Plågsamma kilometrar och folkfest

Igår sprang jag Göteborgsvarvet, eller jag försökte i alla fall. Det var ruskigt varmt och hemskt jobbigt. Redan efter 8 kilometer kändes kroppen alldeles slut och jag insåg att jag skulle bli tvungen att gå då och då. Avsvimmade löpare låg här och där utefter banan och det var fler än jag som valde att gå i det hemska uppförslutet på bron. Men jag tog mig runt och i mål och jag tänkte: aldrig mer.
Men redan idag har jag anmält mig till nästa års lopp. Varför? För att det faktiskt är en enormt härlig känsla att kämpa sig fram tillsamman med 58 000 andra löpare. Jag är så imponerad av dessa stora motionslopp som också innehåller löpare från världseliten. Vi springer samma bana, plågas i samma backar, i samma lopp och delar ansträngningen trots att de är så otroligt snabba och vältränade medan jag och andra otillräckligt tränade och överviktiga släpar oss i mål många timmar efter dem. Och banan kantas att glad publik som har picknick och hejar fram också oss som kommer på sluttampen, band som spelar - både punkband och frälsningsarmén. Det är folkfest helt enklet och det är en mäktig känsla att vara en del av det.