Sjukvårdskris

Sjukvården går på knäna och det ser allvarligt ut inför sommaren. Det råder brist på sjuksköterskor. Eller rättare sagt, det råder brist på sjuksköterskor som vill arbeta för de löner som erbjuds och det råder brist på sjuksköterskor som vill avstå sin semester med familjen. Förlossningsvården i Stockholm är enligt barnmorskorna i ett läge där de själva skäms över den vård de tvingas bedriva. På sjukhusen runt om i landet är läget allvarligt och ingen tycks säkert veta hur ett akut läge skall hanteras. I Skåne har protesterna mot den krisande sjukvården varit omfattande både bland ansvariga läkare och bland medborgarna.
Sjukvård kostar pengar. Mycket pengar. Om man frågar medborgarna så värderar de i allmänhet en bra sjukvård mycket högt och är beredda att betala vad det kostar via skattsedeln. En bra sjukvård är som en försäkring. Vi hoppas alla att vi inte skall råka ut för någon allvarlig sjukdom eller olycka men när ett litet barn föds alldeles för tidigt eller mammografi-screeningen visar på bröstcancer så är en väl fungerande och professionell sjukvård av hög klass värt mer än allt annat. Därför är vi beredda att betala. Men trots denna grundläggande vilja att betala för den försäkring en bra sjukvård är så är vi nu i ett läge där resurserna inte räcker till för den svenska vården.
Orsakerna är flera:

• Sjukvårdens stora framsteg gör att vården idag kan behandla och bota många fler sjukdomar och tillstånd än tidigare. Det räddar liv och ger ovärderlig livskvalitet för dem som kan botas och behandlas. Men det är ofta också samhällsekonomiskt lönsamt. Sjukvårdens problem är att ”vinsterna” bokförs någon annanstans än i landstingets budget. Den nya höftleden och starroperationen som gör att fantastiskt många pensionärer kan leva ett aktivt och självständigt liv sparar kostnader i äldreomsorgen. Den botade prostatacancern eller behandlade depressionen ger många år i yrkeslivet och intäkter till statskassan. Sjukvården står för de ökade kostnaderna som nya behandlingsmetoder medför och landstingsskatten skall räcka till allt mer. Det är i längden inte ett hållbart system.
• Vi lever allt längre. Det är en enorm framgång för välfärdssamhället att vi idag lever rekordlänge och att våra liv har förlängts med i huvudsak friska år. Det är delvis ett resultat av förbättrad sjukvård men framförallt en effekt av högre utbildningsnivå, bättre arbetsmiljö, bättre välstånd och sundare livsföring. Men när sjukdomarna så småningom kommer och patienten kanske är över åttio år så krävs ofta väsentligt mer vård och längre vårdtider än när en sextioåring vårdas för samma åkomma. Det är alltså dyrare att vårda den som är mycket gammal.
• Den gemensamma konsumtionen har under en lång rad av år minskat i förhållande till den totala konsumtionen i samhället. Det betyder att sådant vi bekostar gemensamt som skola, vård och omsorg har minskat som andel av den totala ekonomin. Det utökade utrymme som ekonomisk tillväxt leder till har i allt väsentligt tillfallit den privata konsumtionen. Det kommer förr eller senare leda till att den standard vi gemensamt kan upprätthålla inom de skattefinansierade verksamheterna blir väsentligt lägre än vad vi upplever som rimligt i förhållande till det samlade välståndet i samhället och i förhållande till vår privata konsumtion. Min bedömning är att vi redan nått det stadiet när det gäller sjukvården.

Sjukvården måste ständigt arbeta med effektivisering och förbättringar. Hur resurserna används måste ständigt utmanas och prövas på nytt. Men sjukvården behöver också utökade resurser. Regeringen Reinfeldt har försökt få oss att tro att man kan minska de totala skatteintäkterna som andel av ekonomin år efter år utan att det får effekter för välfärden. Det kan man inte. Bra sjukvård kostar. Det är dags att sätta sjukvården högt på den politiska agendan och ta politisk strid för de utökade resurser som krävs.

Stockholm Marathon och poliskostnader

Idag gick Stockholms Marathon genom Stockholm. Löparna sprang förbi just utanför mitt fönster. Närmare 20 000 tappra, duktiga löpare kämpade sig fram och tog sig runt hela banan. Respekt!
För en månad sedan drabbades Boston Marathon av ett fruktansvärt bombdåd med förödande konsekvenser. Dessbättre hände ingen ovälkommet i samband med dagens lopp. Men om det hade varit en förhöjd säkerhetsrisk, vem skulle ha betalat för den? Ett marathonlopp i centrala Stockholm kräver, även utan hotbild, betydande polisinsatser för att fungera. Ska de arrangerande löparklubbarna Hässelby FK och Spårvägens FK i så fall betala notan? För mig är svaret självklart: vi har alla redan gemensamt betalat för polisens arbete via skattsedeln och de som ordnar stora idrottsevenemang med mycket publik som kräver polisinsatser skall inte behöva betala för dessa insatser en gång till. Men så tycker inte regeringens utredare.
Enmansutredaren Bo Svensson föreslår istället att den som anordnar ett idrottsevenemang skall betala hälften av kostnaderna för de polisinsatser som kan krävas när många människor är samlade, för att skapa incitament för de arrangerande klubbarna att jobba för säkra och trygga arrangemang. Men bara om det är en förening som bildat ett IdrottsAB, inte annars. Utredningens argument håller inte.
Stockholm Maraton anordnas av två ideella föreningar som gemensamt äger StockholmMarathon/Tjejmilen AB som omsätter ca 40 miljoner kr. Eftersom de ideella föreningarna står som arrangörer skickas ingen räkning från Stockholmspolisen för de polisinsatser som krävs för arrangemanget. När AIK tar emot IFK Göteborg på Friends arena anser polisen att det behövs polisinsatser för att klara säkerheten och notan skickas sedan till AIK Fotboll AB där den ideella fotbollsföreningen, som bedriver fotboll för drygt 1 200 killar och tjejer, är majoritetsägare. När AIK istället åker till Göteborg för att möta IFK på Ullevi krävs ungefär lika stor polisinsats, men då skall ingen räkning skickas till den arrangerande klubben eftersom IFK Göteborg är en ideell förening. Argumentet att AIK skall betala för att skapa incitament för att jobba med säkerheten vid sin match faller på sin egen orimlighet, när konsekvensen blir att utredaren anser att IFK Göteborg däremot inte behöver incitament för att jobba med säkerheten. Alla klubbar måste skapa intäkter i samband med matcherna. Matcherna är en viktig inkomstkälla, som är nödvändig för att kunna bedriva fotbollsverksamhet. Att använda detta ”vinstintresse” som skäl för att skicka polisnotor på upp mot en miljon kr per match är att strypa intäkterna till idrottsverksamheten. Regeringens nationella samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet föreslog i utredningen ”Mindre våld för pengarna” att idrottsevenemang skall behandlas lika oavsett om föreningen bildat ett IdrottsAB eller ej, och att staten skall stå för polisens kostnader. Jag menar att en sådan likabehandling är det enda rimliga.
Alla fotbollsklubbar som har stor publik på sina matcher lägger idag ned omfattande arbete och stora summor pengar på säkerheten. Jag kan försäkra Bo Svensson om att alla redan idag har mycket starka incitament, både moralisk och ekonomiskt, för att skapa säkra arrangemang som blir positiva idrottsfester för en stor publik. Det omfattande arbete som man lägger ner har också resulterat i tryggare arrangemang och bättre säkerhet.
Utredningens förslag berör främst fotboll och ishockey, och de flesta IdrottsAB finns i Stockholmsområdet. Utredaren Bo Svensson varnar själv för att för att poliskostnaderna skulle kunna knäcka de berörda Stockholmsklubbarna: ”Det finns en inte försumbar risk för att Stockholmsområdet på längre sikt står helt utan fotbolls- och ishockeylag i Allsvenskan och Elitserien. Idrottsaktiebolagen är först och främst ett Stockholmsproblem.” Det är alltså väldigt mycket som står på spel. Jag kan inte förstå argumentet, varför just Stockholmsfotbollen skall drabbas av kostnader för många miljoner per säsong. A-lagens framgångar ger både intäkter och inspiration till barn- och ungdomsidrotten. Det vore förödande om Stockholmsområdet inom några år står helt utan lag i Allsvenskan och Elitserien.
Klubbarna har idag ett stort ansvar för att arbeta mot de våldsyttringar och annat olämpligt beteende som kan förekomma inne på arenorna. Det är ett ansvar som klubbarna ska ha, och det är självklart att det också kostar pengar och kräver omfattande arbetsinsatser. Men det är inte rimligt att idrottsklubbarna skall ansvara för de polisinsatser som krävs för att se till att svenska medborgare kan leva i en trygg miljö på gator och torg eller i tunnelbanan. Klubbarna har ansvar för säkerhet och trygghet i samband med matcher och andra idrottsevenemang. Staten har ansvar för polisens verksamhet, och polisens verksamhet finansieras gemensamt via skatten. Det är i alla fall så det borde vara.

Ge arbetslösa unga stöd från första dagen!

Ungdomsarbetslösheten är mycket hög och ett allvarligt samhällsproblem. Arbetslöshetsstatistiken för unga har nu bitit sig fast kring 25 % och det är mycket högre än i andra jämförbara länder. De unga som inte kommer in på arbetsmarknaden riskerar att tappa framtidstron och tilltron till den egna förmågan. Regeringen har infört regler som gör att ungdomar i allmänhet måste vänta i tre månader innan de kan få någon hjälp ifrån Arbetsförmedlingen. Detta aktivitetsförbud har kritiserats hårt av oss socialdemokrater. Arbetslöshet är som betong, först är den lös och formbar men efter en tid stelnar den och blir oerhört mycket svårare att rubba. Därför är det så viktigt att kunna få hjälp och stöd direkt. Regeringen brukar slå ifrån sig och påstå att ungdomar inte alls behöver vänta, men det påståendet stämmer dåligt med verkligheten.
Nyligen har Riksrevisionen granskat Arbetsförmedlingens stöd till unga och granskning visar att huvuddelen av Arbetsförmedlingens insatser sker först när en ungdom varit arbetslös i 3–4 månader. I rapporten skriver man att Arbetsförmedlingens insatser idag är mer inriktade på att hantera stora volymer av arbetssökande ungdomar – som själva förutsätts vara aktiva inom ramen för de insatser som förmedlingen erbjuder – och mindre på individuellt anpassade insatser för att åstadkomma en konkret matchning mot arbetsgivare. Riksrevisionen påminner också om att det under den socialdemokratiska regeringen infördes en regel om att alla unga arbetslösa skall få en individuell handlingsplan hos Af inom en månad, men att det idag inte alls fungerar på det sättet.
Rapporten visar att det bristande stödet leder till att ungdomarna inte kan vara tillräckligt aktiva med att söka arbete eller delta i planerade aktiviteter. Arbetsförmedlingen prioriterar inte att ge tips om arbete eller praktik. Det är allvarligt eftersom det med all sannolikhet leder till att ungdomsarbetslösheten blir mycket högre än den annars skulle bli.
Riksrevisorn Gudrun Antemar, som ansvarat för granskningen, uttrycker det såhär:

–  Ungdomar vill i första hand få hjälp med att få in en fot på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen bör utveckla sitt individuella stöd och ge konkreta kontakter med arbetsgivare till varje arbetslös ungdom redan i ett tidigt skede av arbetslösheten.

Men det är just denna hjälp man inte får. 75 % av arbetsförmedlarna anser att tiden inte räcker till för de arbetsgivarkontakter de skulle behöva ha.
Riksrevisionens rekommendation är att regeringen ska analysera om regelverket hindrar att arbetssökande ungdomar får tidiga och individuellt anpassade insatser och matchning mot praktik eller arbete. Arbetsförmedlingen rekommenderas att utveckla sitt metodstöd och organisera det lokala arbetet för att underlätta arbetsförmedlarnas möjlighet att tidigt göra en individuell bedömning och att aktivt matcha ungdomar mot arbetsgivare.
Det är bara att hålla med. Ge arbetslösa unga stöd från första dagen!

En fungerande arbetslöshetsförsäkring

TCO:s ordförande Eva Nordmark skriver idag i en debattartikel i SvD om behovet av att höja taket i a-kassan och ändra kvalificeringsreglerna så att fler omfattas av försäkringen. Det är reformer som det finns ett mycket stort behov av tillsammans med sänkta avgifter för dem som idag betalar mest för sin försäkring.
Moderaterna genomförde, som en viktig del i sin politik, raskt stora försämringar av arbetslöshetsförsäkringen när de fick makten. Ersättningsnivåerna sänktes, taket sänktes, avgifterna chockhöjdes för dem som jobbar i branscher med stor risk för arbetslöshet, nya regler för deltidsarbetslösa (den s.k. 75-dagarsregeln) infördes och det blev svårare att uppfylla det s.k. arbetsvillkoret, alltså att kvalificera sig till försäkringen. Denna politik har lett till att en av de viktigaste välfärdsförsäkringarna raserats. Idag är det en majoritet av de arbetslösa som inte omfattas av försäkringen och inte ens en av tio heltidsarbetande får ut 80 % av sin tidigare lön vid arbetslöshet. Konsekvensen är att arbetslösa tvingas ägna mycket energi åt sin försörjning istället för att kunna koncentrera sig på att söka jobb och rusta sig för framtida jobb. Klyftorna i samhället har ökat och efterfrågan i ekonomin blir onödigt svag i lågkonjunktur.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa försämringar inte är någon olycklig eller oväntad konsekvens utan en mycket medveten effekt av regeringens politik. Så här formulerar sig arbetsmarknadsutskottets majoritet: ”Utskottet vill erinra om att förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen är den av regeringens arbetsmarknadsreformer som i högst grad bidrar till minskad arbetslöshet”.  Att rasera arbetslöshetsförsäkringen är alltså den viktigaste arbetsmarknadsreformen i regeringens jobbpolitik. Usla villkor och otrygghet är alltså precis vad regeringen ville uppnå, det är viktigt att komma ihåg.
Vi socialdemokrater har lagt skarpa och finansierade förslag för höjda tak och sänkta avgifter i arbetslöshetsförsäkringen. Det är viktigt av många skäl.
Vi vill också ändra reglerna så att fler omfattas av försäkringen. Vi motsatte oss regeringens stramare villkor för arbetsvillkoret eftersom det gör att många som jobbar halvtid hamnar utanför försäkringen och att enstaka sjukdagar kan göra att man helt går miste om ersättning. Det är orimligt.
När man läser Eva Nordmarks debattartikel kan man få intrycket att det är vi socialdemokrater som står bakom att det idag är alltför svårt att kvalificera sig för arbetslöshetsförsäkringen, men det är alltså regeringen som – trots våra och många andras protester – har genomfört detta. Vi vill att reglerna skall utformas så att fler än idag kan uppfylla arbetsvillkoret i försäkringen.
Vi anser att arbetslöshetsförsäkringen ska ge inkomsttrygghet för den som har en arbetsinkomst att försäkra. Därför krävs höjda tak, höjd ersättningsnivå och att de som jobbar har en rimlig chans att uppfylla arbetsvillkoret.
Några partier, inklusive den moderate ordföranden i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som utreder bl.a. a-kassan, har fört fram tanken på någon form av medborgarlön. Man skulle då få ersättning från a-kassan utan att alls ha jobbat och utan att ha någon inkomst att försäkra. Detta är helt otänkbart för oss socialdemokrater. En viktig del av en väl fungerande arbetslinje är att man kvalificerar sig för inkomsttrygghet via försäkringar genom arbete. Arbetslöshetsförsäkringen innebär att man försäkrar den inkomst man har haft tidigare medan t ex sjukförsäkringen innebär att man försäkrar den inkomst man skulle ha fått om man inte varit sjuk. Det är rimligt att den som står till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söker jobb inte skall hänvisas till försörjningsstöd, men det bör inte lösas inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen utan främst genom en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Arbetslöshetsförsäkringen omfattar idag dels en obligatorisk del som gäller alla på arbetsmarknaden och som ger en grundersättning för dem som uppfyller arbetsvillkoret, dels en frivillig del som bygger på medlemskap i en erkänd a-kassa. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen borde ge en inkomstrelaterad ersättning på 80 % av den tidigare lönen men eftersom taket är så lågt idag innebär det att alla som har en heltidslön över 18 700 kr/mån inte får en inkomstrelaterad ersättning. Även denna del liknar alltså allt mer en grundersättning.
TCO har tidigare fört fram tanken att reglerna för att kvalificera sig för arbetslöshetsersättning skulle kunna vara olika för den obligatoriska delen som ger grundersättningen och den frivilliga delen som borde ge en inkomstrelaterad ersättning. Det är ett förslag som är väl värt att diskutera. Inom ramen för att det skall vara arbete som kvalificerar för arbetsvillkoret och ger rätt till ersättning borde det vara möjligt att ställa krav som fler kan uppnå för den obligatoriska delen av försäkringen.
Vi socialdemokrater har lagt stora, skarpa och finansierade förslag för en bättre arbetslöshetsförsäkring. Vi deltar gärna i en konstruktiv diskussion med andra partier och med de fackliga organisationerna om hur vi kan skapa en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring för en flexibel arbetsmarknad och trygghet i omställning.
Problemet har hittills varit 1) att regeringen anser att den urusel arbetslöshetsförsäkring är den viktigaste insatsen för att bekämpa arbetslösheten och 2) att när detta uppenbarligen inte fungerar – arbetslösheten fortsätter att stiga – så vet regeringen inte alls vad de vill med försäkringen.

 

Världens viktigaste jobb

Läraryrket har tappat kraftigt i attraktivitet vilket illustrerades för en tid sedan av uppgiften att det var möjligt att antas till lärarutbildningen med endast 0,1 poäng på högskoleprovet. Det är för få som väljer att utbilda sig till lärare och när man talar med lärarutbildare vittnar de om att de antagna har på tok för låga förkunskaper och ibland helt saknar fallenhet för yrket. Det är mycket allvarligt.
Lärarjobbet är ett av samhällets allra viktigaste och själv tycker jag att det är ett av de roligaste. Att få jobba med barns och ungdomars lärande och växande är otroligt stimulerande men också mycket svårt och utmanande. För att lyckas måste man använda en stor del av sig själv, den egna kunskapen, naturligtvis, men också sin egen personlighet och sin kreativitet. Det är arbetsamt och betalar sig dåligt i lönekuvertet i förhållande till många andra jobb. Men handlar läraryrket idag verkligen om att på ett professionellt sätt jobba med barns och ungdomars lärande och växande? Jag önskar att jag kunde svara otvetydigt ”ja” på den frågan, men det kan jag inte.
Glädjen i läraryrket är hotat utifrån minst tre aspekter:

• Professionaliteten. Jag upplever att läraryrket blir allt mer centralstyrt och att tilltron till lärares egna och/eller gemensamma professionella bedömningar är minimal. Utvecklingen av undervisningsmetoder och verktyg för att utvärdera elevers kunskaper måste baseras på kunskap och vila på vetenskaplig grund eller väl beprövad erfarenhet. Lärare måste ges rika möjligheter att växa och utvecklas i yrket och få delta i kontinuerlig kompetensutveckling. Det internationella konsultföretaget McKinsey har i en intressant rapport visat vilka styrmetoder som passar nationella skolsystem i olika utvecklingsfaser. Där konstaterar man att hård centralstyrning är bra för mindre utvecklade skolsystem i t ex utvecklingsländer medan det passar dåligt för högt utbildade samhällen med mogna och välutvecklade skolsystem där professionell frihet är viktigare. Det finns mycket mer intressant att hämta ur den rapporten men jag kan inte låta bli att göra jämförelsen med vårt grannland Finland där man har väsentligt större tilltro till lärarnas professionella förmåga än vad vi visar i Sverige och också mycket bättre kunskapsresultat.
• Administrationen. Lärarnas arbetsdag går i dag åt till så mycket annat än att förbereda och utveckla lärandet/undervisningen. Lärare upplever alltmer stress, men det är sällan eleverna som stressar. I stället är det lärares administrativa börda som växt. 9 av 10 lärare i Stockholm uppger att att deras möjlighet att göra sitt jobb – det pedagogiska uppdraget – har blivit sämre under de senaste åren. Över hälften menar att resultaten och likvärdigheten i skolan är på väg åt fel håll. En anonym lärare uttrycker sig så här i den rapport som presenterade i DN i tisdags: ”Vi fokuserar mer på att skriva om eleven än att ge eleven undervisningsresurser.”
• Arbetsbördan. 30 % av lärarna svarar i en undersökning att de jobbar övertid praktiskt taget dagligen och 35 % svarar att de ganska ofta eller nästan jämt har dagar då de känner sig mycket pressade, på gränsen till vad de klarar av. 60 % av lärarna uppger att de ofta eller mycket ofta hoppar över lunch/raster för att hinna med sitt jobb. Lärarförbundets undersökning visar att 6 av 10 lärare överväger att lämna sitt yrke. Arbetsbördan måste minska och utvecklingsmöjligheterna måste öka.

Socialdemokraterna bjuder nu in till nationell samling för skolan. Läget är allvarligt och akut. Viktigast av allt är att uppvärdera och professionalisera läraryrket. Lärare måste ges praktiska förutsättningar att fokusera på lärande och få ta ansvar för läroprocesserna och dess resultat.

Unga utanför

Unga som varken arbetar eller studerar har de senaste åren ökat på ett mycket oroväckande sätt. Arbetsförmedlingen presenterade nyligen en rapport där man undersökt unga i åldrarna 16-29 år. Det visar sig att var tionde ung i denna åldersgrupp varken arbetar eller studerar och att gruppen har ökat under åren 2008-2010 som var den tidsperiod man undersökt. Det handlar om 190 000 unga! Många av dem är inte ens inskrivna på arbetsförmedlingen och står inte till arbetsmarknadens förfogande.
Gruppen rymmer naturligtvis unga med skiftande bakgrunder och skäl. Men det är svårt att göra sig fri från tanken att det finns en nära koppling till att skolresultaten sjunkit under sex år i rad och att andelen elever som inte klarar grundskolan eller inte avslutar sina gymnasiestudier ökar varje år. Det är mycket allvarligt.
Rapporten visar att det är 77 000 ungdomar som varken har jobbat eller studerat under tre år i rad! Tre år är en oändligt lång tid i en ung människas liv. Vad skall hända med dessa unga som får börja sitt vuxenliv med tre år av passivitet och utanförskap? Detta är ett av de allra viktigaste samhällsproblemen som omedelbart borde sättas högst på dagordningen. Alla unga måste få möjlighet till delaktighet, kunskaper och jobb. Något annat har vi inte råd med.
I hela ungdomsgruppen så är det 4,5 % som varken har jobbat eller studerat tre år i rad. Högst andel har Perstorps och Grums kommuner. Men i vissa stadsdelar i är andelen ännu högre. I Rinkeby (Stockholm) är andelen 13 % och i Kronogården i Trollhättan är det 12 %. I över en tredjedel av landets kommuner är det hälften eller fler av de unga som varken arbetade eller studerade 2008 som sen stod utanför även de kommande tre åren.
Mer än 20 000 av de unga som varken studerat eller arbetat under tre år har inte varit i kontakt med vare sig Arbetsförmedlingen, kommunen eller Försäkringskassan under denna tid. Vad gör de? Har vi 20 000 unga som helt har gett upp hoppet om sin egen framtid och som sitter hemma framför datorn om nätterna och sover om dagarna?

 

Vi socialdemokrater har lagt ambitiösa förslag om hur skolan skall bli bättre och andelen elever som får tillräckliga kunskaper stadigt skall kunna öka. Magdalena Andersson skrev nyligen om detta i en debattartikel i SvD som du kan läsa här.
Det behövs en lång rad insatser för att vända utvecklingen och ge unga kunskaper, jobb och en plats i samhället:

• Obligatorisk sommarskola för alla unga som om en månad slutar nian utan fullständiga betyg.
• Mindre klasser i de lägre årskurserna så att lärarna kan ge varje elev mer tid.
• Satsa på lärarnas kompetensutveckling och avlasta administrativa arbetsuppgifter
• Sommarskola för alla barn som behöver det för att nå målen i skolan. Läxhjälp till alla barn oavsett föräldrarnas plånbok.
• Gör gymnasiet obligatoriskt, alla unga behöver gymnasiala kunskaper för att klara sig på dagens och morgondagens arbetsmarknad.
• Utbildningskontrakt för alla arbetslösa unga som saknar fullständig gymnasieexamen – deltidsjobb med avtalsenlig lön kombinerat med studier för att bli klar med gymnasiet.
• Stöd till arbetslösa unga redan från första dagen.
• 90-dagars garanti som lovar unga jobb eller utbildning eller en kombination av jobb och utbildning senast efter 90 dagar.
• Uppsökande och motiverande verksamhet i kommunerna i samarbete med Arbetsförmedlingen.
• Sommarskola på folkhögskolorna för unga utan gymnasiekompetens
• Yrkesintroduktionsjobb med handledning för unga.

Vi skall inte ge upp om en enda ung människa. Det handlar om solidaritet. Och om framtidstro.

55+ behövs på arbetsmarknaden

På drygt 100 år har medellivslängden i Europa ökat från 48 till 82 år för kvinnor och från 46 till 76 år för män. Vi blir friskare och lever längre. Det är en helt fantastisk utveckling. Det finns både positiva och negativa tecken när man ser till arbetsmarknaden i förhållande till ålder. Ungdomsarbetslösheten är ett stort och växande problem samtidigt som allt fler jobbar allt längre. Men inte alla.
Det blir allt mer missvisande att se åldrarna 20-64 år som den yrkesverksamma åldern. Visserligen faller arbetskraftsdeltagandet kraftigt efter 65 år men det är ändå 12 % av dem i åldern 66-74 år som arbetar, en ökning från 9 % för femton år sedan. Mest jobbar man i åldern 60-70 år. (ålderspensionsutredningen)
Trots att nästan alla 66-åringar tar ut hel ålderspension (95 % gör det) så är det hela 41 % av 66-åringarna som har arbetsinkomster. Även bland 71-åringarna är det 21 % som har arbetsinkomster. (SOU 2012:28)
Det är alltså mycket vanligt att både uppbära hel ålderspension och samtidigt jobba eller driva företag. Begreppet att ”vara pensionär” har uppenbarligen ändrat innebörd. Att vara pensionär är inte längre liktydigt med att ha lämnat arbetslivet.
Samtidigt är det många som inte jobbar fram till 65 år. I åldersgruppen 60-64 år är det hela 40 % som inte arbetar alls. Det beror huvudsakligen på sjukdom, avgångsvederlag eller svårigheter att hitta ett nytt jobb. I denna grupp är det en hög andel som är lågutbildade, utrikes födda eller sjuka.
Vad beror det på att så pass många tvingas bort från arbetslivet tidigare än man själv skulle vilja? Och vad kan vi göra åt det för att fler skall kunna jobba längre? Det var temat för en hearing som riksdagens arbetsmarknadsutskott ordnade 21 mars.
Arbetsmiljön har en helt central betydelse. En rad rapporter har pekat på behovet av en förbättrad arbetsmiljö för att öka sysselsättningsgraden högre upp i åldrarna men Arbetsmiljöverket konstaterar i en rapport (Jobba längre) att det är svårt att hitta bevis för att sådana åtgärder har genomförts. Det som avspeglas i statistiken är en fortsatt osäker arbetsmiljö i många yrken och branscher.
Det är anmärkningsvärt att arbetsgivarna tydligen inte prioriterar denna fråga högre. Än mer anmärkningsvärt är att regeringen medvetet har nedrustat arbetsmiljöarbetet genom att allvarligt dränera forskningen när man lade ner hela Arbetslivsinstitutet samtidigt som man kraftigt skar ned resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektioner.
På hearingen 21 mars talade bl a professor Eva Vingård och visade på sitt stringenta och intelligenta sätt på några av de viktiga hindren och möjligheterna för 55+are på jobbet. Hon hänvisade också till Juhani Ilmarinens ”Arbetsförmågehus” som har fyra våningar: Grunden utgörs av hälsa och funktionsförmåga, om man blir sjuk eller skadad påverkar det självklart arbetsförmågan i grunden. Nästa våning är Kompetensen, utan rätt kunskap och kompetens påverkar arbetsförmågan allvarligt. Tredje våningen utgörs av värderingar, attityder och motivation som också är viktigt för arbetsförmågan. Den översta våningen utgörs av själva arbetet, arbetsgemenskapen och ledarskapet. När alla dessa våningar är i finns på plats och i balans, då är arbetsförmågan som högst.
Hela hearingen sändes av SvT Forum och du som är intresserad kan ta del av den i efterhand. Den är uppdelad i två delar: del 1 (med bl a professor Eva Vingård tidigt i sändningen) och del 2 (med bl a min avslutning sist i sändningen).