga lag som deltar: 4 100 lag från 170 föreningar. Som ordförande i Stockholms FF är jag mycket stolt över Sankan. Under 35 000 matcher varje säsong är det spänning, glädje, dramatik, sorg, lek, skratt, allvar och gemenskap.


Under förra året genomförde Stockholms FF en översyn av S:t Eriks Cupen som bl a visade att så många som 93% ansåg att Sanktan som helhet fungerade bra. Ett mycket gott betyg! Men det fanns också oroande resultat från enkäten.

Det visade sig vara ganska vanligt att spelare som blir kallade till match blir bänkade hela matchen och inte alls får vara med på plan. Upp emot en tredjedel av de svarande sa att det är så. Att vissa spelare inte någon gång får vara med i startuppställningen visade sig vara ett minst lika stort problem. Värvningar i unga år uppfattas som ett stort problem av 75%. Jag anser att detta är varningssignaler att ta på stort allvar.

Matchen är ett inlärningstillfälle och ett tillfälle att utvecklas om spelare. Det är stor risk att den kille eller tjej som blir bänkad hela matcher eller aldrig får spela från start dels missar viktiga utvecklingsmöjligheter och dels snart tröttnar på fotbollen och slutar. S:t Eriks Cupen bör utvecklas för att ännu bättre bidra till fotbollsutveckling hos de enskilda spelarna men också för stockholmsfotbollen i stort. Det är viktigt både för att fostra framtida elitspelare och för att fotbollen ska kunna växa så att fler barn och ungdomar skall få uppleva glädjen att spela fotboll och ingå i ett lag.

Stockholms Fotbollförbund väljer därför att nu införa ett föreningscertifikat – en överenskommelse mellan föreningen och förbundet – som innehåller viktiga principer för spel i S:t Eriks Cupen. Föreningscertifikatet innehåller t ex en spel- och startgaranti, åtagande att informera om och följa Nolltolerans och att inte värva spelare från andra föreningar upp till 14 års ålder. Föreningscertifikatet skall undertecknas av ordförande i föreningen och betonar därmed föreningsstyrelsens ansvar för den policy som tillämpas i de olika lagen. Självklart erbjuder förbundet stöd till föreningar t ex i form av utbildningar och andra aktiviteter för att kunna ta det ansvaret. Föreningscertifikatet är ett nytt sätt att arbeta med värderings- och policyfrågor som sätter en helt annan tyngd bakom de beslut representantskap och årsmöte fattat.

Det skall bli mycket spännande att ta del av synpunkter på föreningscertifikatet och inte minst på spel- och startgarantin!

23 September 2011

Regeringen har tvingats lyssna till kritiken

Kritiken mot Fas 3 har varit massiv under flera år. Det har varit berättigad kritik mot att rena skojarföretag har kunnat skära guld med täljkniv genom att ta emot Fas 3-deltagare, lämna dem i passivitet och få 5000 kr i månaden per person. Samtidigt har Arbetsförmedlingens egen internrevision visat att så mycket som nästan hälften av deltagarna i Fas 3 troligen utför ordinarie arbetsuppgifter, trots att de inte får ett öre för sitt arbete. När man är i Fas 3 är man hänvisad till att leva på en mycket låg ersättning och många tvingas till socialkontoren för att söka försörjningsstöd för att klara sig eller tvingas leva på familj och vänner. Fas 3 har haft karaktären av ändstation på arbetsmarknaden, det har inte varit tillåtet att studera eller få stöd att starta eget, och väldigt få går vidare till arbete eller studier. Fas 3 har vuxit lavinartat under de senaste åren – trots stark uppgång på arbetsmarknaden – och omfattar idag 27 000 människor och växer ständigt. Kostnaderna för Fas 3 är idag 135 miljoner kr per månad bara i ersättning till anordnarna.


Regeringen har varit helt kallsinnig gentemot denna omfattande och hårda kritik som pågått under många år. I juni satte till sist Riksdagen hårt mot hårt genom ett tillkännagivande som krävde att regeringen skulle stoppa anvisningarna till Fas 3 till dess att man åtgärdat kvalitetsproblemen. Det tog skruv!

Vi har nu tvingat regeringen att, för första gången, lyssna till kritiken. I den budget som regeringen presenterade i tisdags är det uppenbart att man har ansträngt sig för att försöka möta kritiken, man anslår nya resurser och nya åtgärder. Det är ett direkt resultat av riksdagens tillkännagivande, det som de borgerliga kallade ”ansvarslöst” när beslutet togs.

Jag har fått frågan om jag är nöjd nu. Svaret är nej.

Jag kommer aldrig att bli nöjd med Fas 3. Jag motsätter mig hela den bakomliggande idén med gratisarbete i Fas 3 och Jobb- och utvecklingsgarantins uppdelning i olika faser. Regeringens arbetsmarknadspolitik har som huvudstrategi att pressa ned de s.k. reservationslönerna och minska kostnaderna för arbetsgivarna istället för att rusta människor med kunskaper och förmågor.

Jag vill att varje person som blir arbetslös och behöver Arbetsförmedlingens hjälp skall kunna få insatser från första dagen, om man behöver. Istället för att låta människor vänta i 14 månader skall man kunna få utbildning eller praktikplats eller andra insatser direkt när det bedöms som riktigt. Att tvinga arbetslösa att leva på successivt sänkt ersättning för att till sist hänvisas till gratisarbete leder inte till arbete utan till fattigdom. Personer som trots stora insatser inte kan få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden skall ha möjlighet att få anställning med lönesubvention och avtalade villkor.

Vi socialdemokrater kommer självklart att fortsätta att kritisera och granska regeringens Fas 3 men vi kommer också att tydligare profilera vårt alternativ som baseras på en människosyn där varje människa ses som en resurs med förmågor som behövs, som skall ha en plats på arbetsmarknaden och ges förutsättningar att försörja sig genom eget arbete.

13 September 2011

Sänkt krogmoms eller 100 000 nya utbildningsplatser?

Det skall bli lönsammare i krogbranschen. Regeringen väljer att halvera krogmomsen för den hisnande summan 5,4 miljarder kr. Det är den största och viktigaste reformen i regeringens kommande budget. En tydligare bild av en regering som har tappat styrfart och som abdikerat från jobblinjen får man leta efter.


Låt mig påminna om det läge Sverige just nu befinner sig i. Efter ett år av unikt starkt uppgång på arbetsmarknaden har vi fortfarande massarbetslöshet och en långtidsarbetslöshet som har bitit sig fast på en mycket hög nivå. Regeringen har hänvisat allt fler personer till återvändsgränden Fas 3 trots att många nya jobb har skapats. Företag har haft svårt att få tag i personal med rätt kompetens, så många som sju av tio arbetsgivare uppger detta som ett problem. I flera branscher och i vissa regioner är överhettning ett reellt problem och företag får tacka nej till nya order för att man inte får tag i personal med rätt kompetens. Samtidigt har andelen unga som tillåts misslyckas i skolan ökat stadigt de senaste åren och det är nu rekordmånga unga som saknar gymnasiekompetens.

Regeringen har konsekvent valt bort utbildningslinjen. Man har skurit ned vuxenutbildningen kraftig, halverat arbetsmarknadsutbildningen och gjort om gymnasieskolan för att försvåra livslångt lärande.

Nu är världsekonomin, och därmed även Sverige, i ett mycket osäkert läge. Konjunkturen mattas, det står helt klart. Men hur stor avmattningen blir och vilka konsekvenser det får för den svenska ekonomin och den svenska arbetsmarknaden är fortfarande mycket osäkert. Och just osäkerheten riskerar att bidra till ytterligare inbromsning.

I detta läge gäller det att vara varsam med statsbudgeten och prioritera noga. Och då väljer regeringen att som sin största och dyraste reform prioritera sänkt moms på krogen! Inte ens regeringens egna experter i finansdepartementet tror att detta kommer att leda till några nya jobb. Erfarenheterna från Finland visar att det är högst osäkert om det blir ett enda nytt jobb. Maud Olofsson, ensam med sin ogrundade optimism, hoppas på drygt 3 000 jobb till en kostnad av en och en halv miljon kr per jobb.

5,4 miljarder kr motsvarar mer än 100 000 nya utbildningsplatser i yrkeshögskolan, högskolan och vuxenutbildningen. Att säga nej till utbildningssatsningar för att istället öka lönsamheten i krogbranschen kallar regeringen en ”ungdomssatsning”! Det är rena nyspråket.

Det Sverige behöver nu är ansvar för framtiden och investeringar som leder till jobb och varaktig tillväxt i en globalt konkurrensutsatt ekonomi. Nu behövs stärkt undervisningskvalitet i grundskolan och gymnasieskolan, fler utbildningsmöjligheter, nya bostäder, fungerande infrastruktur och investeringar i forskning.

Jag minns när Anders Borg sa: folk ska jobba, inte supa. Men nu är det tydligen andra besked: folk ska gå på krogen, inte studera, enligt regeringen.

03 September 2011

Fotbollen som folkrörelse

Fotbollen är den ojämförligt största sporten. Det är den största pojkidrotten, den största tjejidrotten och den största idrotten för både killar och tjejer med invandrarbakgrund. Många, många börjar spela fotboll, engagerar sig i ett lag och i varierande grad också i föreningen. En tredjedel av alla idrottsaktiviteter som sker i Stockholm är fotboll.


Men många slutar i tonåren då skolan och andra intressen kräver mer tid. 60% av ungdomarna i åldern 15-18 år slutar med fotbollen. Samtidigt försvinner de helt och hållet från föreningen och fotbollsgemenskapen, det är en stor förlust för föreningarna och troligen också för ungdomarna själva. Alla kan och vill inte fortsätta som aktiva spelare men många fler borde kunna erbjudas bra möjligheter att fortsätta sitt engagemang inom fotbollen på andra sätt. De behövs i föreningarna och har mycket att bidra med.

Styrelsen för Stockholms Fotbollförbund beslutade i veckan att tillsätta en arbetsgrupp för att jobba med detta. Arbetsgruppen skall ta fram förslag på hur Stockholms Fotbollförbund kan underlätta för föreningarna att behålla tonåringarna inom fotbollen som ledare tränare, domare och föreningsaktiva.
Några av de frågor gruppen skall diskutera är:
- Pröva idén om att i någon form formalisera meriterna av att ha jobbat ideellt inom fotbollen på ett sätt som kan användas i ett CV för att stimulera fler ungdomar att prioritera ideellt engagemang inom fotbollen.
- Ta ställning till vad som krävs för att de utbildningar som erbjuds av förbundet skall bli enkla att utnyttja för föreningarna för att underlätta bra utbildningar för tonåringar.
- Ge förslag till vad som behövs för att föreningarna bättre skall ta tillvara de tonåringar som slutar spela och aktivt erbjuda dem en konkret fortsättning inom föreningen.
- Bör man arbeta på ett gemensamt sätt för att värva ungdomar att ta på sig olika typer av uppdrag inom fotbollen eller är det mer framgångsrikt att värva domare för sig, tränare för sig, ledare för sig etc.
- Vad fungerar? Konkreta exempel från föreningar som lyckats väl med att
behålla ungdomar som aktiva inom föreningen. Vad karakteriserar deras arbete?
- Ta ställning till på vilket sätt erfarenheterna i AGUST (Arbetsgruppen Ungdomar i Stockholms Fotbollförbund) kan användas i detta arbete.
- Hur kan vi få ungdomar att fortsätta spela fotboll längre och kanske i andra former?

Om fotbollen skall försvara sin plats som den ojämförligt största och mest folkkära sporten ställer det stora krav på oss som är aktiva inom fotbollen. Vi måste förnya vår roll som folkrörelse för att ungdomar skall finna det meningsfullt och attraktivt att fortsätta vara en del av fotbollsgemenskapen även när andra intressen ofrånkomligt tar allt större plats i deras liv.

27 August 2011

Konjunkturen viker

Under den senaste 18-månaders perioden har tillväxten av nya jobb på den svenska arbetsmarknaden varit unikt stark. Under denna period har regeringen valt att placera de arbetslösa i den s.k. Jobb- och utvecklingsgarantin med dokumenterat låg aktivitetsnivå och rekordmånga har fått se dagarna ticka iväg och hamnat i JUG:ens slutstation Fas 3. I Fas 3 ska man jobba gratis hos en anordnare som får betalt för att ta emot den arbetslöse medan hon eller han själv inte får ett öre för sitt arbete. Fas 3 har med rätta kritiserats hårt både när det gäller kvalitén och anordnarnas seriositet. Men allvarligast är att Fas 3 inte leder till jobb. Regeringen har inte ens haft ambitionen att finna jobb till långtidsarbetslösa under denna starka period då många nya jobb har skapats på arbetsmarknaden. Det har gjort att långtidsarbetslösheten, och det s.k. utanförskapet, har bitit sig fast. Det är mycket allvarligt.
Nu vänder konjunkturen. Finansministerns prognos, som han presenterade igår, är den mest pessismistiska av alla. Han räknar med att tillväxten krymper ihop till en tredjedel och att arbetslösheten kommer att öka. Regeringens politik har alltså inte lyckats bryta det s.k. utanförskapet och långtidsarbetslösheten i högkonjunktur och nu kommer en lågkonjunktur som gör att arbetslösheten ökar från en redan katastrofalt hög nivå. De som redan har flera års arbetslöshet bakom sig kommer därmed att hamna ännu längre bak i arbetslöshetskön och ännu längre bort från arbetsmarknaden. Det är ett kapitalt misslyckande.
Regeringen har misslyckats med jobbpolitiken och har misslyckats med att bryta det s.k. utanförskapet. Resultatet av regeringens politik är ökade klyftor, ökad barnfattigdom och försämrade skolresultat. Högern har konsekvent sagt nej till satsningar på utbildning och aktiva åtgärder för att minska arbetslösheten. Det är hög tid att granska resultaten och säga som det är: regeringens jobbpolitik har havererat. Sverige och hundratusentals arbetslösa betalar ett högt pris för moderaternas ideologiska blindskär.

19 August 2011

Primärval i franska Socialistpartiet

Jag befinner mig på Korsika för intensivstudier i franska. Det ger också tillfälle till många intressanta politiska diskussioner (på franska!) om det politiska läget och de kommande valen.

I maj nästa år skall Frankrike ha presidentval. Den nuvarande presidenten och högerpolitikern Nicolas Sarkozy har tappat i popularitet men trots det är det inte så många som idag tror att Socialistpartiet kan vinna presidentvalet. Förre chefen för internationella valutafonden (IMF) och den tidigare finansministern för Socialistpartiet, Dominique Strauss-Kahn, ansågs av många som den kandidat som skulle kunna vinna över Sarkozy. Men han står nu inför mycket allvarliga anklagelser om sexuella övergrepp mot en kvinna som arbetade som hotellstäderska i New York och är (med rätta!) otänkbar som presidentkandidat.
Det franska Socialistpartiet skall nu utse sin presidentkandidat och det är långt ifrån självklart vem det blir. Partiets process för att utse sin kandidat är intressant i sig. De som är intresserade av att kandidera har fått anmäla sig till partiet och valet står nu mellan sex olika kandidater. Det är inte nödvändigt att vara nominerad av t ex ett partidistrikt.
Partiet kommer att genomföra ett primärval 9:e och 16:e oktober för att välja mellan dessa kandidater. Alla partimedlemmar har rösträtt men även sympatisörer som har registrerat sig som sympatisörer före ett visst datum och betalat en avgift på 1 euro har rätt att rösta i partiets primärval. Det är första gången som Socialistparitet prövar denna modell för att utse sin kandidat och det skall bli mycket spännande att följa resultatet.
I år står valet mellan följande sex kandidater för Socialistpartiet:
• Martine Aubry som är partiets ordförande och dessutom borgmästare i den stora staden Lille och parlamentsledamot.
• Francoise Hollande som var partiordförande före Martine, han är ordförande i parlamentet i departementet (typ av region) i Corrèze och parlamentsledamot.
• Sègoléne Royal som är ordförande i regionparlamentet i Poitou-charentes, parlamentsledamot och tidigare presidentkandidat.
• Arnaud Montebourg som är parlemantsledamot och den yngste av kandidaterna, ca 40 år.
• Manuel Valles som är parlamentsledamot och borgmästare i Evry
• Jean-Michel Baylet
Marine Aubry leder knappt i opinionsmätningarna och valet anses stå mellan henne, Francoise Hollande och Sègoléne Royale.

Jag tycker att det är en intressant modell som det franska Socialistpartiet använder. Det finns naturligtvis allvarliga invändningar. Det finns en uppenbar risk för att en gruppering skall försöka att ”kuppa” genom att personer som inte alls är genuina sympatisörer anmäler sig och röstar i primärvalet och man kan ifrågasätta värdet av att vara partimedlem om man inte som medlem i partiet har mycket större inflytande än ”vem som helst” över en sån viktig fråga som att utse partiets presidentkandidat. Men samtidigt är det ett faktum att det franska Socialistpartiet har få medlemmar och att de inte kan anses vara representativa för väljarna. Det är helt nödvändigt att finna nya och fler former för att engagera politiskt intresserade medborgare. Jag tycker att modellen är intressant och tål att diskuteras.

En månad efter presidentvalet i maj nästa år går fransmännen till val igen för att välja till Nationalförsamlingen (parlamentet). Förra gången (2007) var valdeltagandet i detta val bara 40% - hälften jämfört med presidentvalet. Det säger något om presidentens makt i Frankrike men också om demokratins svåra utmaningar.

07 August 2011

Tidspolitik - kampen om arbetstiden

När arbetstid diskuteras ställs ofta frågan: Ska vi leva för att arbeta eller ska vi arbeta för att leva? Jag menar att den frågan missar något väsentligt. Man måste kunna leva även när man är på jobbet. Ibland förs diskussionen om arbetstiden på ett sätt som lite förenklat kan beskrivas som ”eftersom det är så slitsamt och hemskt på jobbet så gäller det att försöka minska den tid man måste tillbringa på arbetsplatsen”. Jag tror att det är ett förhållningssätt som är förödande för arbetarrörelsen.
Istället för att slåss för att jobba någon timme mindre i veckan måste kampen handla om makten och inflytandet på arbetet. Det finns tydliga klass- och könsskillnader när det gäller möjligheten att styra över sin egen tid på jobbet och ifall man t ex kan gå ifrån för att gå till tandläkaren eller ej. Men också möjligheten till fysisk träning på arbetstid, kompetensutveckling och tid för att utveckla arbetet tillsammans med sina arbetskamrater skiljer stort.
De som i minst utsträckning jobbar heltid är arbetarklassens kvinnor och det är ofta de som har de tuffaste arbetsvillkoren. Undersköterskor, butiksbiträden, städerskor och servitriser förväntas klara fysisk hårt ansträngande jobb och ibland hotfulla möten med utsatta människor utan vare sig fysisk träning, handledning eller utbildning. Lösningen är naturligtvis inte att jobba mindre, tvärtom är rätten och möjligheten till heltidstjänst ett viktigt krav. För att komma tillrätta med detta krävs kamp för bättre villkor i arbetslivet.
Under den borgerliga regeringens tid har maktförhållandena på arbetsmarknaden förskjutits. Löntagarnas inflytande har minskat och arbetsgivarnas har ökat. Det syns t ex i det faktum att andelen osäkra och otrygga anställningar har ökat markant.

I fredags var jag på SSU-kongressen och deltog i ett seminarium om tidspolitik. Dagen innan hade kongressen efter en lång och intensiv debatt röstat nej till 6-timmars arbetsdag. Forskaren Paul Fuehrer redogjorde för en undersökning där man ställt frågan: vill du ta ut en framtida produktivitetsutveckling i form av högre lön eller i mer ledig tid? En stor majoritet hade svarat att de ville ha mer ledig tid med motiveringen att man vill ha självbestämmande över sin tid. Fuehrer betonade att det inte behöver vara samma sak som att personerna faktiskt skulle välja detta om de kunde och att man måste komma ihåg att tid och pengar på många sätt är utbytbara mot varandra. Jag och Maja Nordström hade en intressant diskussion utifrån detta under ledning av Daniel Mathisen.
Min huvudpoäng var att en framtida produktivitetsökning inte nödvändigtvis skall tas ut individuellt – som högre lön eller mer ledig tid – utan kanske gemensamt i form av en utvecklad välfärd med bättre skola, kollektivtrafik och sjukvård. Nu är det ju självklart så att högre lön också genererar högre skatteintäkter, men jag tror nog att många skulle ha valt alternativet ”investeringar i den gemensamma välfärden” om det hade funnits. Värt att notera är att de intervjuade ville kunna bestämma mer över sin egen tid. Forskningen visar att trots att vi jobbar färre timmar än någonsin tidigare så upplever människor att de har mindre tid över. Det handlar naturligtvis om stress och press på jobbet, ständig underbemanning och en känsla av att inte hinna med. Men även om att arbetsresor med dåligt fungerande kollektivtrafik och ökade krav för att klara familjelogistiken med barnens olika aktiviteter också inkräktar på vår upplevda känsla av att ”ha tid”. Socialdemokratin behöver utveckla en politik för kampen om tiden som bör handlar om makten och inflytandet på jobbet, inte om en generell förkortning av arbetstiden.

05 August 2011

Börsen faller

Stockholmsbörsen har nu fallit nio dagar i rad, 19% ned jämfört med årsskiftet och det lägsta värdet sedan våren 2010. Börsraset raderar tillgångar i våra gemensamma pensionsfonder liksom för alla som har privat pensionssparande i aktiefonder. Alla hoppas att det är en tillfällig nedgång och att börsen snart skall återhämta sig och vända uppåt. Den svenska ekonmin är ju stark och den svenska konjunkturen fortfarande god, även om den verkar mattas nu. Att börsen ändå faller är en konkret bild av hur beroende vi alla är av den ekonomiska utvecklingen i Europa och i USA. Och av de politiska systemen och politiska ledningarna i dessa länder.
Våndorna i USA:s kongress visade en svåröverträffad politisk impotens när republikanerna kunde hålla hela världen på halster inför hotet om inställda amerikanska betalningar. Nu är den akuta krisen avvärjd men på ett sätt som jag varken tror är  särskilt bra eller hållbart.
I Italien, som är eurozonens hårdast skuldsatta land men som huvudsakligen har ett inhemskt skuldberg, hamnade i svårigheter när landets premiärminister Berlusconi visade extremt dåligt omdöme (för vilken gång i ordningen?) och dissade sin egen finansminister Tremontis åtstramningsplaner och rent allmänt verkade helt ointresserad av att hantera Italiens ekonomiska problem. Berlusconis agerande har gjort att räntorna på italitenska statsobligationer har fördubblats på en månad. Med sin svaga ekonomiska tillväxt så framstår nu både Italien och Spanien som riskländer och hela euroomårdet står inför nya hot eftersom de italienska och spanska ekonomierna är så stora att de nyligen beslutade krispaketen för Grekland och Irland inte på länga vägar räcker till.
Politiskt ansvar och mod är en bristvara, det gör att vi alla riskerar att betala ett högt pris för utvecklingen.

03 August 2011

Fas 3 leder inte till jobb

Arbetsförmedlingen presenterade igår en rapport som skulle bevisa hur bra Fas 3 fungerar. Om man läser rapporten får man en annan bild än den av nöjda Fas 3-deltagare som Arbetsförmedlingen på regeringens uppdrag vill visa efter den massiva kritik som med rätta riktats mot Fas 3.
Arbetsförmedlingen hade valt ut 1500 deltagare i fas 3 för telefonintervju men bara 850 svarade på frågorna. Ett bortfall på 43%! Trots detta anser man ha underlag för att säga att deltagarna är nöjda. De har svarat på frågan om de är nöjda med sin plats, underförstått om de hellre skulle vilja ha en annan plats inom Fas 3. Deltagarna har däremot inte svarat på frågan om de är nöjda med Fas 3 som åtgärd. Om man hade ställt frågan på det sättet hade man troligen fått ett annat svar eftersom bara en fjärdedel av de som svarat på frågorna trodde att Fas 3 skulle bidra till att de kunde få ett jobb.
Det är ju just detta som är den viktiga frågan när man skall värdera en arbetsmarknadspolitisk åtgärd: leder den till jobb eller inte?
Arbetsförmedlingens egna siffror visar att bara 1,5% av deltagarna i Fas 3 har gått till arbete eller studier med en varaktighet om 90 dagar. Se nedan:


På pressträffen igår försökte Arbetsförmedlingen istället ge bilden av att 15% av deltagarna gått till arbete eller studier, men då räknar man med även de som bara hoppat in en dag som timvikarie någonstans. Den vanligast förkommande definitionen av att "ha fått jobb" är att det är ett arbete med en varaktighet om 90 dagar och då är resultatet bedrövligt dåligt.
Anordnarna av Fas 3 får 135 miljoner kr varje månad av våra skattemedel för att ta emot Fas 3-deltagare, det är alltså en åtgärd som kostar en hel del pengar. Deltagarna får dock ingen ersättning för sitt arbete. Nu vill Arbetsförmedlingen att deltagarna ska få utföra riktiga arbetsuppgifter och det är naturligtvis ett steg i rätt riktning istället för förvaring eller pysselsättning. Men utför man riktigt arbete skall man också ha riktig lön!
Regeringen övergripande idé om att pressa ned de s.k. reservationslönerna på arbetsmarknaden kommer att bli mycket framgångsrik om man låter 27 000 deltagare i Fas 3 utföra ordinarie arbetsuppgifter utan lön medan arbetsgivaren får 5000 kr i månaden i ersättning för detta! Det drabbar inte bara de arbetslösa utan alla på arbetsmarknaden som kommer att känna av en lönepress nedåt.

31 July 2011

Jobba 75% i anpassat arbete eller 100% arbetslös?

Under Almedalsveckan deltog jag i en debatt som anordnades av LO-TCO-rättsskydd och handlade om arbetslinjen. Sju partier deltog och till grund för debatten fanns tre autentiska fall. Ett av dem handlade om kokerskan Eva:
Eva född 1954 har lång erfarenhet av arbete som kokerska. Har arbetat med tillagning av ekologisk mat från grunden på en skola sedan 1985. Byggt upp köket och det arbetssätt som används idag.

Hon är överviktsopererad två gånger och gjorde en förnyad operation 2007 där livshotande komplikationer tillstötte. Hon opererades i oktober 2009 med höftledsplastik på grund av höftledsartros. Hon har även diabetes, inklämning av senor i en axel och besvär svullnad i ben som medför att sittande arbete inte är lämpligt. Hon går regelbundet på vattengymnastik.
Eva har varit omväxlande helt och partiellt sjukskriven de senaste åren, men har efter anpassning av arbetsplatsen och arbetsuppgifterna kunnat återgå i arbete på 75 % som kokerska på skolan. Försök har gjorts med arbetsträning på heltid men detta har inte fungerat.
Arbetsterapeut vid Arbetsförmedlingen Rehab samt AF:s handläggare gör bedömningen Eva har ett arbetsutbud om 75 % efter den arbetsprövning och utredning som man företagit. Man bedömer att hennes arbetsplats och arbetsuppgifter anpassats till hennes funktionshinder och att den är lämplig för henne. Andra arbetsuppgifter är inte aktuella då hon behöver ett varierat arbete, varken stillasittande eller ett stående arbete. Man bedömer att det är arbetstiden som är den betydande faktorn.
Eva utförsäkrades vid årsskiftet 2009/10 och hänvisades till arbetslivsintroduktion. Försäkringskassan bedömer att Eva inte har rätt till sjukpenning. Man anger att man beaktat omständigheterna som angivits ovan men att det inte bevisar att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel sett i förhållande till lämpligt fysiskt lättare icke höftbelastande arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Regeringen vill alltså att Eva skall säga upp sig från sin anpassade 75%-tjänst för att istället bli heltidsarbetslös. Detta är ingen arbetslinje - det är en fattigdomslinje! Regeringens utförsäkringar av sjuka människor leder till att människor blir fattigare (i Evas fall handlar det om att leva på 75% lön eller att leva på a-kassa), inte att de får möjlighet att arbeta mer.

Vi socialdemokrater får inte acceptera regeringens nyspråk. Arbetslinjen är en socialdemokratisk idé som bygger på starka trygghetssytem som man kvalificerar sig för genom arbete, aktiv arbetsmarknadspolitk, effektiv sjukvård och rehabilitering, ett arbetsliv som inte sliter ut människor och en tilltro till varje människas potential och förmåga. Regeringens politik är en fattigdomslinje vars syfte är att bidra till att pressa ned den s.k. reservationslönen på arbetsmarknaden.

30 July 2011

Äganderätten vs jämställdheten

Förra året toppade Anders vd-toppen i det så kallade Anders-indexet. I år har Johan seglat upp på första plats. Det är alltså vanligare bland börs-vd:ar att heta Anders eller Johan än att vara kvinna och vd.
I börsbolagen är det ont om kvinnor:
  • 18 procent av styrelseledamöterna i de börsnoterade företagen är kvinnor.
  • 9 börsnoterade företag av 294 har en kvinna som styrelseordförande
  • 7 börsnoterade företag av 294 har en kvinna som ordinarie vd.
Staten nådde målet att ha minst 40 procent kvinnor i sina bolag 1998 efter ett medvetet politiskt arbete av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. I de drygt 1 100 kommunala bolagen är 21 procent kvinnor. I landstingens 45 bolag är andelen kvinnor 35 procent.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni säger nu att hon kan tänka sig att agera för att påverka kommunerna till ett jämnare könsfördelning i de ommunala bolagen. Men hon kan absolut inte tänka sig att agera för att få en jämnare känsfördelning i de privata, börsnoterade bolagens styrelser. ".. men att inskränka äganderätten för att uppnå ett annat värde, som exempelvis jämlikhet, där tycker jag inte att de båda bör ställas mot varandra" säger hon i SvD som en förklaring till varför hon som liberal inte kan tänka sig att lagstifta om kvotering till bolagsstyrelser.  
Det är bedrövligt att se hur äganderätten är helig medan jämställdheten ständigt är möjlig att nedprioritera. För en jämställdhetsminister! Jämställdhet sker aldrig av sig självt. Kvinnors rättigheter och positioner måste ständigt försvaras med kamp, annars går de förlorade. Tyvärr, men så har det alltid sett ut. Bara genom mycket målmedvetet och uthållig arbete kan kvinnors positioner flyttas fram och jämställdheten ta nya steg. Men Reinfeldts regering tänker inte följa den linjen, det är tydligt. Äganderätten är heligare än allt annat.
Nu finns det ju redan lagstiftning som inskränker den heliga äganderätten - facken har rätt att utse representanter i bolagsstyrelserna, något som många vd:ar vittnar om bidrar till högre och/eller breddad kompetens i styrelserna. Men denna inskränkning av den heliga äganderätten skall (dessbättre) få vara kvar, men lagstiftning om att tillvarata både mäns och kvinnors kompetens i bolagsstyrelserna avvisas av regeringen.
Vid en nordisk jämförelse kan man konstatera att Finland har dubbelt så många kvinnor som Danmark i sina styrelser, Sverige dubbelt så många som Finland och Norge dubbelt så många som Sverige. I den här takten når vi Norges nivå på 40 procent år 2063 och 50/50 ytterligare 26 år senare, alltså år 2089.
I Norge har man numera en lag om kvotering i de börsnoterande bolagen. Därmed har andelen kvinnor i styrelserna gått från 7 % år 2003 till 40 % idag. Det finns inga hinder för att detta ska kunna ske även i Sverige. Det är dags för lagstiftning om könskvotering i bolagsstyrelser!

28 July 2011

Facklig seger på IKEA-fabrik

I USA råder den märkliga ordningen att facket inte har självklar rätt att komma in på en arbetsplats. På den IKEA-ägda fabriken Swedwood i Danville har facket i tre års tid försökt att få komma in på arbetsplatsen men motarbetats av ledningen. Swedwoods huvudkontor ligger i Ängelholm och där är man självklart ansvarig för agerandet från ledningen i den amerikanska fabriken. Anställda på fabriken har med löfte om anonymitet vågat berätta om rädslan för att bli av med jobbet om det skulle komma fram att de haft kontakt med facket. De har berättat om en arbetsledning som sprider en antifacklig atmosfär, om avsked för småförseelser och om beordrad övertid just när de kliver av sitt skift. Det är ett oblygt maktspråk från IKEA som rimmar illa med den policy man vill marknadsföra hemma i Sverige.
Per-Olof Sjöö, ordförande för fackförbundet GS, ställde i en debattartikel nyligen den relevanta frågan: Är detta den nya Ikea-andan? I Ikea:s katalog 2011 står det bland annat att läsa, ”En viktig del är att arbeta aktivt med miljö och socialt ansvar. För oss är goda arbetsförhållanden en förutsättning för att göra goda affärer”
För att i USA kunna hävda rätten att organisera sig och teckna kollektivavtal krävs att en majoritet av de anställda på arbetsplatsen aktivt röstar för detta. Igår röstade man på Swedwood-fabriken i Danville. En stor majoritet - hela 77% - röstade för organisering!
En viktig seger för arbetarna på Swedwood-fabriken som nu har möjlighet att ta kamp för arbetsmiljö, rimiga anställningsvillkor och lön. Något som borde vara en självklar rättighet på varje arbetsplats. Men också en viktig seger för internationell facklig solidaritet. Viktigare idag än någonsin!

24 July 2011

Smärtan och sorgen är gränslös

Terrordåden i Norge rycker undan marken under fötterna också på alla oss som tar del av händelserna via media. Det är en ofattbar tragedi och en avgrundsdjup sorg. Alla vi som är ideellt engagerade för barn och ungdomar kan lätt föreställa oss hur roligt och spännande det var för sexhundra tonåringar att samlas på AUF:s (Norska SSU) sommarläger på Utöya. Att vara sexton år, bo i tält med kompisarna, vilja förändra världen, sitta vid lägerelden och snacka till sent på kvällen, bli förälskad för första gången.

Det vi bara inte kan fatta är hur en människa kan ge sig till att systematisk skjuta ihjäl dessa ungdomar, en efter en. Ett bestialiskt terrordåd riktat mot Arbeiderpartiets ungdomsförbund, men också mot hela demokratin. Smärtan och sorgen är gränslös.
Stockholms Fotbollsförbund vill uttrycka vår stora empati och vårt djupt kända deltagande till alla dem som drabbats av detta ofattbara våld. Vi känner ansvar för att alltid och i alla sammanhang försvara människovärdet, öppenheten, mångfalden och demokratin. Som Norges statsminister Jens Stoltenberg sa: Vi kommer aldrig att låta oss tystas. Svaret på våldet är mer demokrati och mer öppenhet.

Ylva Johansson
Ordförande
Stockholms Fotbollförbund