06 April 2014

Arbetskraften och arbetslösheten

Leve arbetskraften! utropade moderaterna vid sitt Sverigemöte igår. Moderaterna vill prata om arbetskraftsutbudet, inte om arbetslösheten. Det kan jag förstå eftersom regeringen lyckats ganska bra med det förra men misslyckats med arbetslösheten. Regeringen brukar istället skryta med att antalet personer som jobbar har ökat med mer än 200 000 under regeringens åtta år. Vad är det egentligen som är sant? Jag ska här försöka reda ut begreppen och förklara varför regeringen väljer att bara lyfta fram vissa avgränsade arbetsmarknadspolitiska mått och vill dölja andra.
Det vedertagna begreppet för att mäta hur väl ett land lyckas med jobben är att mäta sysselsättningsgrad, d v s hur stor andel av hela befolkningen i arbetsför ålder som jobbar. När man mäter sysselsättningsgrad bryr man sig inom om orsaken till att någon inte jobbar, om hen är arbetslös eller sjuk eller pensionär eller student, utan bara om hen jobbar eller inte. I februari i år var sysselsättningsgraden 64,7% . Att det blir en relativt låg siffra beror på att man inom hela EU mäter sysselsättningsgrad i åldern 15-74 år trots att i princip ingen 15-åring tillhör arbetskraften och ganska få 75-åringar gör det. Innan regeringen Reinfeldts politik började genomföras i januari 2007 var sysselsättningsgraden 65,6%, d v s något högre. (Mäter man istället åldersgruppen 20-64 år har sysselsättningsgraden sjunkit från 78,8 % till 78,5 %.) Andelen av befolkningen som jobbar har alltså minskat trots att det är fler som jobbar. Det beror på att befolkningen har ökat med nästan en halv miljon människor under samma tid. Att jämföra antalet jobb i absoluta tal är alltså irrelevant som mått på hur väl jobbpolitiken lyckats.
Sysselsättningsgraden är det bästa måttet även om det också har sina begränsningar. Alla som jobbat alls, även om det bara är en timme, under en viss mätvecka anses vara i sysselsättning. Det betyder att sysselsättningsgraden döljer deltidsarbetslöshet. Därför är också antalet arbetade timmar i ett land ett viktigt mått.
Var kommer då arbetskraften in? Alla människor som kan och vill arbeta räknas till arbetskraften i ett land. Det är självklart bra om arbetskraften är stor, det ger möjlighet för välstånd. Men om jobben samtidigt är alltför få, eller om de som kan och vill jobba ändå inte kan få de lediga jobben så blir arbetslösheten hög.
Arbetskraftsutbudet påverkas i hög grad av politiska beslut. Föräldraförsäkring, förskola för alla barn, fritids, skolmat och särbeskattning är reformer som i hög grad bidragit till att Sverige har ett stort utbud av kvinnlig arbetskraft vilket har lett till en i internationell jämförelse hög förvärvsfrekvens bland kvinnor. Införandet av vårdnadsbidrag påverkar utbudet i motsatt riktning. Folkhälsa och möjlighet att byta jobb, liksom pensionssystemets utformning påverkar arbetskraftsutbudet framförallt högre upp i åren. Att öka arbetskraftsutbudet är generellt sett bra och brukar i sig leda till att även sysselsättningen ökar. Men alla åtgärder är inte positiva. Man kan t ex öka arbetskraftsutbudet genom att strypa tillgången till utbildning, då kommer färre att studera och fler att vilja arbeta. Det ökar visserligen arbetskraftutbudet men försvårar matchningen och leder på sikt till en svagare jobbtillväxt och därmed till högre arbetslöshet. När regeringen införde en tidsgräns för sjukförsäkringen så att människor nu blir utförsäkrade även om de fortfarande är sjuka ökade statistiskt sett arbetskraftsutbudet eftersom de tidigare sjukskrivna istället skrivs in vid Arbetsförmedlingen men de har ju inte blivit friska och arbetsföra bara för det.
För att ett land skall ha någon nytta av ett ökat arbetskraftsutbud krävs det en politik för fler jobb och växande företag liksom utbildning och insatser för en fungerande matchning så att lediga jobb kan tillsättas av kompetent personal. Alla kan se att regeringen har misslyckats med arbetslösheten, den har ökat från 6,9 % till 8,5 % (SCB 15-74 år). Därför vill regeringen prata om något annat. Upplägget är att försöka sälja in berättelsen att regeringens politik har ökat arbetskraftsutbudet och att det är därför som arbetslösheten har ökat samtidigt som man skryter med ökat antal jobb och inte vill relatera det till den ökade befolkningen.
Regeringen har skurit ned kraftigt på arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning, man har ändrat gymnasieskolan så att allt färre söker sig till de yrkesutbildningar som leder till jobb och man skär ned platserna på universitet och högskolor. Rekordmånga unga saknar gymnasiekompetens. Regeringens hårdnackade motstånd mot utbildningslinjen är en viktig orsak till att arbetslösheten idag är mycket högre än i början av 2007 trots att vakansgraden (ett mått på antalet lediga jobb) faktiskt är högre idag. Bilden nedan kallas Beveridgekurvan och visar just att vakansgraden idag är högre än före finanskrisen trots att arbetslösheten är mycket högre.

 
Det finns alltså ganska många lediga jobb som inte besätts inom rimlig tid. Svenskt Näringsliv uppger att var femte rekrytering misslyckas. I höstas var det rekordmånga unga som ville studera vidare på universitet och högskolor, de var behöriga och de var sugna på att plugga. Men regeringen valde att skära ned på antalet platser, även inom yrken där det råder stor brist som t ex ingenjörer. En helt galen politik som visserligen ökade arbetskraftsutbudet bland unga men som samtidigt försvårar kompetensförsörjningen för både svenska företag och vår gemensamma sektor.
Regeringen har dessutom gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att koncentrera sina insatser på dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Det har fått till effekt att i princip bara den som är långtidsarbetslös kan få stöd och hjälp, men när man väl är långtidsarbetslös är det mycket, mycket svårare att komma tillbaka. Långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats under regeringens tid. Detta har gjort att arbetsmarknaden fungerar allt sämre. Bilden nedan visar hur många jobb som ”borde” tillsatts om arbetsmarknaden fungerat lika bra som före 2008.

 
Regeringen har rätt när de hävdar att arbetskraftsutbudet har ökat. Det är också i allt väsentligt bra med ett stort arbetskraftsutbud, även om det inte bör ske på bekostnad av möjligheterna till utbildning. Men det är inte arbetskraftsutbudet som är huvudskälet till att arbetslösheten är katastrofalt hög, det är rekryteringsgapet liksom bristen på investeringar och aktiv näringspolitik. Regeringen har prioriterat dyra generella skattesänkningar som krogmoms och arbetsgivaravgift för unga samtidigt som man skurit ned på utbildning och satt tvångströja på Arbetsförmedlingen. Den höga arbetslösheten är inte huvudsakligen orsakad av att många kan och vill jobba utan av att regeringens jobbpolitik, baserad på dyra skattesänkningar, inte har fungerat.
Regeringen har i varje givet läge prioriterat skattesänkningar före investeringar i skolan och jobben. Det är det som syns i arbetslöshetsstatistiken idag. Och som hundratusentals människor upplever inpå bara skinnet.

27 February 2014

Siffertrixande

Arbetsförmedlare vittnar nu om hur deras Arbetsförmedlingskontor i många år har fuskat med statistiken. Arbetslösa har raderats från statistiken och istället falskeligen rapporterats som om de fått jobb. Uppgifterna som redovisas av SvT är uppseendeväckande. Konsekvenserna är allvarliga i flera avseenden:
·         Individer har gått miste om möjlighet till studier och subventionerad anställning eftersom de blivit avregistrerade som arbetslösa. Det har med stor sannolikhet lett till att deras faktiska tid i arbetslöshet har förlängts.
·         Statistiken och resultaten av regeringens arbetsmarknadspolitik förskönas på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Om fusket enbart gäller ett kontor är skadan begränsad, men om detta trixande med statistiken är vanligt förekommande så betyder det att man inte alls kan lita på myndighetens statistik.
·         Arbetsförmedlarna som tvingas medverka till detta blir av naturliga skäl desillusionerade och avprofessionaliserade. Vem vill lura sina klienter för att hyfsa statistiken så att chefen blir nöjd? Det måste vara en oerhört obehaglig arbetssituation för de anställda.
·         Förtroendet för myndigheten, som redan är längst ned i botten, kommer knappast att stärkas.  
Regeringens arbetsmarknadspolitik har havererat. Arbetslösheten är mycket högre än när regeringen tillträdde, matchningen på arbetsmarknaden fungerar allt sämre. Trots att vi idag har lika höga vakanstal (mått på antal lediga jobb) som år 2007 så är arbetslösheten 2 procentenheter högre, vilket visas av Beveridgekurvan nedan:

 De anställda på Arbetsförmedlingen är hårt pressade – dagens uppgifter visar ju att vissa upplever sig så hårt pressade att de trixar med statistiken – och får inte använda sitt professionella kunnande. Förtroendet för Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att verkställa regeringens arbetsmarknadspolitik,  är kört i botten. Arbetsförmedlingens nya generaldirektör som skall presenteras idag har mycket att ta itu med. Men utan en ny arbetsmarknadspolitik blir det svårt att lyckas.

14 January 2014

Noll (0) propositioner

400 000 människor är arbetslösa och långtidsarbetslösheten har i princip tredubblats sedan regeringen Reinfeldt tog över. Det är ett allvarligt läge. Akuta svårigheter för dem som är drabbade av arbetslösheten men ett farligt läge också för alla andra eftersom arbetslösheten påverkar klyftorna i samhället och resurserna till vår gemensamma välfärd. Många, många är oroliga över att se ungdomar gå utan jobb med tappat självförtroende och allt mindre egen kraft.
Samtidigt som arbetslösheten är så hög så är det många arbetsgivare som har svårt att få tag i rätt personal till de lediga jobben. Svenskt Näringsliv uppger att så mycket som var femte rekrytering misslyckas. Det finns tydliga tecken på att svensk arbetsmarknad fungerar allt sämre.
Nedanstående bild från Riksbanken (jag ber om ursäkt för dålig kvalitet på bilden) visar hur matchningen har försämrats. Den röda kurvan visar hur bra jobbchanserna ”borde” vara om man jämför med hur svensk arbetsmarknad fungerat tidigare och den blå kurvan visar hur dåliga jobbchanserna faktiskt är idag.

Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister i september i år. Under hösten har hon inte lagt en enda proposition. Idag kom regeringens propositionslista och där framgår det att arbetsmarknadsministern planerar att lägga noll (0) propositioner fram till valet. De propositioner som är upptagna under rubriken Arbetsmarknadsdepartementet till hör alla Ullenhags ansvarsområde.
I ett läge med mycket hög arbetslöshet, när Fas 3 växer varje dag och där arbetsmarknaden och matchningen fungerar allt sämre så har regeringen alltså inga som helst nya förslag för att vända utvecklingen. Det är för sorgligt. Sverige behöver en regering som klarar jobben. Tur att det är valår i år!

05 January 2014

Kvinnors arbetsmiljö

Det finns mycket som tyder på att kvinnors arbetsmiljö är sämre än mäns. Kvinnor svarar för en större andel av sjukfrånvaron än män och fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid på grund av hälsoskäl. Kvinnor anmäler fler arbetssjukdomar än män och den vanligaste orsaken till dessa är belastning följt av sociala och organisatoriska faktorer. Kvinnor anmäler även totalt sett fler arbetsskador än män. Under perioden 2003-2011 har kvinnor anmält fler arbetssjukdomar, arbetsolyckor utan sjukfrånvaro och olyckor till och från arbetet än män.
Kvinnor drabbas långt oftare än män av belastningsskador. Vanligast är värk och sämre funktion i nacke och armar. Nästan en tredjedel av alla påbörjade sjukskrivningar beror på sjukdomar i muskler och leder, och faktorer i arbetet ligger troligen bakom en stor del. Kvinnor är också mer sjukskrivna än män för problem i rörelseorganen.
Den främsta förklaringen till att kvinnor drabbas hårdare är att kvinnor och män i samma yrke arbetar med olika uppgifter, det visar en kunskapssammanställning från Högskolan i Gävle, som Arbetsmiljöverket beställt och som är mycket intressant läsning.
Kvinnor och män får alltså olika arbetsuppgifter, trots att de har samma yrke. Resultatet blir att kvinnor oftare drabbas av belastningsskador, eftersom deras uppgifter är mer repetitiva och handintensiva.
Professor Svend Erik Mathiassen förklarar det såhär:
-          Det är alltså hur arbetet är organiserat som leder till ojämställd hälsa. Det finns inget starkt stöd för att biologiska skillnader mellan könen kan förklara att kvinnor drabbas mer av belastningsskador.
Den positiva nyheten är att det självklart går att ändra på hur arbetet är organiserat för att på så sätt undvika belastningsskador. Den negativa nyheten är att kvinnors underordning går igen på område efter område.
Den könssegregerade arbetsmarknaden i Sverige, alltså att kvinnor och män arbetar i olika yrken, är en annan viktig förklaring till kvinnors högre ohälsotal. Kvinnor arbetar främst i yrken inom vård, omsorg och service, som innehåller många moment som är tunga, repetitiva, handintensiva och innehåller mycket kontakt med människor. Det är vanligare inom kvinnodominerade yrken att uppleva att arbetstakten är styrd. Sextio procent av kvinnorna och 44 procent av männen uppgav att de kan påverka arbetstakten under högst hälften av arbetstiden. Detta är framför allt vanligt inom yrken där arbetsuppgifterna till en stor del styrs av andra människors behov, till exempel inom vården. Även inom läraryrket är det vanligt att kvinnor upplever att arbetstakten är styrd. Forskning har visat att psykisk påfrestning och stress kan skapa eller förstärka belastningsskador.
Många upplever också att de har ett psykiskt ansträngande arbete, framför allt inom kommunal och landstingssektorn. Vård och omsorg (66 procent) samt utbildning (57 procent) är de två yrkesområden där flest uppger att de har ett psykiskt ansträngande arbete. Det är vanligare bland kvinnor än bland män att i stort sett varje dag ha en känsla av att arbetet inte kan göras bra nog och att arbetet innebär att man dagligen möter starka känslor från andra.
Trots att 65 000 personer har utförsäkrats är sjuktalen idag tillbaka på samma nivåer som när regeringen skärpte reglerna 2008. Det finns stor anledning att misstänka att detta har ett samband med arbetsmiljön och villkoren på jobbet. Arbetsplatsolyckorna ökar nu för tredje året i rad.
Regeringen Reinfeldt har strypt resurserna till arbetsmiljöarbetet genom att ta bort mer än en fjärdedel av arbetsmiljöinspektörerna och helt lägga ned Arbetslivsinstitutet som ansvarade för den viktiga arbetsmiljöforskningen. Otillräckliga resurser tvingar nu Arbetsmiljöverket att lägga ner kontor över hela landet. Nästa år minskas resurserna till företagshälsovården från 345 miljoner kronor till 30 miljoner kronor. Det är dags för en ny politik som satsar på bra arbetsmiljö och ett jämställt arbetsliv.

04 January 2014

Mer verkstad, mindre floskler

Regeringen brukar skryta med att det har blivit fler som jobbar i vårt land sedan de tillträdde. Och det är sant. Men de glömmer att berätta att befolkningen under denna tid har vuxit med nästan en halv miljon människor. Det relevanta måttet på hur många som jobbar i ett land är hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som jobbar, den s.k. sysselsättningsgraden. När regeringen Reinfeldt tillträdde hade vi en stark tillväxt av nya jobb i Sverige. (Många minns säkert att Göran Persson i valrörelsen 2006 sa ”jobben kommer” vilket förmodligen bidrog till att (S) inte uppfattades prioritera jobbpolitiken tillräckligt mycket men som icke desto mindre var sant.)
Sysselsättningsgraden mäts som andelen av befolkningen i åldern 16-74 år som arbetar. År 2007, strax efter att regeringen Reinfeldt tillträtt och deras politik ännu inte gett effekt och innan finanskrisen slog till år 2008, var sysselsättningsgraden 65,4 %. Det är en bra sysselsättningsgrad. Man får gå tillbaks till år 1991, innan regeringen Bildt tillträdde och Sverige gick in i ekonomisk kris, för att hitta samma höga sysselsättningsgrad. Man kan naturligtvis invända att det inte är relevant att mäta 16-17-åringars sysselsättningsgrad, den är ju i princip noll, men det är lika över tid och detta är det mått som används av Statistiska Centralbyrån (SCB).
I höstas besökte SCB Arbetsmarknadsutskottet och redogjorde bl a för sin senaste sysselsättningsprognos. Jag ställde då frågan till Eric Hellsing, som varit med och utarbetat rapporten, när SCB räknar med att Sverige återigen skall nå samma sysselsättningsgrad som vi hade 2007. Svaret jag fick var att man i SCB:s huvudscenario måste vänta ända till år 2035 innan vi återigen når samma sysselsättningsgrad (i nollscenariot klarar vi det inte ens då).
Självklart påverkade finanskrisen 2008-2009 sysselsättningen i Sverige men om det skall ta nästan 30 år innan vi når samma sysselsättningsgrad som 2007 är det ett allvarligt underbetyg till en misslyckad jobbpolitik som Sverige helt enkelt inte har råd med.
Regeringens arbetsmarknadspolitik har helt enkelt inte klarat mötet med verkligheten. Skattesänkningar, privatiseringar, utförsäkring, Fas 3 och kraftig minskning av utbildningsmöjligheterna är en politik som inte leder till jobb utan till ökade klyftor och högre långtidsarbetslöshet. Det är dags för en ny politik utan ideologiska skygglappar som kan ta Sverige till full sysselsättning och hög sysselsättningsgrad. Dags för mer verkstad och mindre floskler.

03 January 2014

Inför huvudentreprenörsansvar

Ordning och reda på arbetsmarknaden – och på arbetsplatsen – är grundläggande för att kunna upprätthålla en fungerande svensk modell och anständiga villkor på jobbet. Trots att regeringen med läpparna bekänner sig till den svenska modellen så ser vi allt fler exempel på dumpning av löner och andra arbetsvillkor på den svenska arbetsmarknaden.
Under de senaste 20 åren har ett det i många branscher skett ett ökat anlitande av entreprenörer som alternativ till egen anställd arbetskraft. Ofta har sedan entreprenören i sin tur underentreprenörer som i sin tur kan anlita en annan underentreprenör. Det uppstår entreprenadkedjor och längden på dessa kedjor tycks enbart öka. Med flera nivåer av underentreprenörer ökar risken för att det uppstår problem – både för de anställda och för samhället. Det förekommer att den intjänade lönen till arbetstagare som är i slutet av en lång kedja av underentreprenörer inte betalas ut alls eller är långt under den lönenivå som bör gälla. Detta gäller särskilt för utländska arbetstagare som tillfälligt utstationerats till Sverige. För samhället kan det innebära att skatt och sociala avgifter undanhålls, för individen att man tvingas jobba till villkor långt under de svenska kollektivavtalen, och för arbetsmarknaden att löner och villkor dumpas vilket drabbar både seriösa företag och löntagarkollektivet.
Det är inte ovanligt att staten eller en kommun beställer ett arbete där löner sedan dumpas långt ned i en kedja av entreprenörer och att man trots sitt huvudansvar skyller på att det finns en entreprenadkedja som man inte känner till.
En huvudentreprenör har i dagsläget inget ansvar för att de underentreprenörer som är verksamma på exempelvis en byggarbetsplats är seriösa och kan följaktligen utnyttja fördelarna med att söka en lägre kostnad utan att stå för någon risk när det gäller underentreprenörens agerande. Detta är orimligt. För att förhindra exploatering av arbetskraft vill vi socialdemokrater införa ett system med solidariskt ansvar för entreprenörer. Det handlar om att huvudentreprenören skall ta ansvar också för underentreprenörer. Ett sådant entreprenörsansvar gäller redan i flera europeiska länder, till exempel Tyskland, Holland, Österrike, Spanien, Italien, Frankrike och Norge.
EU-kommissionen har faktiskt lagt ett förslag om en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett entreprenörsansvar i utstationeringssituationer, i första hand inom byggbranschen, i det s.k. tillämpningsdirektivet. EU:s ministerråd behandlade frågan strax före jul och nu fortsätter förhandlingarna. I Riksdagen driver vi socialdemokrater denna fråga och har faktiskt fått igenom ett s.k. tillkännagivande om att regeringen skall återkomma till riksdagen med initiativ i syfte att säkerställa ändamålsenliga regler för uppdragsgivares/huvudentreprenörs ansvar i utstationeringssituationer. Men ännu har inget hänt.
För att lagstiftning om entreprenörsansvar skall bli verklighet krävs en ny regering som sätter ordning och reda på arbetsmarknaden högt på dagordningen och fler socialdemokrater i EU-parlamentet.

02 January 2014

Vill vi verkligen varandras framgång i SvFF?

Alla vi som har förtroendeuppdrag inom fotbollen får med jämna mellanrum ta emot kritiska kommentarer och frågor från den del av befolkningen som enbart följer vår sport via media. Ibland handlar det om upprördhet över bråk i samband med någon match eller någon individ som har gjort bort sig. Då är det ganska lätt att förklara att kriminella gäng eller en enskild spelare inte alls representerar fotbollen med en halv miljon spelare i tre tusen föreningar. Men den här hösten och julen har det varit annorlunda. Många frågar sig hur det står till i SvFF och vilka värderingar ledande företrädare representerar.
Efter Fotbollsgalan skrev jag ett brev till Förbundsstyrelsen som samtliga ordföranden i Svealandsdistrikten ställde sig bakom. Vi skrev bl a:
”Svenska Fotbollförbundet har enligt vår uppfattning tydligt lyft fram och satsat på dam- och flickfotbollen under senare år. Sommarens EM var en stor succé inte minst publikt, SvFF skapade en riktig folkfest.
I samband med förra veckans Fotbollsgala förlorades mycket av den positiva bilden av hur SvFF satsar på damfotbollen. Det var sorgligt att uppleva.
Vi blev själva bedrövade, vi tyckte det var pinsamt. Vi har som representanter för fotbollen fått ta emot mycket ilska och besvikelse från både fotbollsaktiva och allmänhet. Vi antar att vi delar den upplevelsen med er och många andra förtroendevalda.
Bilden som är kvar på näthinnan efter Fotbollsgalan är den av ett förbund som premierar den manliga trotjänaren i landslaget med en överdådig gåva medan Therese Sjögran, som dessutom gjort många fler landskamper, inte fick någonting. Vi utgår från att SvFF haft och har ambitionen att hylla Therese Sjögran på ett motsvarande sätt som Anders Svensson. Det här brevet handlar inte om det. Det här brevet handlar om att vi inom SvFF uppenbarligen har problem när det gäller vår utåtriktade kommunikation och hur vi vill påverka den bild som vi ger av förbundet.
(…)
När den mediala kraschen redan är ett faktum så framstår förbundets krishantering som undermålig med felaktiga och motstridiga uppgifter till media som förlängde lidandet.”
I samband med SvFF:s representantskap i november gjorde Aftonbladet en granskning av de beslutande ledamöterna som visade en total frånvaro av personer med annan etnisk bakgrund, hög medelålder och få kvinnor. Bilden av att svensk fotboll styrs av äldre vita män befästes.
Lagom till jul uttalade sig sedan herrlandslagets lagkapten Zlatan Ibrahimovic i en intervju nedlåtande om damlandslaget på ett sätt som väckte både ilska och sorg. Även om han senare har försökt att tona ned betydelsen av detta så var vi många som reagerade starkt på uttalandet om att damlandslaget ”kan få en cykel med min autograf på så blir det bra” med anledning av att Anders Svensson fick en bil av SvFF.
Under det gångna året antog Svenska Fotbollförbundet ett strategidokument efter ganska omfattande diskussioner och remissomgångar. ”Vi vill varandras framgång.” Så inleds den nyligen antagna värdegrunden och fortsätter: ”Vi föregår med gott exempel och visar öppenhet och respekt för människors lika värde samt motverkar alla former av diskriminering samt gynnar arbetet för jämställdhet och mångfald.”
Om dessa vackra ord inte enbart ska existerar på en PowerPoint-presentation utan bli verklighet i SvFF:s praxis finns det en hel del att ta itu med. Vi i Stockholms FF kommer att fortsätta att arbeta aktivt med dessa frågor – på riktigt, inte bara som vackra ord.