Lärdomar från besök i Australien

Jag har nu avslutat fem intensiva arbetsdagar i Australien. Jag har träffat politiker och tjänstemän på de tre departement som ansvarar för olika delar av arbetsmarknadspolitiken, jag har besökt CenterLink som är den statliga aktör som håller ihop alla ersättningssystem till individen och gör bedömningar av behov. Jag har besökt fem olika privata aktörer inom det australiensiska arbetsförmedlingssystemet – Ostara/Nexus, Interact Group, MTC, MAX Employment och Mission Providence – dessutom har jag träffat Nesa som är de privata aktörernas samordningsorganisation. Jag har också hunnit med att träffa vd:ar för sex stora svenska företag: Ikea, H&M, Saab, Atlas Copco, Alfa Laval och Tetrapak för att diskutera arbetsmarknad och företagsklimat liksom ordförande för svensk-australiensiska handelskammaren. Jag har fått tillfälle att besöka det australiensiska byggfacket samt haft bra samtal med två ledande labourpolitiker: Brendan O’Connor och Andrew Leigh.

Jag reste hit i syfte att lära mig mer om hur Australien organiserar sin arbetsförmedling, hur det fungerar och vad som finns att lära av deras erfarenheter. Australien används ju flitigt som exempel också i den svenska debatten. Även om jag tyckte att jag var ganska väl påläst innan jag kom hit så är det mycket nytt som jag har lärt mig och jag tänkte passa på att dela med mig lite av detta här.
Australien privatiserade sin arbetsförmedling för ungefär tjugo år sedan. Det innebär att man nu har ganska lång erfarenhet och har hunnit justera sitt system för att fungera bättre. Det råder bred politisk enighet om systemets utformning. Staten har kontrakt med 44 olika aktörer fördelade på 51 olika arbetsmarknadsområden i landet. Drygt hälften av aktörerna är non-profit och den andra hälften är kommersiella företag. När man började för tjugo år sedan hade man 300 aktörer vilket var alldeles för mycket. De som jag pratar med tror att antalet kommer att sjunka ytterligare, ner mot kanske 30 aktörer. (Detta skall jämföras med att Sverige, under den gamla regeringen, hade 1000 privata aktörer inom AF:s system!). Jag tror att det är en viktig lärdom, att inte jobba med fler aktörer än att man kan ha god kontakt med var och en av dem och följa deras resultat. Storbritannien, som ju också har längre erfarenhet av privata aktörer i arbetsförmedlingssystemet, har ca 40 privata aktörer som de har kontrakt med (och en väsentligt större befolkning än Sverige).
De privata aktörer som jag besökte – främst vinstdrivande företag men också en non-profit-aktör – jobbade professionellt och strukturerat, med starkt fokus på resultat. Ersättningen från staten är till hälften av prestationsbaserad och utbetalas när den arbetslöse börjat jobba och stannat i jobb i 26 veckor. Det är bara jobb till avtalsenlig lön som räknas, om lönen är för låg får inte aktören betalt. De arbetslösa bedöms av statliga CenterLink i fyra olika grupper: A, B och C samt en särskild grupp för personer med funktionsnedsättning. Klassificeringen påverkar hur stor ersättning som följer med individen till aktören och därmed hur mycket hjälp som en individ kan få. Hälften av de arbetslösa hamnar i grupp A och de får man väldigt lite hjälp, men för personer i grupp B och C och funktionsnedsatta så finns möjlighet till mer insatser. En partiskiljande fråga är hur mycket resurser som ska satsas per individ för dem som rankas i de grupper som behöver mest hjälp.

Staten har ett väl utvecklat och detaljerat it-system för att följa varje individ och de privata aktörerna måste ha egna it-system som är kompatibla med det statliga. Varje individ följs och resultat registreras varje vecka. De olika aktörernas resultat påverkar hur stor andel av de arbetslösa som de ska få sig tilldelade. När en aktör får ansvar för en individ är det ett ansvar som varar i två år eller tills personen fått jobb. Det finns en möjlighet för individen att välja aktör men bara inom ramen för den andel som varje aktör fått sig tilldelad. I praktiken är det väldigt få som väljer, utan det är CenterLink som fördelar individer till de olika aktörerna. En uppenbar nackdel med detta intensiva kontrollsystem är att arbetsförmedlarna tvingas ägna ca 50% av sin arbetstid åt att rapportera i systemen (omfattande ansvar där handläggarna ska dokumentera och rapportera varje inkomst som individen har). De olika aktörerna jobbar på lite olika sätt, men mycket är lika eftersom systemets och ersättningens konstruktion styr mycket. En handläggare har normalt ansvar för drygt 100 arbetslösa och de träffar sina klienter minst en gång i veckan, en del har som policy att ha mer intensiv kontakt, andra jobbar med call-center-metod och ringer mycket. Det finns helt klart en hel del erfarenheter som vi kan ha nytta av i Sverige när det gäller deras sätt att jobba med, styra och ranka de privata leverantörerna.

Leverantörerna vittnar om att det är ett tufft jobb att jobba inom branschen. De har en omsättning på 30% av personalen varje år. Problem med våld och hot är vanligt förekommande. Det är obligatoriskt för den arbetslöse att delta i verksamheten och komma till möten, om hen uteblir dras ersättningen in. Om en person varit arbetslös i 12 månader utan att få jobb (6 mån för ungdomar) så måste man utföra obetalt arbete åt kommunen 25 timmar i veckan för att få ut sin ersättning.

Det man i Australien menar med arbetsförmedling är dock något helt annat än vad vi I Sverige menar. Man har en mycket lägre ambitionsnivå och det gör att jämförelser mellan systemen haltar. Jag vill att vi i Sverige ska ha en arbetsförmedling som kan hjälpa arbetsgivarna att få tag i rätt personer att rekrytera och som kan ge stöd och hjälp till alla arbetslösa. I Australien är det bara den som är beroende av försörjningsstöd som kan få hjälp. Det finns ingen skattefinansierad arbetsförmedling (och har aldrig funnits) som jobbar med det uppdrag som den svenska arbetsförmedlingen har. Istället liknar den australienska arbetsförmedlingen det arbete som många svenska kommuner bedriver för att hjälpa människor bort från försörjningsstöd. Det som kallas arbetslöshetsersättning utbetalas bara till den som är arbetslös och som inte har några pengar alls och inte äger något, dvs behovsprövat på samma sätt som försörjningsstöd i Sverige. Den som förlorar jobbet får ingen hjälp av samhället förrän personens alla besparingar är slut och bilen är såld. Då kan man få arbetslöshetsersättning och det är först då man kan komma i fråga för att få tillgång till arbetsförmedlingsinsatser.

Arbetsgivarna som jag träffade vittnade alla om svårigheterna att rekrytera. Man är hänvisad till privata och dyra rekryteringsfirmor eller att själv bygga upp rekryteringskapacitet inom företaget för att få tag i butiksanställda eller industriarbetare. Rekryteringsproblemen beskrevs som stora och dyra. Departementet bekräftade detta. Den arbetsgivare som vill rekrytera ur den grupp som omfattas av arbetsförmedlingstjänster har många olika aktörer att ha kontakt med och det är råddigt.

Systemet i Australien är helt uppbyggt kring ersättningen till individen (som alltså ungefär motsvarar svenskt försörjningsstöd) och framgång mäts i hur mycket kostnaderna för försörjningsstödet kan minska. Man mäter alltså inte resultat så som vi är vana, i förhållande till arbetslöshetsstatistik och arbetsmarknadens funktionssätt, utan utifrån kostnadsutvecklingen för försörjningsstöd. Arbetslösheten i Australien är idag ca 6% (i Sverige ca 7%).

Jag tycker att det australienska systemet är klart sämre än det svenska, det är en mycket lägre ambitionsnivå än vad vi har. Det är inte aktuellt att begränsa arbetsförmedlingens arbete på ett sådant sätt. Tvärtom vill jag ju se ett större fokus på arbetsgivarnas behov och bättre hjälp till arbetsgivarna för att de ska hitta rätt personer att rekrytera. Men även om systemet som helhet är sämre och inte är aktuellt att införa i Sverige så finns det helt klart delar som fungerar bättre och som vi kan lära av. Erfarenheterna från både Australien och Storbritannien pekar mot att arbeta med ett begränsat antal leverantörer som får mer omfattande uppdrag att jobba med de personer som behöver mer omfattande insatser och att de betalas efter prestation. I Australien har man kommit långt när det gälle att ranka olika leverantörers prestationer som vi kan lära av. Jag tror det är viktigt med system som gör att den leverantör som lyckas bra kan ges fördel när nästa upphandling skall göras men jag är inte säker på om det är förenligt med EU:s upphandlingsdirektiv. Jag tror dock att det är viktigt att ha fokus på arbetsgivarnas behov, att det finns en väg in för dem när de behöver hjälp att rekrytera. Därför är det brittiska systemet kanske mer relevant att jämföra med för svenska förhållanden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fokus på jobbmatchning

Under den gamla regeringens tid infördes aktivitetsrapporter för arbetslösa. Alla arbetslösa skulle rapportera alla sina jobbsökaraktivteter till Arbetsförmedlingen varje månad, arbetsförmedlarna hade i uppdrag att kontakta alla som inte lämnade in sin aktivitetsrapport i tid. Detta ledde till en överdriven kontrollapparat som tog tid och från det som är huvuduppdraget - att se till att lediga jobb tillsätts och att arbetslösa får jobb.
Den gamla regeringen detaljstyrde Arbetsförmedlingen på ett sätt som gjorde att arbetsförmedlarna fick alltför lite utrymme för professionellt arbete och egna bedömningar samtidigt som byråkrati och kontroll av de arbetslösa tog överdrivet stora resuser i anspråk.
Jag och den nuvarande regeringen arbetar istället med att avreglera Arbetsförmedlingen och ge mer utrymme för det som är myndighetens huvuduppdrag.
Självklart skall den som är arbetslös och får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen eller t ex aktivitetsstöd stå till arbetsmarknadens förfogande och kunna visa att man gör det. Det handlar t ex om att söka lediga jobb, delta i aktiviteter som rustar för arbetsmarknaden och komma till avtalade möten. Men det finns ingen anledning att driva denna kontroll till absurdum eller tvinga arbetslösa att söka jobb som hen inte har en chans att få.
Arbetsförmedlingens ledning arbetar nu med att minska de krångliga reglerna och förenkla för de arbetssökande och för arbetsförmedlarna för att frigöra tid för fler och bättre kontakter med arbetsgivare och arbetslösa. Detta rapporteras om i en artikel i Dagens Nyheter. I fortsättningen skall inte alla arbetslösa behöva göra aktivitetsrapporter. Det tycker jag är bra.
Reglerna har också ändrats när det gäller sanktioner för den som inte uppfyller kraven för att visa att man står till arbetsmarknadens förfogande. Tidigare skulle AF besluta att helt stänga av den arbetslöse från ersättning om hen av någon anledning inte gjort det som förväntats. Detta anser jag vara orimligt stränga regler, det tyckte många andra också och därför var det lite si och så med efterlevnaden av reglerna. De nya reglerna innebär istället att det finns stegvisa sanktioner där det första steget är en varning och sedan kan man bli avstängd från ersättning t ex en dag osv. För den som har rätt till a-kassa ändrades dessa regler av den gamla regeringen, något som vi socialdemokrater stödde, och nu ändras det även för dem som har annan ersättning.

Tack!

Det är många som reflekterar över valresultatet nu. Och det finns verkligen mycket att reflektera över. Men jag tänkte istället skriva några rader om valrörelsen i Stockholm.
Trots att jag har rest en del runt om i landet och genomfört ganska många debatter mot regeringens företrädare under valrörelsen så har jag kunnat vara med i det lokala valarbetet i Stockholm och det har varit en fröjd att delta. Otroligt många människor har deltagit. Vid varje dörrknackning och vid varje ringtillfälle har det varit minst hälften av valarbetarna som varit nya ansikten för mig (och jag har ändå varit med ett tag!). Fantastisk att så många individer ville bidra med sitt eget arbete och sina egna argument för att övertyga andra att rösta på socialdemokraterna. Detta är något av det finaste med att vara partiaktiv, att jobba tillsammans med många andra människor i olika åldrar, med olika yrken, några med erfarenhet av många års partiarbete och andra som just valt att bli aktiva. Den härliga känslan att lära känna nya personer och få dela argument med varandra, jobba tillsammans för ett gemensamt mål där alla bidrar, det är en varm känsla som jag tar med mig och bevarar.  
Valrörelsen i Stockholm har varit suveränt bra organiserad av Olle Burell med medarbetare som riggat en väl fungerande organisation med fem kampanjkretsar, alla ledda av duktiga och drivna personer med närmast outsinlig positiv energi. SSU har gjort ett enormt arbete, långt utöver vad man rimligen kunde begära. SSU har inte bara klarat av alla skolorna, kampanjerna, affischeringarna och ringt till förstagångsväljarna. De har också bidragit till att Stefan Löfven hyllats i klass med en rockstjärna efter varje tv-debatt och vid varje dörrknackning runt om i stan har det funnit drivna och duktiga unga valarbetare från SSU som bidragit med postiv energi.

Arbetet i min kampanjkrets Stockholms innerstad har letts och organiserats av Anders Göransson och Benedict Hugosson på ett sätt som imponerat stort. Kampanjcentret SKÖNA huset på Hornsgatan har präglats av en smittande optimism och glädje. Allt är möjligt! Ofta har det varit trångt. Alltid har det funnits en kram, kaffe och något att äta. Nya och gamla medlemmar har i en aldrig sinande ström peppats och rustats för att ge sig ut i valarbetet. Många, många hade innan aldrig kunnat tänka sig att ringa okända människor eller knacka dörr för att samtala med väljare. Men när man väl provat på - med underbar pepp och stöd av Anders, Ben och knackansvariga (Tack Andrea!) och med stöd av en mer erfaren valarbetare som man kan gå par med – så har entusiasmen varit omedelbar. Så kul! Så viktigt! Så bra det går!

Min egen erfarenhet av att knacka dörr på Kungsholmen och Södermalm har varit allt igenom positiv. Människor har blivit glada och positivt överraskade att vi politiker tar oss tid att söka upp dem för att lyssna och samtala. Många har blivit översvallande glada, bjudit in mig/oss i sin lägenhet och velat diskutera för dem viktiga frågor. Det här arbetssättet måste vi fortsätta med, det har varit mycket givande. Det som är bra är att man möter människor på deras ”hemmaplan”, de väljer själva när samtalet ska avslutas. Det ger mycket bättre förutsättningar för bra dialog än att närma sig människor utanför t-banan eller på torget med ett flygblad.

Jag har haft särskilt roligt när jag har knackat dörr med min egen s-förening på Kungsholmen. Otroligt positiva människor som det varit ett nöje att jobba ihop med! S ökade med två procentenheter på Kungsholmen och jag tror att alla duktiga kungsholmssossars idoga och glada knackande bidragit till detta.

Runt om i hela Stockholm (och runt om i hela landet!) har människor engagerat sig för socialdemokratin, för rättvisa och för regeringsskifte. Det är ni som har gjort skillnad. Det är ni som har åstadkommit rödgrön majoritet Stocksholms stadshus, ytterligare ett socialdemokratiskt riksdagsmandat från Stockholm och som sett till att Stefan Löfven nu får uppdraget att bilda regering.
Jag vill rikta ett stort och varm T A C K till alla er som gjort ett fantastiskt jobb i valrörelsen och för att jag fått förmånen att kampanja ihop med er. Vi har nu riktigt bra förutsättningar att fortsätta att bygga partiet starkare, större, piggare, roligare och mer framgångsrikt. Nu gör vi det! Och vi gör det så som vi har kampanjat – tillsammans!

Jämställda löner

Jag är så vansinnigt trött på att kvinnor tjänar mindre än män. I vårt samhälle som brukar berömma sig om att vara ett av världens mest jämställda är löneskillnaden mellan könen fortfarande hisnande stor. Löneskillnaderna beror både på ”förklarliga” och ”oförklarliga” faktorer. Den ”oförklarliga” löneskillnaden är ca 6 % i Sverige, det betyder att när man har tagit hänsyn till att kvinnor och män kan ha olika utbildning, vara olika gamla, jobba olika mycket och jobba i olika yrken i olika sektorer så kvarstår ändå en löneskillnad på ca 6 %. Det betyder att om en kvinna och en man har motsvarande utbildning, samma ålder, samma yrke och båda jobbar heltid så tjänar han ändå mer än hon. Det är ju fullständigt oacceptabelt!
Men det är inte bara den ”oförklarliga” löneskillnaden som är intressant. Självklart tjänar den som jobbar deltid mindre än den som jobbar heltid, det är på så sätt en lätt förklarlig skillnad, men det som återstår att förklara är varför just kvinnor jobbar deltid och inte män. Självklart skiljer sig löneläget mellan olika branscher, det är en förklarlig skillnad, men varför är just de kvinnodominerade branscherna så lågt betalda trots storts ansvar och höga kompetenskrav?
Om man lägger samman de ”förklarliga” och de ”oförklarliga” löneskillnaderna får man den faktiska löneskillnaden. Den är över 25 %. Idag. I Sverige.
Genomsnittslönen för kvinna är 20 700 kr/mån, dvs det är den genomsnittliga lön hon faktiskt tjänar varje månad.  Genomsnittslön för man är 28 350. Det skiljer alltså 7 650 kr i månaden, varje månad. Det blir 92 000 kr på ett år och 3,6 miljoner kr under ett helt arbetsliv.
3,6 miljoner kronor. Fatta vad mycket pengar. Och då har vi inte räknat med pensionen som självklart speglar löneinkomsten under yrkeslivet.  Det ligger enormt mycket makt och möjligheter i att ha 3,6 miljoner kr mer än den andre. Och brist på makt och möjligheter när man har 3,6 miljoner kr mindre. Det påverkar i allra högsta grad förhandlingen vid det berömda köksbordet.
Och gapet krymper med myrsteg. Jag kan inte glädjas åt att löneskillnaden krympt med någon promille när gapet fortfarande är så stort. Jag vill se jämställda löner under mitt yrkesliv! Ibland tycker jag att ett jämställt samhälle har fått rollen av fred på jorden. Något vi alla önskar oss men ingen tror att vi får uppleva. Gå inte i den fällan! Ett jämställt samhälle är möjligt och jämställda löner är alls ingen utopi. Det handlar om politik.
Går det att ta rejäla steg mot jämställda löner? JA. Om man röstar på socialdemokraterna blir det förändring. Det handlar om en samlad strategi för att attackera ojämställda löner för att uppnå konkreta resultat.
Jag skulle vilja säga att löneskillnaderna handlar om fyra olika områden: lönediskriminering, deltider och otrygga anställningar, undervärderade yrkesområden och ojämställt föräldraskap.
Inom dessa fyra områden har vi socialdemokrater konkreta förslag för förändring som vi kommer att genomföra om väljarna röstar på oss.

•    Lönediskriminering. Trots samma utbildning och samma jobb så betalas kvinnor ofta med lägre lön än män. Ett effektivt sätt att komma åt detta är genom årlig lönekartläggning på arbetsplatsen. Det har visat sig att man på ungefär hälften av arbetsplatserna hittar oskäliga löneskillnader med denna metod och att den genomsnittliga lönekorrigeringen är ca 1500 kr/mån. Lönekartläggning skulle tidigare göras varje år av alla arbetsgivare med minst tio anställda. Den borgerliga regeringen tog bort detta 2007 så att det nu bara skall göras vart tredje år och bara av arbetsgivare med minst 25 anställda. Vi socialdemokrater vill återinföra lönekartläggningar varje år för alla arbetsgivare med minst tio anställda och ställa krav på att det skall finnas en jämställdhetsplan på arbetsplatsen.
•    Deltider och otrygga anställningar. På kvinnodominerade arbetsplatser är heltid sällan norm på samma sätt som det är det på manligt dominerade arbetsplatser. Mer än en tredjedel av alla kvinnor jobbar idag deltid, i LO-yrken jobbar så mycket som varannan kvinna deltid. De allra flesta jobbar ofrivillig deltid, dvs man skulle vilja ha ett heltidsjobb (och en heltidslön!) istället. Många ha dessutom otrygga anställningar, ofta allmän visstidsanställning under en kortare tid eller ett anställningskontrakt med få garanterade timmar som sedan fylls upp av att man får ett sms på morgonen med ett jobberbjudande för den dagen. Regeringen har inga förslag för att komma tillrätta med dessa problem. Om vi socialdemokrater vinner valet kommer vi att som arbetsgivare inom SKL (Sveriges kommuner och landsting) ta initiativ till ett centralt avtal med Kommunal om att heltid skall vara norm inom hela den kommunala sektorn. Vi kommer även att lagstifta om att man inte ska kunna stapla olika visstidsanställningar på varandra i all oändlighet. Efter 24 månaders arbete inom en femårsperiod skall anställningen automatiskt gå över till en fast anställning (tillsvidareanställning)
•   Systematiskt undervärderade yrkesområden. Det är alltid svårt att jämföra olika branscher och olika yrkesområden för att värdera hur mycket ett visst jobb skall ge i lön. Man jag menar att arbete med människor systematiskt är undervärderat i förhållande till andra områden. Skolan, vården, omsorgen och socialtjänsten innehåller många yrkeskategorier som får liten utdelning i lönekuvertet i förhållande till utbildning, ansvar och arbetsintensitet. Regeringen har under åtta år av skattesänkningar successivt urholkat resurserna till dessa viktiga välfärdsområden vilket försvårar de anställdas fackliga kamp för högre löner. Vi socialdemokrater lovar istället att skjuta till stora resurser till dessa verksamheter och när det gäller lärarna har vi öronmärkt 2,5 miljarder kr som parterna kan använda för höjda löner utöver resurser för mindre klasser.
•   Jämställt föräldraskap. Idag tar kvinnorna ut tre fjärdedelar av föräldraförsäkringen och männen en fjärdedel. VAB-dagarna är mer jämt fördelade men också där tar kvinnor ut en majoritet av dagarna. Regeringen införde en bonus i föräldraförsäkringen som enligt Försäkringskassan inte har gett någon mätbar effekt alls på föredelningen. Det som däremot har fungerat väl är kvoterade månader (s.k. pappa- och mammamånader). Det faktum att det är kvinnor som idag tar huvudansvaret för att vara hemma med barn påverkar alla kvinnors löner negativt. Arbetsgivare förväntar sig att kvinnor kommer att vara frånvarande mer från jobbet än män, eftersom det statistiskt sett är just så, och det påverkar löneutveckling och karriärmöjligheter för alla kvinnor. Regeringspartierna har nu kommit överens om att lova att det inte blir någon mer kvoterad månad i föräldraförsäkringen om de får fortsätta att regera och samtidigt blir vårdnadsbidraget kvar. Vi socialdemokrater går till val på att under den kommande mandatperioden införa en tredje kvoterad månad och att avskaffa vårdnadsbidraget.

Rösta för förändring på riktigt - rösta på socialdemokraterna och feministen Stefan Löfven som statsminister!

Nya jobb kräver ny utbildning

Hur ofta tar du upp din mobil? Normalt är att göra det 150-180 gånger per dag. 9 av 10 har mobilen inom en meters räckhåll. Vi använder vår smartphone till allt mer, det är ofta det första vi sträcker oss efter när vi vaknar och det sista vi lägger ifrån oss innan vi släcker på kvällen. Allt fler läser tidningen i mobilen, Sydsvenskan läses nu mer i mobilen än i dator eller i pappersformat. Den här utvecklingen går snabbt. Mycket snabbt. Det förändrar arbetsmarknaden - Kodak hade 140 000 anställda men Instagram har bara 13 – och skapar nya företag. Det svenska mobilspelet Candy Crush Saga hade intäkter på 10 miljarder kronor förra året.
Detta och mycket annat fick jag lära mig när jag idag besökte Malmö Yrkeshögskola tillsammans med kommunalrådet Andreas Schönström. Vi träffade grundaren och eldsjälen Claes Magnusson tillsammans med entusiastiska och framgångsrika entreprenörer, programmerare och apputvecklare som fått sin utbildning på skolan.

Branschen skriker efter kunnigt folk som har den praktiska kunskap som behövs för att utveckla nya tjänster och appar. Malmö Yrkeshögskola har haft 2000 sökande till 35 platser och företag som erbjuder 600 praktikplatser till dessa 35 platser. Det är ett mått på hur stor efterfrågan är både hos arbetsgivarna och de som vill gå utbildningen. Man har hittills utbildat 300 personer och 100 %  har fått jobb. Men nu riskerar utbildningen att helt läggas ner efter att ha fått avslag på sina ansökningar från Myndigheten för Yrkeshögskolan.

Det här är ett tydligt exempel på att matchningen på arbetsmarknaden hade kunnat fungera mycket, mycket bättre med en annan utbildningspolitik.

Yrkeshögskolans föregångare hette KY – Kvalificerad yrkesutbildning – och det var jag som drog igång försöksverksamheten med denna helt nya utbildningsform när jag var skolminister 1994-98. Det fanns ett stort internt motstånd i stora delar av utbildningssystemet att övervinna, ibland kändes det som jag hade släpat in en död katt på utbildningsdepartementet som många inte ville ta i med tång. Det som var nytt och svårsmält var att utbildningarna skulle utformas och bedrivas tillsammans med näringslivet/arbetslivet för att säkerställa att utbildningarna verkligen svarade mot ett verkligt kompetensbehov och ge den kunskap som arbetsgivarna efterfrågar som leder till jobb. Utbildningarna blev framgångsrika och populära, de svarade mot ett stort behov och flexibiliteten i utformningen uppskattades. Den nuvarande regeringen omformade och permanentade KY genom införandet av Yrkeshögskolan. Det var ett bra steg. Tyvärr har man år efter år underdimensionerat utbildningarna så att många kvalificerade utbildningar av hög kvalitet fått avslag. Dessutom har mycket av den flexibilitet som fanns inom KY försvunnit. Viss uppstramning var nog nödvändigt men samtidigt måste närheten till, och samarbetet med, näringslivet/arbetslivet får tillräckligt utrymme. YH-utbildningarna leder i stor utsträckning till jobb och svarar mot viktiga kompetensbehov på arbetsmarknaden som inte tillgodoses på annat sätt. Därför föreslår vi Socialdemokrater en rejäl utbyggnad med 5000 nya platser och flexiblare regler för att bättre svara mot de skiftande behoven.
Vilken tuva är det då som stjälper den viktiga och efterfrågade app-utbildningen på Malmö Yrkeshögskola? Det är nästan skrattretande absurt men konsekvenserna är allvarliga. Problemen är två:
Myndigheten avslår utbildningarna pga förkunskapskraven.  Självklart ska man ha klarat av gymnasiet för att vara behörig men Myndigheten avslår ansökan för att utbildningen inte kräver att man specifikt har läst programmering i gymnasiet för att antas. Och därför kan inga elever börja i höst.
Till saken hör att både de involverade arbetsgivarna liksom Malmö Yrkeshögskolas erfarenhet är att en gymnasiekurs i programmering sällan ger rätt kompetens, viktigare är att ha kunskap om det område, t ex sjukvård eller lärande, där apparna man utvecklar skall användas. Programmering är det man lär sig på utbildningen. Det är mycket få gymnasieelever som läser programmering, kursen ingår bara i Teknikprogrammet och ges sällan på komvux. Genom ett sådant förkunskapskrav sållas väldigt många lämpliga sökande – och många tjejer – bort. Jag reagerar mot att Myndigheten för Yrkehögskolan inte har en dialog med utbildningarna kring dessa frågor, det finns naturligtvis alltid olika aspekter på lämpliga förkunskapskrav, avslaget dimper ner utan förvarning. Och utbildningen kan inte starta.

Ett annat knepigt krav är att Myndigheten för Yrkeshögskolan kräver att man skall visa statistik över efterfrågan av denna yrkesroll 5-8 år bakåt i tiden. När det gäller t ex utveckling av appar och liknande utbildningar går utvecklingen mycket fort. För att Sverige skall kunna ligga i framkant och förse en snabbt växande bransch med rätt kompetens så att nya företag kan fortsätta att startas och utvecklas måste man för vissa yrken snarare visa på behoven framåt än bakåt för att motivera utbildningssatsningar.

Yrkeshögskolan är på många sätt en mycket bra och modern utbildning som behöver få växa för att svara mot de många kompetensbehoven som finns på arbetsmarknaden. Men det är också viktigt att man blir mer flexibel och lyhörd för näringslivets och arbetslivets behov. Yrkeshögskolan skall inte bli en förlängning av gymnasieskolans program utan vara en modern utbildning som leder till jobb.

Matchning kräver ny politik

Trots fagert tal och skattesänkningar ligger arbetslösheten fortfarande på 8 procent samtidigt som arbetsgivare har svårt att rekrytera rätt arbetskraft. Regeringen har misslyckats med matchningen. Framför allt märks det i form av ökad brist på arbetskraft i vissa sektorer samtidigt som den grupp arbetslösa som har svårast att hitta ett arbete växer och utgör en stor majoritet bland dem som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Det finns idag fler lediga jobb än före finanskrisen, men arbetslösheten är två procentenheter högre. Det är en direkt effekt av regeringens nedskärningar av utbildningsplatser och misslyckade arbetsmarknadspolitik.
Det finns en tydlig trend i riktning mot högre kompetenskrav på arbetsmarknaden. Allt fler jobb har kontinuerligt fått ett allt större kunskapsinnehåll. Det är i grunden en positiv utveckling, Sveriges chans att konkurrera ligger handlar om kompetens och inte om låga löner. Men det ställer också krav på utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken.
Livslångt lärande. Det blir allt viktigare att kunna varva arbete och studier under hela livet. En förutsättning är god tillgång på utbildningsplatser på alla nivåer och ett studiemedelssystem som fungerar för olika utbildningsbehov och livssituationer. Vi socialdemokrater vill satsa på ett nytt kunskapslyft och utbilda för bristyrken i samverkan med näringslivet.
Bygg ut högskolan. Rekordmånga unga vill läsa vidare på universitet och högskolor. De är behöriga, studiemotiverade och förstår vikten av att satsa på utbildning för framtida jobb. I detta läge väljer regeringen att skära ned platserna så att rekordmånga unga får nej på sin ansökan. Det är en bakvänd politik. Vi socialdemokrater vill istället satsa på 10 000 fler högskoleplatser.
Utveckla yrkeshögskolan. Nio av tio får jobb efter en yrkeshögskoleutbildning. Trots ökat söktryck har regeringen minskat platserna. Antalet sökande som vill studera på yrkeshögskolan har ökat flera år i rad, och 2012 var det i genomsnitt 4,2 sökande per studieplats. Bakom varje ansökan finns riktiga behov hos de företag som medverkat med att lägga upp utbildningen och bevisligen har ett behov av rekrytering. Minst dubbelt så många utbildningar skulle kunna beviljas med bibehållna kvalitetskrav. Det krävs ökade medel till yrkeshögskolan för att tillgodose de behov som finns på de regionala arbetsmarknaderna. Vi socialdemokrater föreslår 6.000 fler platser på yrkeshögskolan än regeringen.
Undanröj vattentäta skott mellan arbetsmarknadsutbildning och reguljär utbildning. I dag bedrivs ett fåtal utvalda yrkesutbildningar som arbetsmarknadsutbildning. Detta trots att efterfrågan på andra utbildningar också är stor. Arbetsförmedlingen ska kunna upphandla platser inom yrkesvux, yrkeshögskola, vuxenutbildning och högskola för att skräddarsy utbildningar som leder till jobb.
Gör Arbetsförmedlingens till en matchningsspecialist. Arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens arbete måste förändras för att fokusera på jobb istället för att administrera arbetslösheten. Ge arbetsförmedlarna utrymme att använda sin professionella kompetens och tid för nära samarbete med arbetsgivarna. Samarbetet med andra aktörer behöver breddas och fördjupas.
Mycket kan och bör göras för att förbättra matchningen. Regeringens passivitet och idébrist på området måste vändas. Alla tjänar på en mer effektivt fungerande arbetsmarknad. Bättre matchning på svensk arbetsmarknad är helt avgörande för att upprätthålla konkurrenskraften.
Jobben omsätts i allt snabbare takt, dvs jobb försvinner och nya jobb kommer till i ett högt tempo samtidigt som människor genomsnittligt stannar allt kortare tid på varje jobb. Det är i grunden bra med rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden men det innebär också att matchningstillfällena då arbetsgivaren skall hitta rätt person att rekrytera till ett visst jobb blir fler och fler. Det är därför regeringens misslyckande med matchningen får så allvarliga konsekvenser. Och det är därför Sverige behöver en ny arbetsmarknadspolitik och en ny regering.

 

Fler nya undersköterskor i äldreomsorgen

Idag föreslog vi socialdemokrater att unga arbetslösa skall anställas i äldreomsorgen och utbildas till undersköterskor. Behoven är uppenbara. Bemanningen är alldeles för låg, personalen räcker inte till för de äldres behov eller så tvingas de jobba hårdare än kroppen tål. Det är uppenbart att fler behöver anställas inom äldreomsorgen. Men det är inte bara fler händer som behövs, det behövs hjärta och hjärna – empati och kompetens. Därför skall anställningarna riktas till de unga som vill satsa på att utbilda sig till undersköterskor, som har intresse för jobbet och viljan att skaffa sig nödvändig kompetens. Vi vill att staten finansierar anställningar av upp till 20 000 unga i äldreomsorgen, anställningar för dem som är motiverade och som vill skaffa sig ett bra jobb med framtidsutsikter. Anställningarna skall vara avtalsenliga och kombineras med utbildning, t ex 75 % jobb och 25 % studier. De unga skall ha en erfaren undersköterska som handledare/mentor.
Jag tycker att detta är ett klockrent exempel på hur politiken kan ta ansvar både för kompetensförsörjning och ökad bemanning i den viktiga äldreomsorgen där detta verkligen behövs samtidigt som det är ett verkningsfullt sätt att ge många ungdomar en ny chans på arbetsmarknaden. Många unga har gått ”fel” gymnasieutbildning, och då menar jag inte att själva utbildningen har varit fel men att man sedan står där efter avslutat gymnasium utan att veta var man skall hitta jobb. Alldeles för få 14/15-åringar väljer idag omvårdnadsprogrammet, det är ett stort problem som behöver mötas av åtgärder. Samtidigt finns det många 20-25-åringar som är intresserade av att jobba inom äldreomsorgen om de får möjlighet till fast tjänst och heltid. Men de har inte möjlighet att bekosta ännu en gymnasieutbildning.  Här passar vårt förslag in. Vi ger unga chansen att sadla om till undersköterskeyrket där behoven är stora samtidigt som det ger välbehövligt tillskott av extra personal i äldreomsorgen. I mina ögon är det just så som politiken skall användas för att lösa, eller bidra till att lösa, viktiga samhällsproblem.

Men moderaterna tycker tvärtom. Arbetsmarknadsministern kommenterade i SvT ikväll och sågade förslaget som ”socialdemokratiskt” (sic!) och menade att politiker inte kan påverka jobben och arbetslösheten. Uttalandet är häpnadsväckande. Varför är hon arbetsmarknadsminister om hon inte tror att politiken kan påverka arbetslösheten och jobben? Hon tillträdde som arbetsmarknadsminister för ett år sedan och har under sin ministertid inte lagt en enda proposition till riksdagen med förslag för att bekämpa arbetslösheten. Istället fortsätter regeringen att skicka in människor i Fas 3 samtidigt som behoven är stora i välfärden och näringslivet inte får tag i kompetent personal.

Politiker kan inte trolla med knäna och radera arbetslösheten eller beordra fram tillväxt. Men politik gör skillnad. Både för företagsklimat, matchning, kompetensförsörjning, välfärden och aktiva insatser för arbetslösa. Om man väljer det. Eller så gör man som regeringen och arbetsmarknadsministern – abdikerar och säger att de samhällsproblem som inte kan lösas med skattesänkningar är olösliga.

Jag hoppas innerligt att svenska folket väljer en aktiv jobbpolitik i höst. Det gör skillnad.