Arbetslöshet i Spanien

Idag har jag träffat Valeriano Gòmez som blev arbetsmarknadsminister i Spanien så sent som för en månad sedan. Arbetslösheten i Spanien är rekordhög. Statistiken säger över 20%. Stämmer det, är det så illa?
Både ja och nej, svarar Valeriano. Under de senaste åren har det byggts 800 000 nya bostäder varje år trots att det bara behövs 400 000 per år. Det har varit svårt för företagen att få tag i arbetskraft och 4 miljoner människor har kommit de senaste 10 åren för att arbeta i Spanien (3 miljoner från länder utanför EU och 1 miljon från EU-länder, främst Rumänien). När bubblan i byggsektorn sprack blev 1,7 miljoner människor inom byggsektorn arbetslösa. Och de kommer inte att få jobb inom denna sektor i framtiden heller, det behövs helt enkelt inte så många jobb där. Alla dessa människor står inför en mycket tuff framtid. Inom industrin har det försvunnit ungefär 200 000 jobb, inom jordbruket 50 000 och inom servicesektorn 150 000. Det betyder att nästan hela arbetslöshetsproblemet är koncentrerat till byggsektorn.
Spanien har under flera år haft en fantastisk tillväxt på över 4% och 8 miljoner nya jobb skapdes 1996-2007. Även när ekonomin växte som bäst och företagen skrek efter arbetskraft var ändå arbetslöshetssiffran 9%! Det betyder att många är registrerade som arbetslösa trots att de inte är beredda att ta ett jobb. Valeriano beskriver det som att man får rabatter på kollektrivtrafiken och kommunala idrottsanläggningar om man är registrerad som arbetslös. Den "verkliga" arbetslösheten, dvs människor som är beredda att ta ett jobb om de får chansen, är alltså lägre.
Men problemen på arbetsmarknaden är betydande. Dels finns det en stark koppling till Spaniens utsatta ekonomiska situation och problemen i den finansiella sektorn (som jag återkommer till i ett senare blogginlägg), dels är arbetsmarknaden alltför stel, utbildningsnivån alltför låg, incitamenten för dåliga och den spanska arbetsförmedlingen håller ingen hög klass. Det finns alltså mycket att ta itu med för Valeriano!
Han planerar initiativ när det gäller kvalificerade privata rekryteringsfirmor, högre pensionsålder, incitament för att behålla arbetskraft till lägre arbetstid under en övergångstid och regeringen har lagstiftat om möjligheten att ändra i redan ingångna avtal på arbetsmarknaden för att tvinga fram större flexibilitet.
Jag kan konstatera att den svenska modellen med starka och självständiga fackföreningar som tar ansvar och sluter avtal är en modell som många avundas. Synd bara att den svenska regeringen bakvägen håller på att urholka den modellen.