Sann glädje

Igår var vi samlade på Kanalplanpå Södermalm. Höstsolen sken och man var beredd att ha överseende med allt bök och stök som det intilliggande bygget orsakar. Hjärtat var i halsgropen redan innan avspark och naglarna bets snabbt ned. Kramp i magen. Allt stod på spel i denna sista match för säsongen.
Hammarby har spelat i damallsvenskan sedan den startade. Vi har en fantastisk historia att försvara och vi har många lovande unga spelare. Men den gångna säsongen har vi förlorat nio uddamålsmatcher och tappat många poäng. För att klara nytt damallsvenskt kontrakt krävdes vinst samtidigt som Sunnanå, med två poäng mer inför sista matchen, inte fick vinna borta mot Linköping.
Hammarbytjejerna spelade motiverat, samlat och mycket bra. Lagkapetn Annica Svensson satte första målet som skapade lugn, matchens lirare Leena Puranen satte 2-0. Kristianstad kom aldrig riktigt in i matchen. Men i Linköping stod det fortfarande 0-0 i halvtid. Ont i magen.
Men så lossnade det i andra halvlek, Linköping gjorde tre mål på Sunnanå samtidigt som vi fortsatte att spela bra i solen på Kanalplan. Vid slutsignalen var det en enorm lättnad som spred sig i kroppen och en glädje som liksom bubblade fram i kroppens olika delar.
Efter denna höst då jag och mitt parti åkt på storstryk i valet samtidigt som rasisterna tågat in i riksdagen har det inte funnits mycket at glädjas åt. Det har minst sagt varit tungt. Men igår, efter den förlösande matchen, gick jag med lätta steg i höstkylan. Plötsligt föddes nya idéer om politiken och en lust att ta itu med både förnyelsen av vår egen politik och en konstruktiv opposition i jobbpolitiken. Utan fotboll skulle jag nog inte fungera.