Att inte kunna göra det andra gör - för att man inte har pengar

Fattigdom kan ses på två sätt. För den som inte har mat för dagen, som inte har tak över huvudet och som inte kan låta sina barn gå i skolan är det naturligtvis helt avgörande att få tillgång till detta. Denna typ av fattigdom är dessbättre minskande i världen. Allt fler människor får tillgång till basala rättigheter.
Men i vår del av världen ser fattigdom annorlunda ut. Det handlar inte om att gå hungrig, men kanske om att tvingas stanna hemma när fotbollslaget åker till Gotha Cup för att man inte har råd. Många har inte råd att åka på semester, undrar hur pengarna ska räcka till för nya kläder till skolstarten, avstår från tandläkarbesök pga kostnaderna eller hamnar i en negativ spiral av sms-lån och skulder för att klara de sista dagarna i månaden.
För att kunna mäta fattigdom i vår del av världen på bästa sätt har man sedan 1984 varit överens om ett mått på relativ fattigdom så att den som har mindre än 60% av medianinkomsten betraktas som fattig i det landet. Det som är bra med det måttet är att det inkluderar orättvisor och klyftor. För det är ju när det anses som "normalt" att tonåringen har en egen mobiltelefon som den femtonåring som inte har råd med det känner sig fattig.
Med detta mått har fattigdomen i Sverige ökat kratigt under den senaste mandatperioden. Regeringen har medvetet ökat klyftorna och Sverige har blivit mer ojämlikt. Nu vill regeringen dölja detta genom att byta till ett annat sätt att mäta fattigdom! Lena Sommestad har skrivit en mycket bra debattartikel om detta idag. Läs!
Valet i höst handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ett jämlikt samhälle där vi håller ihop eller kalla-handens-politik där klyftorna ökar och var och en bara ser till sig själv?

Utbildning eller låglönevägen?

Den svenska modellen har byggt på att lågproduktiva jobb slås ut, och att de som då blir arbetslösa utbildas för att kunna ta nya, kvalificerade jobb med bättre löner. Stöder du den?
Frågan ställdes till statsminister Fredrik Reinfeldt av LO-tidningen (nr 21/2010). Det är en mycket bra fråga. Stöder Reinfeldt den svenska modellen att konkurrera med kunskap och inte med låga löner?
Svaret är nej. Så här svarar han i LO-tidningen:
Det är en sympatisk tanke, men den rimmar inte med hur befolkningen i Sverige ser ut.

Moderaternas politik har tydligt syftat till att pressa lönerna nedåt och skapa nya lågproduktiva jobb. Genom sänkt a-kassa och jobbskatteavdrag skall lönerna bli lägre. Finanspolitiska rådet och andra experter talar klartext om det som moderaterna själva inte vill tala högt om. För att ytterligare stimulera lågproduktiva låglönejobb har man infört skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Däremot har man avbrutit de satsningar på branschprogram för läkemedelsindustrin och fordonsindustrin som inleddes av den socialdemokratiska regeringen. När 900 mycket kvalificerade jobb inom forskning och utveckling försvann från Astra Zeneca i Lund var näringsministerns kommentar att man borde införa skatteavdrag för att gå ut med hunden!

Regeringen säger konsekvent nej till satsningar på utbildning och kompetens utan väljer istället låglönevägen. Det är därför Fredrik Reinfeldt i LO-tidningen förklarar satsningen på lågproduktiva jobb med att så många ungdomar inte klarar gymnasiet. En annan möjlig slutsats hade varit att satsa på en bättre gymnasieskola och utbyggd komvux. Men den vägen väljer inte Reinfeldt.

Att skada sig själv

Många tonåringar är sköra och sökande. Rapporter visar att oro, låg självkänsla och psykisk ohälsa är problem som har ökat. Detta är mycket allvarligt. Vad gör vi med våra unga? Dessa tonåringar som kan vara både kantiga, kaxiga, utmanande och ibland otroligt provocerande. Men de är fortfarande barn och vi vuxna har ansvar för dem.
Idag rapporterar svt om att många unga sälje sex, det kan vara 4-6000 unga i vårt land som har tagit betalt för sex. Det är tonåringar som använder sex för att skada sig själva. Och det finns uppenbarligen vuxna som betalar dem för att göra det!!!!
Livet och politiken handlar inte bara om hur mycket pengar man får i plånboken eller att leda ministerråd, att leda landet handlar om att se till att våra barn och unga får växa sig vuxna i trygghet och tillit. Det är den uppgift som borde stå högst på dagordningen!

Vård när man har råd - eller när man behöver?

Den s.k. borgkommissionen som på uppdrag av Timbro och Arena har tagit fram en rapport om välfärdens finansiering har idag presenterats. Jag har läst rapporten. Den argumenterar för ett ideologiskt systemskifte i finansieringen av vården och äldreomsorgen.
Att klara framtidens vård och omsorg med allt fler äldre (85+) kombinerat med en vilja att höja ambitionsnivån i vården och omsorgen är politikens kanske viktigaste utmaning. Det är nu vi står inför ett vägval; om vi skall klara en gemansam finansiering och rättvis fördelning efter behov måste politiska beslut tas nu. Det handlar om fler arbeten, fler i arbete och att arbeta fler år men också om effektivisering och innovationer inom vård och omsorg. Borgkommissionen argumenterar visserligen för att detta behövs, men slår sedan fast att det blir omöjligt att klara vården och omsorgen om man inte också gör ett systemskifte när det gälelr finansieringen. De pläderar för ett system med en låg men enhetlig basnivå som skattefinansieras och sedan skall de medborgare som kan och vill köpa sig tilläggstjänster. Det blir som businessklass och ekonomiklass i vården och omsorgen. Tänk om vi skulle göra på samma sätt med de andra delarna av de offentligt finansierade välfärdstjänsterna: skolan och förskolan. Skall man kunna betala extra för att dottern ska få sitta bredvid fröken vid samlingen varje gång eller att sonen alltid ska få ha trehjulingen när de är ute? Ska man kunna betala extra för att dottern ska få gå i en klass med färre elever eller för att sonen ska få flest frågor? Jag tror att de flesta tycker att det vore ett dåligt system. Det finns stora möjligheter att köpa tjänster till sina barn - simskola, tennisskola, språkresa, fotbollsläger etc - men vi betalar inte för gräddfiler i skolan. Det är ett bra system.
Nu vill tongivande debattörer ha vård när man har råd istället för när man behöver. Det är på inget sätt en nödvändig utveckling. Det är ett ideologiskt val av en skarp högersväng i välfärden. Om detta skall vi debattera! Jag kommer att ta upp detta i fler inlägg här på bloggen.