Tillgänglighetsmarschen

Igår demonstrerades det på 31 orter runt om i Sverige för ett tillgängligt samhälle. När jag fick chansen att tala läste jag upp vad Jonas Franksson, debattör och skådespelare, skrivit:

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?
NEJ!!
Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför?
JA – DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!
Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen:
"Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år" sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.
Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.
Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): "Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig".

Jonas Franksson har rätt. Nu krävs att vi politiker tar ansvar: en ny lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering och en ny politik där solidaritet inte är ett vackert honnörsord utan blir till skarpa förslag i lagstiftning och skattepolitik.